Jag träffade en mamma och lärare

Mamman, som var mamma till en tjej i min ena dotters ålder var också lärare på en skola som vänder sig till barn med särskilda behov.

Vi pratade om våra erfarenheter kring att vara mamma och att varar lärare. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, men jag kommer ihåg att den andra mamman/läraren sa efter ett tag att hon önskat att min dotter gått på hennes skola.

- Vi skulle behöva fler föräldrar som du, som engagerar sig, många föräldrar som har barn på skolan, klagar, men gör inte så mycket åt det och det är tröttande.

Så pratade vi vidare om våra barns skola, som var och är en "vanlig" grundskola i närheten av där vi bor. Jag kommer ihåg att jag berättade hur bra man ofta jobbade för att det skulle fungera för min dotter på skolan och jag kommer ihåg att den andra mamman inte var särskilt nöjd.

- Det är som en fabrik som bara spottar ur sig eleverna när de går ur nian, utan att engagera sig särskilt i de elever som går där.

Jag kommer ihåg att jag blev förvånad. Å ena sidan var det "fel" på föräldrarna på den skolan där hon jobbade. Å andra sidan var det "fel" på lärarna på den skolan där hon inte jobbade, där hennes dotter gick...

Den ekvationen gick inte ihop i mitt huvud, men jag tror att vi alla till mans tänker så där titt som tätt. Lägger skulden på "de andra" när något inte fungerar. Kanske skulle vi försöka gå tillbaka till oss själva och fundera på hur vi själva kan göra för att få relationer att fungera bättre istället för att fokusera så mycket på vad de andra gör för fel. Kanske skulle relationen kunna bli bättre då, i alla fall i vissa lägen.

Vet inte hur du som läser här tänker, men jag tänker i alla fall försöka lägga lite extra tankemöda kring denna fråga idag.

Mätning av mognad

Det är synd att vi mäter barn/elever efter ålder och inte efter mognad. Tänk vad mycket lättare det blivit för alla om vi mätte mer efter var man ligger i utvecklingen och inte stirrade oss så blinda på ålder. En del barn behöver fler år på sig för att bli vuxna.

Jag känner en tjej som nu går individuellt program och som nästa år kommer att vara två år äldre en sina blivande klasskamrater på gymnasiet. Det kommer att göra det svårt för henne att smälta in i klassen, när det dessutom kommer att bli väldigt svårt att hänga med i alla ämnen och i studietempot i klassen. Den tjejen kommer att gå en alternativ väg. Hon kommer, högst troligt, att gå på en folkhögskola och läsa in gymnasiekompetens istället. Där mäter man inte ålder på samma sätt. Där är det mer "öppet". Där behöver man inte känna sig annorlunda.

Hoppas hennes mamma.

Nej, vi behöver mäta mer efter mognad och mindre efter ålder - säger jag både som förälder, men också som lärare.

Ha en fin onsdag idag, önskar jag här i Göteborg där ljuset just börjar gry.

Svenny Kopp och flickor med adhd/autism

Jag vet att många av er som läser här har specifikt intresse av det som Svenny Kopp förmedlar via den här föreläsningen. Till alla lärare i Sverige - ge Svenny Kopp ett par timmar och förstå mer av de flickor som du möter/kommer att möta med adhd/autismspektrumstörning.

Livet är elastiskt

Ibland, när man har mycket som är jobbigt runt sig, då är det lätt att få en känsla av "så här kommer det alltid att vara och så här har det alltid varit". Det är svårt att ta sig ur tankar, när de låst sig lite och det är svårt att jämföra när dagarna går in i varandra.

När jag träffar människor (föräldrar till barn med npf-diagnoser) som kommer till mig för kbt-coaching så brukar jag så klart anteckna det de berättar. När vi sedan, efter ett antal samtal tittar tillbaka på första mötet och jämför med hur de har det månader senare, efter att de började jobba aktivt med att förändra saker som är svåra, som tankar och beteenden (hur tänker jag och hur reagerar jag när något händer, hur kan jag förändra det så det blir lättare för mig och/eller min familj). Ibland kan man uppleva det som att det inte är något som förändrats eftersom förändringar tar tid att göra och varje dag går länkad in i nästa, små förändringar är svåra att se.

