Föräldrar, lärare och spiraler

Efter ett par veckor på den nystartade skolan som jag började jobba lite på har jag nu beslutat mig för att lägga nästan all min arbetstid på eleverna där. Det är kaotiskt på många sätt, men det är så oerhört roligt och spännande och kanske framförallt fantastiskt att se eleverna blomma. Inte alla - ännu, men många och ännu fler så småningom, när de hamnat på ett ställe där de får vara dom de är, med lagom krav och förståelse.

När jag skrev min bok "Är jag normal, mamma?" så skrev jag en text om hur oerhört viktigt det är att "vi" föräldrar och "vi" pedagoger (jo, jag är ju liksom både och...) arbetar för en förståelse, en samsyn och en positiv spiral kring barnen med svårigheter. Jag skrev också om hur svårt det är att få till allt på ett bra sätt kring ett barn som kämpar och kämpat med mycket under en lång tid. Jag menade då och jag menar nu, att den som har störst ansvar för att samarbetet skall fungera är pedagogen, som ju är den som jobbar med barnet och inte har barnet "i hjärtat" som föräldern har.

Det är inte särskilt svårt att hitta ett bra samarbete kring ett barn som det "flyter på" kring, men det är lätt att det hamnar grus i maskineriet när mycket är svårt kring ett barn och det därför krävs andra, smartare lösningar. Det är lätt att man som förälder faktiskt fullständigt bränner ut sig i arbetet kring sitt barn och att man sedan förväntar sig att ingen skall förstå eftersom nästan ingen gör det, förstår alltså.

Jag minns första gången jag mötte personalen på Ågrenska för att diskutera om min dotter skulle kunna börja gå på helgläger hos dem. Det är femår sedan och jag minns hur misstänksam jag var, att de var likadana som så många andra som trodde att vi föräldrar var besvärliga och jobbiga bara. De som inte såg allt det svåra min dotter kämpade med, som vi därmed fick kämpa för att hjälpa henne med. Det tog ett par månader innan jag kunde släppa på garden, innan jag förstod att på det stället så förstod man och kunde hjälpa. Tänk vad härligt det kändes när jag tillslut kom på det...

Föräldrar till ungdomar med npf-svårigheter har kämpat i motvind, mot betongväggar länge, i många år ofta. De (vi) vet vad barnen med npf behöver och man är ofta väldigt klok och kunnig kring frågor som rör barnet. De (vi) är vana vid att behöva vara med och förklara, förtydliga, berätta, förenkla, hjälpa till, stötta, ställa krav. Det är viktigt att pedagogerna förstår allt det och att man tar föräldrarna på allvar, lyssnar på dem och tar till sig av deras kunskap.

Jag försöker göra det och jag tycker att jag lär mig massor varje dag, både av eleverna och av deras föräldrar. När man går från att misstänk och skuldbelägga från båda håll till att se varandra som en positiv resurs, någon man litar på, så vinner barnet så oerhört mycket på det.

Pedagogen kan gå hem och vila efter skolans slut. Eleven och föräldrarna har svårigheterna med sig hela dygnet. Det är stor skillnad på liv och det behöver man också ha med sig när man möter varandra.

Förresten, i och med att jag beslutat mig för att jobba flera dagar i veckan på skolan så har jag bestämt mig för att inte föreläsa så mycket den här terminen, men några föreläsningar ligger ändå kvar. Gå in och kika HÄR om du är intresserad. Så småningom lovar jag att återkomma med fler föreläsningar, klokare och förståndigare, förhoppningsvis.

För dig som är intresserad av kbt-samtal har jag ett par tider på måndagar kvar. Hör av dig till mig på min mejl om du är intresserad. Samtalen pågår en timme. Mejla mig om du vill veta mer om samtalen. Min mejl är; malene.larssen@aduct.com

Njutläsning

Tänk dig ett barn, ja, säg att det är en pojke, runt sju år. Tänk dig pojken, sju år som just börjat glänta på skafferiet till lässkatten. Det glittrar där inne, sprakar och äntligen är springan så stor att barnet kan se hur det glittrar, kan greppa skatterna med sina bara händer. Han har knäckt läskoden och snubblar fram på orden. Han är sugen på att öppna mer, tränar hemma på att läsa. Han hittar en bok om rymden. Rymden är det som fascinerar honom mest just nu.

