Tack! (Öppet brev till Christopher Gillberg)

Hej Christopher.
Jag var på föreläsningen som du höll på Folkets hus i Göteborg idag. Jag hade gärna gått fram och tackat dig för det du sa, men det var så mycket folk som ville fram och prata att jag avstod från det. Därför tänkte jag passa på och tacka här istället.

Jag vill tacka dig för att du står upp för barn, ungdomar och vuxna som så ofta blir felbemötta och missförstådda, att du sprider kunskap om ett ämne som fortfarande är så ifrågasatt att många skäms för att berätta.

Jag vill tacka för att du så tydligt och klart berättar hur det är och hur det ser ut.

Jag vill också tacka för att du berättar att det inte är kört på långa vägar, bara för att ett barn har svårigheter som du betecknar som ESSENCE, tvärtom, om man får rätt hjälp och stöd tidigt i livet så kan man få ett riktigt bra liv.

Jag vill också passa på att tacka dig för att du brände ditt undersökningsmaterial, även om det måste ha känts tungt (forskning som samlats under flera år, som fick gå i tuggen för att skydda familjer som redan var utsatta) att dumpa det. Jag vet många föräldrar som är väldigt glada för det, även om du blev ifrågasatt av många på grund av det.

Ja, jag tror att det var allt jag ville tacka för idag. Imorgon tänker jag skriva om vad det var du sa på konferensen idag, jag måste bara få tag i mitt block där jag antecknade allt klokt och viktigt du förmedlade till oss i publiken.

Som sagt, tack för allt du gör och vi hörs imorgon!

Malene

Stockholms skolforum

På väg till Stockholm för en föreläsning på Skolforum. Min snälla och fina make följer med upp. Bil tur och retur över dagen Göteborg - Stockholm kräver nästan att man är två - så har vi förlovningadag idag och vad passar inte bättre än nio timmar i bil då...:)

Hur känns det att ha en diagnos?

Små barn ställer ofta de klurigaste frågorna. Små barn ställer också de frågor som ingen annan vågar ställa.
Hur det känns att ha en diagnos? Förmodligen inget särskilt. Men det som känns hårt är att ha svårigheter som gör att man ofta värderas som "en sämre människa".

Jag känner en tjej som skulle få ett bankomatkort häromdagen. Bankmannen fyllde i papprena. Foto och legitimation var viktig och så var det viktigt att skriva på, med namnteckning.

Bankmannen skrev på sitt namn med driven och fräck stil. Mamman till tjejen skrev på sitt namn eftersom hon fortfarande är målsman för tjejen. Mamman hade också en driven och ganska okej stil.

Sedan skulle tjejen skriva på. Hon plitade ner sitt namn så noga och så fint hon verkligen kunde. Hon har och har alltid haft svårt med finmotoriken därför blir handstilen annorlunda än vad man förväntar sig av en tjej i övre tonåren.

Hur det kändes för tjejen vid just det lilla ögonblicket vet jag inte, men jag vet att mamman fällde en tår i sitt hjärta. Inte för att hon tyckte att dotterns handstil var dålig, men för att hon förstår hur handstilen blir bedömd av andra, drivna och perfekta människor.

Som en sämre handstil, skriven av en "slarvig" människa. Och då vet de ingenting om hur tjejen kämpar för att handstilen skall bli lika fin som för alla andra.

Hur det känns att ha en diagnos? Vet inte. Men jag vet att många, många, många olika svårigheter som tjejen och andra människor med diagnoser måste stångas mot varje dag till slut blir berg att vandra upp för.

Det går det inte att beskriva hur det känns att ha svårigheter som beskrivs som en diagnos för det är så många, många, många, små tillfällen som påverkar en människas självkänsla.

Barn med adhd får sällan chans att lyckas i skolan

Jag känner mig lite seg och förkyld idag. Lika seg känns det i huvudet så jag passar på att damma av en debattartikel som handlar om barn och skola. Barn med adhd har liten chans att lyckas i skolan i jämförelse med sina klasskamrater. Alla vet det, men få gör något åt det. Varför är det så?

