tag:blogger.com,1999:blog-26209785001693616112024-03-13T05:55:03.773+01:00Alla har lättheter - om adhd/add/autism och specialpedagogikBarn, ungdomar, pedagogik och specialpedagogik. malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.comBlogger1035125tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-60515873648833074212022-12-03T23:42:00.005+01:002022-12-03T23:42:50.023+01:00Om att lyssna utan att ha några färdiga svar<p> Det är en svår konst det där, att lyssna, verkligen lyssna. Allt för ofta börjar vi med att lyssna och ganska snart in i lyssnandet har vi kommit på svaren. Fast. Den enda som verkligen kan komma på svaren är den som berättar. </p><p>Om du lyssnar. Verkligen lyssnar, Då blir du nyfiken. När du blir nyfiken kan du ställa frågor, nyfikna frågor som inte dömer, men som för tankarna framåt hos den som berättar. Nästa gång kanske det är du som vill berätta, för att hitta svaren. Tänk då vad härligt om du berättar för någon som lyssnar och är nyfiken, som hjälper dig att hitta dina svar. </p><p>Apropå lyssna och vara nyfiken så får vi se om jag fortsätter skriva här efter mitt första, trevande besök här på min blogg på flera håll. Kanske. Var nyfiken och ha en fin lördag. </p>malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-69976650506832557692019-03-04T21:54:00.002+01:002019-03-04T21:54:32.299+01:00 LAB, vad är det och vad är det inte?<br /><a href="https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/11971448?fbclid=IwAR2cutNhL6SpwkGkUYsAMEy796V0Tg8Jh9777uEgqn7c55dlGqepQ556_Iw">Bo Hejlskov Elven blir intervjuad</a> på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB är bra, men jag uppfattar att det ofta blir fel eftersom många missuppfattar vad LAB är och hur en som pedagog eller förälder möter barnet/eleven. Det blir fel när en idé får råda och ingen får lov att kritisera. Så har det varit några år. Att ta LAB rakt av och införa i skolan för alla barn, kan lätt bli väldigt fel. Precis som det blev i Hjulsta. Det är läge att diskutera vad LAB är och hur en kan arbeta med det i skolan. Det är läge att vi som är pedagoger diskuterar det, vi som arbetar med eleverna under deras skoldag.<br />
<br />
LAB är inte att ge bort ledarskapet i klassrummet, utan tvärt om.<br />
LAB fungerar inte om några pedagoger har ett förhållningssätt att "starkast bestämmer" när övriga försöker ha ett lågaffektivt bemötande.<br />
LAB är inte något man plockar fram ibland, utan finns alltid.<br />
LAB innebär inte att du som vuxen backar in i garderoben och stänger dörren när barnet/eleven uttrycker en känsla, eller ett behov.<br />
<br />
LAB är ett förhållningssätt som behöver finnas med hela tiden hos dig som förälder/pedagog om det ska vara någon mening.<br />
LAB är att vara en tydlig ledare, att vara den demokratiska kaptenen för skutan där besättningen är inbjuden att vara med och segla båten, men där kaptenen styr skutan.<br />
LAB är att ta plats då det passar, det är att vara medveten om dina signaler ut mot eleven och in mot dig själv. LAB är att vara professionell i sitt pedagogiska ledarskap.<br />
<br />
Du som läser, har du några tankar eller erfarenheter av LAB?<br />
<br />
<br />
<br />
<br />malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-61151080581969618002019-03-01T21:16:00.001+01:002019-03-01T21:16:10.823+01:00Istället för att säga "nej" och "inte"Ofta, när elever säger och gör saker som vi vuxna inte tycker är passande säger vi nej. Utan att säga vad eleven ska säga eller göra istället. Det här kan ställa till det för både eleven och för oss vuxna. Eleven vet att den gör fel, men vet inte vad den ska göra. Vi vuxna blir frustrerade eftersom eleven gör något som vi tycker är opassande och sedan, efter ett litet tag gör eleven samma sak eller något liknande som vi inte heller tycker är passande.<br />
Idag hade jag ett samtal med en elev. Det handlade om pranks. Pranks, eller "hyss" kan vara roligt - om det görs på ett lagom sofistikerat sätt. Det kan lätt bli för mycket och för ofta.<br />
Idag samtalade jag och eleven kring pranks och sedan kom vi på följande lösningar på när och hur en kan göra ett pranks som är "lagom":<br />
<br />
När är det bra att göra pranks?<br />
När någon inte vet.<br />
En som är snäll och gillar pranks<br />
Fråga personen innan "gillar du att få ett prank?"<br />
Inte göra samma prank mer än en gång<br />
Inte göra prank på samma person<br />
1 prank max i veckan<br />
Snälla pranks<br />
Planera pranket tillsammans med en vuxen person<br />
<br />
Läxa till nästa vecka: Fundera ut ett prank och fråga den som du vill ska få pranket om den gillar att bli prankad.<br />
<br />
Fortsättning följer...<br />
<br />
<br />malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-9309884072260018822019-02-26T18:17:00.002+01:002019-02-26T18:17:41.533+01:00Den bästa pedagogenDen sämsta pedagogen för en elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är den som inte har någon kunskap om npf, inte tror att det existerar något som npf-svårigheter (jo de finns faktiskt sådana pedagoger) - och som därför inte heller är intresserad av att lära sig något om det.<br />
<br />
Den farligaste pedagogen för en elev med npf är den som tror sig kunna allt och därmed inte behöver lära sig mer, för hen har redan alla svar (jo, det finns faktiskt sådana pedagoger).<br />
<br />
Den bästa pedagogen för elever med npf (och alla andra elever) är den som har stor kunskap om vad det innebär att leva med npf-svårigheter, men som inser att en aldrig kan lära sig allt och som ödmjukt inser att eleven som äger svårigheterna är den som måste få vara med och ta fram lösningar på olösta program - för att det ska bli riktigt bra för eleven.<br />
<br />
Ha en fin tisdagseftermiddag, det ska jag försöka ha!malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-59308599093241308082019-02-25T22:34:00.000+01:002019-02-25T22:34:14.857+01:00Pendeln pendlar?På tv4-nyheterna i morse så diskuterades det vidare kring sammanhanget mellan införandet av "lågaffektivt bemötande" och ökning av våld på en skola. Tyvärr har skyddsombudet som intervjuas i morgonnyheterna och skolan som drabbats arbetat med lågaffektivt bemötande på helt fel sätt.<br />
Att ha ett lågaffektivt sätt handlar inte om att acceptera något slags våld. Det handlar om att vara tydlig med förhållningssätt så eleverna vet vad som gäller i skolan. Det handlar om att en som pedagog på skola känner och visar att en "styr skeppet", som jag brukar säga. Det handlar inte om att backa in i ett hörn och inte ta konflikter eller bara ge upp och låta eleverna styra- Tvärt om. Det handlar om att styra, förbereda, hålla struktur. Att vara ledare, att "härska" utan härskarteknik.<br />
<br />
Det pratas om att föräldrar ser skolan som en inrättning som ska ge eleverna det de vill ha och det föräldrarna tycker att deras barn ska ha. Där behöver vi diskutera mera och göra föräldrar medvetna om att lärare i skolan har att ta hänsyn till alla klassens elever och att vi i skolan har styrdokument som vi behöver följa.<br />
<br />
Det pratas också om att stänga ner, att stänga av och om de elever som "som vill lära sig i skolan". Och jag tänker att det är nyttigt att en pendel pendlar, men inte att vi backar från det faktum att alla vill göra rätt, om de har förmåga. Inget barn vill misslyckas. Varje gång vi stänger av en elev så riskerar vi att tappa eleven helt och hållet och vi som vuxna har misslyckats kapitalt. <br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br /><a href="https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/11970354?fbclid=IwAR3hZ7i83UPyEg6IuJ5w50IE8OPHgDrQm8tdcbouZugiP1Hr9ljUIlRDtT8">https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/11970354?fbclid=IwAR3hZ7i83UPyEg6IuJ5w50IE8OPHgDrQm8tdcbouZugiP1Hr9ljUIlRDtT8</a><br />
<br />malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-36758094192753772432019-02-22T16:25:00.002+01:002019-02-22T16:25:55.411+01:00Om allians, den viktigaste faktorn för att lyckas i skolan<br />
<div class="MsoNormal">
<span style="font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;">Välkomna hit, tillbaka till min blogg. Nu tänker jag skriva här och inte på facebook. Jag hoppas att du vill följa med mig hit till min "nygamla blogg". Första inlägget handlar om ordet "allians". </span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;"><br /></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;">Att eleven med npf upplever att hen har allians med en pedagog är
den viktigaste faktorn för att eleven ska trivas i skolan.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;"><br /></span></div>
<br />
<div class="MsoNormal">
<span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-font-weight: bold; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;">I
ordböcker och på Wikipedia går det att läsa att det med ordet ”allians” menas
ett<b> </b></span><span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;">förbund eller en förbindelse,
gemensam överenskommelse. I internationell politisk mening sluts en allians mellan
stater för något gemensamt ändamål, till exempel anfall, försvar eller handel.
I civilrättsliga sammanhang kan med allians avses ett </span><span class="MsoHyperlink"><span style="background: white; color: #0b0080; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;"><a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ktenskap" title="Äktenskap"><span style="color: #0b0080;">äktenskap</span></a></span></span><span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;"> eller
ett </span><span class="MsoHyperlink"><span style="background: white; color: #0b0080; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;"><a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Avtal" title="Avtal"><span style="color: #0b0080;">avtal</span></a></span></span><span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;"> om ömsesidigt samarbete.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;"><br /></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;">Ordet allians i kontakten mellan
elev och lärare betyder precis som ovan en förbindelse, ett ömsesidigt samarbete, men det finns en skillnad och det är att i denna allians finns det en part som har större ansvar att
alliansen upprättas och att den hålls uppe. Det är pedagogens ansvar att skapa
alliansen och att tillsammans med eleven upprätthålla den. <o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;"><br /></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;">Att få en allians med en elev är lätt, om du gör det rätt. Att skapa allians med eleven innebär inte att du ska bli kompis med eleven eller bjuda på godis, eller inte sätter gränser.</span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;">Visa eleven att du vill väl, att du
tycker att eleven är en bra person, att du är intresserad och vill att ni ska
ha ett gott samarbete. </span><span style="background-color: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light", sans-serif;">Du ska vara en vuxen som det går
att lita på, som inte ger upp eller slutar bry dig om eleven om hen gör något
mindre lyckat. Du sätter gränser för eleven, men om eleven går över gränsen så
är du den första att ta reda på varför gränsen överskreds. Du blir inte arg och
du står kvar även när det blåser. När väl alliansen är skapad går det lättare
att förändra och ställa krav på eleven som du annars aldrig hade fått möjlighet
att göra.</span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="background-color: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light", sans-serif;"><br /></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;">Ibland går det ”bort i tok” då
gäller det att vänta, lyssna in, tänka och förändra. <o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;"><br /></span></div>
<div class="MsoNormal">
<span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;">En gång för några år sedan då jag
jobbade på en högstadieskola för elever med neuropsykiatriska
funktionsnedsättningar gick det ”bort i tok” med en relation till en elev.