Man har "njutläsning" i skolan. Barnen skall lära sig njuta av en god bok varje dag en liten stund.

Pojken bestämmer sig för att ta med sig rymdboken och njuta av den på lässtunden i skolan. Han har ryggsäcken med rymdboken på ryggen när han går till skolan på morgonen. Han är stolt över boken, han skall visa klasskompisarna. Sedan skall han läsa om planeterna, solen, de svarta hålen och astronauterna. Han längtar lite till "njutläsningen" där han går mot skolan med sin mamma.

Tänk sedan att pojken tar fram boken och fröken säger "den är för svår för dig, den kan du inte läsa, det är en faktabok, den får du inte läsa för på njutläsningen läser vi skönlitterära böcker".

Tänk själv hur pojkens glädje förbyts till ledsamhet och lite skam. "Jag läser så dåligt att jag kan inte läsa den här boken". Skåpet till skafferiet stängs till.

På eftermiddagen säger han till sin mamma "jag läser sämst i klassen, för jag kan inte läsa i rymdboken, den är för svår för mig".

Vi är så rädda för att göra fel, vi vuxna, att vi håller oss till regler - för reglernas skull. För att inte göra fel i andra vuxnas ögon. De barn som inte kan motivera sig om det inte känns meningsfull drabbas extra hårt när vi vuxna är fyrkantiga. 

Hur kunde man gjort istället då?

Man kunde funderat på vad som var det viktigaste med njutläsningen. Man kunde ha peppat killen som kom med rymdboken till skolan och låtit honom ha boken och läsa i den tills han var redo att läsa något annat. Det viktigaste var ju att få killen att öppna ytterligare på fönstret till läsningen...



För övrigt skall jag njuta av Paralympicstävlingarna i London från och med i dag. Jag såg invigningen igår och blev glad i hela kroppen framförallt när jag såg kvinnor ifrån länder där man knappt ser handikappade på stan. Kanske håller livet på att bli bättre för dem också? Jag håller tummarna för det och för att de svenska och alla andra tävlande får härliga dagar i London.

(Jag har slutat länka mina inlägg till facebook för att inte irritera människor som inte vill läsa. Vill du att andra skall läsa så får du jättegärna länka vidare mitt inlägg). 

Idag skall jag till jobbet igen...

Idag är det min sjätte dag som jag jobbar heltid. Sjätte dagen som jag går till mitt arbete på den nystartade skolan här i Göteborg. Sjätte dagen som min dotter går själv till skolan utan att jag är hemma.
Det känns som en revolution att jag kan göra det. Fullständigt fantastiskt, faktiskt.

Igår när jag gick iväg var det svårt för min dotter. Jag fick gå ändå, eleverna väntar på mig. Min dotter kom inte iväg på morgonen hörde jag när jag ringde hem, men vi bestämde att hon skulle gå senare, vila sig lite och sedan gå iväg. Det gjorde hon.

Det här är den sjätte dagen på sjutton år som jag jobbar heltid - fast jag har sett till så jag inte är fast på jobbet, för att kunna förändra och lämna skolan om jag måste vara hemma på morgnarna igen.

Min familj har tur. Här finns en man som tjänar så pass bra att vi har kunnat göra så. För många familjer där det också måste vara någon vuxen hemma på morgonen som kan stanna hemma hela dagen eller som kan gå till skolan och vara där har inte den turen. Jag vet att det är så, men jag tror att det är få utanför "npf-familjen" som vet och förstår hur vår vardag ser ut.

Jag har i sjutton år inte jobbat heltid en enda vecka, förrän nu. Jag har velat, men jag har inte kunnat. Jag har jobbat med saker som gjort att jag kunnat åka iväg och att jag har kunnat känna att vårt liv är meningsfullt. Jag har skrivit och föreläst för att kunna vara hemma. Inte har jag tjänat mycket, men jag har kunnat hjälpa min dotter och andra barn bäst på det sättet och så har jag bloggat.

