Hur skall man göra det bättre då?

Vi är många som ser och upplever att ett flertal barn med npf-svårigheter inte mår bra, inte kommer iväg till skolan. Vi har lätt för att se vad som är fel. Svårare är det att se vad som bör göras. Därför tänkte jag, i dagens inlägg, skriva om vad jag ser behöver göras för att förbättra för barn som alldeles för ofta får packa ner "ytterligare ett misslyckande i sin ryggsäck av livserfarenheter".


I en rapport från Skolverket som kom 2010 står det bland annat så här:

"Skolans arbetsmiljö kan i sig motverka eller bidra till att frånvaro uppstår. Undervisningen måste utformas så att den passar elevernas skilda behov.6 Intervjuerna både med eleverna och med skolföreträdarna visar att ströfrånva- ron är störst vid lektioner i idrott och hälsa.

I alla intervjuer – med skolföreträdare, förvaltningar och elever med egna erfarenheter av frånvaro – återkommer bemötandet från lärare och annan skolpersonal som den enskilt viktigaste faktorn för att undvika frånvaro eller få tillbaka elever från frånvaro. Att skolan trots allt fungerar i ett i övrigt trassligt liv hänger ofta samman med att det finns någon i skolan som ser och förstår. Ett positivt samarbete och goda kontakter med hemmet, inte bara vid pro- blem, poängteras av många intervjuade, både i skolor och vid förvaltningar".

Hela avhandlingen om varför så många barn inte klarar av att gå till skolan kan du läsa här. 


Vidare skrev högskoleverket igår i en rapport att speciallärarutbildningen måste få en ny inriktning med fokus på barn med koncentrationssvårigheter och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De skriver bland annat så här; 


"Med de fördjupade specialpedagogiska kunskaperna ska studenterna inom den nya inriktningen bland annat ges verktyg för att arbeta med förskolebarn och elever med koncentrationssvårigheter orsakade av flera olika skäl — något som inte täcks in i speciallärarexamen idag".


Mer om rapporten kan du läsa här. 


Det är positivt, en riktningsförändring, men jag tycker att man skjuter lite över målet. För barnen med npf-svårigheter, som ju till stora delar befinner sig inom området "svårt att koncentrera sig, få saker gjorda, starta sin motor", finns ju inkluderade i skolan. De finns ju i alla klasser. I hela Sverige. Därför räcker det inte med att man (äntligen) gör en inriktning på specialpedagongutbildningarna i Sverige mot just den specifika inriktningen. Den kunskapen måste varje student som genomgår lärarutbildning, fritidspedagogutbildning, förskolärarutbildning ha, även om  speciallärarna har fler verktyg, djupare kunskap. Tanken är ju att barnen skall få sådant stöd att de kan gå i de vanliga klasserna. Och som studien ovan visar så måste alla vuxna som jobbar i skolan ha god kunskap om vad det är som lägger krokben för barn med npf - annars möter man barnen fel. Annars skyddar man inte barnen från allt det de utsätts för, det som gör att de så ofta stannar hemma. 


Lillagubben frågade mig idag, när han öppnade sina trötta ögonen;


- Får M välja om hon skall gå till skolan?


- Nej, det får hon inte, svarade jag, men ibland stannar hon hemma för att hon inte klarar av att gå till skolan, för att hon inte orkar gå till skolan för att det är så mycket som är för jobbigt för henne. 


Om vi inte ger kunskapen till alla studenter som har valt ett yrke som handlar om barn, så kommer vi fortsätta att ha barn som inte kan gå till skolan, fast de egentligen vill. Fast de inte är sjuka i de vi brukar kalla "sjukdomar". Det räcker inte med att några ur personalen på en skola är kunniga i npf-problematik och går på vidareutbildningar för att förstå  - när inte övriga personalen gör det. Samarbetet kring barnet som så lätt hamnar utanför måste vara grundmurat. Vi måste ha liknande kunskap, liknande förståelse allihopa som befinner oss och jobbar med ett barn med npf-svårigheter. Detta i sin tur innebär att ALLA människor måste sätta sig in i vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär, eftersom ALLA människor faktiskt vid ett flertal tillfällen i livet kommer att befinna sig i närheten, via skola, jobb, kamratkontakter, vänner, släktingar... 


Vi måste också titta på betygskriterierna, bedömningen av skolbarn som inte når upp till skolans uppsatta mål, men som inte tillhör särskolan, eller är intellektuellt funktionsnedsatta. Nu finns bara två varianter. Antingen går du i särskola - eller så går du inkluderad i grundskolan. Då bedöms du utifrån de två skalor som finns. Pys-paragrafen finns att ta till, men används för sällan. Det måste gå att vaska fram andra alternativ, tänka lite kreativt. Det kan inte vara meningen att skolan är till för att "slå ut" vissa elever bara för att man har svårt för just de saker man mäter och anser som viktiga i skolan. 


Vi måste också titta på alternativa skolformer. Kanske är det så att alla barn inte skall gå i den inkluderande skolan. Kanske behöver vissa barn gå i andra former av skolor. Kanske behöver vi fler alternativ än grundskolan och särskolan?


Det finns många bitar att förändra och fundera över när det gäller hur vi behöver tänka och förändra för att alla barn skall få lyckas, men jag tror att jag nöjer mig med det här för idag. Jag stannar här och vill bara kasta in min brasklapp och säga;


När vi vuxna förstår och också förmedlar till alla barn att "när ett barn misslyckas i skolan eller hemma, så är det inte barnets fel, det är vi vuxna som, med barnets hjälp måste hitta andra lösningar för ALLA BARN VILL LYCKAS" då kommer också barnen att förstå det och det är viktigt att de barn som barnen med extra många svårigheter möter, får den kunskapen. Annars får barn som går fysiskt inkluderat i skolan, fortsätta att vara psykiskt exkluderade.


Det bästa av allt i hela kråksången? När du som förälder, pedagog, socionom, sjuksköterska, läkare etc, (vare sig du själv har npf-svårigheter eller inte) skaffar dig redskap och blir duktig på att förstå/möta en människa med npf-svårigheter så blir du, per automatik, bättre på att möta alla människor!

Alldeles för många barn med npf mår dåligt

Victoria  och Munderbar skriver om barnen som inte kommer iväg till skolan. Det är många barn och ungdomar det handlar om. Kanske inte så många på varje skola i Sverige, eller i varje klass, men om man skulle räkna ihop alla som stannar hemma i kortare eller längre perioder så skulle det bli en stor grupp. Min dotter är ett sådant barn. Hon ligger i sängen idag. Precis som igår och som i förrgår. Vi lägger gärna skulden för att barnet inte kommer iväg - på barnet och på dess föräldrar.

Skulden, eller bättre ordval kanske, orsaken ligger alltid utanför barnet. Trots det är det barnet som känner skuld och som alldeles för ofta får ta skulden för sitt "misslyckande".

Varför min dotter inte kommer iväg beror på många saker och några av dem är för känsliga för att tas upp här.

Men skulden är inte hennes att bära.

Inte heller är skulden, de andra barnens i andra hem i landet, som inte heller kommer iväg till skolan. Fast man tror gärna det. Det blir gärna så. När man är ensam, den i minoritet, den "onormala" i förhållande till majoriteten...

Att det inte är så att det är en ensam, eller två som har det så här kan man läsa om i min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". Där finns bland annat en undersökning baserad på 300 föräldrar. 150 av föräldrarna som svarade på de 15 frågorna hade barn med en eller flera diagnoser. De andra var föräldrar till barn utan diagnoser. Det var märkvärdiga siffror som visade sig när jag jämförde grupperna.

Till exempel svarade 70% av föräldrarna till barn med npf att deras barns skolsituation någon gång påverkat hälsan negativt, medan bara 11% av de 150 föräldrarna som hade barn utan diagnoser upplevt det samma...


5% av föräldrarna till barn med npf upplevde att de, och därmed deras barn, fick det stöd de behövde från skola, kommun och samhälle. 51% av föräldrarna till barn utan npf svarade det samma...


30% av föräldrarna till barn med npf uppgav att deras barn var eller hade varit mobbat i skolan. 7% gällde för den andra gruppen...


28% av föräldrarna till barn med npf uppgav att deras barn hade vänner i klassen. I den andra gruppen var det 78% som menade att deras barn hade vänner i klassen...

I ljuset av ovanstående siffror är det kanske inte så märkligt att barnen blir hemmasittare för vem vill eller orkar gå till en arbetsplats där så mycket gör att man inte mår bra. Egentligen är det ju faktiskt en helt sund reaktion på en situation som är alldeles för hopplös för många barn. För vem vill gå till ett ställe där du känner dig utanför, där du blir mobbad och där du inte får det stöd du behöver?

Det här är tunga siffror och sorgliga fakta, men vi måste ta upp dem och vi måste prata om dem!

Imorgon tänker jag vända på tankarna och prata om vad vi bör göra, vad vi måste göra för att barn skall slippa ligga hemma i sin säng och känna sig värdelösa, som min dotter gör, som så många barn med npf-svårigheter i Sverige gör...

Har du några tankar kring detta? Dela med dig och dela gärna med dig av mitt inlägg:)

Om du är en av dem...

Om du är en av dem som tror att det är roligt att ha ett barn som aldrig vaknar en vardagsmorgon utan att ha ont någonstans, utan att känna att livet är pyton...

Om du är en av dem som tror att det är skönt att få en diagnos på sitt barn för att kunna "skylla på det"...

Om du är en av dem som tror att det bara är att "skärpa till sig" så fixar även människor som min dotter vardagen som alla andra...

Om du är en av dem som tror att vi inte gör vårt bästa bara för att så mycket är svårt...