Tema: Utredning - kan vara skillnad på liv och död

Veckans tema bland "neurobloggarna" (ett antal bloggare som bloggar om frågor som rör neurpsykiatriska frågor)  är "utredning". Med anledning av det återbloggar jag ett inlägg som jag skrev i somras efter att ha träffat tjejen som texten handlar om. Det var ett starkt möte, så det blev en stark text. I tjejens fall blev utredningen av henne (som ledde fram till flera diagnoser) en skillnad på liv och död, skulle jag säga. 


Fortfarande diskuteras det om diagnosens "nyttighet". Fortfarande är det många som tycker att man bara stämplar och lägger in människor i fack när man utreder och diagnosticerar människor som upplever svårigheter i livet. En del går så långt att man tycker att människor som får en diagnos bara vill ha det själva eller ge det till sina barn "för att ha något att skylla på". Min erfarenhet är att det allt för sällan utreds och sätts diagnos på människor så de kan få hjälp och förståelse för sina svårigheter. Diagnos kan vara skillnad på liv och död. Precis som en cancerdiagnos, eller diabetesdiagnos, allergidiagnos eller astmadiagnos - kan vara skillnad på liv och död.

I två tredjedelar av sitt liv har kvinnan stått vid sidan om sitt liv och tittat på. 

Igår träffade jag en kvinna som är ett tydligt exempel på det, att diagnos kan vara skillnad på liv och död. Första gången jag träffade henne, för drygt tio år sedan, för en intervju kring hennes mycket svåra anorexia, var hon i de sena tonåren. Hon pratade med en ljus och rak ton, kommer jag ihåg att jag tänkte. Hon var märkt av sin sjukdom. Ville bli frisk, men visste inte hur hon skulle göra. Hon kämpade, men visste inte vad hon skulle göra för att bli frisk. Ingen annan visste heller vad man skulle göra. Men många tyckte att det var mammans fel att det blivit så fel för tjejen och att tjejen kunde bli frisk bara hon gjorde sitt bästa.

Redan ett par år innan hon gick in i tonåren startade hennes ätstörningar som under många, många år påverkat och styrt inte bara hennes liv utan många människor i hennes närhet. Om jag skall vara helt ärlig så trodde jag nog inte att hon skulle överleva så många fler år när jag träffade henne för vår intervju.

Det har begåtts ett antal övergrepp på kvinnan och hennes familj. Hennes mamma har varit hårt ansatt av olika människor. Flickan/tjejen/kvinnan har tvångsvårdats och hon har fått den ena brutala behandlingen efter den andra. Mamman har varit mycket ifrågasatt av många. Kvinnan har haft ett liv, men inte levt det. Hennes skoltid tog slut i mitten av mellanstadiet. I två tredjedelar av sitt liv har hon till största delen befunnit sig på olika typer av behandlingsanläggningar och sjukhus. Även mamman har haft ett liv, men inte kunnat leva det.

Jag intervjuade en läkare angående tjejen och hennes sjukdom och jag minns, så här tio år efter intervjun, ordagrant vad hon sa;

- Du vet, det är som med cancerpatienter, en viss procent går inte att rädda. Några dör.

Igår när jag träffade kvinnan sa hon att mådde bättre. Det såg också ut som om hon mådde bättre. Hon berättade att hon inte behövde vara på sjukhus längre för sina ätstörningar. Hon funderade på att börja skolan för att läsa in mellanstadiet och högstadiet till en början. Hon berättade också att man till slut utrett henne. Att hon fått diagnoserna adhd och aspergers syndrom. Förutom dem hade hon också fått fobi, ocd, panikångestsyndrom i sin diagnosbeskrivning.

- Hur känns det nu då, frågade jag kvinnan.
- Det känns okej, för nu vet jag ju i alla fall vad som gjorde att jag mått så dåligt i så många år, även om jag kan tycka att det tagit lite för lång tid för dem att komma fram till det.

Kvinnan, som varit närmare döden än de flesta av oss såg ut som om hon var på väg till livet igen. Det fanns en gnutta hopp i hennes ögon. Hon visste nu. Hon kunde förhålla sig till det. Andra människor kan förhålla sig till det och möta henne på ett bättre sätt, när de vet.

För fler människor än du och jag förstår är skillnaden om man får en utredning och en diagnos i tidiga år en skillnad på liv och död. För kvinnan jag berättar om har diagnosen inneburit hopp om livet efter 20 år av mörker, även om hon har en väldigt lång väg att vandra för att helt komma ut i ljuset igen.