Bara en liten förklaring som jag kände att jag ville ge här idag.

Imorgon kommer ett inlägg om barn igen, jag lovar...

(Tack för era fina kommentarer, förresten).

Sockertrådsbarn och struktur

Jag skrev om "sockertrådsbarn" för inte så länge sedan. Barnen som har svårt att anpassa sig till nya situationer, som har svårt med de exekutiva funktionerna, som är gränsöverskridandet, som blir arga lätt. Barnen som på många sätt är motsatsen till de elastisk gummibands barnen. Barn som, liksom sockertråd, går mitt itu vid ansträngningar som vi andra kan tycka är små och obetydliga.

Vi pratar om nyttan och det viktiga med att ha struktur och att hålla sig till den för de barnen som så lätt går sönder. Tyvärr möter jag alldeles för ofta människor som tror att struktur är lika med rigida regler och tydliga gränssättningar. Regler som är till för barnet kan istället bli ett hinder för det. Struktur som skulle underlätta, försvårar istället eftersom man tror att man måste hålla sig till strukturen vad som än händer - "för barn med npf-svårigheter mår bra av struktur".

En del barn är lika elastiska som "Uppskjutet" på Liseberg, eller  åtminstone nästan lika elastiska och lika glada när de får åka just den...

Struktur är bara bra när det fungerar för barnet och regler är bara till för att underlätta för barnet. När det blir motsatt effekt är det hög tid att se över struktur och regler.

"Gummibandsbarnet" förstår när hon skall lugna ner sig, när hon kan prata, när läraren håller på att bli arg - för det mesta. Där är struktur och regler också viktigt och det är sällan man måste frångå det man bestämt eftersom barnet ofta accepterar det som händer.

"Sockertrådsbarnet" reagerar på något som händer eller något som vi gör och strukturen som vi planerat raseras som ett korthus på en sekund. Vi säger "stopp", "sluta" och förväntar oss att barnet skall lyda när vi sätter gränser, men regler och struktur är bara till nytta när det fungerar. Barnet blir argare när vi sätter gränser. Barnet gör inte som vi tänkte oss. Barnet gör "fel".

Eller inte.

"Sockertrådsbarnet" reagerade på något som hände. Impulsen kom in och reaktionen gick rakt ut. Situationen blir kaotisk. Då gäller det att hitta andra sätt att lösa det på än den planerade strukturen och de gamla reglerna.

Backa bandet och lyssna efter varför det blev fel."Sockertrådsbarn" kan förklarar om de blir lyssnade på, om de förstår att vi vill hjälpa och de barnen, precis som sina elastiska kamrater, vill göra rätt - om de kan.

Hitta en struktur och ha regler, men var beredd på att förändra så inte den sköra sockertråden går mitt itu för då kan det vara för sent och spiralen dyker neråt.

Över- eller underdiagnostisering?

Jag får ofta mejl från föräldrar och lärare. Det här mejlet fick jag för ett tag sedan av en förälder. 

Många människor ifrågasätter att så många barn och ungdomar får diagnos nu mera. Nu senast kan man läsa några sådana inlägg efter Victoria Quarnströms och min debattartikel på Svt-Debatt. Jag tror att det är, precis som David Eberhard sa under adhd-debatten på Svt Debatt i våras att människor med adhd har varit så underdiagnostiserade under lång tid att det inte är konstigt att det upplevs som väldigt många nu, när man börjar se svårigheterna och förstå vad det är. Tänk om vi kunde komma dit att vi kunde hitta barnen redan som små då föräldrarna ser saker och kanske söker hjälp. Tänk om man kunde hitta så bra "verktyg" att barn fångas upp tidigt och får hjälp tidigt så de slipper alla år av misslyckanden, så som mamman beskriver. 

