Lika liv - olika världar

Jag känner en familj, väldigt nära, faktiskt. Familjens dotter har ett par diagnoser. Hon har kämpat med allt som har med skolan att göra. Läxor, kamrater, lärare, skoltider, orken. Allt har varit jobbigt. Hon har gått om skolan ett år. Nu går hon på gymnasiets förberedande utbildning för att läsa upp ett par av basämnena.

Den flickan har en lillebror som har lätt med allt hans storasyster har svårt med. Läxor, kamrater, lärare, skoltider. Allt är lätt!

Bägge gjorde matteprov förra veckan. Bägge visade sina föräldrar resultatet av provet. Den ena fick godkänt på provet och alla var jätteglada för det. Den andra fick alla rätt på provet förutom ett litet, litet slarvfel som gjorde att ett poäng drogs från det annars felfria provet.

Tänk vad orättvist det är, livet. Några har jättelätt, andra har jättesvårt och så finns det alla däremellan som har svårt och lätt med olika saker.

Jag sa till pojken att han skall vara tacksam för att han har så lätt för så mycket och använda sig av det som är lätt, för alla har inte det. Pojken log brett mot mig innan han stack iväg till några kompisar. Till flickan sa jag, som jag tyckte att hon var "asgrym" som fixade matteprovet, fast hon var så orolig för hur det skulle gå. Hon log också, innan hon gick iväg, ensam, som som så ofta.

De två barnen bor i samma familj, de har i många delar lika liv - ändå lever de och förbereder sig för två liv som förmodligen blir väldigt olika.

Människor som har lätt för mycket, borde hjälpa människor som har svårt för mycket mer än vad som görs idag, för alla har rätt att leva bra liv.

Olika dagar

Olika dagar ser olika ut. Några är ljusa och lätta, andra är tunga och mörka. Ibland kan en mörk dag bli ljus plötsligt - och tvärtom.

Igår var en synnerligen bra dag. Då hade Dottern prov i hästkunskap på skolan. Hon var på väg hem eftersom det var håltimme och det var så jobbigt att vänta på provtillfället. Alla andra i hennes grupp gick hem... Men hon stannade och så gjorde hon provet. Efteråt kändes det såååå bra, sa hon.

Att försöka få Dottern att komma ihåg den känslan, nästa gång hon nästan går iväg från skolan eller ger upp för att det känns för jobbigt, fast det blir bättre senare - är en mycket viktig uppgift jag har och en mycket viktig uppgift vi vuxna som befinner oss nära barn med npf-svårigheter, har.

Idag har, å andra sidan, varit en tuff dag för mig jobbmässigt, men så kom jag hem till min familj åt god mat och pratade med mina barn och min fina man, klappade på hundarna och hönorna. Så känns det bra igen.

Inte alla har sådan tur i livet som jag har, tänker jag tacksamt.

Kram på er!

Om att vara flicka med npf-svårigheter

Jag fick det här mejlet av en mamma. Det hon skriver, att man tänker sig en pojke som är väldigt hyperaktiv och därför inte noterar att flickan har svårigheter i samma område är på tiden att komma tillrätta med, tycker jag. Vet bara inte hur jag skall få människor att "förstå att de inte förstår" att "de inte ser för att de inte ser" och därför måste skaffa mer kunskap. Hur gör man, någon som vet? Någon som känner igen sig i mammans beskrivning?

"Hej Malene antar att du får många liknande mail men jag vill ändå maila och tacka dig för allt du skriver om NPF, jag har läst din bok är jag normal mamma, två gånger en gång innan vår dotter fick diagnosen ADHD och nu en gång 1½ år efter att hon fått den. Båda gångerna har jag blivit mycket berörd, men första gången jag läste den gick det väldigt fort, jag blev så ivrig för att läsa vidare eftersom det var så mycket som stämde med vår dotter. Den här gången jag läser den, gör det på ett sätt lite ondare för jag kan fortfarande känna en sorg över diagnosen eller framförallt att ingen fattar. Få förstår trots att hon har en diagnos. det är nästan ingen som tror att hon har en diagnos eftersom hennes hyperaktivitet mest syns i hemmet, det som syns ute bland kompisar och så tolkas nog mest som hårdhänthet och ouppfostrad av vissa. ADHD ska ju vara en hyperaktiv jobbig pojke, inte en osäker flicka som fladdrar med händerna..."