Jag tror inte att man förstår det här när man säger att man rutar in människor genom att sätta en diagnos.

Det handlar inte om att packa in - det handlar om att öppna upp!

20 förlorade år. Det känns egentligen för jävligt att tänka på. Men nu har kvinnan en chans till ett liv igen. Man kan trösta sig med det.

En liten klok kille jag känner hörde vårt samtal. Han funderade mycket i bilen på väg hem till oss.
- Hon borde få vara med i "Kvällen är din", sa han.

Och jag tänker att hon borde få vara med i alla tidningsartiklar, tv-program och radioprogram där man ifrågasätter npf-diagnoser, för att berätta sin historia. Så kan hennes livs kamp bli värt något. Kanske hade hon kunnat få några fler att förstå vilken skillnad en diagnos kan göra.

För tänk om man, då hon för första gången vid elva års ålder kom i kontakt med sjukvården på grund av sin anorexia, undersökt om det var något annat än "dåligt föräldraskap som skapade hennes anorexia?!

En diagnos är inte till för att sättas bara för att man går runt och känner sig lite annorlunda. En diagnos är till för att beskriva en funktionsnedsättning som gör livet svårt. Som gör det så svårt att man i vissa delar eller många delar av sitt liv har en oförmåga som handikappar en i vardagen. Att vara lite annorlunda, tänka lite annorlunda, klä sig lite annorlunda - det är något helt annat.

Diagnos kan göra stor skillnad - ibland är det en skillnad på liv eller död. Och det måste väl vara samma sak för andra sjukdomar och diagnoser. Om man sätter "fel" diagnos och tolkar sjukdomen fel så måste det väl vara väldigt mycket svårare att lyckas bota sin patient. Inte förrän rätt diagnos är satt har man alla förutsättningar för att rädda även de patienter, som läkaren, som pratade om anorexipatienter menade behövde dö?

Tema: "Utredningar"

Jag hänger på veckans tema och skriver ett inlägg om när min dotter utreddes. Jag hämtar texten ur en bok jag skrev för några år sedan. Boken heter "Är jag normal, mamma?" och handlar om vår resa från okunskap och massor av misslyckanden till diagnos och chansen till en bättre barndom. Den första utredningen ledde till att hon fick diagnosen adhd utan hyperaktivitet (även kallad add). Några år senare fick hon också diagnosen atypisk autism.

"När remissen skickats till Barnneurologiska kliniken i Göteborg ringde jag ganska snart upp dem och berättade min dotters historia för sekreteraren på kliniken. Jag förklarade orsakerna till varför det tagit så lång tid innan min dotters remiss skickades. Astman, allergin, skelningen som resulterade i en ögonoperation då hon var nio år. Kanske påverkade jag min dotters plats i kön i och med samtalet, jag vet inte, men jag vet att hon blir kallad till BNK ett halvår efter remissen skickades istället för efter två år, som väntetiden egentligen var vid det tillfället. Min dotter tyckte det skulle bli skönt att få komma dit. Hon har ett fortsatt orubbat förtroende för vuxenvärlden trots alla misslyckanden. Hon är tio år och har kämpat i motvind i flera år.

På BNK testas T på alla möjliga sätt. En läkare, en psykolog och en specialpedagog intervjuar mig, min man, observerar T i klassrummet, intervjuar hennes lärare. Båda hennes klassföreståndare och vi föräldrar får dessutom ett tjockt häfte, fullt med frågor, att fylla i. Min dotter och jag träffar psykologen ihop en gång. T gör tester och samtidigt ställer psykologen olika frågor till henne. Om jag vill får jag också svara vad jag tycker, efter att T svarat, säger psykologen.

Psykologen ställer frågor som "har du svårt att komma i tid, händer det att du blir arg, är det svårt att hålla ordning på saker i din skolbänk, har du svårt att koncentrera dig, känns det obehagligt att duscha?" etc, etc. Massor av frågor blir det.

Efter varje fråga ser min dotter förvånad ut. Hon svarar och sedan tittar hon åt mitt håll. Jag håller nästan alltid med i det min dotter svarat. Vi känner igen så många saker. Allt blir så komiskt där inne.

