måndag 30 juni 2014

En skola i fritt fall

Almedalsveckan pågår för fullt på Gotland. Alla som har något att säga är där och några till. Skolfrågan är och håller på att bli en riktig het potatis för politikerna nu inför höstens riksdagsval. Många är det som vill förändra skolan. Många är det som tror att de har svaret på vad som är fel med skolan. Öka kontrollen, trodde någon. Nytt betygsystem, menade andra. Tidigare betyg, ropade någon. Mer disciplin och så nu senast så var det KD, tror jag, som säger att medicinen när den svenska skolan faller fritt neråt är gymnastik varje dag!

Det tror inte jag och då är jag ändå idrottslärare...

Jag tror att ett svar på varför det är så mycket som går bort i tok, när det gäller den svenska skolan, är att så många som egentligen inte har någon kunskap annat än att de gått i skolan när de var yngre, får tycka, tänka och ändra reglerna för ett av världens viktigaste yrken. Personalen som jobbar i skolan får aldrig arbetsro, för alltid är det något som ska ändras. Eleverna vet inte heller vad som förväntas av dem för de har förvirrade lärare som försöker sätta sig in i alla nya regler.

Jag tror att polariseringen, att det svartvita tänkandet, att skolan och skolpersonalen i artikel efter artikel misslyckas och är dåliga gör att få orkar jobba i skolan. Häromveckan sa en vän till familjen helt ärligt till mig;

- Jag förstår inte varför man blir lärare.

Och då är jag ju ändå lärare...

Mitt enkla svar är att;

- Några måste ju ta hand om alla barn som föds av föräldrar, som vill det bästa för sitt barn, som hoppas på succé för sitt barn, som vill att barnet ska lyckas, någon måste följa barnet, barnen på deras väg till vuxenlivet.

Men jag börjar oroa mig för att det, precis som föräldern sa, snart inte finns några ungdomar kvar som vill bli lärare eller några lärare som vill arbeta kvar i skolan. Faller skolan längre ner så blir det bara de som inte kan bli något annat, som blir lärare och hur blir det då med skolan?

Jag tror att samhället måste börja inse hur viktigt skolan och dess personal är, att man behöver stöd istället för skäll när saker inte fungerar. Att vi behöver ha mål och regler för skolan som håller sig under många år, så skolans personal får arbetsro. Jag tror att samhället och dess medborgare måste lita på att lärare, om de fått en bra utbildning, är kapabla att ta hand om eleverna som går i skolan. Utbilda lärare till yrket lärare så att man klarar av att vara lärare för våra viktiga barn. Jag tror att man måste ge nya lärare möjlighet att gå bredvid, inte bara på pappret, inte bara två dagar, utan alla nya lärare borde få ett år då de går bredvid så att de har möjlighet att lyckas hjälpa alla de elever som de faktiskt kommer att träffa under ett yrkesliv. Jag tror att man måste göra utbildningen så att den passar de barn som kommer till den svenska skolan, utbilda naturligtvis i hur man möter barn i särskilda behov. Kan man möte dem, så kan man möta alla barn, precis som om man som förälder kan hjälpa ett barn, uppfostra ett barn med autism och/eller adhd så kan man också uppfostra barn utan dianogser. Man blir en bättre pedagog, en bättre förälder om man lär sig hur man möter barn med neuropsykiatriska diagnoser.

Jag tror att vi måste släppa tagit lite, skolinspektionen i alla ära, men inte ens de har kunskap om barn med diagnoser, därför blir det ibland så tokigt när de inspekterar. Att man t ex absolut måste ha utbildning i alla ämnen kan vara mer till skada än till nytta för en elev som mer behöver förståelse, struktur, tydlighet och samma förhållningssätt, än att i alla ämnen ha en pedagog som läst minst 50 högskolepoäng i ämnet.

Släppa tagit lite, tro på lärarna, ge dem arbetsro och låta människor med kunskap om skolan ta beslut om vilken väg man bör gå.

Vi måste börja bromsa upp fallet och vända trenden till en uppåtgående spiral. Nu.

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...