Då vill jag bara säga...

Det är en sorg att se sitt barn ha så mycket svårigheter och inte kunna hjälpa henne. Det är så svårt att acceptera allt det svåra, fast jag försöker. Det är så jobbigt att alltid göra mer än mitt bästa, men ändå aldrig känna att det är tillräckligt....

Lust att skriva?

Ibland får sångerskor, som Loreen, sångförbud av sin läkare. Jag undrar om "skriverskor" kan få "skrivförbud" - i så fall ger jag mig själv det idag. Idag tar jag ner skylten, återkommer när lusten att skriva faller på igen. Tills dess kan du fundera över vad du skall göra för att vara dig själv, med allt vad det innebär av positiva och negativa tankar - och känna att du duger precis som du är?

Må bra genom ekvation

Det finns en ekvation, som kan användas till mycket och som förklarar mycket. Den är enkel och lätt att bära med sig. Den kan ge förklaring till mycket..

När du lever ett liv där det som förväntas av dig och kraven på dig är ungefär de samma som du har förmåga till blir din vardag ganska trevlig att leva. Siffran blir 1 utgifter och inkomster är konstant på ett sätt som gör att det är lätt att finna balans i vardagen.

Om du däremot lever ett liv där förväntningarna på dig och kraven på dig (i skolan, på ditt arbete, hemma) är högre än vad du har förmåga till/upplever att din förmåga klarar av så hamnar du i en situation som ständigt känns stressande. Inte för att du vill, men för att du blir tvingad av saker som finns utanför din kontroll. Vad man kan göra för att få ekvationen att hamna på ett är;

1 Öka förmågan/tron på förmågan så den väger upp till kraven.
2 Sänka kraven på just de delar där förmågan saknas.

När man inte kan höja förmåga i sig själv, så måste omgivningen sänka kraven. Om man inte kan det av någon anledning så måste man åtminstone se till att man har återhämtningsperioder då man inte lever "över" sin förmåga/sin ork.

Idag har jag en återhämtningsdag. Idag skall jag bara påta i trädgården, vila, umgås med familjen. Vi hörs imorgon igen.

Skriv gärna vad du tänker om mina hemmaritade ekvationer. Är det något som får dig att fundera? Stämmer det in på dig? Funderar du på detta?

Berätta gärna. Jag skulle bli väldigt glad att höra vad du tänker!

Idag tänker jag inte heller dela det här inlägget på Facebook som jag brukar (kanske är det så att facebookläsare tycker att jag är tjatig som håller på att dela mina inlägg hela tiden?). Jag tänker att om du som läser här, tycker att inlägget är värt att läsa för flera så är du välkommen att dela istället.

Ha en skön lördag, var du än befinner dig!

Grundskolan - och sedan då?

Vi är inne i de sista skälvande veckorna av detta skolåret. Det är Dotterns sista veckor i den svenska grundskolan. Det var fruktansvärt några år. Sedan blev det bättre, när människor runt vår familj, runt Dottern förstod att det inte var vårt eller Dotterns "fel" att hon blev utsatt, att hon blev mobbad, att hon inte fixade skolan, att hon så ofta kom försent - om hon kom över huvud taget...

Det blev bättre. Det blev aldrig helt bra, men det var bättre ibland.

Hur han det bli helt bra utan att man får en självklar plats i en grupp, eller bland en eller ett par kompisar? Stundtals har det varit bra. Stundtals har mycket fungerat, även om jag aldrig har upplevt samma självklarhet hos min dotter som jag ser hos Lillagubben, eller de två större syskonen - varje dag.

Det är nog därför jag blir så provocerad över dem som påstår att npf-svårigheter inte är en funktionsnedsättning, som rycker lite på axlarna och säger "det är ett personlighetsdrag eller något och det är aaaaaalldeles för många som får diagnoser". Vad är en funktionsnedsättning om inte något som påverkar alla dagar i livet så att du måste kämpa hela tiden - och ändå aldrig bli riktigt med i gemenskapen, är det? Vad är en funktionsnedsättning i så fall, om inte det är det?
 
Till hösten väntar gymnasiet på min dotter. Hon skall gå individuellt program. Inriktning hästar. Praktik några dagar och studier i basämnena två dagar i veckan. Vad är en funktionsnedsättning om inte just det jag beskriver, är det?

Jag tänker på efter gymnasiet. Var tar man vägen då? Vem hjälper då? Var finns skyddsnätet när inte jag finns längre?

Vi har resurser, vi som finns runt Dottern. Hon har ett brett kontaktnät av släkt, förutom mig och sin pappa, men ändå. Vad händer sedan med en ung vuxen, som sedan blir vuxen - när man inte har en drivkraft, när man har svårt för mycket - fast man vill lyckas - som alla andra?

Jag tänker också på alla andra ungdomar i min dotters sits, som inte har turen att ha ett brett kontaktnät runt sig, som inte har turen att ha föräldrar som har förmåga att hitta lösningar, fixa och trixa runt sitt barn? Hur går det för dem? Var finns skyddsnätet för dem?

Den reducerade såsen - diagnosen

Igår skrev jag om utvecklingssamtal och fick många svar på det. Några här på bloggen, fler på facebooksidor och på min mejl. Övervägande av er som hörde av er pekade på det viktiga i att inte ta upp det som är negativt på utvecklingssamtalet när det gäller yngre barn med diagnoser. Att fokusera och höja det barnet har lätt för och det som kan stärka självkänslan. Att ta upp det svåra, måste man naturligtvis också göra, men visst finns det bättre tillfällen för det, som vid elevvårdskonferenser eller telefonsamtal, mejlkontakt mellan föräldrar och skolan.

När man kokar ner soppan till en tjock, tjock och välsmakande (läs välfungerande) "sås" så är det nog så att så länge man inte står på samma plattform, med liknande förståelse för barnets svårigheter (föräldrar, lärare, socialtjänstemän, fritidsledare osv) kan man ha hur goda intentioner som helst att hjälpa barnet - men man kommer aldrig att lyckas ändå.

Därför är det så viktig med utredningen, med diagnosen för att hjälpa barnet, för att lyckas i de svåraste samtalen.

Jag blir så ledsen när jag får mejl som ett av dem jag fick igår. Där mamman berättar att hennes son upplever mycket som svårt i skolan. Skolan menar att barnet och barnets mamma måste göra "si" och "så" för att det skall bli bra. Sonen är på väg att fullständigt ge upp och har börjat säga att han är psykiskt sjuk.

Ändå säger man att han inte har några svårigheter från det utredningsteamet sida.

Men.

Om killen nästan gett upp, står vid ravinens kant. Nedanför finns bara hopplöshet. Mamman håller på att gå i bitar.

Hur kan man då, från skolans sida inte hjälpa familjen på det sättet att mamman och sonen får avlastning? Hur kan man tro att killen bara "inte gör sitt bästa".

Nej, jag häpnar ofta över diskrepansen som finns mellan föräldrar och barns (med npf-svårigheter) upplevelse över sin situation och skolans/samhällets syn på vad det beror på.

För när såsen är nedkokad till den allra, tjockaste sås av det allra, allra viktigaste kring ett barn som har det svårt så är det förståelsen för att när ett barn har det svårt, inte lyckas med saker andra lyckas med, håller på att ge upp - då är det så att barnet inte KAN. Det handlar inte, i första hand på att barnet inte VILL.

När barnet väl gett upp så hon varken KAN eller VILL - då blir det riktigt svårt att hjälpa.

Problemet blir då barnet inte får någon diagnos eller när föräldrar/skola inte förstår att barnet har svårigheter som ger en diagnos och man därför fortsätter att utgå ifrån att barnet inte VILL lyckas.

Herregud, att det skall vara så svårt att förstå...

Alla barn VILL lyckas, men ibland KAN de inte! Då får vi vuxna inte förväxla det med viljan - när det är förmågan som inte räcker.

Om utvecklingssamtal

Jag var på utvecklingssamtal igår. Samtalet gällde Lillagubben och hans skolsituation.

Jag har varit både pedagog och förälder i sådana samtal. Jag har diskuterat både svåra och lätta skolsituationer kring barn och kan konstatera att det är en himla mycket lättare situation för alla parter när eleven det handlar om - har lätt för skolan, skolarbetet och sociala situationer.

Igår satt jag, fröken och Lillagubben och mööööös.

- Allt går jättebra, sa fröken och log stort mot mig och Lillagubben.

Vi log tillbaka.

- Alla nationella proven gick jättebra, sa fröken och log stort igen, då hon tittade upp från pappret med alla siffror.

Jag och Lillagubben log tillbaka.

- Du har många kompisar och är inte med och retar något, det är jättebra, sa fröken och fortsatte sitt breda leende.

Jag och Lillagubben bredde på vårt leende tillbaka till fröken.

Så där höll vi på en halvtimme innan jag och min son tog fröken i hand och tackade för oss.

- Tack för idag, sa fröken och log tillbaka.

Jag och Lillagubben klev ut i sommarvärmen. Vi mööös där vi gick hemåt i eftermiddagssolen. Samtalet var trevligt, tyckte vi. Inte konstigt kanske. Det fanns ju inget att "klaga" på...

De andra samtalen är svårare. De samtal när saker inte fungerar. De samtalen som egentligen behöver vara bäst - blir oftast sämst.

Jag har god erfarenhet av sådana och funderar på att skriva en tankekarta på vad man kan tänka på som förälder och lärare i möten som inte är så lätta alltid. Där barnet har svårt. Där barnet gör sitt bästa, men där det ändå blir så mycket prat om saker som INTE är bra och som INTE fungerar.

