LAB, vad är det och vad är det inte?


Bo Hejlskov Elven blir intervjuad på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB är bra, men  jag uppfattar att det ofta blir fel eftersom många missuppfattar vad LAB är och hur en som pedagog eller förälder möter barnet/eleven. Det blir fel när en idé får råda och ingen får lov att kritisera. Så har det varit några år. Att ta LAB rakt av och införa i skolan för alla barn, kan lätt bli väldigt fel. Precis som det blev i Hjulsta. Det är läge att diskutera vad LAB är och hur en kan arbeta med det i skolan. Det är läge att vi som är pedagoger diskuterar det, vi som arbetar med eleverna under deras skoldag.

LAB är inte att ge bort ledarskapet i klassrummet, utan tvärt om.
LAB fungerar inte om några pedagoger har ett förhållningssätt att "starkast bestämmer" när övriga försöker ha ett lågaffektivt bemötande.
LAB är inte något man plockar fram ibland, utan finns alltid.
LAB innebär inte att du som vuxen backar in i garderoben och stänger dörren när barnet/eleven uttrycker en känsla, eller ett behov.

LAB är ett förhållningssätt som behöver finnas med hela tiden hos dig som förälder/pedagog om det ska vara någon mening.
LAB är att vara en tydlig ledare, att vara den demokratiska kaptenen för skutan där besättningen är inbjuden att vara med och segla båten, men där kaptenen styr skutan.
LAB är att ta plats då det passar, det är att vara medveten om dina signaler ut mot eleven och in mot dig själv. LAB är att vara professionell i sitt pedagogiska ledarskap.

Du som läser, har du några tankar eller erfarenheter av LAB?




Kommentarer

Helga sa…
Jag är amatör och inte proffs, d v s jag möter NPF bara som privatperson. Min son har ADHD.

I början hade jag svårt att ta till mig budskapet med LAB. Jag läste boken Barn som bråkar och blev mest arg. Tyckte och tycker delvis fortfarande att många av råden är utformade för professionell personal, de som möter klienter/patienter/brukare i yrket, där man måste förhålla sig professionell. Men i mötet med mitt barn är jag inte yrkesmänniska!

Sedan lugnade jag ner mig. Naturligtvis är förhållningssättet det bästa och många för att inte säga alla råden är vettiga. Barn som kan uppföra sig, gör också det. Affekt smittar. Det har blivit två mantran för mig som verkligen hjälper mig i vardagen.

Som förälder till ett känslo- och viljestarkt barn har jag lärt mig massor. Till exempel att min egen uppfostran nog var ganska auktoritär, fast jag aldrig tyckte det. Men jag var ett mycket fogligt och "snällt" barn som aldrig utmanade. Det gör mina barn, ofta! Och jag prövas och tvingas att lära mig och utvecklas.

Ifrågasättandet av LAB de senaste dagarna har delvis gjort mig ledsen, för en del företrädare för skolan är hånfulla och auktoritära på ett sätt som jag faktiskt trodde var borta för länge sedan. Det gamla trista synsättet att NPF bara är nys, att det handlar om uppfostran och att skärpa sig osv.

Men jag förstår precis vad du menar med din text. LAB är inte att abdikera. LArs H Gustafsson beskriver det bra i någon bok, att man som förälder inte är kapten på skutan, utan lots. Den som har större erfarenhet och ska lotsa rätt när det blir svårt. Men ambitionen är ju att kaptenen d v s barnet ska lära sig att göra rätt och en dag klara sig utan lotsen.

Populära inlägg