När man då tittar och jämför anteckningar som gjort för säg, ett halvår sedan, med hur livet ser ut idag, kan det vara väldigt upplyftande att se på. För livet är inte statiskt, det är elastiskt och det förändras ständigt. Det är bara det att vi är så mycket i livet att vi inte ser förändringarna alltid, i alla fall inte om de går långsamt och de är positiva...

Gör så idag att du skriver upp några meningar, en hel sida eller det som passar dig med hur ditt och din familjs liv ser ut. (Det här fungerar precis lika bra om du är lärare och har elev/elever som du försöker hjälpa, jag vet för jag gör det). Era rutiner för dagen, från morgon till kväll. Lägg undan lappen på att bra ställe där du hittar det om ett halvår.

Tryck på "kul" här nedan om du tror att du kommer att skriva upp några meningar om hur du och din familj/din elev har det - så vet jag om det är meningsfullt för mig att skriva om detta och påminna om att läsa lappen/berätta här - om ett halvår:)

Ha en skön söndag, förresten!

Add-diagnos som vuxen - efter barnets utredning

Att ha svårigheter som går under namnet add, innebär väldigt ofta att man får en sen diagnos. Det här mejlet kom från en förälder som varit och lyssnat på min föreläsning en kväll. Jag klipper in en del av mejlet som väldigt väl beskriver hur det kan se ut efter att man får en diagnos sent i livet och lämnar resten av mejlet i min mejlbox. Det, att man som vuxen får en diagnos, efter att ens barn utretts och hittats är, enligt de mejl jag får till min mejlbox inte särskilt ovanligt, särskilt bland kvinnor. 

"Jag har en dotter som blev diagnosticerad ADD i sena tonåren med konsekvensen att det därmed blev mycket som hann ikapp henne. Det ledde till att hon gick in i väggen och blev sjukskriven en längre tid. Naturligtvis var det en tung period för oss alla och vi dammsög på nätet och bokhandel för att lära oss om ADD och ADHD. När vi gjorde detta så blev det naturligtvis uppenbart att det var en ärvd profil - från mig. Då började ytterligare en resa - att få hjälp som vuxen med ADHD. Det var ingen enkel resa med, som jag uppfattar det, begränsad kompetens inom vuxenpsyk. Nu har jag funnit en lösning och det är många saker som har fallit på plats. Både för mig och min dotter. Detta är en resa som har tagit flera år men nu har vi funnit ett sätt att förhålla oss till detta och jobbar på att försöka fokusera på de styrkor som vi har. Jag kan i och för sig önska att min dotter skulle fokusera mer på sin styrka som är form, färg, foto e t c men hon har inte funnit sin grej där ännu. Hon var aktiv för ett par år sedan med foto och hade en fotoblogg som var väldigt populär - men som det är med dessa profiler,  uthålligheten är inte så stor. Men hon tar fantastiska bilder - när hon är motiverad."

Om vikten av rörelse

Maken har lagat cykeldäcket så i morse blev det åka av igen. En halvtimmes motion på morgonen och en halvtimme på eftermiddagen, med fullt blås i öronen (absoluta favoriten just nu är "Brokenhearted", bara för att takten är så gruvligt skön att cykla till) gör susen med livsglädjen. (Kanske blir det fler inlägg snart igen bara för att cykeln fungerar igen och jag vet att jag egentligen BORDE laga min cykel själv eftersom jag är en stolt feminist, men jag har alltid, sedan jag var liten, på något knäppt sätt gjort fler hål i däcket EFTER att jag "lagat" det än innan...).

Cykelsäsongen är igång igen - tjohoooo!

