Om att göra sitt bästa

Dagen har gått åt till att snickra, måla, dammsuga, gå ut med hunden och gå på konsert. En händelserik och trevlig dag, med andra ord. Det börjar dra ihop sig till arbete. Mitt arbete går mest ut på att arbeta som lärare för ungdomar med utvecklingsstörning och ibland npf-svårigheter. Ett par andra arbeten jag har är att prata för människor om vad npf-diagnoser är och vad det innebär att ha de svårigheterna och att coacha föräldrar till barn med npf-svårigheter.

Mina arbeten gör att jag ganska ofta träffar människor som berättar för mig, om sig själva och sina barn eller om andra föräldrar och deras barn. Ofta blir det så efter att man frågat vad jag jobbar med. Det lustiga med de där samtalen är att föräldrar som berättar om sina svårigheter och/eller sina barns svårigheter och familjens kaos gör det i ett jagperspektiv i förhoppning att jag skall förstå att de gör sitt bästa. Jag förstår. För jag vet att, i princip, alla föräldrar gör det de tror är bäst för sina barn.

När ett barn föds med förmågor som gör att de trivs, är glada och nöjda för det mesta, klarar det som vi föräldrar och andra, förväntar oss att man skall klara vid en viss ålder, så är det relativt lätt att vara förälder.

Det är lätt att vara en "god förälder" när ens barn har förmågor som gör att det har lätt för att fungera som vi andra förväntar oss att han eller hon skall göra. 

När ett barn föds och saknar vissa förmågor, som gör att de oftare än andra barn är ledsna, arga, gnälliga, känsliga så är det inte lika lätt att vara förälder. Vi tacklar det svåra på olika sätt. Ofta hjälper det inte hur vi tacklar svårigheterna, i alla fall inte i början, innan vi förstått hur vi skall göra - resultatet blir bara att barnet fortsätter att ha det tufft och reagera på det.

Det är nu vi kommer till det intressanta.

För när ett barn är på ett sätt som vi inte förväntar oss av ett barn i dess ålder och det är på sätt som vi inte uppskattar, då blir alltid föräldrarna ett samtalsämne för andra. Och som sagt, när man har ett barn som inte har de där förmågorna, som det så ofta blir fel för, som ofta mår dåligt, så är det inte så lätt att "göra rätt".

Så gott som alla föräldrar gör så gott man kan, efter bästa förmåga för att hjälpa sitt barn att må bra och lyckas, (visst finns det en liten promille som inte gör sitt bästa, men dem tänker jag inte prata om här för de är så få). "Det bästa" för sitt barn, behöver inte betyda att man gör på det sättet som någon annan gör. Man kanske gör på ett annat sätt som faktiskt också är ett bra sätt, trots att det inte är på det sättet som t ex du gör med dina barn... "Det bästa" behöver inte heller betyda att det är "det bästa" för barnet, men förväxla inte det med att man inte vill göra gott för barnet. Glöm inte när du pratar om en familj, vars barn har svårigheter, som ser ut som om man bara behöver skärpa sig lite, att den familjen också vill ha det bra och må bra. Man mår inte bättre, i en situation där man har barn i familjen som inte mår bra, av att det pratas bakom ryggen att "de gör fel si" eller "de borde istället göra så".

Jag vet att jag skrivit om detta förut och att jag pratar om detta på mina föreläsningar. Kanske tycker du att jag är tjatig? Själv anser jag att det här är en av de absolut viktigaste bitarna att förändra när vi jobbar med förändringar och förbättringar för barn som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Som gummiband och sockertråd

Jag känner en tjej. Hennes känslor "sitter på utsidan" som man brukar säga. Hon är glad, plötsligt är hon ledsen, sedan blir hon glad igen. Plötsligt vill hon inte. Hon vill ha den maten, men inte den maten. Hon vill se det, men inte det andra. Hon åker "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.

Och jag tänker;

hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så är det för tjejen. Tjejens känslor faller rakt ner på trottoaren och går i tusen bitar - hela tiden. 