"...Visst hade vi tidigare varit i kontakt med BUP och barnpsykolog flera gånger tidigare, första gången då hon var 4. Men det var ingen som föreslog en ADHD-utredning (trots att vi påtalade det lite vagt redan när hon var 4 för hon var så aktiv). Men senare vid kontakten med BUP berättade jag om mina tankar och då tog det inte lång tid innan hon fick diagnosen, förvisso hade vi haft kontakt med dem flera gånger tidigare, men det var ingen som föreslog en ADHD-utredning utan det kom från min sida. Det var till och med så att jag fick gå i terapi under en tid för att jag var så slut och de trodde att Xx´s svårigheter berodde på en trött mamma.. "

Viktiga saker

Jag sitter här på mitt kontor för första gången på tre veckor. Jag har lite fullt upp med att föreläsa och jobba på skolan så det blir lite tid till att skriva numera, men idag skall jag försöka producera ett antal sidor...

Hur har ni det, ni som läser min blogg? Det är sällan jag hör av er och ganska ofta blir jag nyfiken på er, vilka ni är. Några känner jag, några hör av sig ofta, men flera hundra av er som läser här, har jag ingen aning om vilka ni är.

Funderar du på något som du vill att jag skriver om? Jag tänker sätta mig och skriva på mitt "projekt" nu, men vill återkomma med något riktigt viktigt här på bloggen idag, när jag äntligen har tid. Jag vet bara inte vad det viktiga skall bli, känns som om jag skrivit om allt flera gånger om vid det här laget...

Ha en bra dag, jag hoppas vi hörs idag!

Det börjar dra ihop sig!

Snart är det höstlov och då är det Skolforumsdagar i Stockholm. Har du lust och tid att gå på föreläsning/föreläsningar och bor i Stockholmområdet, eller har du någon vän som gör det? Gå in här nedan och kika/boka. Jag föreläser på tisdag, men du har många andra att välja på också. Sprid gärna detta till alla du känner och på facebook etc så kanske ännu fler får mer kunskap om npf-svårigheter. 

Ha en härlig fredag, förresten!

SAJ och LIC presenterar;

Välkommen till Skolforum 29 – 31 oktober 2012

Låt dig inspireras
- av Atle, Tobias, Maria, Carl-Axel, Teo, Erik, Ragnhild, Malene och Filip



Tre av föreläsarna  Erik Fernholm , Filip Ljungberg och Tobias Karlsson

Måndag  29 oktober       
kl. 11.00 - 12.00                 Om lusten att lära - möjligheten att lyckas - Atle  Johansen

Kl. 13.00 - 14.30                 Allt är möjligt - lyssna, lär och uppnå din dröm - Tobias Karlsson

Kl. 15.00 - 16.30                 Flickor med ADHD - Maria Andersson

Tisdag  30 oktober            
kl. 9.30 - 11.00  Hur man lyckas få individualister att bli ett välsmort lag - Calle  Hageskog
kl. 13.00 - 14.30                 Är jag normal, mamma? - om ADD - Malene Larssen

Kl. 15.00 - 16.30                 Kreativa människor i en kreativ värld - Teo Härén

Onsdag  31 oktober
kl. 9.30 - 11.00  Hur ökar man välmåendet för lärare och elever - Erik Fernholm

kl. 11.30 - 12.30                 Se människan bakom diagnosen! - Ragnhild Svensson

kl. 15.00 - 16.30                        Bryter alla regler! - Filip Ljungberg

Läs mer om alla föreläsningar – klicka här>>>
Läs mer i Skolforums Magasin – klicka här>>>

Vi bjuder, beställ din fribiljett - klicka här>>>

Läs mer om alla föreläsare på www.saj.se

Ett samarbete mellan;

                                                                   

Samband mellan mag- och huvudvärk och depression

Forskare har hittat starkt samband mellan ont i magen och huvud tidigt i livet - med depression senare i livet. Ofta tas de problemen inte på allvar varken av oss vuxenvärlden, men det är klart att det måste göras det - tas på allvar alltså. Läs artikeln i Aftonbladet här. 

Mag- och huvudont kommer ofta som ett brev på posten när man lever i ständig stress och förväntas klara av sådant som man inte klarar. Efter flera års nötande är det fullständigt naturligt att man utvecklar andra "följdsjukdomar". Det här är inget nytt för människor i npf-världen, men det är intressant och väldigt viktigt att forskare kan påvisa att det är så.

Vi hörs snart igen - när jag har mer tid att skriva!:)

Tiderna förändras

- Jag sticker med X och tittar på när hon tränar ikväll, mamma!

Ja, ja, mycket skall man då höra, skrockar den lyckliga mamman lite tyst för sig själv....

17,5 år börjar man göra sådant som andra barn gör vid elva-tolv års ålder.

Vem var det som sa, "age is just a number"?:)

Jag - en present

Här sitter jag på kontoret och förbereder mig på att åka iväg och föreläsa. Idag skall jag föreläsa som - en present. Låter kanske lite konstigt, men så konstigt är det egentligen inte...

