Varför det blir svårare och svårare för vissa barn

Många föräldrar vittnar om att, trots att deras barn fått utredning, diagnos, stöd och hjälp hemma och i skolan så blir det bara bättre tillfälligt. Misslyckanden fortsätter sedan att trilla in i en aldrig sinande ström. Många barn med npf-diagnoser "hittas" inte förrän på högstadiet. Jag tror att de bägge delarna hänger ihop med varandra, nämligen så här:


Om man har med i tanken att barn med npf ofta mognar senare än sina jämnåriga (ungefär 30%, menar forskarna) så är det inte så konstigt att barnen hittas på högstadiet och redan utredda barn, trots stöd och hjälp, ändå misslyckas när de kommer upp på högstadiet och gymnasiet.

Fortfarande tror många att adhd/add och liknande "växer bort" när man blir vuxen. Tyvärr är det sällan så. Hyperaktiviteten försvinner hos en del. Impulsiviteten lägger sig kanske hos andra, men svårigheter finns kvar. Att man upplevs som att ha "växt ifrån" sina svårigheter handlar nog istället om att man lärt sig strategier och man har lärt sig att dölja de svåra för andra människor. Att bli vuxen tar, för barn med adhd/add längre tid eftersom mognaden tar längre tid. Jag har pratat med föräldrar till barn som just fyllt 18 år om föräldrars oro för sina barns mobillån till olika saker. En artonåring behöver inte alls vara arton i sitt tankesätt kring pengar, till exempel.

Varför det blir så svårt, när man blir tonåring kanske till stor del beror på att vi förväntar oss att nu när barnet blir äldre och får hjälp så kan man förvänta sig att han/hon skall klara så mycket mer - och så blir kraschen och frustrationen desto starkare.

Vissa skolor tänker att man sätter in massor av resurser när eleven kommer som sjundeklassare. I åttan får de också mycket stöd och så i nian tar man bort lite eller mycket av stödet, för då har man liksom "gett eleven en plattform att stå på", men om man betänker att elevens mognad är som bilden nedan där den svarta linjen är den "förväntade utvecklingen på ett barn", den gröna är ett "vanligt" barns utveckling och den röda är utvecklingen för ett barn med, säg add.

Det säger ju sig självt att man inte kan minska på stödet, bara för att eleven är äldre. Eller att vi kan förvänta oss att eleven skall ha kommit i kapp sina klasskamrater bara för att den fått stöd. I gymnasiet är det likadant. Man förväntar sig saker av eleven som den faktiskt inte kan leva upp till eftersom mognaden släpar efter i förhållande till klasskamraterna. Så hur mycket eleven, föräldrarna, lärarna och andra stödpersoner än kämpar så kommer ändå eleven att misslyckas. Resultatet blir ilska och frustration hos alla inblandade. När vi inser detta och följer elevens utveckling så som vi kan förvänta oss - kommer eleven att lyckas och vi alla slipper frustrationen och ilskan.