Hur tänker du som läser här, kring detta? Vad tycker du skall vara med i tankekartan? Berätta! Det är många som i och med att du skriver och berättar om dina tankar kring detta, som förälder, som barn och som lärare - läser din text.

Egentligen är det otroligt!

Ja, egentligen är det faktiskt otroligt, rent fantastiskt att vi kommit så långt som vi kommit i förståelsen kring människor med funktionsnedsättningar i det neuropsykiatriska området.

Jag menar, tänk bara...

På åttiotalet var det de kylskåpskalla mödrarnas skuld att de fick barn som "utvecklade" autism. Mammorna kunde inte knyta an till sina barn och därmed "gav de sina barn autism.

Anknytningsteorin är fortfarande högst modern. Själv var jag på en föreläsning hela dagen igår. Fullt med blivande och nuvarande kbt-terapeuter som fick höra allt och lite till om teorin som i mycket genomsyrar terapimetoden, för att sedan använda den i sitt arbete.

Anknytningsteorin går i stora drag ut på tanken att vi människor har tre grundsätt att knyta an till våra barn. Anknytningsgrupperna kallas för A, B och C. Är du en B-mamma så har du ett "bra" anknytningsmönster. Du möter ditt barn med inkänning och med respons bland annat. Om du är en A-mamma så är du inte lika bra, då får du ett barn som är undvikande, som undviker att se dig i ögonen och som allmänt sett ibland säkert kan passa in i det autistiska området.
Är du däremot en mamma som knyter an via C-sättet så får du ett barn som på många sätt passar in på ett barn med adhd-svårigheter.

Det är förståeligt när man pratar om teorin att det kan se ut så, det är en viktig teroi och det stämmer säkert i de allra flesta fall, men när kvinnan som föreläste (på en direkt fråga från mig) inte vill prata om autism och adhd och risken att man inte ser funktionsnedsättningen för att man bara letar efter mammor som knyter an "fel" - då blir jag både rädd och ledsen.

Jag tänker nämligen på de föräldrar som berättat om hur de i åratal först blivit utredda som familj, för att terapeuten på BUP (till exempel finns även andra ställen) har fokus på att barnet fått fel anknytning från start. Misstänksamheten och motståndet mot att se om det är något förutom anknytningen som ställer till det för barnet är stor.

Sedan tar det några år innan barnet får en utredning och en diagnos och därmed RÄTT hjälp. De där åren mellan att föräldrarna söker hjälp - tills man "hittar rätt" har ofta varit oerhört jobbiga och traumatiska för familjen och barnet med allt från ångest, depression, till självskadebeteende självmordsförsök.

På Debatt, häromkvällen lät man en kvinna komma till tals (jag vet, jag har pratat om programmet mååånga gånger, men kan inte släppa det riktigt ännu) som bland annat tyckte att man skall "sätta ett tak" över hur många människor som får en diagnos per år. Halllllllååååå!!!

Prova den meningen, men sätt in "astma", "diabetes" eller för den delen "cancer" som också är sjukdomar/funktionsnedsättningar som ökat de senaste åren. Ett tak på hur många som får diabetes???  Astma???? Cancer??? Det låter befängt, eller hur, men när det gäller adhd/add/autism/aspergers, så kan man göra det.... Eller?

Så tänker jag på Scientologerna som hela tiden ligger i startgroparna för att sprida propaganda mot npf och dess varande. Jag anar att de var de som låg bakom Ledaren i Expressen häromveckan som skrevs efter att Socialstyrelsen undersökt när barn är födda på året, som fått en adhd-diagnos.

Att vi, i mörkret av alla uppräknade krafter som faktiskt jobbat och jobbar, medvetet eller omedvetet, för att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte skall få den förståelsen och respekten de behöver, så är det faktiskt otroligt, ja rent av fantastiskt att vi faktiskt kommit dit vi är när det gäller kunskap och förståelse.

Om vi, å andra sidan, sluppit de ovan nämnda och andra, så kan man ju bara ana hur mycket längre vi kommit...

Hur pratar man med syskonen?

Lillagubben tycker att han har världens bästa storasyster. Det hon inte vet - är inte värt att veta. Att hon har add och atypisk autism, som gör livet svårt ibland, har inget med saken att göra. Men när jag och maken diskuterar saker här hemma eller när jag pratar med någon i telefon som rör henne och han råkar höra samtalet så förstår han, men ändå inte.

- Vad är add och adhd och varför har man det?

Igår åt jag och Lillagubben lunch med en kompis till Lillagubben. Vi pratade om lägret som hans storasyster var på under långhelgen. Han vill så gärna också få åka på läger. Han längtar efter sin storasyster när hon är borta.

Så vad säger man då, när Lillagubben och hans kompis undrar vad adhd och add är för något? Hur berättar man om svårigheterna utan att åhörarna tolkar det som att tjejen vi pratar om är "dålig" på något sätt, för det är hon ju inte...

Jag brukar lösa det så att jag berättar vad som varit svårt för min dotter, men jag berättar också vad som är lätt för henne, vad hon är fantastisk på.

Det är så lätt att vi sätter likhetstecken mellan funktionsnedsättningen (som add/adhd eller någon annat synlig eller osynligt funktinsnedsättning) och svagheter, men det finns ju så mycket mer, så mycket som man inte tar upp och pratar om, för att man pratar om det svåra alltid, om det som är funktionsnedsättande.

Vad sa jag då?

Jag sa ungefär som jag alltid brukar säga när vi pratar om detta...

- När man har adhd eller add eller någon annan diagnos så betyder det att man har svårt med saker som de flesta av oss människor har lätt för, MEN det innebär också att man har lätt för saker som nästan alla av oss andra har svårt för. Alla är unika, men man kan säga att den som har adhd eller add  är extra unik!

Jag ser att det glimmar till i Lillagubbens ögon innan han säger;

- Jag vill också ha adhd, mamma.

Hur man pratar med ett syskon om adhd kan se väldigt olika ut, funktionsnedsättningen ser så olika ut och så mycket runt familjen, vem som pratar, vem som lyssnar - ser så olika ut.

 Jag tror att det viktigaste är att man är ärlig och att man tänker på att belysa både det som är svårt, men också det som är lätt när man pratar med syskonen till ett barn med npf.

Hur har du gjort?

Om journalister och de meningslösa frågorna

Jag tänker fortfarande på Debatt. Nu ett par dagar efter programmet funderar jag över den meningslösa diskussionen och om den fullkomliga okunskapen om vad människor med adhd och liknande diagnoser behöver  kämpa med.

Som när David Eberhard i Eftersnack (jag vill verkligen inte vara dum mot någon speciell, men måste nämna detta för att göra det mer begripligt för er som läser), skakar på huvudet och beklagar om någon blir utsatt för att man är annorlunda, har en npf-diagnos, när jag förklarar att det är så. Jag blir förvånad att han inte känner till detta, han som jobbar med människor i utanförskap. Jag ser så mycket kamp här på min blogg, på facebook, via mejl, telefonsamtal och efter föreläsningar som jag håller i. Kanske ser man det inte för att man inte är "i" det?

Jag tänker på hur, skådespelerskan som säger sig kunna så mycket om barn för att hon ofta vikarierar på skolor när hon inte får skådespelarjobb, har fått sprida ut sig i Debatt och berätta om att "alla har vi lite adhd" eftersom man, verkar hon tro, liksom kastar diagnosen runt omkring sig för att man tycker att det är roligt att ha en diagnos. Hon eller kvinnan bredvid henne menar, på fullaste allvar, att man borde sätta ett tak på "hur många som får ha diagnosen adhd".

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta i det läget av debatten. Jag sitter och vifftar som en tok, med Madelein, en annan mamma, bredvid mig som också vill säga något. Jag tänker på att det är märkligt att man från svt´s sida kan låta en så okunnig människa, med bara en massa tyckande i bagaget få sitta på bästa sändningstid och blaja om saker hon inte har aning om?

Hur kan man göra debatten så in i bänken förutsägbar och möglig genom att bjuda in folk enligt journalistmallen "1A". Nämligen; Någon som är kunnig i ämnet, gärna en från varje sida (fast det verkar ju nu när David Eberhard plötsligt "bytt sida" svårt att få tag på någon som tycker att adhd är en "hittepådiagnos"), någon som själv har diagnos, någon som är förälder och så det bästa av allt ett par stycken som tycker att adhd bara är trams utan att egentligen veta något och låta dem få en god stund av sändningstiden.

Sedan ställer man frågor enligt "1A" (fast man intervjuat via telefon, helt andra frågor) som till exempel "är det för mycket medicinering i gruppen", "tjänar inte läkemedelsföretagen bara pengar på de stackars barnen" (vilket läkemedelsföretag tjänar INTE pengar på medicin och i så fall på vilken sjukdom, skulle jag gärna vilja veta), "Frank, om du hade fått diagnosen när du var liten, hade du verkligen kunnat bli en så bra brottare", etc, etc. Bla, bla, bla...

Var är de nya frågorna?

Så som; hur är det att ha de här svårigheterna, vad behöver man hjälp med, hur ser din vardag ut, kan du berätta något som varit svårt för ditt barn, vad skulle du vilja ha av samhället, hur kan man göra för att få saker att fungera bättre för människor med funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska funktionsområdet?

Är vi inte förbi frågorna som ställdes i programmet? Är det inte dags nu att ta det liiiiite vidare. Att prata om människorna, inte ifrågasätta dem. Att prata om vad vi, samhället behöver göra, inte om de skrivs ut för mycket medicin (för vilken människa i detta universum ger sitt barn medicin som det mår dåligt av eller som inte har någon effekt, eller för den delen kastar ut pengar på mediciner som inte gör någon nytta?).