"Hej Malene antar att du får många liknande mail men jag vill ändå maila och tacka dig för allt du skriver om NPF, jag har läst din bok är jag normal mamma, två gånger en gång innan vår dotter fick diagnosen ADHD och nu en gång 1½ år efter att hon fått den. Båda gångerna har jag blivit mycket berörd, men första gången jag läste den gick det väldigt fort, jag blev så ivrig för att läsa vidare eftersom det var så mycket som stämde med vår dotter. Den här gången jag läser den, gör det på ett sätt lite ondare för jag kan fortfarande känna en sorg över diagnosen eller framförallt att ingen fattar. Få förstår trots att hon har en diagnos. det är nästan ingen som tror att hon har en diagnos eftersom hennes hyperaktivitet mest syns i hemmet, det som syns ute bland kompisar och så tolkas nog mest som hårdhänthet och ouppfostrad av vissa. ADHD ska ju vara en hyperaktiv jobbig pojke, inte en osäker flicka som fladdrar med händerna..."

"...Visst hade vi tidigare varit i kontakt med BUP och barnpsykolog flera gånger tidigare, första gången då hon var 4. Men det var ingen som föreslog en ADHD-utredning (trots att vi påtalade det lite vagt redan när hon var 4 för hon var så aktiv). Men senare vid kontakten med BUP berättade jag om mina tankar och då tog det inte lång tid innan hon fick diagnosen, förvisso hade vi haft kontakt med dem flera gånger tidigare, men det var ingen som föreslog en ADHD-utredning utan det kom från min sida. Det var till och med så att jag fick gå i terapi under en tid för att jag var så slut och de trodde att Xx´s svårigheter berodde på en trött mamma.. "

Ett prinsessrike någonstans och någongång i Sverige

- Grattiiiiiiis!

Några mellanstadietjejer kryssar mellan andra barn och deras cyklar. Skolklockan ringer snart. Det är en febril aktivitet i cykelrutan för att hinna få låst cykeln innan dagens första lektion börjar. Tjejen som fyller år är en "populär" tjej i sin klass. Det ser man på graden av ansträngning hennes tjejkompisar gör för att komma först till henne.

Hon har ljust, välkammat hår. Hon ser glad ut, tjejen som fyller år.

Tjejerna är nu framme hos födelsedagsbarnet. De kramar henne och ropar åter "grattiiiiis" till sin klasskamrat.

Tjejen väljer med omsorg. Hon vet vem som har högst status, vem hon vill prata med. Vem som är välkommen in i hennes prinsessrike. Hon tittar på just den tjejen. De andra två negligerar hon.

De går mot skolan. Födelsedagsbarnet och den ena av de tre tjejerna. De andra två har inte hört, men ändå förstått att de inte är välkomna. De går lätt diskret  bakom . Ett par meter, men de vet att de inte är välkomna i prinsessriket

Debattartikel

Igår publicerades SvtDebatt en debattartikel som Victoria F Quarnström och jag skrivit. Den kan du läsa här. Jag vet att många av er som läser min blogg också har läst om den på facebook, men jag vet också att ni är många som inte har läst den så därför lägger jag ut den här. Gå gärna in och läs kommentarerna och känner du för det, så skriv en kommentar du också, så att människor som inte förstår kanske gör det...

Nu måste jag skynda mig. Barnen skall upp och bli klara innan jag måste hoppa upp på "Vitablixten" och cykla iväg till skolan jag jobbar på några dagar i veckan.

Ha en skön dag!

Sänk stressen med ekvation

Så här i början av skolstarten/jobbstarten kan det vara bra att ha med sig något fast att hålla sig i när vägen ibland kan kännas lite skakig i början. Den här ekvationen är så viktig att tänka på från lärares, föräldrars sida, men också i den egna tanken. Med skolan kommer massor av krav och är de för höga så tar det inte så lång tid att slipas ner till att inte orka någonting. Enkelt förklarat kan man säga att lagom med krav som anpassas till förmågan ser till att stressen hålls på en rimlig och gripbar nivå. Tid för återhämtning är också viktig, att lägga in återhämtningstid varje dag för att orka är viktigt - även när sakerna man gör känns roliga. 

