Kan man få ångra sig?

- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare.  

- Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller bra att curla sina elever.

- Genom att ställa låga krav på elever, särskilt på dem som kommer från socioekonomiskt svaga familjer gräver du ett djupt hål för dem som de kommer ha svårt att klättra upp ur. 

- Att möta alla elever som om de har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ger dåliga förutsättningar för alla. 

- Nej, det ska inte gå att få en neuropsykiatrisk diagnos efter att du gått ur högstadiet med godkända betyg och minnen av en skolgång som fungerat. 

- Att vara anarkist i skolans värld är inte nödvändigt, men att ha tydliga regler och förväntningar för och på elever är nödvändigt. 

Ovanstående åsikter är sådana som jag omvärderat under de senaste åren Jag har fler, men börjar med dessa. Jag vill gärna ta upp dem till diskussion och berätta varför jag ser annorlunda på dem nu. Men nu är det lördag kväll och fotbolls-EM. Italien - Albanien: 0-1. Det såg en inte komma! 

Har du ändrat åsikt i något någon gång? 

Varför äggmackebilden? Det ska jag berätta om en annan dag.

Som gummiband och sockertråd

 

För 15 år sedan skrev jag nedanstående text om barn som är som gummiband och om barn som är som sockertråd. Numera har vi börjat möta alla barn som om de är "sockertrådsbarn". Det gör inte gott får någon. Forskning säger att barn mår bäst av att mötas där de är och gärna med förväntningar som är lika höga som barnet klarar och gärna lite högre. Då stöttar vi barnen i hens utveckling. När vi möter alla barn, även de barn som inte har större svårigheter än det att vara människa och växa upp, så gör vi dem en stor otjänst. De tror sig klara mindre än vad de kan och de blir svagare än vad de är. Det här ska jag skriva mer om, men först texten om barnet som är som gummiband kontra sockertrådsbarnet: 

Jag känner en tjej. Hennes känslor "sitter på utsidan" som man brukar säga. Hon är glad, plötsligt är hon ledsen, sedan blir hon glad igen. Plötsligt vill hon inte. Hon vill ha den maten, men inte den maten. Hon vill se det, men inte det andra. Hon åker "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.

Och jag tänker;

hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så är det för tjejen. Tjejens känslor faller rakt ner på trottoaren och går i tusen bitar - hela tiden. 

En del barn klarar bättre av stötarna som livet ger, medan andra barn behöver mer stötdämpning. 

Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 

Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen för "kronärtskockor" för det är de växter som jag tycker är absolut svårast att få att blomma... 

Det intressanta är vad "orkidétjejen" och barn som liknar henne gör med oss som befinner oss runt dem. Ofta reagerar vi precis motsat mot vad vi behöver. Vi blir stelbenta och rigida, istället för mjuka och följsamma. Vi blir irriterade och korttänkta istället för storsinta och "långtänkta". Vi blir stela som cement. Vi blir hårda och inte elastiska. 

Barn som "gummibandspojken" gör oss däremot mjuka och följsamma. Vi älskar nämligen barn som inte ställer till det. Som har förmåga att förändra sig i förhållande till förutsättningarna. Som alltid är glada och nöjda. 

Ett "gummibandsbarn" behöver bli mött mjukt och fint, fast han skulle klara sig relativt bra även om vi mötte honom på ett mer fyrkantigt, cementerat sätt. För "sockertrådsbarnet" är det absolut nödvändigt att vi är mjuka som bomull och inte cement. Alldeles för ofta blir det tvärtom, tyvärr.

Jag kastar mig ut

 Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan återvände till skolans värld gjorde jag det med kunskap om att vara förälder till ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag var väldigt kritisk till skolan på många sätt. Jag hade arbetat som journalist, föreläsare och skrivit ett par böcker. När jag nu lämnar skolans värld med mer och ny kunskap och ja, jag har också fått anledning att ifrågasätta och omvärdera mycket av det jag en gång tänkte och sa. En sak är jag fortfarande säker på och det är att alla, precis alla, har lättheter. 

Nu vill jag jobba med den kunskap jag skaffat för att driva skolutveckling, men utanför skolans värld. Är du intresserad av barn, ungdomar, skola och samhälle? Välkommen, eller välkommen tillbaka till min nygamla blogg. 