Nej, om Belinda Olsson frågat mig om något som påverkat min dotter, vad jag tänker när jag tänker på min dotters skolgång och hennes svårigheter så hade jag kunnat berätta mycket (precis som Victoria, Madeleine och alla andra i studion som har personlig erfarenhet av eländet man behöver kämpa mot bara för att man är lite annorlunda).

Jag hade till exempel kunnat berätta om den morgonen i sjätte klass då jag följde min dotter till skolan. Hon ville visa sina klasskamrater valpen vi hade hemma hos oss. Dagen innan hade en annan klasskamrat haft med sig sin hundvalp och hela klassen hade varit framme och klappat, hälsat och pratat med valp och matte. Idag ville min dotter visa sin familjs nya valp. Vi gick dit, med valpen i famnen - bara för att uppleva att ingen av klasskamraterna ägnade min dotter och hennes valp en endaste liten blick. Alla vände tyst ryggen åt henne. På den tiden var den värsta mobbningen över för min dotter... På den tiden hade min dotters skola en fantastisk rektor som gjorde allt som stod i hennes makt att försvara min dotter mot mobbning, att ge henne plats. Och ändå...

Hur man tar sig vidare från en sådan kränkning, en sådan skymf den dagen i skolan, vet jag inte, men min dotter gjorde det, medan jag tog valpen och gick hem igen.

En fråga kring det kanske hade fått både David Ebenhardt och tv-publiken att ana vilket helvete människor med adhd och andra npf-svårigheter behöver genomlida - dagligen...

Det är som sagt, dags att ta debatten vidare, inte OM adhd,add, autism, aspergers finns utan VAD vi skall göra för att förändra samhället och skolan så att barn och vuxna med adhd, add, autism, aspergers och liknande kan få en chans att lyckas.

Det är dags nu.

Det är dags att ta debatten några kliv ur mögelgarderoben...

När är man funktionsnedsatt?

Jag tycker det är lite intressant att fundera lite mer på vad som sas och vad som inte sas på Debatt häromdagen. Reportern på Eftersnack undrade om adhd är en funktionsnedsättning - och jag tänker; har vi inte kommit längre än att vi skall diskutera en sådan basal och enkel sak?

Jag letade efter det exakta ordet för vad man menar är en funktionsnedsättning och hittade på kommunals sida detta;

"Med handikapp menas förlust eller begränsning av möjligheterna att delta i samhällslivet på samma villkor som andra och handikapp beskriver alltså mötet mellan människor med funktionsnedsättning och deras omgivning".


Det är en bra beskrivning och stämmer med den vi utgick ifrån på Svenska handikappidrottsförbundet på den tiden jag jobbade i den organisationen. Den visar också hur svårt det kan bli när man har en funtionsnedsättning som inte är synlig som ett ryggmärgsbråck eller en cp-skada är.

Vem kan egentligen veta om personen med svårigheter inom det neuropsykiatriska området bara är lite "extra allt", när man bara "inte gör sitt bästa", när man "utnyttjar sina bokstäver till att göra mindre än man kan"? Jag tror att det är detta som gör det så svårt att få npf-diagnoser accepterade av alla i samhället.

Själv tänker jag så här, precis som med mobning; när DU känner dig funktionsnedsatt av anledningar som beskrivs ovan - så är du funktionsnedsatt. För att ha en diagnos måste du däremot vara utredd hos ett utredningsteam bestående av (helst) psykiatriker, psykolog och specialpedagog.

Det fina med detta är ju att när man får hjälpmedel, förståelse, mediciner så kan funktionsnedsättningen minska och i vissa fall försvinna helt (till exempel vid synskada så får man bra glasögon och kan se så bra att man fungerar utan problem).

För det är ju inte likhetstecken med "funktionsnedsättning" och "hopplöshet". När man får stöd och det man behöver för att övervinna eller förminska en funktionsnedsättning då och först då har man rättvisa förutsättningar att göra det man vill av livet!

Nu skall jag äta en härlig helgfrukost med min familj och sedan tror jag att det måste bli ett besök hos "Bixter", kusinernas nya lilla valp.

Lillagubben har fått en ny favvis. Får jag presentera; Bixter! Är han inte söt?

Debatt

För er som inte sett Eftersnack som spelades in efter Debatt igår, här kan ni se det. Efter ungefär halva tiden kommer adhd-debatten.

Jag hann inte prata klart i Debatt!

Jag var ju en av dem som deltog i Debatt igår när man tog upp adhd efter att Socialstyrelsen i förra veckan kom ut med en rapport som visar att fler barn födda i slutet av året än de som är födda tidigt på året - får en adhd debatt. Detta fick många "förståsigpåsar" bland annat Expressens Ledarsida att skriva om ämnet, utan att veta något om det...

Jag var den sista som hann komma till tals i programmet. När jag väl fått ordet kom vinjetten efter en liten kort stund. Jag hann inte prata klart om det jag ville ha sagt i rutan, därför tar jag min blogg i anspråk och pratar klart. Det jag skulle ha sagt i programmet, kommer här och nu istället:

Adhd är en funktionsnedsättning, det innebär att man har så svårt med vardagen att man inte får den att fungera. Det är INTE lika med att man är lite "rörig", att man har sovit dåligt, att man inte har gjort läxan, att man blir arg ibland. De här bitarna kan också finnas med, men man har så mycket mer svårigheter än vad ni (skådespelaren i programmet som pratar strunt och kuratorn i programmet som jag inte riktigt vet vad hon vill säga egentligen) har förstått, tror jag. Har man befunnit sig nära någon med svårigheter inom npf-området i en vecka, inte bara en morgon, eller en kväll eller en halv skoldag - så förstår man.

Här har vi gänget som debatterade "för" adhd. Frank Andersson, Victoria Frances Qvarnström, Madeleine Larsson Wollnick och så jag då. Bilden togs av en ljudkille efter sändningen, med Victorias kamera. Tack för bilden som jag lånar eftersom jag inte lyckades ta någon bild med min egen, Victoria!

Människor med funktionsnedsättningen adhd måste någon gång slippa kämpa för att bli trodda. Man måste sluta ifrågasätta och börja hjälpa istället och det här gäller för skola, kompisar, kompisar föräldrar, arbetsgivare etc. För människor med adhd har så många fantastiska egenskaper som de inte får fram, som vi inte ser, så länge de måste kämpa så mycket med allt det andra.

Det är dags att adhd får samma status som alla andra funktionsnedsättningar/sjukdomar som gör livet tuffare att leva. Man kanske inte kan begära att människor skall förstå precis vad det innebär med en specifik funktionsnedsättning, men man måste börja respektera adhd, som alla andra funktionsnedsättningar.

Det är dags för det nu.

Det är dags att adhd får samma status som alla andra funktionsnedsättningar, att man får ha sin funktionsnedsättning och får kämpa med den och slipper kämpa mot människors förutfattade meningar (som skådespelaren i Debatt var ett tydligt exempel på)!

Hip hip hurra!

Og... Gratulerar med dagen, säger jag till min norska pappa, mina norska släktingar och ni norska bloggläsare! Lite senare idag ska jag till Svt för att delta på "Debatt" som sänds efter nio på ettan eller tvåan ikväll. Och även om du inte är norrman så hoppas jag att du har en skön, ledig dag idag!

Att få en diagnos

Den häftiga debatt som blossat upp kring adhd, om funktionsnedsättningen (eller sjukdomen, som Expressen skriver, eftersom de förmodligen inte vet bättre), om den finns, om vi föräldrar, skolan, läkare, läkemedelsföretag på något slags konspiratoriskt sätt går samman för att sätta en diagnos på ett barn som inte kan försvara sig - för att vi har en annan agenda. Typ, läkemedelsbolagen för att de tjänar pengar på medicinen (det ligger nog en viss sanning i det), att skolan och föräldrarna gör det för att slippa ta ansvar för problemet - lägga det i knät på barnen och läkarna för att... för att de tycker det är kul...?

Jag blir så väldans trött av alla troll som sticker upp sitt tryne för att få vara med i debatten, för att kasta lite fotogen på elden, sparka på dem som redan ligger ner - när de egentligen bara har tyckande med sig och inte ett spår av kunskap. Jag tänkte idag ge min personliga erfarenhet, känslor och tankar kring när min dotter äntligen fick diagnosen efter lång kamp och sedan en utredning av läkare, psykolog, specialpedagog i skolan, i hemmet och med min dotter.

"I slutet av augusti, strax innan skolstarten åker jag och min man till Barnneurologiska kliniken i Göteborg för att få reda på resultatet av utredningen. Det är med blandade känslor jag går dit, den där tidiga sensommarmorgonen. Jag känner mig lycklig och olycklig på samma gång. Ett ovanligt och absurt tillstånd.

Fåglarna kvittrar och solen skiner - och vi skall till BNK för att få reda på vad som är "fel" på vårt barn. Jag vill att hon får diagnosen add, men naturligtvis vill jag också att hon inte skall få den.

Vi ringer på ringklockan och som vanligt hoppas jag att inga andra människor skall in eller ut ur höghuset samtidigt som vi står där och väntar. Jag känner alltid att de tittar på oss där vi står och ropar i porttelefonen att vi skall till BNK som att "jaha, är ni sådana som har ett så besvärligt barn att ni behöver gå här". Kanske inbillar jag mig?

I rummet sitter den läkaren och den specialpedagog som utrett vår dotter. Psykologen är inte med den här gången, men hennes testresultat finns noga dokumenterat i utvärderingen.

Återigen kommer känslan över mig. Jag hoppas av hela mitt hjärta, hela min kropp att de skall säga "er dotter har inga svårigheter, hon är bara lite omogen", men så hoppas jag också ända in i mitten av min benmärg att de skall säga annat, att de har sett samma saker som jag gjort. Hur skall min dotter annars få hjälp?