För övrigt introducerade min yngsta dotter mig i serien "Alphas" idag. Kan rekommenderas, men vet inte var man kan se den. Handlar om människor med unika förmågor, bland annat ett par med mer eller mindre autistiska funktioner. Mycket intressant och kul att se, för mig, för maken och för vår dotter. Jag frågade om de kunde identifiera sig med någon i serien. Fick inget riktigt svar, men jag sa att jag, om serien gått för sju, åtta år sedan kunnat identifiera mig med en person. Mamman, var son tagit livet av sig på grund av mobbning, som i sin tur tog livet av människor som bidragit till pojkens självmord genom att mobba honom eller genom att inte ingripa. Skönt att känna att det där med hämnd, ilska och bitterhet är så väldigt långt borta att det inte ens finns kvar som en liten fingerborg i mig:)

Serien kan du tjuvkika lite på här. 

Utmattad och ganska frustrerad

Jag står med ena benet i världen där ni som är föräldrar till barn med npf-diagnoser befinner er och så står jag med det andra benet i världen där ni som är lärare till barnen med npf-svårigheter befinner er.

Jag ser så mycket som gör mig utmattad och frustrerad. Jag ser för lite samarbete och för lite förståelse och för lite kunskap. Jag ser så mycket som behöver ändras och som behöver spridas. Det är bara det att jag inte vet hur jag skall göra det. Hur skall jag få människor i den ena gruppen att förstå den andra gruppen och tvärtom. Jag ser att det är så mycket som blir fel just där, att den ena gruppen inte förstår den andra och den andra inte förstår den ena, om du förstår vad jag menar...

Jag är utmattad och frustrerad. Jag tänker och tänker. Känner mig precis som "Professor Baltazar" i min barndoms barnprogramstv. Vandrar och vandrar och vandrar och SEN kommer han på det. Jag har kommit till vandringen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, men har fortfarande inte kommit till "SEN". Det är frustrerande.

Tänka, tänka, tänka...

Det är för barnens skull vi måste vara vuxna!

Jag hör människor som jobbar med barn som säger "det här med barn som har adhd och autism och sånt där har vi aldrig fått läsa om på utbildningen och jag vet ju faktiskt att han kan, för han kunde igår" å andra sidan hör jag föräldrar till barn med npf-svårigheter säga "det måste till mer kompetent personal, mitt barns personal vet ingenting jag måste slåss hela tiden".

Bägge sidor är sanna på sitt sätt. Barnen är förlorarna. Alldeles för mycket energi går åt till samtal och samarbete som inte fungerar. Kunskapen saknas och förståelsen för den andra sidan. Förståelsen för funktionsnedsättningen är nyckeln till Pandoras Ask. Det går att lyckas, men det är svårt. Utan kunskap och samarbete skulle jag vilja säga att det är omöjligt. Bägge sidor måste samarbeta, förlåta och acceptera. Det har blivit bättre, men det blir alldeles för ofta alldeles fel. Och som jag skrev i min bok "Är jag normal, mamma?" så ligger det största ansvaret på pedagogerna. Vi som pedagoger måste sätta oss in i problematiken. Vi som jobbar med barn i svårigheter måste förstå att det är det som händer INNAN det blir fel som vi måste ändra på. Där måste vi ta ansvar och där måste vi förändra. Då blir det bra.

Det är så frustrerande att de så mycket som inte blir bra, men inte kunna förändra det - i alla fall inte på en gång. Det är människorna med npf-svårigheter som drabbas. Det är utmattande och frustrerande att tänka på.

Måste fortsätta att tänka och tänka och vandra, vandra, vandra...

Snart kommer jag nog till "SEN". Hoppas det i alla fall. Har du kommit till "SEN" så tar jag tacksamt emot tips från dig som läser här och säkert gör andra som läser här det också!

Ha en skön lördag.

My gosh

Jag är inne i en något trött period för tillfället. Lärararbetet på skolan för ungdomar med npf-diagnoser, föreläsningar samt kbt-samtal samtidigt som jag försöker varva med att vara en god och närvarande mamma har tagit lite på mina krafter senaste tiden...

Vill du, så får du väldigt gärna hjälpa mig att sprida information om vårens föreläsningar, som jag tyvärr inte själv hinner sprida eftersom jag aldrig har tid att sitta på mitt kontor nu för tiden. Gå in här och läs med. Skicka gärna vidare till skolan du jobbar på eller skolan ditt barn går på så kanske fler får reda på föreläsningarna. Ha det bra så länge så hoppas jag återkomma med nya krafter snart!