Om att lyssna utan att ha några färdiga svar

 Det är en svår konst det där, att lyssna, verkligen lyssna. Allt för ofta börjar vi med att lyssna och ganska snart in i lyssnandet har vi kommit på svaren. Fast. Den enda som verkligen kan komma på svaren är den som berättar. 

Om du lyssnar. Verkligen lyssnar, Då blir du nyfiken. När du blir nyfiken kan du ställa frågor, nyfikna frågor som inte dömer, men som för tankarna framåt hos den som berättar. Nästa gång kanske det är du som vill berätta, för att hitta svaren. Tänk då vad härligt om du berättar för någon som lyssnar och är nyfiken, som hjälper dig att hitta dina svar. 

Apropå lyssna och vara nyfiken så får vi se om jag fortsätter skriva här efter mitt första, trevande besök här på min blogg på flera håll. Kanske. Var nyfiken och ha en fin lördag. 

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB är bra, men  jag uppfattar att det ofta blir fel eftersom många missuppfattar vad LAB är och hur en som pedagog eller förälder möter barnet/eleven. Det blir fel när en idé får råda och ingen får lov att kritisera. Så har det varit några år. Att ta LAB rakt av och införa i skolan för alla barn, kan lätt bli väldigt fel. Precis som det blev i Hjulsta. Det är läge att diskutera vad LAB är och hur en kan arbeta med det i skolan. Det är läge att vi som är pedagoger diskuterar det, vi som arbetar med eleverna under deras skoldag.

LAB är inte att ge bort ledarskapet i klassrummet, utan tvärt om.
LAB fungerar inte om några pedagoger har ett förhållningssätt att "starkast bestämmer" när övriga försöker ha ett lågaffektivt bemötande.
LAB är inte något man plockar fram ibland, utan finns alltid.
LAB innebär inte att du som vuxen backar in i garderoben och stänger dörren när barnet/eleven uttrycker en känsla, eller ett behov.

LAB är ett förhållningssätt som behöver finnas med hela tiden hos dig som förälder/pedagog om det ska vara någon mening.
LAB är att vara en tydlig ledare, att vara den demokratiska kaptenen för skutan där besättningen är inbjuden att vara med och segla båten, men där kaptenen styr skutan.
LAB är att ta plats då det passar, det är att vara medveten om dina signaler ut mot eleven och in mot dig själv. LAB är att vara professionell i sitt pedagogiska ledarskap.

Du som läser, har du några tankar eller erfarenheter av LAB?

Istället för att säga "nej" och "inte"

Ofta, när elever säger och gör saker som vi vuxna inte tycker är passande säger vi nej. Utan att säga vad eleven ska säga eller göra istället. Det här kan ställa till det för både eleven och för oss vuxna. Eleven vet att den gör fel, men vet inte vad den ska göra. Vi vuxna blir frustrerade eftersom eleven gör något som vi tycker är opassande och sedan, efter ett litet tag gör eleven samma sak eller något liknande som vi inte heller tycker är passande.
Idag hade jag ett samtal med en elev. Det handlade om pranks. Pranks, eller "hyss" kan vara roligt - om det görs på ett lagom sofistikerat sätt. Det kan lätt bli för mycket och för ofta.
Idag samtalade jag och eleven kring pranks och sedan kom vi på följande lösningar på när och hur en kan göra ett pranks som är "lagom":

När är det bra att göra pranks?
När någon inte vet.
En som är snäll och gillar pranks
Fråga personen innan "gillar du att få ett prank?"
Inte göra samma prank mer än en gång
Inte göra prank på samma person
1 prank max i veckan
Snälla pranks
Planera pranket tillsammans med en vuxen person

Läxa till nästa vecka: Fundera ut ett prank och fråga den som du vill ska få pranket om den gillar att bli prankad.

Fortsättning följer...

Den bästa pedagogen

Den sämsta pedagogen för en elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är den som inte har någon kunskap om npf, inte tror att det existerar något som npf-svårigheter (jo de finns faktiskt sådana pedagoger) - och som därför inte heller är intresserad av att lära sig något om det.

Den farligaste pedagogen för en elev med npf är den som tror sig kunna allt och därmed inte behöver lära sig mer, för hen har redan alla svar (jo, det finns faktiskt sådana pedagoger).

Den bästa pedagogen för elever med npf (och alla andra elever) är den som har stor kunskap om vad det innebär att leva med npf-svårigheter, men som inser att en aldrig kan lära sig allt och som ödmjukt inser att eleven som äger svårigheterna är den som måste få vara med och ta fram lösningar på olösta program - för att det ska bli riktigt bra för eleven.