Det finns en ekvation, som kan användas till mycket och som förklarar mycket. Den är enkel och lätt att bära med sig. Den kan ge förklaring till mycket..

När du lever ett liv där det som förväntas av dig och kraven på dig är ungefär de samma som du har förmåga till blir din vardag ganska trevlig att leva. Siffran blir 1 utgifter och inkomster är konstant på ett sätt som gör att det är lätt att finna balans i vardagen.

Om du däremot lever ett liv där förväntningarna på dig och kraven på dig (i skolan, på ditt arbete, hemma) är högre än vad du har förmåga till/upplever att din förmåga klarar av så hamnar du i en situation som ständigt känns stressande. Inte för att du vill, men för att du blir tvingad av saker som finns utanför din kontroll. Vad man kan göra för att få ekvationen att hamna på ett är;

1 Öka förmågan/tron på förmågan så den väger upp till kraven.

2 Sänka kraven på just de delar där förmågan saknas.

När man inte kan höja förmåga i sig själv, så måste omgivningen sänka kraven. Om man inte kan det av någon anledning så måste man åtminstone se till att man har återhämtningsperioder då man inte lever "över" sin förmåga/sin ork.

Idag har jag en återhämtningsdag. Idag skall jag bara påta i trädgården, vila, umgås med familjen. Vi hörs imorgon igen.

Skriv gärna vad du tänker om mina hemmaritade ekvationer. Är det något som får dig att fundera? Stämmer det in på dig? Funderar du på detta?

Berätta gärna. Jag skulle bli väldigt glad att höra vad du tänker!

Om hur det kan vara - gästbloggare

Elin har en blogg där hon skriver om viktiga saker. Jag lägger ut ett inlägg från henne där jag tycker att hon beskriver hur svårt det kan vara när man inte har energi som man vet räcker en hel dag eller nästa dag eller nästa timme och hur svårt det kan vara att få saker gjorda när mycket snurrar runt ibland. Läs gärna och hälsa gärna till Elin. Hennes blogg kan du läsa mer av här, förresten.

Jag har lite svårt att få saker gjorda men nu i veckan har 
jag varit på Ikea Örebro på en snabbshopping, bland annat köpt en golvlampa, köpt en sladd till en annan lampa.
Fina röda kuddar med fåglar på till soffmys. 
Körde hem fars BMW medan han körde hem skåpbilen han köpte i Örebro.
Köpt gardiner och en väggklocka på Åhléns.
P har hjälpt till att städa i min dator.
Gjort klar allt till förnyelsen av mitt körkort och fixat det.

Med andra ord har jag varit väldigt produktiv senaste veckorna/ veckan.
( I mina mått mätt )
Och så fått uppgifter från ett ställe och skickat iväg ett brev till ett annat ställe angående ett problem som ska lösas.


Ni kan inte ana hur svårt det kan vara att komma in i duschen om man inte har precisa planer under dagen.
Kan ta en hel dag.
Eller att diska en disk efter en frukost.
Att sätta upp tavlan jag köpte senast på Ingarvets second hand för några veckor sedan står fortfarande på golvet.
Den står där bland dom andra tavlorna som också väntar på att få sin plats på min konstvägg i köket.

Med andra ord  går det vääääldigt sakta i min värld.
Ibland.
Inte jämt.
Men på senare år har jag till exempel inte pysslat och inrett klart i lägenheten efter flytt sådär snabbt som jag gjorde förr.
Nu efter 4 månader i den här lägenheten så tycker jag det känns lite flytt-röre-aktigt än.
Men tror det beror lite-lite på att jag felanmält vissa saker som inte är fixade ännu.

Bara tornet utav tomkartonger som stod i hallen tog sin tid att få iväg.
Och så fint och rymligt det blev efteråt.
Märkligt det där.
Jag älskar att pyssla och göra fint hemma.
Var tog den lusten vägen egentligen?
Jag tycker ju om det men det tar sådan tid.

Jag är inte LAT.
Nej.
Det är den här såkallade hjärnan som inte har motorn på så ofta.
ADD'n ni vet.
Hittade en sida jag inte sett förut.