Klassen hade varit på teater och det skapade mycket oro hos ett par av eleverna.
En elev hade inte fått i sig någon lunch och ville köpa pommes frittes för att
orka med att gå på eftermiddagslektionen. Det fick hen för mig, men jag glömde
av att ge förutsättningarna för ätandet. Eleven kom in i klassrummet. Hen hade
med sig pommes frittes och satte sig vid sin plats där hen smaskade med pommes
frittes och ketchup. Detta kändes inte bra för mig eller för de andra eleverna.
Det hela slutade med att eleven och jag blev ovänner. Eleven sprang ut från
lektionen och lämnade pommes fritten på sitt arbetsbord. Hen ville inte komma
tillbaka till skolan. Eleven kände sig väldigt sviken av mig. Vår allians var
bruten. Jag och en av vårdnadshavarna bestämde vid ett telefonsamtal att vi
skulle träffas på skolan och prata om det. Eleven och hens vårdnadshavare kom
till skolan. Vi lyssnade på varandra. Jag förklarade hur jag hade tänkt och
reagerat och jag berättade hur jag skulle gjort istället. Eleven förstod och
jag insåg att jag inte varit tydlig i varje steg till hur hen skulle göra med sina
pommes frittes. Eleven gick hem med sin vårdnadshavare och kom tillbaka till
skolan nästa dag. Alliansen var lagad igen. <o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal">
</div>
<div class="MsoNormal">
<span style="background: white; color: #222222; font-family: "Calibri Light",sans-serif; mso-ascii-theme-font: major-latin; mso-bidi-theme-font: major-latin; mso-hansi-theme-font: major-latin;">Om vi inte hade haft en stark
allians från början kunde denna händelse ha blivit väldigt stor för eleven. Nu
blev den inte det – och jag lärde mig mer om alliansskapande. <o:p></o:p></span></div>
<br />malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-29013148575998623212017-04-20T21:48:00.002+02:002017-04-20T21:48:35.213+02:00Vad kan vi göra hemma?<div style="color: #1d2129; font-family: 'San Francisco', -apple-system, BlinkMacSystemFont, '.SFNSText-Regular', sans-serif; font-size: 14px; letter-spacing: -0.23999999463558197px; margin-bottom: 6px;">
<br />Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem. </div>
<div style="color: #1d2129; font-family: 'San Francisco', -apple-system, BlinkMacSystemFont, '.SFNSText-Regular', sans-serif; font-size: 14px; letter-spacing: -0.23999999463558197px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Barnet mådde naturligtvis inget vidare, pr<span class="text_exposed_show" style="display: inline; font-family: inherit;">ecis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör. </span></div>
<div class="text_exposed_show" style="color: #1d2129; display: inline; font-family: 'San Francisco', -apple-system, BlinkMacSystemFont, '.SFNSText-Regular', sans-serif; font-size: 14px; letter-spacing: -0.23999999463558197px;">
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px;">
Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog. </div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller något annat barn. Men stå stadigt som vuxen och lyssna. Du kan inte påverka de andra vuxna runt barnet genom att skälla eller prata illa om, varken som förälder eller som pedagog. </div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Du kan leta kunskap kring det som är svårt för barnet. Du kan vara nyfiken. Du kan lyssna, men minnas att det alltid finns flera historier i en upplevelse. Du kan söka samförstånd, både som förälder, men framförallt som pedagog.</div>
</div>
malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-79298733605559843272017-03-12T20:51:00.001+01:002017-03-12T20:51:32.958+01:00Fråga, fråga, fråga<div style="background-color: white; color: #1d2129; font-family: Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 14px; margin-bottom: 6px;">
Jag såg ett avsnitt av "Hotell Halcyon" på svt igår kväll. Serien handlar om människor som har en eller annan anknytning till ett hotell i London under andra världskriget. En av huvudkaraktärerna (vi kan kalla henne Bettsy, för jag minns inte vad hon kallas i serien) har börjat arbeta som frivillig och följer med brandkåren under flyganfallen mot staden. Igår kom hon in i ett rum där en kvinna låg död. Kvinnans vuxna dotter levde. Hon ville inte följa med till sjukhuset fast<span class="text_exposed_show" style="display: inline; font-family: inherit;"> hon var svårt skadad. Dottern kunde inte tänka sig att lämna sin döda mamma i ruinerna. Man försökte tvinga med henne, övertala henne, hota henne med att lämna henne. Kvinnan vägrade ändå.</span></div>
<div class="text_exposed_show" style="background-color: white; color: #1d2129; display: inline; font-family: Helvetica, Arial, sans-serif; font-size: 14px;">
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px;">
Vad har detta med specialpedagogik och skola att göra kan man undra...</div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Jo, Bettsy gjorde det som vi vuxna i skolan (och även hemma) måste bli mycket bättre på. Hon ville veta, hon var nyfiken på varför kvinnan sa nej och vägrade följa. Alldeles för ofta"vet vi" anledningen till varför ett barn inte vill eller vägrar eller så tycker vi inte att det är så viktigt att vi behöver fråga. Men det finns alltid en anledning, förklaring och du måste fortsätta fråga för att få reda på svaret. Du får reda på svaret och kan hjälpa bättre - om du fortsätter undra.</div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Bettsy frågade kvinnan varför hon inte kunde tänka sig att lämna sin döda mamma i lägenheten, kroppen skulle ju hämtas dagen efter när flygangreppet var över...</div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Kvinnan svarade att hon visste en annan kropp som lämnats för att hämtas dagen efter, men att inte mycket av kroppen var kvar när de kom eftersom hundar ätit upp mycket av kroppen. Detta kunde inte kvinnan tänka sig skulle hända med hennes döda mammas kropp, därför kunde hon inte tänka sig att lämna kroppen i lägenheten.</div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Bettsy fick svar på sin fråga som hon inte hade fått om hon inte hade fortsatt fråga istället för att tänka att hon redan visste svaret. Efter det kunde hon värdera hur hon ville och kunde hjälpa kvinnan, inte innan.</div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Det här har mycket med skolan att göra.Vi vuxna måste fortsätta fråga för att förstå, för att få svar - inte för att vi är nyfikna för egen del, men för att kunna hjälpa som de proffs vi faktiskt är. (Om du är nyfiken på att ställa en fråga för att du just är nyfiken för egen del - då ska du undvika den frågan och hitta en relevant fråga istället). Trevlig söndag på er allihopa!</div>
</div>
malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-48226526917503929902017-02-15T22:44:00.001+01:002017-02-15T22:44:03.520+01:00Tänk efter - före<div style="color: #1d2129; font-family: 'San Francisco', -apple-system, BlinkMacSystemFont, '.SFNSText-Regular', sans-serif; font-size: 14px; letter-spacing: -0.23999999463558197px; margin-bottom: 6px;">
Konflikter, bråk och mobbing mellan/mot elever är något som tar väldigt mycket energi och tid för elever och deras pedagoger under skoldagen. Mycket tid går åt till att lösa olika konflikter. Mycket ledsamhet, ilska och misslyckanden kommer med dessa konflikter. </div>
<div style="color: #1d2129; font-family: 'San Francisco', -apple-system, BlinkMacSystemFont, '.SFNSText-Regular', sans-serif; font-size: 14px; letter-spacing: -0.23999999463558197px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Bråken, mobbningen och konflikterna börjar ofta när eleverna ska byta aktivitet, när de ska ta sig från ett rum/en aktivitet till något annat. Rasten är också en riktig "bakteriehärd" när det gäller uppstart av bråk<span class="text_exposed_show" style="display: inline; font-family: inherit;">, konflikter och mobbning. Konstigt då att det satsas så lite på att reda i hur eleverna tar sig till och från olika aktiviteter/rum och vad en kan göra för att minska allt det negativa som sker under rasterna. </span></div>
<div class="text_exposed_show" style="color: #1d2129; display: inline; font-family: 'San Francisco', -apple-system, BlinkMacSystemFont, '.SFNSText-Regular', sans-serif; font-size: 14px; letter-spacing: -0.23999999463558197px;">
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px;">
När jag arbetade på en skola dit elever med npf kom efter att de inte kunde gå kvar i sina ordinarie skolor var detta ett stort problem för mig som lärare. Det var så mycket onödig ilska, ledsamhet, förtvivlan och hat. Första lektionen gick ofta bra, men efter rasten var det nästan alltid någon som var vansinnigt arg på någon annan. Varför? För att skolans elever spelade fotboll på liv och död med skolans assistenter. När vi blev tydligare med struktur även under rasterna, precis som vi försökte ha på lektionerna - minskade bråken drastiskt. </div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Vad kan en göra då?<br />1 Se till att strukturera upp förflyttningarna, förtydliga och förbereda det som ska hända.<br />2 Satsa på personaltäthet just då när förändringar, förflyttningar och raster förekommer.<br />3 Ge eleverna möjlighet att välja på ett par strukturerade aktiviteter under rasterna, någon där tävling ingår, men än viktigare någon eller ett par aktiviteter där eleverna snarare tränar på samarbete och problemlösning.<br />4 Se rasterna som ytterligare "lektioner" när det gäller socialisering. Ge personalen möjlighet att förbereda och planera för aktiviteter då.<br />5 Gå igenom varje situation under en skoldag där det är större risk att konflikter sker. Täta upp med personal, förändra det som går att förändra - så minskar det energikrävande bråken. </div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Ett exempel på när en har funderat och förändrat för att minska konflikter på den skolan jag arbetar på är detta: Varje rast skapades konflikter i den smala, långa korridoren då barnen skulle klä på sig ytterkläder inför rasten eller promenad upp till matsalen/idrottshallen. Lärarna har börjat ta in halva gruppen i klassrummet. Låter dem klä på sig i lugn och ro under tiden som de andra går ut och klär på sig i korridoren. Som genom ett trollslag har konflikterna faktiskt minskat av en sådan enkel förändring. </div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Som sagt, det viktiga är att se alla de stunder under dagen då konflikter, mobbning och bråk har lätt för att blossa upp. Hitta lösningar, testa, förändra. På det sättet blir hela dagen faktiskt bättre för alla.</div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Hör gärna av dig och berätta om du har smarta lösningar som du och din skola/dina elever/ditt barn varit med om. </div>
<div style="font-family: inherit; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Lycka till!</div>
</div>
malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-40352072417518274022016-05-28T21:25:00.004+02:002016-05-28T21:33:46.551+02:00Media och npf kontra narkolepsi<div class="articleImg" style="font-family: helvetica, arial, verdana; font-size: 12px; margin: 0px 0px 15px;">