Ha en fin tisdagseftermiddag, det ska jag försöka ha!

Pendeln pendlar?

På tv4-nyheterna i morse så diskuterades det vidare kring sammanhanget mellan införandet av "lågaffektivt bemötande" och ökning av våld på en skola. Tyvärr har skyddsombudet som intervjuas i morgonnyheterna och skolan som drabbats arbetat med lågaffektivt bemötande på helt fel sätt.
Att ha ett lågaffektivt sätt handlar inte om att acceptera något slags våld. Det handlar om att vara tydlig med förhållningssätt så eleverna vet vad som gäller i skolan. Det handlar om att en som pedagog på skola känner och visar att en "styr skeppet", som jag brukar säga. Det handlar inte om att backa in i ett hörn och inte ta konflikter eller bara ge upp och låta eleverna styra- Tvärt om. Det handlar om att styra, förbereda, hålla struktur. Att vara ledare, att "härska" utan härskarteknik.

Det pratas om att föräldrar ser skolan som en inrättning som ska ge eleverna det de vill ha och det föräldrarna tycker att deras barn ska ha. Där behöver vi diskutera mera och göra föräldrar medvetna om att lärare i skolan har att ta hänsyn till alla klassens elever och att vi i skolan har styrdokument som vi behöver följa.

Det pratas också om att stänga ner, att stänga av och om de elever som "som vill lära sig i skolan". Och jag tänker att det är nyttigt att en pendel pendlar, men inte att vi backar från det faktum att alla vill göra rätt, om de har förmåga. Inget barn vill misslyckas. Varje gång vi stänger av en elev så riskerar vi att tappa eleven helt och hållet och vi som vuxna har misslyckats kapitalt. 





https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/11970354?fbclid=IwAR3hZ7i83UPyEg6IuJ5w50IE8OPHgDrQm8tdcbouZugiP1Hr9ljUIlRDtT8

Om allians, den viktigaste faktorn för att lyckas i skolan

Välkomna hit, tillbaka till min blogg. Nu tänker jag skriva här och inte på facebook. Jag hoppas att du vill följa med mig hit till min "nygamla blogg". Första inlägget handlar om ordet "allians". 

Att eleven med npf upplever att hen har allians med en pedagog är den viktigaste faktorn för att eleven ska trivas i skolan.

I ordböcker och på Wikipedia går det att läsa att det med ordet ”allians” menas ett förbund eller en förbindelse, gemensam överenskommelse. I internationell politisk mening sluts en allians mellan stater för något gemensamt ändamål, till exempel anfall, försvar eller handel. I civilrättsliga sammanhang kan med allians avses ett äktenskap eller ett avtal om ömsesidigt samarbete.

Ordet allians i kontakten mellan elev och lärare betyder precis som ovan en förbindelse, ett ömsesidigt samarbete, men det finns en skillnad och det är att i denna allians finns det en part som har större ansvar att alliansen upprättas och att den hålls uppe. Det är pedagogens ansvar att skapa alliansen och att tillsammans med eleven upprätthålla den.

Att få en allians med en elev är lätt, om du gör det rätt. Att skapa allians med eleven innebär inte att du ska bli kompis med eleven eller bjuda på godis, eller inte sätter gränser.

Visa eleven att du vill väl, att du tycker att eleven är en bra person, att du är intresserad och vill att ni ska ha ett gott samarbete. Du ska vara en vuxen som det går att lita på, som inte ger upp eller slutar bry dig om eleven om hen gör något mindre lyckat. Du sätter gränser för eleven, men om eleven går över gränsen så är du den första att ta reda på varför gränsen överskreds. Du blir inte arg och du står kvar även när det blåser. När väl alliansen är skapad går det lättare att förändra och ställa krav på eleven som du annars aldrig hade fått möjlighet att göra.

Ibland går det ”bort i tok” då gäller det att vänta, lyssna in, tänka och förändra.

