Ibland känner jag mig som Snövits styvmor
När jag möter människor som inte förstår min dotters alla svårigheter har jag för det mesta en skyddsdräkt på mig av fint, fint fiber. Kommentarer som sårar, insinuationer, menande blickar stoppas av filtret runt mig. Filtret stoppar sådant som kan såra, som gör mig mer trött än vad jag redan är av allt extraarbete, ångest och kamp det innebär att ha ett barn med add/atypisk autism.
Ibland när jag möter människor som inte förstår alla svårigheter är filtret inaktiverat. Alla nålstick går rakt in i mig. Idag är en sådan dag.
När de dagarna kommer (som kommer sällan numera, men alldeles för ofta ändå trots allt) känner jag mig som Snövits styvmor. Hon som gav bort äpplet som var förgiftat, bara för att söva Snövit.
Jag låter tankar som de här passera genom mitt huvud;
"Jag önskar att xx fick uppleva hur det är att leva i en familj med npf-svårigheter - en vecka, bara för att de skulle få känna på det/förstå. Jag önskar att xx fick/får ett barn med svårigheter som min dotter har."
För då skulle de förstå. Då skulle de kanske till och med ringa till mig och be om råd - och jag skulle, utan hämndbegär, försöka hjälpa dem efter bästa förmåga...
Imorgon är filtret på igen. Det hoppas jag verkligen att det är för det är jobbigt att leva utan filtret.
Ibland när jag möter människor som inte förstår alla svårigheter är filtret inaktiverat. Alla nålstick går rakt in i mig. Idag är en sådan dag.
När de dagarna kommer (som kommer sällan numera, men alldeles för ofta ändå trots allt) känner jag mig som Snövits styvmor. Hon som gav bort äpplet som var förgiftat, bara för att söva Snövit.
Jag låter tankar som de här passera genom mitt huvud;
"Jag önskar att xx fick uppleva hur det är att leva i en familj med npf-svårigheter - en vecka, bara för att de skulle få känna på det/förstå. Jag önskar att xx fick/får ett barn med svårigheter som min dotter har."
För då skulle de förstå. Då skulle de kanske till och med ringa till mig och be om råd - och jag skulle, utan hämndbegär, försöka hjälpa dem efter bästa förmåga...
Imorgon är filtret på igen. Det hoppas jag verkligen att det är för det är jobbigt att leva utan filtret.
Kommentarer
Jag kämpar med att omgivningen ska förstå det som jag misstänker så starkt - att min dotter har ADD eller Asperger. Hennes Far, som träffar henne någon dag i månaden, har aaaaldrig sett något sådant. Han pratar emot mig på BUP/SOC/Skolan. ord står mot ord.
Skolan har inte resurser
BUP säger nej till utredning, eftersom en vårdnashavare inte sett symptomen...
ÄNTLIGEN har jag och min sambo fått SOC att godkänna att vi får familje-stöd. Ett stöd till oss vuxna för att få vår dotter att hitta metoder/verktyg och få en mindre suicidal och mörk syn på tillvaron
ibland är det bara att bryta ihop, komma igen och fortsätta..........
En märklig sak är att en del av dem som verkligen, verkligen inte förstått vår situation själva har drag av npf, och har haft (små) barn som vi funderat kring även om det inte varit idé att säga något... Och nu är en del i utredningssvängen och kommer och frågar. Det känns skönt att de kommer till insikt, och som du säger, vi svarar efter bästa förmåga och utan hämdbegär.
ibland när någon tror sig förstå säger de: HUR orkar du?! Ja vad 17 tro de....det är min SON!!!! Man ORKAR allt för sitt barn men...det tär...hela tiden.....letar efter ett filter....