Det börjar med lite fnitter som övergår i skratt som sedan växer sig till gapskratt med ögon som tåras. Många saker är så på pricken T. Hela situationen blir därför väldigt roligt för oss båda. Psykologen kanske tycker att vi är knäppa som skrattar när det är så viktigt, men allt känns så lustigt och vi känner oss så "hemma" i frågorna. Det är ju T frågorna gäller, vi känner ju igen så mycket. Vi är glada när vi går från BNK. Det var ju så mycket T och frågorna visade att det finns fler barn som har liknande svårigheter som dem hon har. Det känns skönt att veta - för mig och för T."

Ur "Är jag normal, mamma?" utgiven år 2008.

Öka eller minska förståelsen för handikapp

I Göteborgs-Posten läser jag två olika artiklar som får mig att återigen fundera på det här med förståelse och bemötande kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, så som adhd och autism.

Den ena handlar om hur man genom dockskåp ska försöka öka förståelsen för människor som är fysiskt handikappade. Barn skall genom att leka i dockskåpet med dockor som sitter i rullstol eller som behöver rullator för att ta sig fram, fundera på hur man kan göra för att de skall kunna ta sig upp för trappor eller hämta saker i skåp etc. Bra och tydligt blir det för barnen att i leken få in tanken kring hur det kan vara när man sitter i rullstol och inte kan komma upp och titta på tv för att trappan är i vägen. Tydligt blir det just för att en rullstol är tydlig.

Den andra artikeln är allvarligare. Den handlar om en man som donerat hepatit-smittat blod och hans blod har gett till ett hjärtsjukt spädbarn, som numera är hepatit-smittat. Föräldrarna till barnet måste vara väldigt arga för sådant får inte ske, att sjukt blod tar sig igenom kontrollerna på sjukhus.

I dagens GP finns fortsättningen på artikeln om det smittade spädbarnet. Mannen som donerade blodet finns med på ett uppslag, utan ansiktsbild, men med slitna händer, en kaffekopp och svart tröja syns han anonymt på en stor bild i artikeln. Mannen berättar sin historia till hur det har kunnat gå till att han har blivit smittat och att hans blod sedan smittat vidare. Han skyller ifrån sig. Han ger en berättelse som är utan ansvar, men med mycket skam och ledsamhet för den lilla flickan. Mitt i texten står det också, helt apropå att mannen "har en adhd-problematik i botten".

Där kommer vi till orsaken till mitt funderande vid tekoppen idag. Nämligen, är det relevant för artikeln att berätta att mannen har adhd? Kan mannen skylla på sin adhd-diagnos i en artikel som handlar om smittat blod? Ökar förståelsen kring människor med adhd och autism när man nämner "hans adhd-problematik" i artikeln? Förstår journalisten sitt ansvar när hon nämner det mycket laddade ordet "adhd" i en så negativ artikel kring en människa och resultatet av hans handlande? (artikeln finns ännu inte ute på nätet, men leta efter "hepatit-c" under dagen om du vill läsa den, då de ibland lägger in artiklar senare under dagen).

Sist men inte minst, hur bygger vi "dockhus" som gör att dagisbarn och sedan äldre barn och vuxna förstår vad det innebär att leva med npf-svårigheter? Jag vet inte. Någon som vet? För jag vet att vi behöver det - ökad förståelse!

Lika liv - olika världar

Jag känner en familj, väldigt nära, faktiskt. Familjens dotter har ett par diagnoser. Hon har kämpat med allt som har med skolan att göra. Läxor, kamrater, lärare, skoltider, orken. Allt har varit jobbigt. Hon har gått om skolan ett år. Nu går hon på gymnasiets förberedande utbildning för att läsa upp ett par av basämnena.

Den flickan har en lillebror som har lätt med allt hans storasyster har svårt med. Läxor, kamrater, lärare, skoltider. Allt är lätt!

Bägge gjorde matteprov förra veckan. Bägge visade sina föräldrar resultatet av provet. Den ena fick godkänt på provet och alla var jätteglada för det. Den andra fick alla rätt på provet förutom ett litet, litet slarvfel som gjorde att ett poäng drogs från det annars felfria provet.