Min dotter, som får kämpa med så mycket mer än de flesta av hennes jämnåriga och hennes lillebror som har så lätt för så mycket...

Jag och min man slår oss ner i den lite för hårda soffan. Under en halvtimme lyssnar vi på läkaren när hon går igenom utredningsmaterialet. Efter ytterligare en halvtimmes utläggning och diskussion om min dotters svårigheter och om testresultatet kommer så "domen".

Läkaren förklarar att min dotter har svårigheter, att hon har adhd utan hyperaktivietet, även kallad add.

Seger! Jag hade rätt hela tiden, det var värt att kämpa alla år. Nu kan hon få hjälp!

Sedan går luften fullständigt ur mig.

Svart på vitt är beskedet att vår dotter lider av något som förmodligen alltid kommer att göra livet svårare för henne än för många andra människor. Tanken är hissnande, för stor och för jobbig att tas in omedelbart - även om jag är förberedd.

På något sätt kommer vi ut ur huset. Sensommarsolen sticker i mina ögon. Måsar skrivar över mitt huvud. Utredningsteamet har sett samma sak som jag. Vi har fått ett namn på det som gör livet så svårt för vår dotter. Jag sätter mig i bilen med ett virrvarr av tankar. Jag är oförmögen att röra mig. Min man kör bilen. Jag somnar"

Förstår ni, efter att ha läst texten jag skrev om min dotters utredning och diagnos 2007, att det är kränkande när man skriver om adhd som t ex Expressen gör? När man insinuerar, eller skriker högt ut att adhd är något som inte finns. För oss som lever med det varje dag, eller bredvid det varje dag, finns det, i alla högsta grad.

Expressen och Scientologerna del 2

För er som inte läste min blogg igår, rekomenderar jag att först läsa gårdagens inlägg innan ni tar er an dagens inlägg. Jag fortsätter nämligen idag att vrida och kika lite på fredagens Ledare på Expressen som ju vinklar adhd-frågan så att man kan luras att tro att vi endera trillat 20 år tillbaka i tiden när det gäller kunskap och förståelse kring funktionsnedsättningen (ja, det är ingen sjukdom, Expressen...) eller att Expressens Ledarredaktion blivit insprierade av Scientologerna. Välj vilket du tror passar, det är antingen pest eller kolera...

Ledarskribenten skriver följande " Det är ett oroande uttalande. Föräldrars lättnad över att ha fått den diagnos på sitt barn som de efterfrågar är ju inet kvitto på att den är korrekt. Det är bara ett kvitto på att alla inblandade vuxna är överens om att det är något fel på barnen."

Alltså, käre Ledarredaktionen. Det finns, mig veterligen INGEN förälder som VILL att det skall vara "något fel" på deras barn. När man gör en utredning tar utredningsteamet reda på vad som gör livet svårt för barnet, det är en lättnad att förstå och att förhoppningsvis få hjälp och förståelse för barnets svårigheter (så att man kan hjälpa barnet att utveckla sina lättheter), men ingen förälder drömmer om att få ett barn med en funktionsnedsättning. Det måste väl även Ledarredaktionen förstå...

Och så slutligen kommer vi till det som tydligen retar gallfeber på många fortfarande, nämligen medicinering av barn med adhd. Då skriver man så här "Förskrivningen av medicin mot adhd har nästan fyrdubblats de senaste fem åren. Beror det på mer kunskap om sjukdomen (det är som sagt ingen sjukdom utan en funktionsnedsättningen!) och att fler läkare har rätt att skriva ut medicineringen, eller handlar det om överdiagnosticering och förskrivning?"

När man ger medicin till någon är det till för att underlätta, göra livet bättre för vederbörande. Om medicinern inte fugnerar, om man upptäcker biverkningar så tar man inte medicin. Det gäller för oss alla och det gäller för alla typer av medicin och tillstånd. Att utsrkivningen av medicin för adhd har ökat torde ju bero på att fler barn hittas, eftersom kunskapen i samhället i övrigt hela tiden går framåt när det gäller frågor kring adhd.

Min dotter har provat flera sorters medicin för att underlätta i vardagen, ingen medicin har fungerat därför äter hon ingen adhd medicin. Däremot tar hon medicin dagligen mot sin astma och sina allergier. I de medicinerna finns cortison som på flera sätt kan ställa till det för en människa som får i sig för mycket. Ingen har någonsin ifrågasatt att jag ger min dotter astmamedicin, men när hon åt adhdmedicin var det många som hade åsikter.

För mig är det märkligt att göra skillnad i medicin och medcin. Att göra skillnad i funktionsnedsättning och funktionsnedsättning. Att ifrågasätta just en funktionsnedsättning, men inte andra när det gäller om de över huvud taget finns. Varför är det så? Det är dags att Ledarredaktionen och förmodligen hela Exprssen läser på om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för er artikel tar oss, som sagt tillbaka till 80-talet eller så är det så illa att ni fått tillsänt er artiklar från Scientologerna. Jag vet inte vad jag skall välja på de alternativen. Det är som att välja på pest eller kolera.

På torsdag blir det debatt om detta i Debatt. Då sitter bland många andra, jag, i studion och debatterar ämnet.

Expressen och scientologerna?

Jag är journalist och jag vet att man måste vinkla och man måste "dra på" för att få lösnummer att sälja. Men att göra det på bekostnad av en hel grupp människor som kämpar dagligen för att få livet att fungera, för en hel grupp människor som har en funktionsnedsättning?

Expressens ledarredaktion tog i fredags heder och ära av funktionsnedsättningen adhd. Varför, kanske du undrar? Svaret är nog så enkelt att mann inte har tillräckligt med kunskap.
Eftersom Expressens ledarredation har så fullständigt brist på kunskap när det gälller funktionsnedsättningen adhd så tänkte jag titta närmare på vad man egentligen skrev i fredags och förklara lite närmare vad man egentligen gör. Läs artikeln här först om du vill.

Hela ledaren bygger på forskarrapporten om att barn som är födda sent på året oftare får en adhd-diagnos. Man skriver, som ju många medier innan dem skrivit, att barnen löper en 34 procent STÖRRE RISK att få en adhd-diagnos. - Genom att använda de ordvalet har man tydligt beskrivit vad adhd är för något. Det är något man i allra högsta mån skall undvika att få, för att löpa risk att få något, innebär ju att man liksom får något påkastat på sig själv som man egentligen inte behöver eller vill ha.

Vidare skriver Ledarredaktionen för en av Sveriges största tidningar att "adhd är en kontroversiell diagnos". Hos vem, undrar då jag? Hos läkarna, psykologerna, kuratorerna som jobbar med frågan, som har kunskapen om den? Hos människorna som har eller befinnner sig nära någon med funktionsnedsättningen? Eller är det så enkelt att Expressen själva ställer sig frågande till diagnose? Allvarligt i så fall eftersom man nu kommit en bit på vägen på att förstå att det här är en funktionsnedsättning (i likhet med många andra funktionsnedsättningar som inte alls behöver kämpa mot all denna okunskap och kränkande behandling). Alltså de som jobbar med frågan nu för tiden är eniga om att funktionsnedsättningen finns och att många människor har svårigheterna som betecknas adhd. En grupp människor är oerhört aggresiva när det gäller att arbeta mot en förståelse kring adhd och det är Scientologerna. Undrar just om man fått influenser från Scientologerna på Exrpessens ledarredaktion...?

Vidare skriver Expressens ledarredaktion att människor som får diagnosen inte uppvisar några symtom som är "fjärran de normala" - och vad har det med saken att göra. Människor med astma, allergi, diabetes, ryggmärgsbråck gör ju inte det heller. Jag förstår helt enkelt inte alls vad det har med texten att göra, faktiskt...

Man jämför adhd med depression. Då tycker jag att man behöver läsa på om olika funktionsnedsättningar och sjukdomar för adhd är en funktionsnedsättning som man har med sig SEDAN MAN FÖDDES. Depression är ett nog så allvarligt tillstånd som många männniskor drabbas av under livet(många människor med adhd drabbas av depression just för att omgivningen inte förstår och därmed sätter för höga krav som man ínte kan leva upp tilll). Skillnaden mellan adhd och depression är att det första är en funktionsnedsättning som man visserligen kan förminska genom hjälpmedel, rätt bemötande och i vissa fall medicinering. Depression är ett tillstånd som man hamnar i under livets gång ibland. Det kan man ta bort. De här två diagnoserna skall inte på något sätt jämföras med varandra.

Jag återkommer med mer tankar kring Expressens ledarinlägg i fredags. Nu skall jag på en föreläsning på Folkets hus i Göteborg, men återkommer när jag har tillgång till dator igen. Den här texten som Expressen skrivit är nämligen väldigt viktigt att titta på och bryta ner i sina beståndsdelar. Det är väldigt allvarligt när en så stor tidning som har så stor medial kraft skriver så mycket faktafel och insinuerar kring en funktionsnedsättning. Återkommer, som sagt i ämnet.

Typiskt!

Just idag hade jag ett väldigt viktigt inlägg att skriva. Just idag kraschade min he dator. Typiskt, men sånt är livet, eller hur. Det blir inte alltid som man tänkt sig... Hoppas på att få återkomma från datorn imorgon. (skrivet från mobilen),

34 procent större risk!

Kan inte lämna undersökningen helt från igår. Måste ta denna lilla krumbukt också...

"Barn som är födda sent på året löper 34 procent större risk att få en adhd diagnos än dem som är födda tidigt på året!!!!!"