<span class="Apple-style-span" style="color: #333333; line-height: 18px;">Senaste tiden har det skrivits mycket om dem som drabbats av narkolepsi sedan det tagit vaccin mot svininfluensan. Jag tycker det är väldigt bra att man tar upp ämnet och beskriver vilka problem som drabbat de barn som utvecklat narkolepsi efter vaccinationen. Förståelsen och respekten är total i media. Många är det som beskrivit problemen i tv, radio och tidningar. Som läsare får man en känsla av att det är synd om dem som drabbats (vilket det ju verkligen är). Man får en känsla av att de inte kan hjälpa att de har drabbats (vilket de ju inte kan). Man får en känsla av att de drabbade måste äta medicin för att må bra (vilket de ju måste) och man får en känsla av att de behöver stöd under hela sitt forsatta liv (vilket de förmodligen kommer att få).</span><br />
<span style="color: #333333;"><br /></span>
<span style="color: #333333;">De är inte så många de här barnen, men alldeles för många ändå! De har fått en livslång funktionsnedsättning vilket är fruktansvärt. Men, de verkar få den livsviktiga förståelse för sin funktionsnedsättning och respekten för att de faktisk kämpar med svårigheter varje dag. </span><span style="color: #333333;">Få ifrågasätter om de har en funktionsnedsättning. Få eller ingen menar att det är "föräldrarna fel". Ingen ifrågasätter om barnen gör sig till. Ingen ifrågasätter om man inte bara ger "knarkmedicin" för att läkemedelsbranschen skall tjäna pengar på dem. Alla förstår att det är synd om barnen och deras familjer. Vilket det är, det är fruktansvärt synd om barnen och deras familjer som drabbats av Narkolepsi, så missförstå mig inte nu när du nu läser vidare i texten.</span><br />
<strong style="color: #333333;"><br /></strong>
<strong style="color: #333333;">Nu vill jag vända på kakan och jämföra "narkolepsiförståelsen" med förståelsen för människor som har neuropsykiatriskafunktionsnedsättningar (npf) vilka bär namnen adhd/add/autism/aspergers. Den här gruppen, till skillnad från barnen med narkolepsi, föds med sin funktionsnedsättning, den här gruppen är större och den är också "yvigare", med andra ord svårigheterna kan se väldigt olika ut. Det går i cykler det här att ifrågasätta npf, färre blir de som ifrågasätter och mer sällan görs det. Nu har dock SN<a href="http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.4089066--vi-sviker-barnen-nar-vi-medicinerar-dem-">http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.4089066--vi-sviker-barnen-nar-vi-medicinerar-dem-</a> skapat en artikelserie som får mig att sucka trött. Detta för att man så fördomsfullt och oreflekterat får tycka precis som man vill om något man inte har en aning om. Detta i sin tur gör att människor som inte vet något om npf kan fortsätta att tänka att npf har med misslyckade familjer att göra och medicinen är knarkmedicin (fast det i många fall är EXAKT likadan medicin som de som har narkolepsi äter dagligen). </strong><br />
<span style="color: #333333;"><br /></span>
<span style="color: #333333;">När jag söker på adhd/add/autism/aspergers på olika mediabolag så kommer andra typer av artiklar än de förstående upp. Det är ifrågasättande artiklar blandat med en och annan som, trots allt, försöker förstå. Det börjar bli bättre, de ifrågasättande blir färre. Trots det är de alldeles för många fortfarande. De handlar om att man inte forskat tillräckligt mycket på adhd-medicin, att man kanske borde ge barn med npf-diagnoser annan kost för att de skall bli av med sin funktionsnedsättning, miljöns påverkan på barnet o s v.</span><br />
<span style="color: #333333;"><br /></span>
<span style="color: #333333;">Jämför själv skillnaden genom att gå in på vilken dagstidning som helst via nätet. Skriv in "narkolepsi" i sökfunktionen och läs artiklarna. Gör sedan samma sak med adhd/add eller autism och skillnaderna blir uppenbara.</span><br />
<strong style="color: #333333;"><br /></strong>
<strong style="color: #333333;">Varför är det så stor skillnad på två funktionsnedsättningar som faktisk till stora delar påminner om varandra, där liknande medicin används? Svaret är nog så enkelt att i det ena fallet kan vi människor förhålla oss till en spruta. Där finns beviset på att det inte är föräldrarnas fel, eller barnens för den delen. I det andra fallet finns inget konkret att förhålla sig till. Det är nog det enkla men sorgliga svaret. Under tiden media bevakar och skriver faktaartiklar om narkolepsi forsätter man att granska och ifrågasätta om npf-svårigheter verkligen finns. Om det inte bara är miljön det beror på.</strong><br />
<span style="color: #333333;"><br /></span>
<span style="color: #333333;">Jag ser verkligen fram emot en jämförande granskning mellan hur media behandlar gruppen människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättning och gruppen människor med narkolepsi. Kanske kan den otroligt viktiga förståelsen och respekten för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tack vare synen på narkolepsi? Kanske är det något jag borde börja forska på själv? </span><br />
<span style="color: #333333;"><br /></span>
<span style="color: #333333;">Två typer av funktionsnedsättningar - lika jobbiga att leva med och bredvid - väldigt olika i bemötande och förståelse. </span></div>
malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-60161150676057838732016-05-09T21:28:00.001+02:002016-05-09T21:28:24.309+02:00Säg aldrig "aldrig" till ett barnJag känner en tjej som är runt 21 år sisådär. När hon var ungefär hälften så gammal som nu hade hon redan genomlidit ett par riktigt tuffa år (och fler var att vänta, men det visste hon inte då). En eftermiddag efter några år i skyttegravarna var hennes mamma och pappa på ett av väldigt många möten kring sitt barn. Flickan var inte med, hon kanske inte ens hade orkat gå till skolan den där dagen över huvud taget och det här var på eftermiddagen efter skola och jobb så flickan var hemma.<br />
<br />
Den här eftermiddagen var det, som brukligt är när det handlar om ett barn som inte mår bra, många vuxna på mötet. Just det här mötet var inte något särskilt egentligen, förutom att psykologen som gjort en första bedömning av flickan tog till orda och sa att det förmodligen var lika bra att flickan fick slippa läsa engelska i skolan eftersom, som hon sa till flickans föräldrar och till skolpersonalen;<br />
<br />
- Den här flickan, er dotter kommer aldrig att kunna lära sig mer engelska än att hon kan säga "godbye", "yes" och "no" så det är onödig energi att lägga på det ämnet.<br />
<br />
Flickans mamma lyssnade, det lät sorgligt det psykologen sa, men hon hade ju stor erfarenhet av barn i svårigheter så då fick det väl kanske bli så. Flickans pappa och skolans specialpedagog ville inte riktigt gå med på det psykologen sa. Pappan sa;<br />
<br />
- Men vår dotter har ju lärt sig svenska och om vi skulle flytta till England, menar du då att hon inte skulle kunna lära sig det språket då, det låter konstigt.<br />
<br />
Specialpedagogen höll med och talade om att flickan visst gjorde framsteg hela tiden, men att hon hade haft en tuff period och att det kanske var svårt att koncentrera sig och det kanske var så att hon inte skulle lära sig lika mycket som de andra barnen, men att hon hela tiden gjorde framtsteg.<br />
<br />
Under mötet bestämdes det att flickan, trots att psykologen inte trodde att det var någon idé, skulle fortsätta att läsa engelska, men läsa i den takten som flickan orkade. Flickan, tillsammans med läraren och mamman kom till exempel överens om hur många glosor flickan skulle orka göra varje vecka, just för att inte döda hennes intresse helt för det engelska språket. Flickan, som aldrig ville lära sig engelska glosor innan, började tycka att det var kul - nu när hon lyckades varje vecka eftersom skolan anpassade läxorna till flickan och inte som innan, flickan skulle anpassa sig till något hon inte förmåga till.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://2.bp.blogspot.com/-MtwobXUZaGI/Tmhqlef1qAI/AAAAAAAAAPQ/SMjxUXi8QOo/s1600/IMG_1221.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://2.bp.blogspot.com/-MtwobXUZaGI/Tmhqlef1qAI/AAAAAAAAAPQ/SMjxUXi8QOo/s320/IMG_1221.jpg" width="240" /></a></div>
<br />
Som sagt, numera är flickan 21 år. Hon har tagit längre tid att ta sig till gymnasiet. Hon har tagit längre tid att lära sig skolämnen, men hon är där nu. Hon ska om några veckor gå ur år två på det naturbruksgymnasium som hon studerar på.<br />
<br />
Det har gått bra. Det har gått så bra att flickan faktiskt fått betyg i alla ämnen - även engelska. Hon ringde glädjestrålande till sin mamma och berättade att hon fått ett D i engelska.<br />
<br />
Min tanke för dagen, mitt råd för dagen är att du som vuxen aldrig ska säga "aldrig" om ett barns utveckling - för du vet inte förrän barnet utvecklats klart (och det gör vi väl egentligen aldrig).malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-28908606678984182502016-05-01T21:17:00.001+02:002016-05-01T21:17:25.904+02:00Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px;">
Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner?</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en<span class="text_exposed_show" style="display: inline;"> elev som tappar fotfästet?</span></div>
<div class="text_exposed_show" style="background-color: white; color: #141823; display: inline; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px;">
<div style="margin-bottom: 6px;">
För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade.</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé.</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
När det blir fel, vad gör man då?</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Alldeles för ofta har vi vuxna runt barnet/eleven en tendens att fokusera på det som blivit fel (till exempel barnet/eleven har blivit frustrerad och slagit till en klasskamrat/vägrar gå till skolan). Vi har också, tyvärr en tendens att fokusera på vilket "straff" eller konsekvens eleven ska få av sitt beteende.</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Alldeles för sällan fokuserar vi på det som verkligen betyder något, nämligen - vad var det som hände INNAN eleven blev frustrerad och slog till en kamrat eller beslutade sig för att inte gå till skolan mer. Om vi kan se på oss själva som detektiver, som behöver ta reda på och förstå vad som gjorde att det blev fel och därmed göra det möjligt att göra det rätt till nästa gång då har vi stor chans att kunna hjälpa eleven i dessa turbulenta tider.</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Istället för att tro att vi har svaret på frågorna behöver vi vända på det och bli frågvisa, vara nyfikna och inte stänga några dörrar.</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