Tänk vad orättvist det är, livet. Några har jättelätt, andra har jättesvårt och så finns det alla däremellan som har svårt och lätt med olika saker.

Jag sa till pojken att han skall vara tacksam för att han har så lätt för så mycket och använda sig av det som är lätt, för alla har inte det. Pojken log brett mot mig innan han stack iväg till några kompisar. Till flickan sa jag, som jag tyckte att hon var "asgrym" som fixade matteprovet, fast hon var så orolig för hur det skulle gå. Hon log också, innan hon gick iväg, ensam, som som så ofta.

De två barnen bor i samma familj, de har i många delar lika liv - ändå lever de och förbereder sig för två liv som förmodligen blir väldigt olika.

Människor som har lätt för mycket, borde hjälpa människor som har svårt för mycket mer än vad som görs idag, för alla har rätt att leva bra liv.

Olika dagar

Olika dagar ser olika ut. Några är ljusa och lätta, andra är tunga och mörka. Ibland kan en mörk dag bli ljus plötsligt - och tvärtom.

Igår var en synnerligen bra dag. Då hade Dottern prov i hästkunskap på skolan. Hon var på väg hem eftersom det var håltimme och det var så jobbigt att vänta på provtillfället. Alla andra i hennes grupp gick hem... Men hon stannade och så gjorde hon provet. Efteråt kändes det såååå bra, sa hon.

Att försöka få Dottern att komma ihåg den känslan, nästa gång hon nästan går iväg från skolan eller ger upp för att det känns för jobbigt, fast det blir bättre senare - är en mycket viktig uppgift jag har och en mycket viktig uppgift vi vuxna som befinner oss nära barn med npf-svårigheter, har.

Idag har, å andra sidan, varit en tuff dag för mig jobbmässigt, men så kom jag hem till min familj åt god mat och pratade med mina barn och min fina man, klappade på hundarna och hönorna. Så känns det bra igen.

Inte alla har sådan tur i livet som jag har, tänker jag tacksamt.

Kram på er!

Om att vara flicka med npf-svårigheter

Jag fick det här mejlet av en mamma. Det hon skriver, att man tänker sig en pojke som är väldigt hyperaktiv och därför inte noterar att flickan har svårigheter i samma område är på tiden att komma tillrätta med, tycker jag. Vet bara inte hur jag skall få människor att "förstå att de inte förstår" att "de inte ser för att de inte ser" och därför måste skaffa mer kunskap. Hur gör man, någon som vet? Någon som känner igen sig i mammans beskrivning?

"Hej Malene antar att du får många liknande mail men jag vill ändå maila och tacka dig för allt du skriver om NPF, jag har läst din bok är jag normal mamma, två gånger en gång innan vår dotter fick diagnosen ADHD och nu en gång 1½ år efter att hon fått den. Båda gångerna har jag blivit mycket berörd, men första gången jag läste den gick det väldigt fort, jag blev så ivrig för att läsa vidare eftersom det var så mycket som stämde med vår dotter. Den här gången jag läser den, gör det på ett sätt lite ondare för jag kan fortfarande känna en sorg över diagnosen eller framförallt att ingen fattar. Få förstår trots att hon har en diagnos. det är nästan ingen som tror att hon har en diagnos eftersom hennes hyperaktivitet mest syns i hemmet, det som syns ute bland kompisar och så tolkas nog mest som hårdhänthet och ouppfostrad av vissa. ADHD ska ju vara en hyperaktiv jobbig pojke, inte en osäker flicka som fladdrar med händerna..."

"...Visst hade vi tidigare varit i kontakt med BUP och barnpsykolog flera gånger tidigare, första gången då hon var 4. Men det var ingen som föreslog en ADHD-utredning (trots att vi påtalade det lite vagt redan när hon var 4 för hon var så aktiv). Men senare vid kontakten med BUP berättade jag om mina tankar och då tog det inte lång tid innan hon fick diagnosen, förvisso hade vi haft kontakt med dem flera gånger tidigare, men det var ingen som föreslog en ADHD-utredning utan det kom från min sida. Det var till och med så att jag fick gå i terapi under en tid för att jag var så slut och de trodde att Xx´s svårigheter berodde på en trött mamma.. "

Viktiga saker

Jag sitter här på mitt kontor för första gången på tre veckor. Jag har lite fullt upp med att föreläsa och jobba på skolan så det blir lite tid till att skriva numera, men idag skall jag försöka producera ett antal sidor...