Om man tänker på hur länge jag nu har ätit medicinen som ska passa den här diagnosen - så kan jag undra hur fanken det var innan?
Om jag kan vara långsam nu?
Hur var jag då?
Gick det baklänges? 

Hjälp.
Haha.

Men jag tror inte jag var lika... snurrig?

Häromdagen träffade jag grannen från min trappuppgång.
Han sade något om en hundvalp, den var 8 veckor och han hade bråttom hem till den när han rastade sin vuxna hund när vi träffade honom ute här på gatan.
Dagen EFTER så reflekterade jag över vad han sagt och insåg att det var HAN som köpt valp.
Jag trodde han var hundvakt, eller först trodde jag han pratade om nya damen i trappuppgången.
Inget något utav bådadera var rätt med andra ord.

Att jag inte har registrerat prat om en hundvalp som flyttat in här i trappen är jättemärkligt.
Hundar = bäst.
Och min hjärna kopplar INTE vad han säger fast jag går bredvid honom.

Ibland kommer jag på andra saker som jag missar fast jag hört eller sett.
En bild på en "frukostbricka" som H skickade.
Någon dag efteråt kikade jag igenom sms och mms och såg det var teakbrickan han fick utav mig som han hade fotat och åt frukost på.

Väldigt tröttsamt. Och samtidigt lite läskigt.

Jag tycker inte att jag upplever mig som en person som inte lyssnar eller ser vad andra säger och visar.
Jag vet att jag har svårt med koncentration, men jag ser på "dom" som jag tycker har sämre koncentrationsproblem osv än mig när dom "inte är helt med"... Men jag..
Konstigt.

..

Varit hos mina pojkar nästan varje dag en liten stund.
A blir mer och mer duktig på att prata.
Det kommer ur ord ur honom som man inte tycker att han borde kunna el förstå när han är Så liten.
Meningar.

Lilla människan.

Dom andra två växer.
Blir långa.
Får längre hår.
Mina fina.
Förskola och 2a klass på gång.

Har inte skrivit på länge, inte heller så ofta som jag vill.
Men nu har jag faktiskt haft något att göra på sistone.
Kafét.
Kom av mig där en stund.
Men tycker om att skriva så bara jag sätter mig ner så kan det bli hur mycket som helst istället.

Sedan är jag sådan att det känns som om jag måste komma ihåg precis ALLTING som hänt, och få med saker och händelser som hänt sedan senaste blogginlägget.

Och ni kan ju tänka er vad drygt det blir att kännas när man ska sätta igång hårddisken där uppe och försöka skriva ihop allt man ska komma ihåg till en bok - om det går långt mellan inläggen..

Lagom finns inte.
Allt eller ingenting.
Tjo.

Men jag vet att det är bra för min egen skull.
Jag glömmer annars.
Samma idé varför jag vill ta kort på allting.

KOMMA IHÅG.

Skriva = Minnas. 
Fota = Minnas.

...

Återkommer. En brunögd pojk tittar på mig och vill UT.
Nu.

...

Det regnade på oss ute på kvällspromenaden.
Ville blir prickig.
Han åt gräs.

Hoppas han inte mår illa i morgon.
Plutten.

Jag älskar dig min pojk. 

Du och jag, Ville.

<3

Söta trasselbenen

En saga om en flicka

Det var en gång. En flicka föddes. Hon var den allra, allra vackraste och finaste flickan i konungariket, tyckte hennes mamma, precis som nästan alla mammor och pappor tycker om sina barn. Dagarna gick och flickan växte. Mamman älskade sitt barn så mycket så hon ville ge henne heeeela konungariket.

Allt eftersom åren gick fick mamman en känsla att allt inte var på samma sätt hos hennes dotter, som hos barnen som dottern gick på dagis med. Känslan växte sig starkare, dag för dag. Mamman berättade för andra om sin känsla, men ingen lyssnade. Alla andra sa bara till mamman att hon överdrev, att hon var förstagångsmamma och då blir det så. Att hon pjåskade med sitt barn och att det kanske var så att dottern var lite sen, men att det där det växer bort med åren. 