De här två sakerna behöver vi göra jämt när det gäller barn (även för dem som inte har npf-svårigheter så klart även om de klarar sig rätt bra utan att vi anstränger oss så mycket).</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Att se till att barnet/eleven får svar på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, och sedan, varför och att när det bli fel våga vara detektiver, frågvisa, nyfikna är alltid viktigt, men nu, de här sista veckorna är det som viktigaste.</div>
</div>
malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-46389241423422113212016-04-25T22:25:00.001+02:002016-04-25T22:25:14.555+02:00Varför ifrågasätta diagnos vid npf-svårigheter?<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px;">
Hemma igen efter galan i Stockholm. Efter idrottslektion med mina elever nu på eftermiddagen har jag en liten tanke kring det som sades på Kungöverlivet. Tre av dem som var uppe och pratade eller sjöng på galan berättade också lite om sina liv. Det var Johan Bakke, musiker, som sa;<br />- Jag fick min aspergerdiagnos ganska sent. Då var jag 35 år. Då föll bitarna på plats. Förut kunde jag aldrig behålla ett jobb. Nu jobbar jag med mitt specialintresse som är musik.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Det var Ida Lafontaine, sångerska, som berättade;<br />- Jag fick chansen att släppa en skiva när jag var 14 år, men det blev för mycket. Jag har add. Jag fick min diagnos när jag gick i åttan. Om jag hade fått diagnosen tidigare så hade livet varit lättare för mig.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Det var Elin, en tjej som berättade om sitt liv med npf-svårigheter. Hon berättade;<br />- Jag misslyckades i skolan, hamnade på iv-programmet. Där fick jag min diagnos. Om jag hade fått min diagnos tidigare så hade mitt liv sett annorlunda ut. Innan jag fick utredningen så analyserade BUP mig. De sa att det var min mammas fel att jag var som jag var. Fast jag skadade mig och mådde väldigt dåligt så fortsatte de att säga att det var min mammas fel. Till slut begärde vi ett bli förflyttade till BNK (jag bor i Göteborg och där heter det så). På BNK fick jag en utredning och sedan en diagnos. Då blev det bättre. Och min mamma har fått ta mycket, men jag hade inte stått här idag om det inte var för min mamma.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Tre helt olika livsöden som förenas av det att man varit utsatt på grund av en oförstående omgivning. Man har inte förstått sig själv och få har förstått hur man kan hjälpa. Alla tycker att det varit bra att få en diagnos, att saker blivit lättare i och med den.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Vet ni vad, jag som jobbat med de här frågorna i femton år har bara träffat på en enda person som ångrade att hennes son fått en diagnos. Varför? Jo, för i och med diagnosen var det så svårt för hennes son att få ta körkort. Förutom den mamman har jag aldrig hört någon beklaga att de fått en diagnos. De har beklagat hur de blivit behandlade. De har kanske beklagat att de får och fått kämpa så, att folk inte förstår dem o s v, men ingen har ångrat att de fått reda på vad som gör livet svårt för dem.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Just därför är det så märkligt för mig när jag studerar till specialpedagog att jag näst intill varje gång det pratas om diagnoser får höra hur man ifrågasätter utredningarna och undrar varför man ska sätta diagnos.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
-Stämplar man inte bara människorna när man sätter diagnos är ofta den retoriska frågan som ställs.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Nej, de personerna som berättade om sina liv på Kungöverlivet-galan tyckte inte det. Inte heller någon (utom mamman vars son hade svårt att få körkortstillstånd) jag har träffat tycker så.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Varför är det då så svårt för människor som inte är personligt insatta i frågan att förstå att diagnos är lika viktigt när det gäller npf som det är när det gäller alla andra funktionsnedsättningar och sjukdomar som gör livet lite svårare.</div>
malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-29519819931470469852016-04-06T21:24:00.001+02:002016-04-06T21:31:12.571+02:00Faror med att bara ha ett relationellt perspektivJag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.<br />
<br />
- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.<br />
<br />
En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.<br />
<br />
En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.<br />
<br />
- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påverkan och det tror jag inte att det är här.<br />
<br />
Igår, när jag la de tre händelserna ovan ihop med alla andra pusselbitar i pusslet "arv och miljö" blev det så tydligt. Det relationella perspektivet där man menar att det är miljön och hur man stödjer, hjälper och möter ett barn är viktigt att ha på många sätt, men det misstolkas i väldigt hög grad av professionella. Det misstolkas av människor som utbildar studenter som ska arbeta med elever som har svårigheter inom det neuropsykiatriska området. Detta gör att barn med npf och deras familjer ofta blir misstolkade och misshandlade av professionella i bland annat skolans värld.<br />
<br />
Det relationella perspektivet, att miljön, bemötande, anpassningar och förståelse är viktig för alla barn och extra viktig för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vågar jag nog påstå. Men det blir oerhört fel när man inte tar med det andra viktiga, kategoriska perspektivet. Med det kategoriska perspektivet menar vi att svårigheterna finns hos barnet, hos människan. Vi kan också kalla det för ett medicinsk-/diagnostiskt perspektiv.<br />
<br />
Många människor som arbetar med barn, ungdomar och vuxna, som inte har egna erfarenheter av npf tror att de av välmening ska omfamna det relationella perspektivet - att det är miljön, vi runt barnet, eleven som skapar eventuella svårigheter.<br />
<br />
Vad är det för fel med det? Jo med det relationella perspektivet hamnar skulden för ett barn med npfsvårigheter hos vårdnadshavarna. När man inte erkänner att npf i grunden är en funktionsnedsättning så kan du som pedagog eller annan personal runt ett barn och dess familj inte hjälpa hen, då är risken att du hjälper samtidigt som du tänker att det där hade aldrig hänt mig eftersom jag är en bra förälder. Det är knas att det fortfarande är så, men jag inser att det tar tid att ändra syn och öka kunskap hos en hel befolkning.<br />
<br />
Vet du varför diagnosen i sig är så himla viktig? Vi har kommit en bit på väg i förståelse kring dessa frågor. Vi hade ALDRIG kommit hit där vi är nu om det inte fanns massor av föräldrar (med eller utan npfsvårighter) till barn med adhd, autism o s v om man inte startat förbund så som "Autism och aspergerförbundet" och "Attention" eller om föräldrar inte startat grupper som påverkat politiker och andra så som "Barn i behov" eller föreningen "Kung över livet" som skapar en gala för att samla in pengar för vidare arbete. Diagnos är viktig för människor med npf precis som det är för människor med andra funktionsnedsättningar eller sjukdomar. Inte bara för att själva förstå och hitta andra vägar, men för påverkan.<br />
<br />
Om inte hade vi fortfarande idag suttit fast i synen på att barn med autism har föräldrar och särskilt mammor som är "kalla som kylskåp".<br />
<br />
Nej, nu är det dags att vädra ut perspektivet att enbart se eleven ur det relationella och börja ta npf för vad det är, en funktionsnedsättning - som gör att man behöver extra stöd i miljön.<br />
<br />
Alltså kategoriskt OCH relationellt perspektiv i samarbete med varandra. Den social-pedagogiska kulturen måste samarbeta och ta hjälp av den medicinska fakulteten. Så och bara så kan barn, ungdomar och vuxna med npf bli fullständiga medlemmar av samhället.<br />
<br />
<br />
<br />malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-13969957354796080302016-03-30T21:37:00.002+02:002016-03-30T21:40:20.107+02:00Trendbrott om adhdDet finns mycket kvar att göra kring kunskap, förståelse, acceptans och bemötande av människor och familjer med adhd. Trots det är det fantastiskt vilken skillnad som skett de senaste fem åren. Googla på "adhd och schampoo" så kommer det upp massor av artiklar från ungefär 2010 om att du som mamma kan "ge" ditt barn adhd genom att använda fel sorts smink och schampoo etc. Googla på mat eller socker och massor av artiklar som ger skulden för adhd till föräldrar, som till exempel att föräldrar till barn med adhd oftare än andra föräldrar ger snabbmat till sina barn. Artiklar som ifrågasätter om adhd finns på "riktigt" och är det någon artikel där någon berättar om "sin" adhd så är man ofta anonym eller bara förnamn och en bild där du inte kan se hur personen ser ut. En av mina "favoritartiklar" handlar om Brad Pitt och Angelina Jolie. De fanns med på en veckotidnings framsida och där stod det ungefär; "Brad och Angelina far jorden runt med sina barn - de kan ge dem adhd!"...<br />
<br />
Prova sedan att googla på "adhd 2016" och fram kommer artiklar som beskriver svårigheter, människor som berättar själva om sin vardag, med bild och namn. Människor som får ge tips om hur man kan göra när man själv eller ens barn har npf. Fler och fler kändisar berättar, helt apropå att de har adhd och hur det har påverkat och påverkar deras liv.<br />
<br />
Media hänger ihop med samhället som hänger ihop med skola och fritid och tvärtom. När man lever mitt i allt det jobbiga är det inte så lätt att få syn på de här skillnaderna, men skillnaderna är verkligen märkbara. Politikerna ger förhoppningsvis lärarhögskolorna nya direktiv och nya kurser som ger grunden i kunskap och pedagogik kring npf. När de hakar på får vi så småningom lärare som vet och förstår mer när de kommer ut i skolorna och möter alla barn med npf-svårigheter.<br />
<br />
Det här kanske inte är någon tröst för just dig som simmar upp till nästippen i svårigheter som gäller dig eller ditt barn och skola, fritid, samhället - men - det är på väg att bli bättre. Trot du mig inte, testa att googla...<br />
<br />
Och vill du ha fler bevis så kan du googla ännu längre tillbaka i tiden då mammor till barn som fick en autismdiagnos kallades för "kylskåpsmammor". Det var på den tiden då adhd liksom inte "fanns". Inte som diagnos, men som osynligt funktionsnedsättning.<br />
<br />
Det blir bättre och du, jag och alla andra som arbetar för att sprida information och kunskap ska sträcka lite på oss och vara lite nöjda innan vi fortsätter gräva ner oss och fortsätter jobba. För vi är inte klara ännu, eller hur?malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-55006677330858285992016-03-16T22:29:00.001+01:002016-03-16T22:29:31.786+01:00Är det verkligen så bra...?- Är det verkligen så bra att ge ett barn en adhd-diagnos, är det inte bättre att man låter barnen vara som de är, så slipper de bli stämplade?<br />
<br />