Hur har ni det, ni som läser min blogg? Det är sällan jag hör av er och ganska ofta blir jag nyfiken på er, vilka ni är. Några känner jag, några hör av sig ofta, men flera hundra av er som läser här, har jag ingen aning om vilka ni är.

Funderar du på något som du vill att jag skriver om? Jag tänker sätta mig och skriva på mitt "projekt" nu, men vill återkomma med något riktigt viktigt här på bloggen idag, när jag äntligen har tid. Jag vet bara inte vad det viktiga skall bli, känns som om jag skrivit om allt flera gånger om vid det här laget...

Ha en bra dag, jag hoppas vi hörs idag!

Det börjar dra ihop sig!

Snart är det höstlov och då är det Skolforumsdagar i Stockholm. Har du lust och tid att gå på föreläsning/föreläsningar och bor i Stockholmområdet, eller har du någon vän som gör det? Gå in här nedan och kika/boka. Jag föreläser på tisdag, men du har många andra att välja på också. Sprid gärna detta till alla du känner och på facebook etc så kanske ännu fler får mer kunskap om npf-svårigheter. 

Ha en härlig fredag, förresten!

SAJ och LIC presenterar;

Välkommen till Skolforum 29 – 31 oktober 2012

Låt dig inspireras
- av Atle, Tobias, Maria, Carl-Axel, Teo, Erik, Ragnhild, Malene och Filip



Tre av föreläsarna  Erik Fernholm , Filip Ljungberg och Tobias Karlsson

Måndag  29 oktober       
kl. 11.00 - 12.00                 Om lusten att lära - möjligheten att lyckas - Atle  Johansen

Kl. 13.00 - 14.30                 Allt är möjligt - lyssna, lär och uppnå din dröm - Tobias Karlsson

Kl. 15.00 - 16.30                 Flickor med ADHD - Maria Andersson

Tisdag  30 oktober            
kl. 9.30 - 11.00  Hur man lyckas få individualister att bli ett välsmort lag - Calle  Hageskog
kl. 13.00 - 14.30                 Är jag normal, mamma? - om ADD - Malene Larssen

Kl. 15.00 - 16.30                 Kreativa människor i en kreativ värld - Teo Härén

Onsdag  31 oktober
kl. 9.30 - 11.00  Hur ökar man välmåendet för lärare och elever - Erik Fernholm

kl. 11.30 - 12.30                 Se människan bakom diagnosen! - Ragnhild Svensson

kl. 15.00 - 16.30                        Bryter alla regler! - Filip Ljungberg

Läs mer om alla föreläsningar – klicka här>>>
Läs mer i Skolforums Magasin – klicka här>>>

Vi bjuder, beställ din fribiljett - klicka här>>>

Läs mer om alla föreläsare på www.saj.se

Ett samarbete mellan;

                                                                   

Samband mellan mag- och huvudvärk och depression

Forskare har hittat starkt samband mellan ont i magen och huvud tidigt i livet - med depression senare i livet. Ofta tas de problemen inte på allvar varken av oss vuxenvärlden, men det är klart att det måste göras det - tas på allvar alltså. Läs artikeln i Aftonbladet här. 

Mag- och huvudont kommer ofta som ett brev på posten när man lever i ständig stress och förväntas klara av sådant som man inte klarar. Efter flera års nötande är det fullständigt naturligt att man utvecklar andra "följdsjukdomar". Det här är inget nytt för människor i npf-världen, men det är intressant och väldigt viktigt att forskare kan påvisa att det är så.

Vi hörs snart igen - när jag har mer tid att skriva!:)

Tiderna förändras

- Jag sticker med X och tittar på när hon tränar ikväll, mamma!

Ja, ja, mycket skall man då höra, skrockar den lyckliga mamman lite tyst för sig själv....

17,5 år börjar man göra sådant som andra barn gör vid elva-tolv års ålder.