Den borttappade diagnosen – barnen och ungdomarna med ADD

-  Barnen med ADD är så osynliga att vi inte förstår att vi inte ser dem. Därför misslyckas de ofta genom hela skolan, säger Malene Larssen.

Malene är grundskollärare som arbetar med KBT i syfte att hjälpa barn/ungdomar med npf och deras föräldrar/lärare att hitta lösningar. Föreläsningen är personlig, rolig, sorglig och tankeväckande i en mix av pedagogiskt kunnande och föräldratankar.

Föreläsningen vänder sig till dig som jobbar med människor i skola, omsorg, sjukvård, men även till föräldrar och människor med egna diagnoser.

Efter föreläsningen skall du ha fått;
•    En upplevelse utöver det vanliga, samt gråtit lite och skrattat mycket.
•    Kunskap om senaste forskningen inom området.
•    Djupare förståelse för hur det är att leva med adhd/add 24 timmar om dygnet.
•    Verktyg för hur du möter din/dina elever/barn med adhd/add så att de lyckas.
•    Tankar på hur du som professionell möter föräldrar till barn med adhd/add
Publikröster:

”Den bästa föreläsningen som jag har varit på - engagerad person!!”

”En mycket bra föreläsning, objektiv utan pekpinnar men med mycket värme.”

”Alla deltagare från vår skola (Backatorpsskolan) var lyriska över en fantastisk och givande föreläsning.”

Passa på! Boka innan den 31 januari för 395:- (ordinarie pris 445:-)

Boka 10 biljetter och betala för 8!

Klicka här för att komma till Malenes blogg

Tipsa en vänSkriv utDela på facebook

Rubrik	Datum & Tid	Ort & Plats	Biljetter
add, den borttappade diagnosen Aduct AB	2013-03-04 18:00 - 20:30	Alingsås Meddelas senare	Platser kvar 445kr exkl moms
add, den borttappade diagnosen Aduct AB	2013-03-18 18:00 - 20:30	Uddevalla Meddelas senare	Platser kvar 445kr exkl moms
add, den borttappade diagnosen Aduct AB	2013-03-25 18:00 - 20:30	Göteborg Meddelas senare	Platser kvar 445kr exkl moms
add, den borttappade diagnosen Aduct AB	2013-04-08 18:00 - 20:30	Varberg Meddelas senare	Platser kvar 445kr exkl moms
add, den borttappade diagnosen Aduct AB	2013-04-15 18:00 - 20:30	Kungsbacka Meddelas senare	Platser kvar 445kr exkl moms

06.29 - på västkusten intet nytt...

Godmorgon.

Jag vill bara meddela att jag tappat bort min inspiration. Därför tänkte jag ta en paus från bloggandet på obestämd framtid. Jag vet att det inte är någon världssensation, men jag vet att när jag gjort det vid andra tillfällen så har några av er som följer min blogg oroat er för att något hänt med mig eller min familj, att jag därför slutat blogga.

Jag ska ägna mig åt annat. 

Jag ska titta på saker ur andra perspektiv. 

Jag ska njuta av solen.

Läsa böcker,

låta tankarna sväääääva fritt,

kanske städa lite.... Nej, inte städa mer än nödvändigt!

Förmodligen är jag lite splittrad på grund av allt som händer...

Fröna inför sommaren måste ju i jorden nu också!

Jag skall umgås med alla mina barn

och hundarna!

För säkerhets skull vill jag därför bara säga detta - jag tar en paus, inget har hänt, annat än att jag tappat bort min inspiration. Vill du hjälpa mig att hitta tillbaka till min inspiration så kan du alltid nå mig på min mejl.

Ha det bra tills vi hörs igen!

Malene

Sorg och acceptans

Jag fick ett mejl av en mamma angående de jag skrivit om de sista dagarna, som jag fått tillstånd att lägga ut för mamman. Här kommer delar ur mejlet;

"Jag följer din blogg dagligen sedan en tid tillbaka. Du skriver så mycket som rör mig och mitt liv och mycket av det du skriver gör det lättare för mig att orka. Nu vill jag, om du orkar, berätta lite om hur jag har det och hur mitt barn har det.