En del barn klarar bättre av stötarna som livet ger, medan andra barn behöver mer stötdämpning. 

Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 

Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen för "kronärtskockor" för det är de växter som jag tycker är absolut svårast att få att blomma... 

Det intressanta är vad "orkidétjejen" och barn som liknar henne gör med oss som befinner oss runt dem. Ofta reagerar vi precis motsat mot vad vi behöver. Vi blir stelbenta och rigida, istället för mjuka och följsamma. Vi blir irriterade och korttänkta istället för storsinta och "långtänkta". Vi blir stela som cement. Vi blir hårda och inte elastiska. 

Barn som "gummibandspojken" gör oss däremot mjuka och följsamma. Vi älskar nämligen barn som inte ställer till det. Som har förmåga att förändra sig i förhållande till förutsättningarna. Som alltid är glada och nöjda. 

Ett "gummibandsbarn" behöver bli mött mjukt och fint, fast han skulle klara sig relativt bra även om vi mötte honom på ett mer fyrkantigt, cementerat sätt. För "sockertrådsbarnet" är det absolut nödvändigt att vi är mjuka som bomull och inte cement. Alldeles för ofta blir det tvärtom, tyvärr.

Du får såklart gärna dela detta om du tycker att inlägget är intressant. Klicka på knappen här nedanför där det står "f" så delar du detta inlägg på din facebooksida eller någon annan sida som du bestämmer själv:)

Gästblogga om saker som rör npf eller livet, här hos mig? Kontakta mig på malene.larssen@aduct.com så lägger jag ut texten här på bloggen!

Inte "trots" utan "tack vare" adhd

Adhd är en funktionsnedsättning, tro inget annat, men det är viktigt att påpeka att den också kan föra med sig fantastiska tillgångar. Med rätt stöd och förutsättningar så kan man ibland vaska fram allt det som är bra med att ha adhd. Å andra sidan finns de jobbiga bitarna i funktionsnedsättningen kvar, tro inget annat.
Erika Sjöström är en tjej som tack vare och inte trots sin adhd lyckas fenomenalt bra bland de yngre elitryttarna i Sverige. Senast igår vann hon en stor tävling i Skåne. Det är fantastiskt roligt att följa henne och läsa om hennes framgångar. Att hon får kämpa med allt som är svårt kvarstår ju så klart, men att det faktiskt medför fantastiska tillgångar också. Ville egentligen bara säga det och säga att jag njuter av semester och ledighet ett tag till. Under tiden som min blogg vilar lite kan du ju alltid läsa om Erika Sjöström och hennes tillgångar här och här.

Alla har, som sagt, Lättheten...

Georgios Jojje Karpathakis sommarpratar och om diagnoser som ifrågasätts

Idag har jag pratat med en riktigt god vän till mig. Hen berättade om en nära anhörig som har funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska området. Det kämpas något oerhört för att hjälpa hens anhörig som är i de övre tonåren. Min vän berättade om alla år där det enda viktiga varit att få ungdomen att komma ifrån sitt destruktiva liv. Hen berättade också om all hjälp familjen fått och får och att man eventuellt börjar se en ljusning vid horisonten. Härligt, tänkte jag, innan min vän berättade att man på det ställe där man ger hjälp inte pratar diagnos - för man anser att de npf-diagnoser som läkare och psykologer i läkarteam ställt - inte finns!

Det tycker jag, för att underdriva lite, är ganska tokigt. Att man kan få bedriva vård samtidigt som man ifrågasätter diagnoser som är vedertagna!

Därför måste jag tipsa om Sommarprataren i P1 idag, Georgios Karpathakis som på ett fantastiskt sätt beskriver sin tuffa uppväxt, men också ger hopp till bland annat min vän om att det kan bli bra. Han pratar om vad det betydde för honom att få en diagnos, ett namn, en förklaring på sina svårigheter. Detta har gjort att han förstått sig själv, fått hjälp att hitta strategier och därmed börjat lyckas i livet - och som han har lyckats! Lyssna och njut här.