Vem var det som sa, "age is just a number"?:)

Jag - en present

Här sitter jag på kontoret och förbereder mig på att åka iväg och föreläsa. Idag skall jag föreläsa som - en present. Låter kanske lite konstigt, men så konstigt är det egentligen inte...

Strax innan sommarlovet i våras, ringde en kvinna till mig och undrade om jag kunde tänka mig att komma och föreläsa på hennes barns skola. Hennes barn skulle gå ut nian och som en avlsutningspresent ville kvinnan ge, sin dotters lärare en föreläsning - av mig. Och vem kan tacka nej till en sådan förfrågan...:)

Annars funderar jag på hur ofta vi föräldrar låter våra drömmar utlevas genom våra barn, utan att vi tänker på det. Det jag inte lyckades bli, skall mitt barn bli - fast hen inte alls är intresserad. Igår såg jag en liten tjej, efter mitt eget träningspass, som skulle gå på karateträning. Flickan grät och ville verkligen inte gå, hon såg väldigt ledsen ut. Mamman skällde och gnällde och till slut smög flickan, hulkandes in till träningslokalen. Ibland måste man pusha, jag vet, men ibland måste man också backa och låta barnet få leva ut sina egna drömmar...

Nu har jag också ett par platser kvar för dig som vill komma på kbt-samtal med mig. Vi samtalar kring de svårigheter du upplever i din vardag, som förälder till ett barn med npf-svårigheter och/eller som människa som själv har svårigheter i vardagen med syfte att du skall hitta lösningar som gör din/din familjs vardag lite lättare. Hör av dig om du vill veta mer, min mejl är; malene.larssen@aduct.com

Nu skall jag fortsätta "slå in presenten" och sedan, om en timme skall jag sätta mig i bilen och fara till Skåne.

Ha en härlig dag. Här i Göteborg har vi fantastiskt höstväder. Och du, om du ser ett färgat löv på marken, trampa på det och lyssna på ljuset. Det är en lisa för själen att höra ljudet, för inget ljud av löv som prasslar - är det andra likt:)

Om svaret på frågan "varför"

För många barn som har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet är det extremt viktigt att förstå sambandet mellan att göra en sak och varför man gör just den saken, just då, just där. Alltså att svaret på "varför" kan förklaras med ett tydligt "därför" som har en mening och inte bara "därför.

Det glömmer vi vuxna ofta (skrev om detta tidigare i veckan också) och därför blir det så extra svårt för barn som har svårt att hålla igång "motivationsmotorn" när de inte får någon förklaring till varför de skall göra en sak, just då och just där.

Vi resonerade om det i min klass denna veckan.

Ja sa;
- Varför är vi här i skolan varje dag?

Och fick svar som jag skrev upp runt skissen på klassrummet...

Skolan är ju, på många sätt, en märklig plats att vistas på. Så många delar som bara skall göras utan att man reflekterar över varför man gör det som elev. "För att det är bestämt så" är ofta det bästa svaret på varför man skall göra en viss uppgift. För barn som behöver känna motivation är det svårt att motivera sig under sådana premisser som andra barn faktiskt klarar av även om de kanske inte alltid tycker att det är så kul de heller.

Eleverna på min skola har inte gått i skolan så mycket tidigare. Det ser olika ut för dem alla, men ändå är en väldigt tydlig faktor i deras uppväxt att de har haft en tuff, eller mycket tuff skolgång - det är ju därför de är hos oss. Kanske inte så konstigt att texten runt klassrumsskissen inte är så positivt (ännu) hos alla...

Nästa fråga jag ställde var;
- Vad är det som känns dåligt och tråkigt med att vara på skolan?
Efter en stunds funderingar så blev tavlan fylld med röda ord. Så här;

Vi kunde konstatera att många av eleverna vill ha kortare tid med varje moment de utför och en stund till återhämtning. Att man behöver omväxling och viloperioder, förutom rasterna. Att man annars lätt kan känna sig uttråkad och förvirrad.

Den sista frågan som eleverna fick fundera på innan vi bytte ämne, var;
Hur skulle du vilja att det var på skolan? Grön färg gav svar på den frågan;

Några saker var svåra att ändra på, som att köpa en sockervaddsmaskin kommer vi inte att göra... men många saker var tydliga och lätta att förändra.