Mamman fortsatte att älska sin dotter. Hon älskade henne från jorden till månen och tillbaka. Hon gjorde allt för att hennes dotter inte skulle komma efter eller bli utanför eller bli mobbad, när hon hade gått i skolan ett par år. Men det hjälpte inte. 

Många vuxna såg inte svårigheterna som flickan hade. Många vuxna såg inte att flickan hade det så svårt, så svårt i skolan. Många vuxna såg mamman som problemet. 

Så gick solen upp vid horisonten. En ny rektor kom till skolan. Hon såg och hon trollade med sitt trollspö så flickan fick hjälp och stöd. 

Flickan fyllde 17 för några månader sedan. Hennes mamma älskar henne från jorden till mars och tillbaka. Flickan har haft flera år i skolan som hon fått kämpa så mycket trots att många försökt hjälpa henne. Hon har haft snälla lärare, men ändå har det varit saker som varit så svåra, så svåra så det kan man inte förstå om man inte upplevt det, tänker mamman. 

Flickan har inte haft några kompisar i skolan, men nu är flickan ledig och då har hon haft kompisar. Igår var fyra tjejer på Götaplatsen till klockan halv tolv och såg en konsert som flickan inte tyckte var så bra egentligen, men eftersom det var hennes första gång i livet som hon var ute sent med kompisar så spelade det inte så stor roll vad det var för konsert. Flickan sken som en sol när hon blev hemkörd i nattmörkret och mamman också. De satt där på kvällskvisten och sken mot varandra, flickan och mamman och just i den stunden kände mamman det som om hon kunde ta ner månen till sin dotter.

Nu väntar gymnasiet för flickan. Hur det kommer att gå där är en helt annan saga, men att flickan växer och blir stor, i sin egen takt, det vet mamman och att det kommer att gå bra för hennes prinsessa, det vet mamman också.

Lagom med krav

Om mindre än en vecka börjar skolan för många barn och ungdomar i Sverige. I och med skolstarten är det många måsten som dyker upp. Många måsten, svåra måsten kan göra vardagens liv svårt att leva. Att gå upp tidigt, att klä på sig, att äta frukost, att komma iväg i tid, att träffa klasskamrater, att sitta still och lyssna, att räcka upp handen, att orka vara med hela lektionen utan att "tappa det", att göra läxan, att gå på fritids, att börja jobba (om man slutat skolan) att gå och lägga sig i tid, att somna. 

När det inte blir som man tänkt, som andra förväntar sig, som vardagens liv är för det flesta - känns det jobbigt. Man blir arg och ledsen, frustrerade och får dåligt samvete. Vad gör jag för fel? Vad gör mitt barn för fel? Varför är det så här? Så fortsätter man att kämpa och kämpa och ändå fungerar det inte som för de flesta. 

Man måste acceptera att det är så och man måste se fördelarna med hur sonen/dottern är och vad sonen/dottern kan. Då blir vardagens liv lättare.

Man måste hitta strategier som fungerar för familjen, för sonen, för dottern. Då fungerar vardagens liv bättre.

Man måste sluta jämföra sin familj med andras, man måste sluta ha dåligt samvete.

Så måste man tänka bort måstena också. Det är viktigt! Om mitt barn kommer försent till skolan så går inte jorden under för det. Läraren måste vara insatt i att barnet ofta kommer för sent och inte skuldbelägga. Då blir det enklare att komma i tid eller över huvud taget till skolan. 

Att komma till skolan - kan vara det korta målet.

Att komma i tid till skolan - kan vara nästa mål.

Att växa upp och vara stolt över sig själv och sina kunskaper/tillgångar, att bli en någorlunda lycklig och hel människa måste vara det övergripande målet!

Alla är bra på något, alla har tillgångar, alla måste få tillgång till sina tillgångar. 

Ställ lagoma krav nu inför skolstarten, både på dig, ditt barn (och om du är lärare) på din elever!

Lycka till! .