Så stod det i tidningen igår och därför sades samma sak på radio och på tv igår. Herregud, barn som är födda sent på året riskerar att få en adhd-diagnos!!!!

Precis som om siffran för januaribarnen är mall och riktigt...

Vänd på kakan.

Barn som är födda i januari löper 34 procent större risk att missas och inte få en utredning som talar om vad de har svårt för...!!!

Hur kändes det?

Vad är sant och vad är falsk? Vad är rätt och vad är fel?

Det viktiga är väl att barn som har svårt får rätt hjälp! Eller? Har jag missat något?

Ingen såg min dotter...

I gårdagens SvD finns en lång och bra artikel ("Vem ser den tysta flickan?") om de tysta barnen. Svenny Kopp och Björn Kadesjö är intervjuade och förhoppningsvis sprider de kunskap som människor läser och tar till sig.

Vem ser den tysta flickan? Ingen så länge man inte vet vad man skall leta efter, men om du har en elev i din klass (kan vara pojke också) som inte riktigt hänger med, som har svårt att fokusera på sitt arbete, som känns lite utanför och udde, så kanske du behöver lägga mer tid på henne. Kanske behöver hon eller han en utredning för att ni och eleven ska få reda på exakt vilka svårigheter eleven har och vad man bör göra för eleven för att även hon skall få trivas i skolan - och lyckas.

Kanske är det precis som för många barn med adhd utan hyperaktivitet (add) att man inte vill visa att man inte förstår så det ser ut som om man jobbar, fast man inte förstår något av vad man skall göra. Så går det flera år med ständiga misslyckanden, som sänker självkänslan tills man mår så dåligt att man ger upp.

Själv upptäckte jag min Dotters svårigheter i skolan när hon gick i fjärde klass. Jag följde med henne, som vanligt till skolan, men just den dagen bestämde jag mig för att inte vara "hennes assistent" som jag brukade vara när jag satt med i klassrummet.

Två timmar i klassrummet utan att hjälpa, bara observera gjorde att jag såg ett barn som inte gjorde någonting, men som såg ut som hon jobbade. Hon gjorde andra saker än dem fröken hade sagt att barnen skulle göra, men hon såg ju ut som hon jobbade och fröken hade fullt upp med att hålla igång alla andra elever, dämpa några, svara på frågor - så hon såg inte att man min dotter bara satt av tiden, bara spelade teater att hon förstod var som skulle göras.

Man hade bytt lärare det året. Nya och fler lärare gjorde att min dotter tappade greppet om vad hon skulle göra. Ingen var i klassrummet tillräckligt länge för att se att hon inte gjorde något och att hon dessutom var väldigt mobbad. Ingen såg heller att hon inte förstod, att sättet man lärde ut på inte fungerade för henne.

Förmodligen är det så att vi söker kunskapen kring frågor som vi tycker krånglar till livet för oss. Barn med adhd utan hyperaktivitet krånglar sällan till livet för lärarna så som hyperaktiva barn gör. Vi ser dem inte för vi har fullt upp med att ta hand om och dämpa de barn som tar stor plats.

Ibland när jag är ute och föreläser hör jag kommentarer som; "men det var ju sju år sedan, mycket har förändrats på sju år". Men tyvärr har det inte det för förändring tar tid och sju år är en kort tid. Om inte annat så säger ju forskarna i SvD detsamma som jag säger...

Det är dags nu. Det är dags att lära sig om barn med npf-svårigheter som inte är hyperaktiva.

Gå in här och läs artikeln i SvD.

Biljetter till min föreläsning där jag pratar om de tysta barnen och ungdomarna.

Biljetter till min nya föreläsning "att lyckas med alla barn" som blivit väldigt uppskattat när jag provat den...

P4-Extra idag

Här kan du lyssna på inslaget i P4-Extra idag som handlade om Socialstyrelsens rapport att barn födda i slutet av året oftare får en adhd diagnos än barn som är födda tidigare på året.
Gå in på den här länken så får du höra intervjun med Björn Kadersjö. Efter honom kommer intervjun mig mig. Här kommer förresten en bild från radio/tv-huset i Göteborg som var så mycket finare än det gamla...

P4-extra tar upp adhd idag

Lyssna på P4-Extra idag då de skall diskuteras forskarrapporten om att barn som föds sent på året löper större risk att få en adhd-diagnos. Jag sitter i studion i radiohuset idag.

Adhd vanligare hos decemberbarn

Dagens Aftonbladet har en artikel som handlar om att barn födda sent på året, löper större "risk" att få en adhd-diagnos än barn (och då gäller detta framförallt pojkar) som är födda tidigt på året. Inget nytt under solen - det här har det skrivit om tidigare, men det är intressant ändå. Orsakerna till varför det blir så och vad man skall göra åt det är viktiga frågor att få svar på.

Det är bra att Aftonbladet skriver en artikel om adhd och forskningen om funktionsnedsättningen. Att man intervjuar Björn Kadersjö är bra. Men det är också ett problem att man skriver en sådan här artikel om adhd.

Varför?

Jo, för att man genom att skriva som man gör, osynligt och subtilt ifrågasättande och på ett sätt, informerar om att för många barn därmed får adhd-diagnos. Att det är ett problem och att frågor kring varför barn födda sent på året, oftare får en adhd-diagnos är viktigt att ta upp och beskriva. Vad forskarna tror om varför det ser ut som det gör är också viktigt att belysa - och samtidigt är det så lätt att det blir fel, att det tolkas fel av en allmänhet som har så lite kunskap om funktionsnedsättningen.

Själv kommer jag ihåg hur jag slet mitt hår för att få min dotter att lyckas med allt de andra barnen gjorde i förskola och lågstadiet. Jag minns alla miljoner (kändes det som i alla fall) tips jag fick som jag skulle följa, så att hon också skulle lyckas som de andra. "Hon mognar snart ikapp de andra" var en mening jag ofta fick höra, under flera år, innan man till slut förstod att det faktiskt inte handlade om sen mognad bara utan så mycket mer.

När det gäller en sambesläktad diagnos, som astma och allergi (på så sätt att fler människor med npf-problematik har problem även med astma och allergi, än övriga befolkningen) så finns liknande forskning. Barn födda på hösten löper större risk att utveckla astma och att bli allergiska mot pollen, medan barn födda på våren har en större benägenhet att utveckla pollenallergi. Där kan forskarna peka på att det beror på vad som finns i luften när man föds. Där finns ingen anledning att snurra vidare på faktan, på så sätt att man också funderar på om läkarna verkligen har rätt i sitt diagnostiserande, att man inte bara "överdiagnostiserar".

Med adhd-diagnosen är det svårare att hitta sambanden. Med adhd-diagnoser vet vi också att allt är så mycket skörare. Allt är så mycket mer ifrågasatt. Därför, när Aftonbladet skriver en liten text om fenomenet så bakas det in så mycket mer, som vi inte är betjänta av. Återigen hamnar adhd på de "misstänktas lista".

"Är det kanske ändå inte så att grannens barn bara fått diagnosen för att föräldrarna är slapphända och inte klarar av barnen, de är födda sent på året, de är lite omogna, föräldrarna vill ha något att skylla på och läkarna "stämplar" barnen... "

Det är så synd. För forskning kring npf-problematik är så viktigt. Att vi lär oss mer om det är så oerhört viktigt för att gå framåt i förståelsen. 

Hur tänker du kring artikeln och det jag skrivit här idag?

Vet du en skola...

...som skulle ha glädje av en föreläsning med fokus på förhållningssätt, bemötande och förståelse kring barn med npf-svårigheter? Då får du gärna sprida den här sidan. Dela den på facebook eller skriv ut den och dela ut den på din skola eller ditt barn skola. Tack!

Vara sig själv

Ibland kan man få intrycket av att man försöker göra om människor med npf till "RIKTIGA MÄNNISKOR", sådana som majoritetsmänskligheten tycker att man bör vara, så att man liksom passar bättre in till övriga människor. Det kan jag bli rätt irriterad på.

Däremot måste någon som tycker att livet är svårt och tungt få möjlighet till hjälp att hitta lösningar, förenklingar och strategier så att han/hon kan leva sitt liv så fullödigt som möjligt.. Det är något helt annat.


Den här t-shirten såg jag på en utställning som Frölundagymnasiets elever gjort och visst är det så som det står.

Om man har fullt upp med att skyffla undan all gyttja som trillar på hela tiden - utan att hinna med ändå, så får man aldrig chansen att vara sig själv, i sig själv. Man får aldrig lysa och visa vem man är. Man blir tolkad som någon som inte har förmågor - fast man har - om man hittar lösningar på "gyttjehelvetet". Då och först då kan man använda sig av sina förmågor.

Att kunna vara sig själv när allt trillar på och när alla vill och tycker att man skall göra saker på andra sätt - är inte lätt. Då tappar man lätt bort sig själv och känner sig misslyckad.



Men om man får det stöd man är i behov av och som man har rätt till kan man få tillgång till allt som är "sig själv" och då kan andra dra nytta av alla tillgångar man äger! Som till exempel att ha förmågan att tänka "utanför boxen", som ju är en fantastisk egenskap eftersom mycket nyskapande kommer därifrån. Som idag när jag skulle åka till jobbet och gick för att släppa ut hönorna och hittade ägget som en höna finurligt nog lagt mitt emellan vedklabbarna - för att skydda mot regn och vind, antar jag.

Inte alla hönor hade kommit på att lägga sitt ägg så här kreativt!

Var dig själv idag och var stolt över dig själv och just dina förmågor!