Att förstå varför man gör något, att se meningen med det man gör är viktigt för oss alla, men extra viktigt för elever med npf. Ibland dribblar vi vuxna bort oss själva när vi, t ex tror att det är så viktigt att eleven är med på hela lektionen i engelska - så att vi verkligen anstränger oss för att hålla kvar hen och därmed tar bort chansen att gå eleven att gå på någon mer engelskalektion den här terminen...

Det måste ju vara mycket bättre att man läser lite, lite, lite engelska, orkar och tycker att det är rätt okej ändå - än blir tvingad att följa samma regler som alla andra elever i samma ålder - med enda resultat att man inte läser någon engelska alls.

För det måste man kunna motivera svaret "varför" till ett "därför" som fyller någon funktion. Och så måste nivån och tiden vara lagom så att eleven inte tappar orken helt och hållet.

Eller, hur?

Summan av kardemumman

Varje morgon och varje eftermiddag trampar jag min stålhäst mellan hemmet och skolan. Varje dag blir jag omkörd av cyklister. I ärlighetens namn får jag väl erkänna att jag kör om några också ibland, men mest blir jag omkörd.

Idag svischade en cyklist förbi mig fortare än de flesta. Han svischade så jag nästan trillade av min cykel av fartvinden. Det lilla jag hann se innan han for bort mot horisonten var att det var en man och en cykel i en helt annan priskategori än min. Alltså jag har en cykel som det inte är något fel på, men mannen på cykeln hade en stålhäst som var från en helt annan liga. Jag har regnkläder som fungerar bra, men mannen på cykeln hade helt andra cykelkläder, från en annan planet.

Han hade cykelskor av senaste snitt och cykeldräkt och aerodynamisk cykelhjälm och cykelglasögon och cykelhandskar och cykelryggsäck och till och med cykelhalsduk hade han. Extra tunna däck på sin supercykel hade han också. Det hann jag se under tiden som jag försökte hålla mig kvar i draget från fartvinden.

Svich, sa det. Sedan var han borta.

Jag antar att han hann hem fortare till sina barn än jag. Han tjänade några minuter på att cykla så in i bänken fort på sin supercykel. Fast han behöver nog jobba fler timmar för att ha råd med alla cykeltillbehöver.

Vad är det man brukar säga?

Det man tjänar på karusellerna, förlorar man på gungorna och så är det nog när man jämför mannen på supercykeln och mig. Summan av kardemumman, på slutet av dagen blir nog för det mesta "noll" ändå, om du förstår vad jag menar...

Ibland gör vi saker utan att det har något syfte...

Jag tänker på det att vi vuxna så ofta har regler och lagar som vi tror att vi måste följa och som vi därför är helt säkra på att barnen absolut måste göra och följa.

Och vi vuxna har tankar om hur det skall vara, måste vara - sedan när det inte blir det blir vi irriterade och vill att barnet skall göra som vi vill - så vi slipper må dåligt...

Egentligen kan du ta bort väldigt mycket stress från dig och från ditt barn/din elev om du funderar på varför du/ditt barn/din elev gör en viss sak. Vad syftet är, liksom.

Om syftet är att saken skall göras, bara för att, och ingen annan anledning är att det skall göras...

Då kan du stryka just den saken från "viktiga listan" och gå vidare.

Om vi tänkte så lite oftare skulle det bli färre konflikter, det är jag övertygad om.

När vi kommer till saker som skall göras för att det måste göras, typ skalas potatis till middagen eller skriva engelska glosor för att det är bra att lära sig engelska glosor så man kan prata med andra människor som inte pratar svenska - då blir det knivigare när barnet/eleven inte gör som vi säger.

Då, när det inte blir som du har tänkt dig - är det INTE dags att diskutera och starta bråk i onödan. Fundera på vad som inte fungerar och ta upp det vid ett annat tillfälle.

Det finns väldigt få saker, som Ross Greene så bra beskriver i sin "Explosiva barn", som är så viktiga att man måste bråka om dem i stunden. Lägg dem hellre i lådan som skall diskuteras och förändras när situationen inte är akut. Då kan man komma fram till en bra lösning när man sitter där och skall skala potatis utan hjälp - nästa gång.

Nu skall jag fortsätta att kurera min migrän så hörs vi snart igen!