Frågan ställdes vid en föreläsning om adhd hos elever för ett tag sedan. Jag vet inte hur många gånger jag hört frågan och jag vet inte hur många gånger jag försökt få människor som inte förstår, att förstå att det är lika viktigt att förstå sin funktionsnedsättning när man har en neuropsykiatrisk diagnos som det är vid någon annan sjukdom eller funktionsnedsättning. Jag valde att låta bli att svara, ibland orkar man liksom inte slåss mot väderkvarnar, men jag har gått och tänkt på den och tänkt att jag nog måste svara någonstans. Så jag gör det här.<br />
<br />
Vi testar några olika exempel där vi byter ut adhd mot något annat och ser hur svaret blir;<br />
<br />
- Är det verkligen så bra att ge barn en diabetesdiagnos, är det inte bättre att låta barnet vara som det är, så slipper de bli stämplade?<br />
<br />
eller;<br />
<br />
- Är det verkligen så bra att ge barn en astmadiagnos...?<br />
<br />
eller;<br />
<br />
- Är det verkligen så bra att ge en människa en artrosdiagnos, en allergidiagnos, en cp-diagnos, en cancerdiagnos, en schizofrenidiagnos, en synskadediagnos, en hörselnedsättningsdiagnos, en demensdiagnos, en benbrottsdiagnos, en hjänskakningsdiagnos eller en urininflammationsdiagnos, är det inte bättre att låta människan vara som hen är, så slipper hen bli stämplade?<br />
<br />
Svaret på frågorna ovan är att det är viktigt att hitta vad som orsakar problemen vid ovanstående funktionsnedsättningar/sjukdomar på grund av många olika orsaker. Att få eventuell rätt medicin om man behöver det, rätt hjälpmedel, rätt bemötande och förståelse, habilitering/rehabilitering, att förstå begränsningar för att kunna se styrkor, möjligheter och tillgångar, att slippa skuld och skam som eventuellt kan följa av att man inte förstår varför man inte klarar sådant som andra klarar, att ha möjlighet att hitta andra som är i samma situation för att kunna spegla sig och inte känna sig utanför. <br />
<br />
Det är konstigt för svaret på frågan efter alla nämnda funktionsnedsättningar/sjukdomar är att det är viktigt att få en diagnos efter en grundlig utredning. Ingen ifrågasätter varför man sätter diagnos på ovanstående sjukdomar och funktionsnedsättningar, men när det kommer till diagnosen adhd/add och ibland också autism och asperger så är svaret "nja" och "nej" för massor av tyckare. Ofta är de som ifrågasätter diagnosen sådana som inte har någon erfarenhet av npf och vad det innebär.<br />
<br />
Svaret på frågan som kom häromdagen "Är det verkligen så bra att ge barn en adhd-diagnos, är det inte bättre att låta barnet vara som det är, så slipper det bli stämplat?"är;<br />
<br />
Ja, det är viktigt, precis som vid andra sjukdomar eller funktionsnedsättningar att få en diagnos, av samma skäl som gäller för alla andra som jag precis radat upp. Kan vi vara överens om detta en gång för alla?malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-78714450933984289562016-02-16T15:38:00.000+01:002016-02-16T15:38:15.000+01:00Det är oansvarigt av lärarhögskolorna!- Det var jätteintressant, men jag håller inte med om att barnet behöver en diagnos. Som professionell pedagog ska jag se alla elevers olika behov i min klass även utan diagnos, risken är ju annars att man stämplar barnet.<br />
<br />
Det var en ung man, alldeles nyutexaminerad lärare som sa ovanstående mening. Han kom fram till mig efter att jag avslutat en en föreläsning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Samtalet med mannen har skvalpat i mitt huvud sedan den kvällen för fem, sex år sedan. Jag har funderat på hans kommentar genom åren. Hur kunde han, efter att ha lyssnat på en föreläsning av kött och blod där jag vittnat om att utredning och diagnos var ett så viktigt verktyg för att lyckas lite oftare i en tidigare så misslyckad skolgång? Hur kunde han vara så säker på att han skulle kunna se alla elevers behov, även dem i behov av särskilt stöd i den klass han snart skulle börja undervisa? Var det högmod?<br />
<br />
Jag tror att mannens syn var en helt vanlig "produkt" av den utbildning och syn man som lärarstuderande får på funktionsnedsättningar som finns i det neuropsykiatriska fältet när en utbildar sig, nämligen; Som lärare klarar en av alla elevers särskilda behov. Ingen expert som ser medicinskt eller psykologiskt på barnet behövs eftersom barnets svårigheter är miljörelaterat och det kan jag.<br />
<br />
Jag drar mig till minnes den första kontakten vi hade med en psykolog som skulle göra en första utredning på vår dotter. Efter utredningen sa hon bland annat (lite kortfattat här);<br />
<br />
- Er dotter har svårigheter inom det autistiska området för när det är adhd är det alltid något med hemmiljön som påverkar.<br />
<br />
Det var ju på ett sätt fint att höra för oss. Vi var liksom godkända som föräldrar. Det var väldigt provocerande samtidigt. Adhd, då är det alltid hemmiljön som ställer till det...<br />
<br />
Som jag skrev i mitt inlägg för ett par dagar sedan är det just den synen som så ofta möter barn med npf och deras föräldrar i deras kontakter med olika myndigheter.<br />
<br />
Om vi ska ge barn/elever en rättvis chans i skolan måste vi börja titta bortom miljön. Jo, miljön, "det relationella" synsättet är jätteviktigt. Vi kan göra så mycket förbättringar och förändringar i skolan för att underlätta ett barn med npf, men<br />
Vi kan inte trolla bort funktionsnedsättningen för den är på riktigt, det är inget hittpå!<br />
<br />
Om lärarhögskolor fortsätter undervisa blivande lärare, specialpedagoger, speciallärare och rektorer i att vi som pedagoger sitter inne med alla svar för att lösa svårigheter kring ett barn i behov av särskilt stöd, att barnets svårigheter bara är kopplat till miljön, då kommer vi aldrig att lyckas hjälpa de som verkligen behöver vårt stöd, vår kunskap, vår kompetens. Jämför gärna med om vi (eller föräldrarna) inte skulle ta in expertis från medicinskt håll eller psykologiskt håll när det gäller barn med astma, allergi, diabetes o s v så kan vi aldrig hjälpa de barnen heller. För vi som är utbildade pedagoger har inte kunskapen om de olika sjukdomarna/diagnoserna. Vi är experter på att lära ut våra ämnen och på att få elever att lyckas. Har vi inte kunskap om deras svårigheter kommer vi inte att lyckas. Vi har inte den professionen - men andra har det. Vi kan inte se alla 25 elevers behov när vi undervisar. Det är omöjligt!<br />
<br />
Ni är många som sedan mitt förra inlägg vittnat om att det ser likadant ut på många andra lärosäten för pedagogisk utbildning i landet. Man lär ut att adhd inte finns, att adhd bara är till för att skylla på så man slipper ta ansvar som förälder, att medicin bara är till för dem som gör medicinen och elaka läkare som skor sig på människors bekostnad...<br />
<br />
Vad är man rädd för på lärarutbildningarna? Att man som lärare ska ses som värdelös för att man behöver ta in andra professioner, att man inte har kunskap. Men vi har ju det. Vi ska göra det vi är bäst på och ta in andra så att de kan göra det de är bäst på. På så sätt gör vi rätt för de barn som ska växa upp och ta över vårt land en dag.<br />
<br />
Det är oansvarigt av lärarutbildningar att skicka ut nybakade lärare som mannen jag träffade, i tron att de klarar av att se alla elever i klassen och hjälpa alla även dem med npf, utan att få hjälp av andra professioner!malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-49506285254680265222016-02-15T22:49:00.002+01:002016-02-15T22:49:35.218+01:00Oj, vad hedrande!<div class="_5pbx userContent" data-ft="{"tn":"K"}" id="js_3k" style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 1.38; overflow: hidden;">
<div class="text_exposed_root text_exposed" id="id_56c24718069033119806496" style="display: inline;">
<div style="margin-bottom: 6px;">
Gruppen "Kungöverlivet" har nominerat mig tillsammans med fyra andra personer till årets "eldsjäl". Känns oerhört hedrande att få vara med på detta. Många jobbar för att öka förståelsen och kunskapen kring människor med npf. Känner mig ödmjuk och lycklig att få vara med här!</div>
<div style="margin-bottom: 6px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 6px;">
Var med och rösta fram de nominerade till Kung Över Livets Eldsjälspris!</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Kriteriet för nomineringen är:<br />• Sprider kunskap<br />• Delar handfasta tips<span class="text_exposed_show" style="display: inline;"><br />• Positiv syn på npf</span></div>
<div class="text_exposed_show" style="display: inline;">
<div style="margin-bottom: 6px;">
De nominerade är:<br />• Jessica Hjert Flood - Nestor förlag<br /><a href="http://www.nestorforlag.se/blogg-2" rel="nofollow" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;" target="_blank">www.nestorforlag.se/blogg-2</a><br />• Jessica Stigdotter Axberg – Mrs Hyper<br /><a href="http://l.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.mrshyper.se%2F&h=YAQGE3i4FAQFAE_VncJ1TkbCqhmv7qNBKQy26_dFN5P-1jw&enc=AZPobF8iu3mL9xV6oTownKlKYfvkCkWRDan7k1B2NGwOGhqwuq1eQcyJNxslLAVIiDpjpGUIHR0q4fVDSd8_smWFEMg5kycrPYqreGssL4YhOj1q0qGgEgptMGmHHrPTXWEmtb4UxWTakQG-uEzEJzjjQUccr5v4-t3X306mfl7q3XfsAbw9zzdZdGtsaidBANBFoMD5SEXIXJHfByKqrJvr&s=1" rel="nofollow" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;" target="_blank">www.mrshyper.se</a><br />• Lina Melander – Kaosteknik<br /><a href="http://l.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.kaosteknik.se%2F&h=6AQGClvfSAQFyGJew-tFKO-n0S6PN2X5HBZwIxNHXuSMPzw&enc=AZP0QqMjqntMRY0S30kQbO5vHAt0wnjoRmCuswZq9Ihi-GsTz8EqbI5T5JaFFc4dfiOCnVp4XMZeEWBK46Qh1CPBcIKRpamcnC5H-bikRIiEpT81L1n49EHBxqz33DBSE-tZ6bG4WTL3xDjXhsYFQes8O2aOjuWYyxiX0ZqwL6vVTU4o-8qM7rmSW8P6DJBv4zku3O6aatD1E4IZU7Zw6QwE&s=1" rel="nofollow" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;" target="_blank">www.kaosteknik.se</a><br />• Malene Larssen- Skola npf - alla har lättheten<br /><a class="profileLink" data-hovercard="/ajax/hovercard/group.php?id=191090424260282" href="https://www.facebook.com/groups/191090424260282/" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;">www.facebook.com/groups/191090424260282/?fref=ts</a><br />• Hasse Andersson - NPF-LAGET i Trestad<br /><a class="profileLink" data-hovercard="/ajax/hovercard/group.php?id=881142361967094" href="https://www.facebook.com/groups/881142361967094/" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;">www.facebook.com/groups/881142361967094/</a></div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Vi tycker att alla gör en stor, viktig och helt fantastisk insats i "npf världen" och är värda att lyftas och hyllas!<br />Röstningen kommer vara sluten och är mellan den 15 februari och 15 mars.<br />Vi har öppnat ett mail konto för just detta ändamål, där man kan rösta.<br />Vinnaren får sitt pris på vår gala Oscarsteatern 24 april.<br />Ni röstar genom att maila det namn ni röstar på till denna mail: nominera@kungoverlivet.se<br />/Styrelsen</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