En gång för några år sedan då jag jobbade på en högstadieskola för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar gick det ”bort i tok” med en relation till en elev. Klassen hade varit på teater och det skapade mycket oro hos ett par av eleverna. En elev hade inte fått i sig någon lunch och ville köpa pommes frittes för att orka med att gå på eftermiddagslektionen. Det fick hen för mig, men jag glömde av att ge förutsättningarna för ätandet. Eleven kom in i klassrummet. Hen hade med sig pommes frittes och satte sig vid sin plats där hen smaskade med pommes frittes och ketchup. Detta kändes inte bra för mig eller för de andra eleverna. Det hela slutade med att eleven och jag blev ovänner. Eleven sprang ut från lektionen och lämnade pommes fritten på sitt arbetsbord. Hen ville inte komma tillbaka till skolan. Eleven kände sig väldigt sviken av mig. Vår allians var bruten. Jag och en av vårdnadshavarna bestämde vid ett telefonsamtal att vi skulle träffas på skolan och prata om det. Eleven och hens vårdnadshavare kom till skolan. Vi lyssnade på varandra. Jag förklarade hur jag hade tänkt och reagerat och jag berättade hur jag skulle gjort istället. Eleven förstod och jag insåg att jag inte varit tydlig i varje steg till hur hen skulle göra med sina pommes frittes. Eleven gick hem med sin vårdnadshavare och kom tillbaka till skolan nästa dag. Alliansen var lagad igen.

Om vi inte hade haft en stark allians från början kunde denna händelse ha blivit väldigt stor för eleven. Nu blev den inte det – och jag lärde mig mer om alliansskapande. 

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem. 

Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör. 

Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog. 

Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller något annat barn. Men stå stadigt som vuxen och lyssna. Du kan inte påverka de andra vuxna runt barnet genom att skälla eller prata illa om, varken som förälder eller som pedagog. 

Du kan leta kunskap kring det som är svårt för barnet. Du kan vara nyfiken. Du kan lyssna, men minnas att det alltid finns flera historier i en upplevelse. Du kan söka samförstånd, både som förälder, men framförallt som pedagog.

Fråga, fråga, fråga

Jag såg ett avsnitt av "Hotell Halcyon" på svt igår kväll. Serien handlar om människor som har en eller annan anknytning till ett hotell i London under andra världskriget. En av huvudkaraktärerna (vi kan kalla henne Bettsy, för jag minns inte vad hon kallas i serien) har börjat arbeta som frivillig och följer med brandkåren under flyganfallen mot staden. Igår kom hon in i ett rum där en kvinna låg död. Kvinnans vuxna dotter levde. Hon ville inte följa med till sjukhuset fast hon var svårt skadad. Dottern kunde inte tänka sig att lämna sin döda mamma i ruinerna. Man försökte tvinga med henne, övertala henne, hota henne med att lämna henne. Kvinnan vägrade ändå.

Vad har detta med specialpedagogik och skola att göra kan man undra...

Jo, Bettsy gjorde det som vi vuxna i skolan (och även hemma) måste bli mycket bättre på. Hon ville veta, hon var nyfiken på varför kvinnan sa nej och vägrade följa. Alldeles för ofta"vet vi" anledningen till varför ett barn inte vill eller vägrar eller så tycker vi inte att det är så viktigt att vi behöver fråga. Men det finns alltid en anledning, förklaring och du måste fortsätta fråga för att få reda på svaret. Du får reda på svaret och kan hjälpa bättre - om du fortsätter undra.

Bettsy frågade kvinnan varför hon inte kunde tänka sig att lämna sin döda mamma i lägenheten, kroppen skulle ju hämtas dagen efter när flygangreppet var över...

Kvinnan svarade att hon visste en annan kropp som lämnats för att hämtas dagen efter, men att inte mycket av kroppen var kvar när de kom eftersom hundar ätit upp mycket av kroppen. Detta kunde inte kvinnan tänka sig skulle hända med hennes döda mammas kropp, därför kunde hon inte tänka sig att lämna kroppen i lägenheten.

Bettsy fick svar på sin fråga som hon inte hade fått om hon inte hade fortsatt fråga istället för att tänka att hon redan visste svaret. Efter det kunde hon värdera hur hon ville och kunde hjälpa kvinnan, inte innan.

Det här har mycket med skolan att göra.Vi vuxna måste fortsätta fråga för att förstå, för att få svar - inte för att vi är nyfikna för egen del, men för att kunna hjälpa som de proffs vi faktiskt är. (Om du är nyfiken på att ställa en fråga för att du just är nyfiken för egen del - då ska du undvika den frågan och hitta en relevant fråga istället). Trevlig söndag på er allihopa!