Acceptans och tolerans

Jag sitter här vid mitt köksbord och dricker sista resterna av morgonteet. Barnen cyklade precis iväg till skolan och jag har en ro i kroppen som kommer automatiskt när morgonen gått bra. Dottern har sedan någon månad fått prova en tablett som minskar ångest. Vi kallar den för "modighetstabletten" till vardags för det är det den gör för henne. Hon vågar mer och hon har därför lättare för att göra saker. Förr när jag levde i min "normalbubbla" tänkte jag att psykoformaka veeeerkligen inte var något som jag någon gång skulle använda mig av. Nu vet jag att medicin är bra, all medicin är bra, som hjälper människor att må bättre och som hjälper till att göra vardagen lättare.

I backspegeln kan jag se att jag gjort många fel. Det har jag försonats med. Jag visste inte bättre. Därmed kan jag också försonas med att andra människor gör fel, för att de inte förstår. Man mår bättre i sig själv när man kan försonas med svåra saker...

Jag har blivit klokare med åren. Förmodligen är det inte bara åldern som gjort det. Mest har det nog med min dotters svårigheter att göra, tror jag. Jag har blivit ödmjukare med åren. Samma orsaker där, antar jag. Kanske viktigast av allt är att jag kommit att acceptera och försonas med det som gör livet svårt för oss. Man vet aldrig vart livet tar en, men om man kan acceptera det som är svårt i livet - blir livet så mycket lättare att leva.

Jag lyckas inte alltid med att acceptera. Ibland kramar bitterheten sitt fasta grepp om min kropp. Då mår jag sämre, men ibland orkar man inte...

Jag försöker acceptera att andra människor inte förstår det som är svårt för min dotter. Livet blir lättare också då. Jag förstår att det inte är lätt att förstå. Jag, som inte förstod meningen med psykofarmaka tidigare, gör det nu. Jag som inte såg npf-svårigheter förut, gör det, i hög grad, nu.

Jag har gjort dumma saker mot min dotter när hon var liten. Jag har tvingat henne till saker, jag har tjatat, skällt, gnällt, dragit i henne - för att hon inte gjorde som jag tänkte att hon borde kunna göra. Jag har haft dåligt samvete för det. Nu har jag inte det längre. Jag vet och förstår att jag inte kunde hjälpa det, jag visste ju inte bättre.

Därför kan jag inte vara arg på människor som inte förstår. Jag var ju själv där förut. Trots det, kan jag inte acceptera att man behandlar människor vare sig de har synliga eller osynliga funktionsnedsättningar, på ett sämre sätt än andra.

Jag har accepterat att det är så, men jag kan inte acceptera handlingen.

Någon som förstår vad jag försöker säga...? Någon (gääärna) som har något att tillägga eller vidareutveckla? Hur tänker du kring acceptans och försoning? Har du försonats eller krigar du - eller gör du både och?

Ha en skön dag, så länge. Kanske kommer det ett mer konkret och tydligt inlägg när jag jobbat ett par timmar:)

Om olika syn på olika funktionsnedsättningar

Igår var jag och Maken på Hornbach. Vi träffade en bekant till mig som jag känner sedan 20 år då jag jobbade på Göteborgs Handikappidrottsförbund. Mannen var på den tiden aktiv simmare, numera är han jurist, jobbar inom politiken och har flera förtroendeuppdrag. Just de, den här mannen har inte mycket till varken ben eller armar vilket gör att han alltid har en assistent med sig. Han var och är alltid oerhört positiv och levnadsglad. Ett riktigt energiknippe, trots allt som han måste kämpa med varje dag!

När vi sedan satt i bilen, jag och Maken så sa min man:

- Den killen är väl som man brukar säga "ett riktigt A-barn"?!

- Ja, han har så mycket annat än sina ben och armar, intelligens, social förmåga, kraft och energi, har han så oerhört mycket mer av, svarade jag.

Att han behöver assistent många timmar per dygn är uppenbart eftersom han behöver hjälp med det mesta och i och med att han får det så kan han göra fantastiska saker med och i sitt liv. Han är en verklig tillgång till andra människor!

Lustigt nog fick jag ett mejl av en kvinna jag känner i och med min blogg och mina föreläsningar, igår. Mejlet hängde liksom ihop med det som jag och Maken pratat om på dagen. Kvinnan har npf-svårigheter. Hon beskrev sin oro för att inte få livet att fungera. Nyss hade hon fått avslag på sin ansökan om stadigvarande bidrag. Stressen som ju redan är hög, stiger ytterligare hos henne. Hon har armar och ben som fungerar, men hennes hjärna lägger ut snubbeltrådar för henne ofta, flera gånger per dag.

Man ser inte hennes behov. Därför blir det så svårt att förstå att man måste hjälpa henne.

Jag och Maken kom att prata om skillnaden mellan synliga och osynliga funktionsnedsättningar igår, i bilen - och jag vet att många människor med synliga funktionsnedsättningar inte heller får allt det stöd de känner att de behöver, men skillnaden är ändå tydlig. Att man tolkas, missuppfattas och därmed kränks för att man inte får livet att fungera när man har svårigheter som inte syns, som inte går att "bevisa" genom ett blodprov eller så. Man får  helt enkelt"skylla sig själv" i mångas ögon.  Maken sa att han inte tror att vi kommer se någon större förändring i förståelsen kring annorlunda människor med osynliga funktionsnedsättningar innan vi är borta från denna jord. Jag höll med honom, även om jag aldrig kommer att sluta hoppas, aldrig kommer sluta försöka förändra.

Att det skall vara så svårt att acceptera och förstå att man inte är slö och lat för att man inte får livet att fungera. Att man vill lyckas fast man har så svårt att göra det. Att man behöver stöd och hjälp för att få livet att fungera - fast man har armar och ben som fungerar...

Jag tänker på allt det här nu när jag sitter vid köksbordet och undrar om jag kommer att få iväg Dottern till skolan idag. Hon har ont, vaknar alltid med ont någonstans. Jag tänker att om jag vaknade och upplevde att jag hade ont någonstans varje morgon så skulle jag också ha svårt att gå upp.  Jag vet inte om jag får upp henne till skolan idag. Kanske får hon vara hemma den här måndagen med?

För att inte gå sönder själv, när det där frustrerande händer hela tiden. Allt som inte fungerar, all ork som inte finns, allt ont på olika ställen, allt som är så krångligt så har jag mina vattenhål. Jag frågade er igår vilka vattenhål ni har, men ni var inte så skrivsugna igår... Därför tänkte jag inspirera lite och visa det som ger mig mest energi och ro, mitt "vattenhål" på våren. De kommer här:

potatis, ruccola och mårlilla pelargonier

kryddor

vattenmelon

gurka

vindruva

potatis, purjolök, dill, persilja, morötter, ärter

Ro-liga saker

Att hitta saker som ger ro och välbefinnande för alla människor i vårt stressade samhälle är viktigt, det säger en klok kvinna som jag samtalar med ibland. För att orka med, för att koppla av stressen, för att återhämta sig. Förmodligen är det extra viktigt för oss i npf-familjen som lever i så mycket stress dagligen.

Storebror och hans sambo har ett skönt sätt att koppla av samtidigt som de gör något de gillar. De lägger nät. Det enda knepiga i det hela är att Storebror inte äter fisk... men han bjuder gärna på fisk till alla han känner och det är ju trevligt för alla oss andra.

Igår fick Lillagubben följa med och vittja näten de lagt i Rivöfjorden kvällen innan. Fem skulle de åka. Jag fixade varm oboj och smörgås att ta med i båten innan jag trillade i säng igen. Som tur var visste jag inte att det blåste 15 sekundmeter för då hade jag inte kunnat sova.

Väl hemma igen var alla tre så stelfrusna av allt vatten som stänkt in på dem under turen att vi fick tända världens största brasa i spisen. Men spännande var det och kanske lite rogivande, i alla fall när de kommit hem igen

Efter att man blivit varma igen tog alla nya tag med fisken. Man rensade den och då kom två av Lillagubbens kompisar som också ville vara med och titta på laxöring, flundra och torsk.

Ro-liga saker är viktiga i livet. Helst något litet ro-ligt varje dag. Nu skall jag ge mig iväg för att ge hjärnan lite ro samtidigt som kroppen har roligt - en timmes aerobicträning:)

Inget sätt att hitta ro och ha roligt är fel, det gäller ju bara att hitta det sättet, den saken som passar just dig eller just mig rätt!

Kanske kunde vi tillsammans göra en lista på ro-liga saker här idag! Hur gör du för att öka ditt välbefinnande?

Adhd som aprilskämt?

"Trodde först att artikeln var ett aprilskämt! En drift med alltfler bokstavs"diagnoser" för att ansvarsbefria barn och föräldrar vid motgångar och misslyckande. Självklart kommer alla att lyckas i skolan och livet om omgivningen sänker kraven tillräckligt mycket. Hur mycket ska man sänka kraven? Tillräckligt mycket är tills de lyckas, förstås.Vad menas då över huvud taget med att lyckas med något, när alternativet att misslyckas tagits bort? Det blir ett ord vars positiva innebörd lever kvar en kort tid trots att det har tömts på mening. Ungefär som högskoleutbildning trots att kunskaps- och prestationskrav tagits bort från en pseudoutbildning där studenter sitter av tiden på samhällets bekostnad medan de "kvalificerar sig" inför en "högskoleexamen". Det är en fars...."


Jag fick ovanstående kommentar igår. Den anonyme kommentarskrivaren hade läst en artikel om add och om min föreläsning i Helsingborgs Dagblad. "Anonym" tolkade det som beskrevs i artikeln som ett skämt. Tyvärr är det så här ofta för oss som befinner oss i npf-land. Dels kämpar vi med att få vardagen att fungera för oss själva (om vi har egna svårigheter) och/eller för våra barn med npf-svårigheter. Efter det skall vi orka och tåla att ses som besvärliga, lata, jobbiga, curlande människor/föräldrar. Vilken annat funktionsnedsättning behöver kämpa på två fronter?