<a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/kungoverlivet?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">kungoverlivet</span></a> <a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/npfeldsj%C3%A4l?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">npfeldsjäl</span></a> <a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/eldsj%C3%A4l?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">eldsjäl</span></a> <a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/kungoverlivetgala2016?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">kungoverlivetgala2016</span></a> <a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/pris?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">pris</span></a><a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/jessicahjertflood?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">jessicahjertflood</span></a> <a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/jessicastigdotteraxberg?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">jessicastigdotteraxberg</span></a> <a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/linamelander?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">linamelander</span></a> <a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/malenelarssen?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">malenelarssen</span></a><a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/hasseandersson?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">hasseandersson</span></a><br /><a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/adhd?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">adhd</span></a> <a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/asperger?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">asperger</span></a> <a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/npf?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">npf</span></a> <a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/autism?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">autism</span></a> <a class="_58cn" data-ft="{"tn":"*N","type":104}" href="https://www.facebook.com/hashtag/dyslexi?source=feed_text&story_id=941916042562050" style="color: #3b5998; cursor: pointer; text-decoration: none;"><span aria-label="hashtagg" class="_58cl" style="color: #627aad;">#</span><span class="_58cm">dyslexi</span></a></div>
</div>
</div>
<div class="_5wpt" style="border-left-color: rgb(220, 222, 227); border-left-style: solid; border-left-width: 2px; padding-left: 12px;">
</div>
</div>
<div class="_3x-2" style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 12px; line-height: 16.08px;">
<div data-ft="{"tn":"H"}">
<div class="mtm" style="margin-top: 10px;">
<div class="_5cq3" data-ft="{"tn":"E"}" style="position: relative;">
<a ajaxify="/KungOverLivet/photos/a.282224385197889.67913.280550198698641/941916042562050/?type=3&size=557%2C701&fbid=941916042562050&player_origin=pages" class="_4-eo" href="https://www.facebook.com/KungOverLivet/photos/a.282224385197889.67913.280550198698641/941916042562050/?type=3" id="u_jsonp_6_p" rel="theater" style="box-shadow: rgba(0, 0, 0, 0.0470588) 0px 1px 1px; color: #3b5998; cursor: pointer; display: block; position: relative; width: 313px;"><div class="uiScaledImageContainer _4-ep" id="u_jsonp_6_v" style="height: 394px; overflow: hidden; position: relative; width: 313px;">
<img alt="Kung Över Livets foto." class="scaledImageFitHeight img" height="394" src="https://scontent-arn2-1.xx.fbcdn.net/hphotos-xal1/v/t1.0-0/s526x395/12715420_941916042562050_5543590302881702696_n.jpg?oh=443107f1a32ccc8f8f2a4d91fc821605&oe=576183E1" style="border: 0px; height: 394px; left: 0px; min-height: 100%; position: relative; width: auto;" width="314" /></div>
</a></div>
</div>
</div>
</div>
malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-62836356780024612352016-02-13T22:17:00.001+01:002016-02-13T22:47:58.941+01:00För lite kunskap om npf hos lärare<a href="http://www.svt.se/nyheter/regionalt/jonkoping/forskare-kritiserar-lararutbildningar">KI´s undersökning</a> av hur mycket kunskap lärare anser sig ha av npf är dyster läsning. De allra flesta lärarna anser sig inte ha fått tillräckligt med kunskap för att kunna möta elever med adhd och autism i skolan. Inte heller rektorer och specialpedagoger anser sig ha fått tillräckligt med kunskap. Lärarhögskolan i Jönköping får uttala sig och menar att det är ett problem att man bara har fem veckor till utbildning i olika typer av funktionsnedsättningar elever i den svenska skolan kan ha.<br />
<br />
Det är ett problem att man inte har mer tid till specialpedagogik - för blir man bra på att tänka kring barn i behov av särskilt stöd i skolan - då, vågar jag påstå, blir man per automatik bra på att möta alla barn i den svenska skolan.<br />
<br />
Jag, som sedan i höstas läser på det specialpedagogiska programmet i Göteborg, kan bara säga att jag inte är ett dugg förvånad över resultatet. Den stora orsaken till kunskapsluckorna kring npf är inte antal veckor man läser specialpedagogik på utbildningarna. utan inställningen hos flera lärare på landets lärarutbildningar.<br />
<br />
Om någon lärare på universitetens lärarutbildning läsåret 15/16 vägrar inse att npf är funktionsnedsättningar och därmed inte "föds" genom miljön och bemötande må väl vara hänt. Att flera har den inställningen är däremot alarmerande och förskräckligt för blivande lärare och deras blivande elever.<br />
<br />
Låt mig ta några exempel som jag hört under föreläsningar jag har åhört sedan jag började på pedagogen i Göteborg;<br />
<br />
"Kanske har fler barn fått adhd-diagnos nuförtiden för att de så sällan är ute på rasterna och rör på sig och får solljus."<br />
<br />
och;<br />
<br />
"Att läkares papper på utredningar, när de möter eleven i tio minuter, är viktigare än era utredningar som pedagoger är inte bra."<br />
<br />
eller;<br />
<br />
"Ökningen av adhd kan inte förklaras på något sätt, generna ändras inte på 20 år."<br />
<br />
eller;<br />
<br />
"När diagnosen och därmed tyckandet följer barnet till nästa stadie - då blir eleven missgynnad."<br />
<br />
eller;<br />
<br />
"Eleven tror att det är fel här (pekar på huvudet), men det är det inte, det är miljön."<br />
<br />
En lärare visar en powerpoint och nämner diagnoser som "bleksot" och "newasteri" som sattes på patienter i slutet av 1800-talet precis innan hon byter slide och där, som genom ett trollslag står det "adhd", precis som om adhd är en "hittepådiagnos" som kommer att försvinna inom tio år. <br />
<br />
Jag som har stor erfarenhet av hur det är att undervisa och att leva med eller vid en person som har svårigheter som betecknas adhd och/eller autism blev väldigt upprörd och ställde därför motfrågor till en av föreläsarna. Flera studiekamrater till mig kom fram efteråt och tackade för mina kritiska frågor. Det farliga med föreläsare som föreläser om att adhd bara är relationellt, milijöbetingat är att människor som inte har erfarenhet av adhd/autism får en väldigt felaktig bild av diagnoserna. I den yttersta förlängningen menar man att diagnoserna inte finns, att de framkallas av miljön. Att en elev inte behöver få en diagnos, att det bara stämplar och att mediciner inte gör någon annan glad än de som säljer och tjänar pengar på dem.<br />
<br />
Jag har fler exempel på kommentarer från enskilda föreläsare på det specialpedagogiska programmet som går stick i stäv med vad en blivande specialpedagog, rektor eller lärare utan erfarenhet av npf behöver få med sig från sin utbildning.<br />
<br />
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör kommentarer ibland, men vad jag vet är att elever i Sverige drabbas hårt av att lärare som ju vill hjälpa inte får rätt kunskap, förståelse och verktyg för att kunna hjälpa - på grund av att flera lärare på lärarutbildningarna i Sverige lär ut fel kunskap kring elever med npf. Det är allvarligt, fruktansvärt allvarligt!<br />
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
<br /></div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Lärare måste få rätt kunskap för att kunna bli bra lärare för alla elever. Som det är nu kommer nya lärare ut från lärarhögskolor, glada i hågen över att få möta elever - och så misslyckas de. De möter elever som de inte förstår sig på och de möter föräldrar som både är förtvivlade och vansinniga eftersom deras barn mår så dåligt i skolan.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Lärarutbildningarna måste börja se den medicinska expertisen och den psykologiska expertisen som samarbetspartners, som tillsammans kan göra ett bra jobb - inte som konkurrenter. Man måste samarbete för att ge eleverna största möjliga chans att lyckas - precis som föräldrar och lärare måste samarbeta för att ge eleven största möjliga chans.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; display: inline; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-top: 6px;">
</div>
Kanske måste man faktiskt rensa bland dem som föreläser blivande lärare.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-20459522029561077962016-02-02T19:34:00.002+01:002016-02-02T19:34:38.716+01:00Varför diagnos?<div style="color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; margin-bottom: 6px;">
Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel. </div>
<div style="color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp <span class="text_exposed_show" style="display: inline;">ändå, säger någon annan. </span></div>
<div class="text_exposed_show" style="color: #141823; display: inline; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px;">
<div style="margin-bottom: 6px;">
Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap. </div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ovisshet, med en känsla av att inte känna sig "tillräcklig" eller utanför från andra människor och känslan av att få en förståelse. </div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
"Jag är oerhört tacksam för min ADD-diagnos som jag fick för snart 3 år sedan. Hade i alla år bitit ihop på bekostnad av min psykiska men även fysiska hälsa vilket satt djupa spår som inte går att radera.<br />Men med diagnosen som verktyg har jag äntligen kunnat förstå och acceptera mig själv.I likhet med vad den 19-åriga tjejen har upptäckt, har skuld och hopp blivit två nyckelord som jag har kunnat skapa ett helt annat förhållande till än vad jag hade före diagnosen.<br />Jag har också försökt styra upp och inrättat mitt liv efter vad som är bra för mig och min mentala hälsa.<br />Det enda smolket i bägaren är den otroliga sorg jag känner över att få det här verktyget så sent som 10 år före min pension.<br />Det är som om någon skulle dyka upp och säga "- Jag är ditt okända barn", när du är 55 år. Sorgen och förlusten du skulle känna då över alla förlorade år tillsammans skulle aldrig kunna kompenseras av en diagnos.<br />Men man får försöka lära sig leva i nuet och njuta av varje dag som livet bjuder på. Och glädjas med dem som kan starta upp sitt bättre liv lite tidigare. Den glädjen kompenserar också mitt eget lidande en hel del... "</div>
<div style="margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Vad är dina erfarenheter av diagnoser?</div>
</div>
malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-8578658375586689362016-01-30T22:42:00.001+01:002016-01-30T23:08:43.395+01:00Hur lyckas vi i mötet med varandra?Jag överhörde ett samtal mellan en förälder och en person ur elevhälsan på en gymnasieskola häromveckan. Föräldern hade kontaktat skolan eftersom hens barn visade tecken hemma på att inte orka skolans krav.<br />
<br />
Varför jag skriver om samtalet här beror på att samtalet var ett väldigt lyckats samtal som slutade i samförstånd och fortsatt arbete kring eleven/barnet som det så väl behöver i sin tuffa situation. För att du ska förstå dialogen skrivs (F) för föräldern och (EH) för elevhälsan.<br />
<br />
"(F) X pratar om att hen inte orkar med x-lektionerna och hen har svårt att prata med läraren om detta. Kanske skulle vi kunna ordna ett möte där vi kan prata om det, det brukar lösa upp många knutar att prata det som är jobbigt, vad tror du?<br />
<br />
(EH) Det låter som en god idé, jag kan börja prata med X lite och med hens lärare så kan vi väl höras om några dagar igen.<br />
<br />
(F) Vad bra, förra gången som det var jobbigt gjorde ju ni ett fantastiskt jobb och allt löste sig så vi hoppas att det här också ska fungera. Jag får höra med X om hen vill att jag ska vara med på mötet. Jag behöver ju inte vara det, men ibland blir det lättare för X om jag är med.<br />
<br />
(EH) Jo, ofta kan ju ni föräldrar läsa av och förstå ert barn som inte vi kan och det gör att vi lättare kan hjälpa.<br />
<br />
<br />
Samtalet fortsatte en stund till, men det var just den här dialogen som var fantastisk att lyssna på, för här finns flera guldkorn att plocka i. Flera saker med samtalet som gör att arbetet kring barnet/eleven pekar framåt, uppåt.<br />
<br />
För det första; F och EH hade redan en god kontakt, tack vare att EH på den skolan X går på alltid ringer föräldrar till barn i behov av särskilt stöd innan skolstarten. Där startar den goda spiralen.<br />
<br />
När det sedan gäller själva samtalet märker du kanske att bägge personerna har en tro på att den andra personen vill lösa ett problem och gör sitt bästa. Båda har en tanke kring att den andra är viktig för att lösa barnets/elevens svårigheter. Det kan man läsa av i hur de pratar till varandra. Föräldern ger positiv feedback genom att ta upp det som skolan lyckats hjälpa eleven med tidigare. EH lyssnar och är positiv till förälderns samtal.<br />
<br />
Sedan kommer vi till det allra bästa i samtalet och det är när EH säger att ni föräldrar kan vara ett stöd till ert barn eftersom "ni kan läsa av och förstå ert barn som inte vi kan..."<br />
<br />
När samtalet var slut hade man ett förslag på en början på att hjälpa eleven. Det är inte säkert att allt blir jättebra på en gång, men det att man har en förståelse och respekt för varandras arbete gör att det finns stora chanser för de vuxna runt eleven att lyckas hjälpa hen. Så här borde vi kunna få till samtalen runt elever i den svenska skolan, samsyn, förståelse och respekt.<br />
<br />
<br />malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-11477219149742506382015-12-17T22:49:00.001+01:002015-12-17T22:49:12.302+01:00Anledningen till att jag började bloggaDu som följt min blogg har kanske märkt att jag varit lite frånvarande här på bloggen. Anledningen är att jag helt enkelt inte har någon energi. Jobb, studier och föreläsningar tar allt min tid och lite till. Anledningen till att jag inte kan sluta arbeta med frågor som rör npf-frågor tycker jag kommer fram i följande text:<br />
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
Jag slår mej ner vid ett bord på Åhlens restaurang i en mellanstor, svensk stad. Dagens lunch skall avnjutas innan siestan på hotellrummet inför föreläsningen senare samma kväll.</div>
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
Jag bläddrar i en skvallertidning. Vid bordet bredvid mig sitter två kvinnor. De har ätit färdigt. Den ena kvinnan ställer undan bägges brickor. Hon hämtar kaffe. Den andra sitter bara still och jag, utan att tänka, kategoriserar in dem som "pigg" och "slö/bortskämd". De två kvinnorna intresserar mig och jag tänker att hon som springer runt och fixar är mamma till hon som bara sitter och väntar på att få allt serverat. Nu låtsas jag läsa, men egentligen tjuvlyssnar jag på deras samtal (jag vet, usch och fy på mig).</div>
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
"Mamman" säger ungefär; men du måste se till att ordna upp det och anstränga dig.</div>
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
"Dottern" svarar ungefär; ja, men jag har försökt, men det är som om jag inte har någon energi.</div>
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
"Mamman" fortsätter förmana (hon sitter med ryggen åt så jag hör inte riktigt vad hon säger, men att hon är missnöjd, det kan jag höra och jag får nog erkänna att jag håller med henne där jag sitter vid mitt bord och tjuvlyssnar).</div>
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
"Dottern" säger ungefär; men jag försöker gå på föreläsningarna, men det är som om det är myror i benen, jag kan inte sitta still. Och fortsätter efter ännu en förmaning av "mamman"; jag lär mig saker, men så trillar allt ur minnet sedan, jag vill, men det går inte och jag vet jag är lat och långsam.</div>
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
Under samtalets gång går det upp för mig att den här kvinnan som bara sitter och som jag uppfattat som "slö och lat" vid första anblicken inte alls är det. Hon har förmodligen liknande svårigheter som dem min dotter har. De sakerna (några fler som jag inte tar upp här) är som tagna ur min bok "Är jag normal, mamma?" som beskriver en tjej med add.</div>
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
Jag tvekar en kort stund, men så ställer jag mig upp, går fram till "dottern" (som visade sig vara lillasyster till den andra kvinnan). Jag börjar med att ursäkta mig och säger att jag tjuvlyssnat. Men sedan säger jag;</div>
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
- Du är inte lat, det du beskriver av svårigheter kan ha att göra med att du har lite samma svårigheter som min dotter har, (hennes syster skruvar lite på sig och säger att hon ibland kan bli lite väl arg och kritisk på sin syster) och jag skall föreläsa om det ikväll. Ni är hjärtligt välkomna bägge två att dyka upp.</div>
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
Senare på kvällen har nästan alla åhörare kommit, jag skall precis börja föreläsningen och tänker att det att ta sig ut till lokalen och lyssna det är nog för jobbigt för kvinnan. Men då smyger kvinnan från Åhlens restaurang in. Hon slår sig försiktigt ner på en stol och lyssnar sedan med vidöppna ögon igenom hela föreläsningen. Efter tre timmar, klockan nio, är föreläsningen slut. Kvinnan kommer fram till mig, vill tacka.</div>
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
- Du talade mycket om mig, jag kände igen mig i mycket av det du sa.</div>
<div style="color: #333333; font-family: 'Lucida Grande', Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: 13px; line-height: 19px; margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px; padding-bottom: 10px; padding-left: 0px; padding-right: 0px; padding-top: 10px;">
Och jag tänker, den här historien måste jag berätta för människor. Vi dömer andra, vi dömer människor som är annorlunda, som vi upplever som stökiga, bråkiga, slöa, sega, långsamma, ointresserade och så är det de människorna som får kämpa mest. Det är orättvist, det måste vi prata mer om. Kvinnan hade mest fått hugg och slag, men kanske att hon fick en liten stöt i rätt riktning. Kanske kan jag hjälpa andra? Därför startade jag min blogg</div>
malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-81046887416661917792015-11-17T16:58:00.001+01:002015-11-17T17:33:02.703+01:00Olika liv - en återblick<br />
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
Den här texten skrev jag för snart fyra år sedan. Mycket vatten har runnit under broarna. Så mycket har blivit bättre, men faktum kvarstår. Många saker är och blir så lätt att missuppfattas när man inte är och tänker precis som majoriteten av människor tänker. Läs och återkom med vad du tänker när du läser detta, om du vill:)<br />
<br />
"När vår äldsta dotter var 17 år reste hon till Brüssel och bodde där i sex veckor. Hon gick andra året på ett tekniskt gymnasium här i Göteborg och lyckades få en av de eftertraktade utomlandspaktikplatserna som skolan stod för. Det var nog tufft på många sätt för henne att vara där, men också väldigt lärorikt och roligt. Hon kände sig nog stolt och duktig när hon kom hem igen, med en självkänsla som puttrade på.</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
När familjens yngsta dotter fyllde17 år tränade hon som bäst på på att åka spårvagn ensam. Det går så där än så länge. Hon går sista året på högstadiet och både vi och skolan kämpar för att hon skall få godkänt i så många ämnen som möjligt. Hur hennes självkänsla är kan man ju bara gissa...</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
Det är två barn, från samma familj, med två olika förutsättningar. En började ett år tidigare än beräknat och en har gått om ett år. Det är svårt att förstå och det är så svårt att förklara det här med min biologiska dotter. Det tar så mycket kraft och energi, både för henne och för mig.</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
Jag tänkte på det igår då jag var på ett av alla miljontals möten jag varit på med min dotter. Möten som syftar till att hjälpa henne med något. Möten som så ofta har goda intentioner, men som så ofta mynnar ut i noll och ingenting. Väldigt ofta häpnar jag över hur lite kunskap det finns bland "proffsen" kring människor som min dotter.</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
Igår gällde det sjukgymnastik på habiliteringen, men det kunde egentligen gällt vad som helst (utom möte med specialpedagogerna på skolan för de FÖRSTÅR). Vi kom in i ett rum, träffade en kvinna med sjukhuskläder som började ställa frågor till min dotter. Varför hon hade kommit, vad hon ville ha ut av mötet, vad hon trodde att sjukgymnasten kunde hjälpa henne med.</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
Eftersom min dotter har svårt att svara direkt på frågor som ställs till henne, precis som andra människor med hennes svårigheter ofta har och eftersom hon tycker att det är lite pinsamt att vara "svag" så blev varje svar "vet inte" eller "kanske" snabbt efterföljt av ett litet snett leende. Som vanligt gick jag in för att förtydliga och förklara. Som vanligt uppfattades jag som en mamma som inte lät min dotter prata - det kan man höra på rösten och på kroppsspråket där personen som ställer frågorna vänder sig mot min dotter och liksom utestänger mig, just för att ge min dotter plats. Fast efter att ha väntat på svar en längre stund så vände sig sjukgymnasten till mig igen, för att få lite svar.</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