Jag har en dotter som är i ungefär din dotters ålder. När hon var tio år fick hon, efter många års hopplöshet en diagnos efter utredning. Det kändes bättre för min dotter. Det var mycket som blev lättare under några år. Ändå är det så mycket som är tungt. 

Insikten börjar gå in i mig att hon förmodligen alltid kommer att få kämpa och att hon förmodligen alltid kommer att stöta på människor som "dissar" henne för att hon är annorlunda. 

Jag oroar mig för hennes liv. Hur ska det gå för henne när hon skall träda ut i vuxenlivet med allt vad det innebär? Kommer hon att ha vänner då? Nu har hon inga... 
Jobb? Hur ska hon orka? Vem kommer att vilja anställa henne som bara orkar ibland och som tröttnar så snabbt? Var ska hon få pengar ifrån om hon blir utförsäkrad? Vem ska hjälpa henne när jag är borta?

Ibland stöter på hennes gamla klasskamrater. Jag försöker hälsa glatt på dem för det är ju inte deras fel, men sorgen sticker knivar i mig då. Varför har de så lätt ("lättheter" som du brukar skriva om) med så mycket när min dotter får kämpa för allt? De går där i en grupp och pratar och någon håller handen med en kille. De pratar och skrattar. Jag hälsar med ett leende, men vill egentligen skrika rakt ut att det är orättvist!"

Det är inte lätt för dig att förhålla dig till det du skriver om. Du måste få vara bitter och känna sorg ibland för det är sorgligt det ni ofta upplever, men samtidigt finns det så mycket vi inte vet. Vi vet ju faktiskt inte hur det kommer att gå i vuxenlivet för våra barn. Kanske kommer det att gå jättebra när de växer upp. Vi vet inte och kan bara göra det så bra det går här och nu egentligen. Vi vet inte heller hur det är med kompisar. I vår tankevärld behöver man många kompisar, men det kanske inte gäller för alla etc.

Att acceptera det att det blir som det blir och inte oroa oss i onödan är det du kan försöka göra. Att acceptera, men att fortfarande kämpa för att din dotter ska ha det och få det så bra som möjligt. Man får känna bitterhet och sorg, man måste få göra det ibland, men man mår bättre själv när man accepterar och det att du är orolig för din dotters framtid - gör inte per automatik att hennes framtid blir ljusare. Det finns klyschor som faktiskt är rätt bra i det de säger som  till exempel "den som lever få se". För vi vet inget om framtiden och de stunder vi kan komma att acceptera det och låta tiden ha sin gång, satsa krutet på här och nu (för det behövs ju också eller hur) så mår vi i längden bättre.

Lycka till och Kram till dig och din dotter.
Malene

"Jag är inte bitter"

Jag säger som Robert Gustafsson när han gör sketchen om Tony Richardsson på "Idrottsgalan", jag är inte bitter!

Ändå hugger det till i mitt hjärta när jag ser och läser om flickan med narkolepsi. MISSUPFFATTA mig nu inte. Jag tycker och tror att det är fruktansvärt att få en sjukdom som narkolepsi av en spruta. Jag vet att jag inte kan sätta mig in i hur det är att ha narkolepsi eller att ha ett barn som har fått det, men jag kan ana att det är väldigt ångestframkallande, sorgligt och frustrerande. Flickan som har drabbats och alla andra drabbades bör få den hjälp de är i behov av. Jag vill INTE i och med detta inlägg slå på en som redan ligger ner.

Det som gör att det hugger till i mitt hjärta är att jag tänker på att det borde på något sätt vara lika självklart att man hjälper andra drabbade barn, fast jag vet samtidigt att det är omöjligt för det skulle bli så mycket pengar ut från staten och var skulle de pengarna tas från.

