Som gummiband och sockertråd

 

För 15 år sedan skrev jag nedanstående text om barn som är som gummiband och om barn som är som sockertråd. Numera har vi börjat möta alla barn som om de är "sockertrådsbarn". Det gör inte gott får någon. Forskning säger att barn mår bäst av att mötas där de är och gärna med förväntningar som är lika höga som barnet klarar och gärna lite högre. Då stöttar vi barnen i hens utveckling. När vi möter alla barn, även de barn som inte har större svårigheter än det att vara människa och växa upp, så gör vi dem en stor otjänst. De tror sig klara mindre än vad de kan och de blir svagare än vad de är. Det här ska jag skriva mer om, men först texten om barnet som är som gummiband kontra sockertrådsbarnet: 

Jag känner en tjej. Hennes känslor "sitter på utsidan" som man brukar säga. Hon är glad, plötsligt är hon ledsen, sedan blir hon glad igen. Plötsligt vill hon inte. Hon vill ha den maten, men inte den maten. Hon vill se det, men inte det andra. Hon åker "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.

Och jag tänker;

hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så är det för tjejen. Tjejens känslor faller rakt ner på trottoaren och går i tusen bitar - hela tiden. 

En del barn klarar bättre av stötarna som livet ger, medan andra barn behöver mer stötdämpning. 

Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 

Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen för "kronärtskockor" för det är de växter som jag tycker är absolut svårast att få att blomma... 

Det intressanta är vad "orkidétjejen" och barn som liknar henne gör med oss som befinner oss runt dem. Ofta reagerar vi precis motsat mot vad vi behöver. Vi blir stelbenta och rigida, istället för mjuka och följsamma. Vi blir irriterade och korttänkta istället för storsinta och "långtänkta". Vi blir stela som cement. Vi blir hårda och inte elastiska. 

Barn som "gummibandspojken" gör oss däremot mjuka och följsamma. Vi älskar nämligen barn som inte ställer till det. Som har förmåga att förändra sig i förhållande till förutsättningarna. Som alltid är glada och nöjda. 

Ett "gummibandsbarn" behöver bli mött mjukt och fint, fast han skulle klara sig relativt bra även om vi mötte honom på ett mer fyrkantigt, cementerat sätt. För "sockertrådsbarnet" är det absolut nödvändigt att vi är mjuka som bomull och inte cement. Alldeles för ofta blir det tvärtom, tyvärr.