Efter att ha fått förklarat för sig att min dotter har ont på många ställen, ofta. Att min dotter inte kommer iväg och kan träna något (fast gudarna skall veta att vi försökt). Att min dotter verkligen behöver röra på sig, få hjälp med det eftersom hon är alldeles för svag för sitt eget bästa så ställde sjukgymnasten en fråga;</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
- Du kanske kan börja träna på det där programmet som du fått hem från den andra sjukgymnasten, varje dag en stund?</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
- Ja och så kan du be henne åka till månen när du ändå är igång, sa jag och skrattade lite.</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
Jag vill inte vara dum och jag tror inte att sjukgymnasten uppfattade mig som det, men ibland blir man lite trött på att man aldrig träffar någon som verkligen förstår och verkligen kan hjälpa...</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
Mötet tog slut. Vi åkte hem. Två timmar hade vi, jag och min dotter lagt på mötet, och resultatet blev som så ofta - noll.</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
"Det gäller att vara frisk för att orka vara sjuk", finns det ett talessätt som låter. Det skulle kunna gälla för människor med funktionsnedsättningar också. Nämligen;</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<strong>- Det gäller att inte ha några svårigheter, för att orka ha en funktionsnedsättning".</strong><br />
<strong><br /></strong>
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
<br /></div>
malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-67990731702892637052015-11-07T19:46:00.000+01:002015-11-07T19:53:06.984+01:00Något skaver - eller - öppet brev till Gustav FridolinDen senaste tiden har jag hört olika utbildare inom skolväsendet prata om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och jag blir nedstämd. Det är tydligt att den kunskap och förståelse som jag hade önskat utbildarna besatt, till stor del saknas, eller ska vi säga, väljs bort.<br />
<br />
Skolan försöker gå från att ha ett "kategoriskt" synsätt på eleverna = eleven är bärare av problemet. Till att ha ett "relationellt" synsätt = miljön kring eleven behöver förändras när eleven hamnar i svårigheter.<br />
<br />
Det är en jättebra förändring i synsätt, men det finns problem med det. För det första; det är lätt att ha ett relationellt synsätt så länge som det inte blir problem, men vi hamnar ofta i det kategoriska synsättet (då vi ger eleven skulden för problemet) så fort det inte fungerar kring eleven. Och fungerar inte, det gör det ofta med elever i npf-svårigheter, om du förstår vad jag menar...<br />
<br />
Ett annat problem är att det relationella synsättet dras ut till absurdum. Därför tycker man inte att lärarstudenter, eller ens specialpedagog/speciallärarstudenter behöver lära sig om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eftersom alla elever ska mötas på det sätt att det lyckas.<br />
<br />
Det är bara ett litet problem med detta - om du inte vet hur svårigheterna ser ut, om du inte har kunskap och förståelse om dem, så hamnar du i det kategoriska synsättet på din elev varje gång det blir fel.<br />
<br />
Jag förstår faktiskt inte varför det finns ett sådant motstånd i att förstå den medicinska delen i osynliga funktionsnedsättningar. man vill som pedagogisk utbildare inte ta till sig de medicinska kunskaperna - för att man anser det vara pedagogiska problem.<br />
<br />
Men.<br />
<br />
Lärare till elever i synskador eller i till exempel rörelsehinder tar hjälp av medicinsk kunskap, just för att veta hur man kan hjälpa eleven på bästa sätt. Varför är det någon skillnad mellan de olika funktionsnedsättningarna, undrar jag?<br />
<br />
De relationella synsättet, det att man förstår att man måste ändra på miljön när eleven misslyckas är jättebra, men om man inte förstår att eleven också har en funktinsnedsättning som man måste förstå och lära sig om, då hjälper det inte att ha ett relationellt synsätt. Varför ska man som pedagog utbildas i att uppfinna hjulet själv, när man kan gå till vetenskapen? Och under tiden som man som pedagog försöker uppfinna hjulet (eftersom man inte fått kunskap om npf-svårigheter i sin utbildning till lärare, speciallärare eller specialpedagog) samtidigt som eleven möts av ständiga misslyckanden och mötet därför mellan föräldrar och lärare alltid eller ofta slutar i mer eller mindre krig?<br />
<br />
Det är verkligen på tiden att man i lärarutbildningar runt om i landet börjar ta npf-problematik på allvar och lär ut förståelse, förhållningssätt och bemötande kring eleverna så föräldrar, elever och lärare kan börja lyckas i arbetet att få alla elever, även dem med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, att lyckas i den svenska skolan!<br />
<br />
<br />malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2620978500169361611.post-21334315608443861142015-10-25T20:24:00.001+01:002015-10-25T20:24:05.433+01:00Om stress<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px;">
Alla människor drabbas av stress mer eller mindre ofta i sina liv. Vi upplever stressen på olika sätt och vi förhåller oss också till den på olika sätt. En stress som vi skapar själva, där vi lägger på oss många aktiviteter för att vi vill, kan ofta vara en god och skön stress. Det är när vi inte kan styra över våra liv, eller får för mycket "i knät" som stressen kan bli skadlig. Att ha svårigheter inom npf-området eller att vara förälder/lärare till ett barn som har npf-svårigheter skapar ofta en stress som inte är skön, som mest bara river i kroppen. Vi har inte valt den, den kommer bara i förhållandet till alla andra barn och vuxna utan npf. Kraven på människan, som människor med npf sällan kan nå upp till.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Dottern går inte på idrottslektionerna längre. Det är en sak som skulle kunna ge upphov till mycket stress hos oss. Inte bara för att min dotter vill göra rätt/vill lyckas. Inte heller bara för att jag vill att hon skall gå på alla lektionerna och vara som de andra barnen. Också för att skolan menar att hon måste gå på lektionerna. De har ett uppdrag att undervisa min dotter på bästa sätt och gör så också. Men när ett problem inte går att lösa, trots att man som förälder/lärare tycker att man gjort allt man kan, så byggs stressen upp hos alla inblandade. Man kanske har gjort "allt", men man har förmodligen inte gjort det "rätta" för barnet för då hade det inte varit några problem. Ibland fungerar det inte att göra det "rätta" för ett barn på grund av pengabris, lokalbrist eller liknande.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Min dotter har haft många olika lärare i idrott de senaste åren. Idrott har dessutom nästan alltid varit ett jobbigt ämne för henne. Hon har många klasskamrater som hon tycker är väldigt duktiga i idrott. Hon tycker det är stressande att gå och hon känner sig osäker. Hon säger;</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
- Mamma att gå på idrotten är för mig som när du försöker hitta på Hisingen!</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Det är en mycket bra beskrivning hon gör och jag förstår precis hennes stress inför idrotten, för att åka över Hisingsbron känns för mig som "the end of no return". Hur jag än kör så kommer jag alltid fel, känns det som och det stressar ju alltid så klart. Numera är ett ett stående skämt att "hoppas du hittar hem igen" när jag skall köra bil över bron till Hisingen, jag förhåller mig till det på så sätt att jag ger mig ut i god tid och är förberedd på att jag kanske kommer hem med oförättat ärende...</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Långvarig anspänning/stress leder till att kroppen ständigt är i beredskap, sällan får vila. Det i sin tur gör att kroppen lätt hamnar i andra problem så som panikångest eller liknande. När kroppen ligger på en hög nivå av stress redan från början, skall det inte så mycket till för att "bägaren skall rinna över".</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
När stressen lägger sig som ett våtvarmt omslag över familjen där barnet till exempel inte kommer iväg till skolan är det svårt att veta hur man skall ta sig ur. Då känns det som "the end of no return". Fast det finns många sätt att hitta lösningar på stressen och på skolvägran, tror jag.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
För att ta exemplet idrotten har vi några olika val att göra hos oss. Antingen kan min dotter fortsätta att skolvägra och därmed få ett IG i slutbetyg. Hon kan delta på det upplägg som hennes idrottslärare gjort för henne och få ett G i betyg, men som det ser ut för tillfället så fungerar inte det heller. Man kanske får hitta ett annat upplägg som hjälper henne in på "idrottsbanan" igen eftersom så som det är nu inte fungerar. Det kommer kanske inte heller att fungera den här terminen, så är det bara.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Viktigt att tänka på då när det inte fungerar är (som jag brukar skriva här) att det inte är barnets fel att det inte fungerar. Det är inte heller barnets föräldrars fel att det inte fungerar. Lika lite som det är barnets lärares fel att det inte fungerar. Det är situationens fel, det är svårigheternas fel och det är svårigheterna att hitta lättheternas - fel.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Jag tror att man måste komma dit att man accepterar att det är svårt, att barnet inte kommer iväg alltid, att vissa ämnen är oöverstigliga, att det är så, innan man kan gå vidare och sänka stressen i kroppen. Om man accepterar det både som barn, som förälder och som lärare så kan man förhoppningsvis gå vidare och hitta nya lösningar. Det är när vi lägger skulden på någon och det är när vi försöker få våra barn att bli som "de andra" barnen som stressen sliter sönder oss.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-bottom: 6px; margin-top: 6px;">
Vi kan aldrig acceptera att ett barn mår dåligt, men vi kan acceptera att den har svårigheter. Vi måste acceptera det även om vi därmed inte accepterar att barnet stannar hemma. Att barnet stannar hemma är inte barnets fel, inte föräldrarnas fel och inte heller lärarnas fel. Det är situationens fel. Svårigheternas fel. Acceptera svårigheterna. Börja där. Starta på den plattformen och gå vidare.</div>
<div style="background-color: white; color: #141823; display: inline; font-family: helvetica, arial, sans-serif; font-size: 14px; line-height: 19.32px; margin-top: 6px;">
(PS: det här inlägget är exakt fyra år gammalt. Numera är min dotter med på idrotten på den skolan hon går på. Det verkar som om livet lugnar ner sig lite grann för vår dotter och för andra ungdomar när/om man lyckas ta sig genom grundskolan med självkänslan i behåll och kan gå på en linje som man själv vill och en linje där man kan läsa det man är intresserad av. Jag har fått förfrågan om att skriva en text om att livet kan bli bra för att ge andra insikt och en gnutta hopp. Får se om jag hinner, känner mig lite stressad med allt jag ska hinna med just nu....DS).</div>
malene larssenhttp://www.blogger.com/profile/16381506981149158088noreply@blogger.com0