Flickan och hennes mamma är oroliga för framtiden. Hur skall det gå med studier, skola, familjebildning, livet, framtiden för flickan som fått narkolepsi. Hon som fått 305 poäng (av max 320, jag är inte ironisk här tar bara upp det som tas upp i artikeln) är orolig för framtiden. Flickan orkar inte så mycket längre, hon är inte lika socialt utåtriktad, är ofta hemma, orkar inte, väljer bort.

Just nu funderar jag väldigt mycket på hur det skall gå för en flicka jag känner. Hon som snart fyller 18 år kanske kommer in på gymnasiet till hösten (om hon lyckas få godkänt i kärnämnena som hon försöker läsa upp i år). Vart ska hon ta vägen till hösten? Hur ska det gå när hon ska bli vuxen och klara sig själv? Vad skall hon jobba med? Hur ska hon orka? Hur ska hon fixa sin vardag, att bilda familj, att orka, att umgås, att vara?

Ärligt talat är jag kanske lite bitter. Ärligt talat trodde jag nog att bara flickan kommer igenom högstadiet med självkänslan i behåll så kommer det att fungera för henne. Så enkelt är det nu inte, visar det sig. "Hon faller lite mellan stolarna", som en av hennes lärare säger. Var ska hon få plats, när det inte finns någon given plats? Hur ska vi och andra lyckas hjälpa henne när det liksom inte verkar finnas någon hjälp? Och så tänker jag på några av mina elever och andra barn jag mött under åren i npf-land. Barn som har föräldrar som inte är så resursstarka, som själva har svårigheter de kämpar med. Hur ska de barnen få hjälp? Hur ska deras framtid se ut? Hur ska de klara sig? Ingen ekonomisk garanti finns för dem. Ingen stöd som fungerar särskilt bra, även om man vill. Hur ska vi hjälpa dem?

För alla vill ju, som flickan med narkolepsi, få ett bra liv, vare sig man är född med svårigheter som gör det så förbannat svårt att lyckas och orka eller om man får det via en spruta...

Om lättheter och samarbete

I ett veckobrev från en mycket bra och trevlig lärare står det följande, självklara och vanliga informationen.

"Hur fungerar engelskaläxorna där hemma? När barnen kommer till skolan på torsdagar ska de kunna läsa kapitlet med felfritt uttal, de ska kunna svara på frågor och översätta. Detta är egentligen viktigare än glosorna, (även om glosorna är lättare att ”mäta värdet av”). Har Ni möjlighet så lägg gärna vikt här, och träna gärna barnen genom att ställa frågor! Tänk på att det är viktigt med hela meningar i svaret!"

Apropå informationen så känner jag en pojke som har ganska lätt för sig när det gäller mycket, som engelska till exempel. Han berättade för sin mamma häromdagen att han, som ju missat att träna på sin engelskaläxa just den veckan, inte hade fått ett enda "klagomål" på sitt uttal när han läste texten ur boken, medan en annan elev, som tränat på engelskan hemma hade blivit "rättad" fem gånger. Han, pojken som har ganska lätt för skolarbete har ganska sköna eftermiddagar utan bråk och gnäll kring läxor. Jag känner en flicka som är några år äldre en pojken. Hon har betydligt svårare och där blir det fortfarande svårt ibland när läxor kommer på tal. Jag undrar vad det där med skolarbete och läxor gör med självbilden av en människa som växer. Kan man hjälpa till att ändra den på något sätt?

För övrigt funderar jag mycket på det där lilvsviktiga samarbetet kring barn med svårigheter. Hur mycket som inte fungerar och varför. Funderar faktiskt på att gå djupare in på det och skriva något längre om det. För jag kan från både förälderns och lärarens perspektiv konstatera att det finns så mycket att diskutera och fundera kring när det gäller samarbetet och varför det så ofta fallerar kring barn med npf-svårigheter och andra svårigheter att det kanske behövs någon liten bok till i ämnet...

Förebilder

"Neurobloggarna" har tema "förebilder" denna veckan och därför tänkte jag passa på att skriva något om det här idag.