Jag kan i och för sig förstå "Anonym"t för när man inte har kunskap och när man därför tror att en funktionsnedsättning bara är lathet så är det inte konstigt att man reagerar som "Anonym" gör. 


Utifrån ser allt alltid så lätt ut, det är väl därför till exempel nattpersonal ibland gnäller på dagpersonal, för att man inte ser hela isberget, bara den del av isberget som sticker upp ovanför vattnet. När man inte tar med att man inte förstår allt och att man kanske inte har kunskap om allt så blir som för "Anonym" - man drar egna slutsatser som kanske känns korrekta och riktiga, men som inte belyser hela problemet. 


Alla gör vi det i olika situationer, det är så vi människor fungerar, i alla fall i de kulturer jag känner till...


Okunskap skapar oförstånd som skapar fördomar som i sin tur skapar större klyftor och mer missförstånd och frustration. Precis som man kan uttolka i kommentaren från "Anonym". Det i sin tur skapar ett jobbigare liv för människor som redan har det tufft. 


Jag har läst grundskolan, sedan gymnasiet och sedan har jag pluggat på högskolor och universitet i sammanlagt sex år av mitt liv. Nu håller jag precis på att avsluta min utbildning till kbt-rådgivare. Jag har haft lätt för mig med mycket i livet. Jag har haft lätt att koncentrera mig, att fokusera, att starta min motor och låta den gå. Alla har inte det, men det behöver inte betyda att de inte vill lyckas - tvärtom. Alla vill lyckas. 


Att man har svårt för mycket, men att man ändå får höra att man är bra (för det är man ju) förstår jag inte hur man kan ifrågasätta som något dåligt. Att man slutar skicka ut folk i utanförskap och försöker få människor att slippa tappa fotfästet, förstår jag inte heller hur man kan ifrågasätta. 


Att ifrågasätta en som sitter i rullstol att den bara är lat, "sträck på benen och res dig bara som vi andra" hör man inte - fast det är samma sak som att begära att människor med npf-svårigheter skall fixa allt som alla andra. Det är kränkande för människor som redan kämpar. Det är fortfarande många som tänker så, det är fortfarande långt kvar, men vi har kommit en bit på vägen till förståelse.


Om Anonym säger jag, som jag säger till andra om hur de skall göra när kollegan, pappan, mamman, läraren, farföräldrarna - inte förstår. Man kan inte tvinga på någon kunskap och förståelse, den måste komma av sig själv. Vänta in och lämna lite information då och då som inte känns påträngande så kanske han/hon kommer ikapp så småningom. Så till Anonym säger jag, fortsätt gärna att läsa min blogg. Försök ta in och försök förstå så kanske du får kunskap om de här funktionsnedsättningarna som finns, som gör livet så mycket svårare för de drabbade - men som är så svåra att förstå. 

Jag känner en mamma - om svårigheter med sociala koder

Jag känner en mamma och hennes tonårsdotter. Flickan har svårt att förhålla sig till andra, att tolka in andras signaler, att lösa sociala koder. Hon har inte så många kompisar, fast hon så gärna vill ha det, mycket beroende på att hon har svårt att veta hur hon skall göra i de sociala kontakterna.

Flickan hade, av en trevlig  tillfällighet fått några tjejkompisar. De verkade tycka om att vara med henne, att prata med henne. Flickan kände sig därför väldigt glad.

När flickan blir glad bubblar hon i ord och i tanke. Då glömmer hon, eller kanske skall jag säga, märker hon inte, att hon behöver ge de andra plats att prata och hon har svårt att veta hur hon skall förhålla sig till de andra så att hon smälter in. Den här dagen var hon så glad så det bubblade om henne. Mamman var också glad när hon såg hur flickan njöt av att ha kompisar, men mamman såg också efter ett tag att de andra flickorna inte fick någon plats att prata. Mamman fanns, som vanligt, i närheten av sin dotter för att "fluffa" runt henne, för att stödja och hjälpa till - så osynligt det bara gick.

Nu tog mamman sin hand och strök längs med ryggen på sin dotter. Flickan slutade då prata och frågade varför mamman gjorde som hon gjorde. Det var ju en högst relevant fråga eftersom, det att klia dottern på ryggen, inte var något mamman brukade göra när de stod och pratade med andra människor. Mamman visste inte vad hon skulle svara sin dotter. Hon mumlade något om att "jag kliar dig lite på ryggen" innan hon förde in samtalet på något som alla flickor kunde prata om.

Något senare när mamman och dottern gick själva en stund började de prata om de nya kompisarna, om ryggklappen och om att förstå signaler.

Flickan sa;
- Det är så svårt att veta hur man skall göra, jag vet inte alltid hur jag skall göra när jag pratar med andra.

Mamman torkade bort en tår ur ögat (för det att dottern såg det svåra, även om hon inte visste hur hon skulle göra - var stort), samtidigt som hon sa;
- Vi kan ju hjälpas åt att hitta lösningar på det. En lösning kan ju vara att jag kliar dig lite på ryggen om jag märker att du pratar lite för mycket eller om de andra verkar trötta och irriterade.

Det tyckte dottern var bra för då kunde hon få hjälp i hur man pratar och då slapp hon vara nervös för hur hon skulle göra.

Där och då hade mammans dotter hittat sin första medvetna strategi. En av väldigt många som hon kommer att behöva lära sig, som måste hittas och som hon sedan måste förhålla sig till eftersom lösningar inte så ofta kommer naturligt till människor med npf.

Ofta får man leta efter lösningar och strategier som tar bort snubbeltråden man så ofta snubblar på när man har en hjärna som fungerar något annorlunda än de flesta människor i vår värld. Det fantastiska den här dagen mot så många andra dagar var att den här gången hade flickan sett och förstått problemet, det tyckte mamman var väldigt stort.

Mamman och dottern var glada efter samtalet. Nu hade de hittat en lösning, en början på vägen alla ungdomar måste vandra för att bli vuxna, en väg som är och kommer att bli snirkligare och smalare än för de flesta andra umgdomar, men en väg som den här dagen faktiskt känns okej att vandra.

Mamman och hennes dotter gick bort mot kiosken för att köpa vårens första isglass...

Stress och mobbning vanligare bland barn med adhd

Läs här om stress och mobbning bland barn med diagnosen adhd. Inget nytt under solen, men en bekräftelse på vad som tidigare sagts, även av min journalistiskta undersökning jag gjorde i och med boken "Man dör inte men man blir en ganska knäckt människa.

Tidig morgon

Lillagubbens klass hade utflyktsdag idag. Målet för dagen var en vikingaby två timmars bussresa från Göteborg. Samlingen var kvart över sex - PÅ MORGONEN! Inte så ofta man får tillfället att gå upp så tidigt att man verkligen kan njuta av sol och vårmorgon, men det kunde vi idag. Pannkakorna är packade, tillsammans med allt möjligt smått och gott. Klockan fyra i eftermiddag räknar man med att vara hemma igen. Inte en enda oroskänsla fanns i min mage när jag traskade, med Molly i koppel, strax bakom min kickboardssparkande son. Idag kommer han  ha en rolig dag med sina klasskamrater och förhoppningsvis lära sig lite om Vikingatiden också.

När Dottern skall och skulle åka på utflykt är och var det alltid förknippat med mycket oro och mycket tillrättaläggande innan. Jag finns och fanns alltid med på allt som är utanför skolan. Så jag har varit på många skridskodagar, friluftsdagar, friidrottsdagar, klassresor, studiebesök, gymnasiemässor etc. Jag träffade en mamma i morse. Hon skulle åka med. Hon visste att hon behövdes för att det skulle gå bra. Jag känner igen mig så mycket i henne. Jag kände också att det var väldigt skönt att kunna välja att inte följa med till Vikingabyn idag...

Man skulle åka "dubbeldäckare" till Vikingabyn, kanske inte så "vikingamässigt", men spännande och trivsamt.

Jag får väl passa på att beskriva helgen i Danmark med ett par meningar här också. Det var en magisk helg! 17 barn och ungdomar och sex vuxna. Alla fick plats, alla hade kul, tror jag. Att det fanns tjejer i Dotterns ålder som hon länkade med, som hon kände sig accepterad av, gjorde ju inte saken sämre precis...

När man spelat en match är det dags att sätta sig vid domarbordet.

Glad mamma, som inte ser så glad ut här, men som var "fruktansvärt" glad hela helgen!

"Pingispose" av Lillagubben innan serven kommer.



Många spelare var det i hallen. 20 bord uppställda och dubbel på det innebar att det var 20 bollar igång samtidigt och 80 ungdomar som försökte bemästra skruvar och smashar.

 

Äldre ungdomar stod och hejade på yngre och tipsade om knep som vi föräldrar inte hade en aning om "om du skruvar lite på serven där så blir det bättre..."

Alla fick vara med = alla var glada, utom en och annan som tyckte det var jobbigt att förlora en match här och där.

För andra föräldrar kanske det inte är så märkvärdigt, men för oss som ser all utanförskap som vår tjej drabbas av, utan att vilja vara utanför, blir upplevelsen så väldigt stark och vacker.

(Sedan måste jag passa på här idag att säga att jag tycker det är så himla, himla, himla kul att ni trycker på "kul", "intressant" och "oj" som ni tycker passar och att ni skriver kommentarer! Det gör bloggen roligare att läsa och det gör det roligare för mig att skriva så fortsätt gäääärna med det.)