Att ha tillgång till spegelbilder, förebilder och idoler är livsviktigt för en människa som växer. Att känna igen sig i, att följa i spåren, att vila i "så vill jag också bli/göra när jag blir äldre. För alla barn är det viktigt. För de flesta barn kommer det där med spegelbilder, förebilder och idoler naturligt. Man vänder sig om och ser sin klasskamrat. Man vaknar på morgonen och ser sin förälder, man tittar på någon ungdom som är lite äldre i idrottsklubben "sådan vill jag bli". Man sätter på tvn och ser en person som man drömmer om att bli. Man härmar och drömmer, men kanske ännu viktigare, man känner att man har förmågor som gör att man kan bli likadan och man känner att man är okej för man skall bli som sin förebild, man är okej för man är som sin spegelbild.

För barn som växer upp med någon form av annorlundahet är det svårare att hitta spegelbilder och förebilder. Det finns liksom inte så många att välja mellan, varken i klassen, kanske i familjen eller i det offentliga livet. Det är svårt att hitta och det blir därför svårt att hitta "objekt" att identifiera sig i.

Det är svårt att hitta sig själv, när man inte kan spegla sig i en förebild och det är svårt att hitta sig själv när man inte kan spegla sig i en spegelbild.

Det är lättare att hitta människor med adhd och eller Aspergers som utmärker sig i det offentliga rummet än add och eller autism. Men det behövs fler förebilder inom alla områden. För att det skall bli så måste samhället ge mer förutsättningar för annorlunda människor att komma fram och utnyttja sina lättheter. Till dess, tills min dotter och/eller andra före detta barn och ungdomar med add och/eller autism kommer ut och berättar hur det är och berättar vilka tillgångar man kan ha, om man får använda dem på rätt sätt - så tänker jag fortsätta att prata i min dotters och andra barn/ungdomar med add/autism sak. Jag kan inte bli någon förebild, men jag kan ge information om hur det kan vara.

Buketten som jag fick efter förra veckans föreläsning blommar så vackert i köket och sprider glädje.

 Det viktiga med detta är att vi förstår att barn som har osynliga funktionsnedsättningar, i lika hög grad som som alla andra barn. För barn med andra funktionshinder som till exempel rörelsehinder och synskador vet vi att det är viktigt att man får träffa andra barn vuxna med liknande funktionsnedsättningar - att spegla sig i och att hitta förebilder och idoler hos. Lika viktigt är det för barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men det är inte lika självklart och lätt att hitta spegelbilder, förebilder och idoler. Vi måste därför jobba aktivt för att ge barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar sina livsviktiga spegelbilder, förebilder och idoler.

Egna idoler? Ja, själv har jag inte några direkta idoler, men alla människor som vågar gå mot strömmen och vara obekväma för något de brinner för - är mina idoler.

Jodå, våren är nog på väg

Här skiner solen. Ville bara säga det egentligen, för nu måste jag ut och klippa äppple- och körsbärsträden. Bilder får räcka idag Bilder från dagens långpromiss vid havet där isen fortfarande ligger kvar. Ha en härlig lördag idag. Ikväll tänker jag grotta ner mig i soffan och "njuta" av melodifestivalen!

Börjar ljusna vid horisonten?

Här börjar det ljusna på eftermiddagarna. Plötsligt är det inte kolsvart när jobbet är slut. En annan sak som gör att livet plötsligt ser ljusare ut är det som vi längtat och väntat så länge efter. Jag har hört talas om det, men igår såg jag det på riktigt.

I Lund har man behandlat tre barn som är extremt allergiska mot mjölk med hyposensibilisering. Det gör att vi kan hoppas. Vi kan hoppas att det kommer till Göteborg. Vi kan hoppas att vår dotter får delta i programmet. Då kanske hon blir lite mindre allergisk mot mjölk och då kanske vi kan gå på restaurang utan att vara rädda för att hon skall få en anafylaktisk chock. Dotterns ögon glittrade igår när hon sa;

- Tänk då kanske jag kan välja glasskulor på sommaren som jag kan äta!

Vi håller tummarna för att det kan bli så!

Idag ska jag bara njuta av tanken på att det kan bli så.

Ha en trevlig, lite ljusare fredag än förra fredagen, idag.