Strax innan sommarlovet i våras, ringde en kvinna till mig och undrade om jag kunde tänka mig att komma och föreläsa på hennes barns skola. Hennes barn skulle gå ut nian och som en avlsutningspresent ville kvinnan ge, sin dotters lärare en föreläsning - av mig. Och vem kan tacka nej till en sådan förfrågan...:)

Annars funderar jag på hur ofta vi föräldrar låter våra drömmar utlevas genom våra barn, utan att vi tänker på det. Det jag inte lyckades bli, skall mitt barn bli - fast hen inte alls är intresserad. Igår såg jag en liten tjej, efter mitt eget träningspass, som skulle gå på karateträning. Flickan grät och ville verkligen inte gå, hon såg väldigt ledsen ut. Mamman skällde och gnällde och till slut smög flickan, hulkandes in till träningslokalen. Ibland måste man pusha, jag vet, men ibland måste man också backa och låta barnet få leva ut sina egna drömmar...

Nu har jag också ett par platser kvar för dig som vill komma på kbt-samtal med mig. Vi samtalar kring de svårigheter du upplever i din vardag, som förälder till ett barn med npf-svårigheter och/eller som människa som själv har svårigheter i vardagen med syfte att du skall hitta lösningar som gör din/din familjs vardag lite lättare. Hör av dig om du vill veta mer, min mejl är; malene.larssen@aduct.com

Nu skall jag fortsätta "slå in presenten" och sedan, om en timme skall jag sätta mig i bilen och fara till Skåne.

Ha en härlig dag. Här i Göteborg har vi fantastiskt höstväder. Och du, om du ser ett färgat löv på marken, trampa på det och lyssna på ljuset. Det är en lisa för själen att höra ljudet, för inget ljud av löv som prasslar - är det andra likt:)

Om svaret på frågan "varför"

För många barn som har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet är det extremt viktigt att förstå sambandet mellan att göra en sak och varför man gör just den saken, just då, just där. Alltså att svaret på "varför" kan förklaras med ett tydligt "därför" som har en mening och inte bara "därför.

Det glömmer vi vuxna ofta (skrev om detta tidigare i veckan också) och därför blir det så extra svårt för barn som har svårt att hålla igång "motivationsmotorn" när de inte får någon förklaring till varför de skall göra en sak, just då och just där.

Vi resonerade om det i min klass denna veckan.

Ja sa;
- Varför är vi här i skolan varje dag?

Och fick svar som jag skrev upp runt skissen på klassrummet...

Skolan är ju, på många sätt, en märklig plats att vistas på. Så många delar som bara skall göras utan att man reflekterar över varför man gör det som elev. "För att det är bestämt så" är ofta det bästa svaret på varför man skall göra en viss uppgift. För barn som behöver känna motivation är det svårt att motivera sig under sådana premisser som andra barn faktiskt klarar av även om de kanske inte alltid tycker att det är så kul de heller.

Eleverna på min skola har inte gått i skolan så mycket tidigare. Det ser olika ut för dem alla, men ändå är en väldigt tydlig faktor i deras uppväxt att de har haft en tuff, eller mycket tuff skolgång - det är ju därför de är hos oss. Kanske inte så konstigt att texten runt klassrumsskissen inte är så positivt (ännu) hos alla...

Nästa fråga jag ställde var;
- Vad är det som känns dåligt och tråkigt med att vara på skolan?
Efter en stunds funderingar så blev tavlan fylld med röda ord. Så här;

Vi kunde konstatera att många av eleverna vill ha kortare tid med varje moment de utför och en stund till återhämtning. Att man behöver omväxling och viloperioder, förutom rasterna. Att man annars lätt kan känna sig uttråkad och förvirrad.

Den sista frågan som eleverna fick fundera på innan vi bytte ämne, var;
Hur skulle du vilja att det var på skolan? Grön färg gav svar på den frågan;

Några saker var svåra att ändra på, som att köpa en sockervaddsmaskin kommer vi inte att göra... men många saker var tydliga och lätta att förändra.

Att förstå varför man gör något, att se meningen med det man gör är viktigt för oss alla, men extra viktigt för elever med npf. Ibland dribblar vi vuxna bort oss själva när vi, t ex tror att det är så viktigt att eleven är med på hela lektionen i engelska - så att vi verkligen anstränger oss för att hålla kvar hen och därmed tar bort chansen att gå eleven att gå på någon mer engelskalektion den här terminen...

Det måste ju vara mycket bättre att man läser lite, lite, lite engelska, orkar och tycker att det är rätt okej ändå - än blir tvingad att följa samma regler som alla andra elever i samma ålder - med enda resultat att man inte läser någon engelska alls.

För det måste man kunna motivera svaret "varför" till ett "därför" som fyller någon funktion. Och så måste nivån och tiden vara lagom så att eleven inte tappar orken helt och hållet.

Eller, hur?

Summan av kardemumman

Varje morgon och varje eftermiddag trampar jag min stålhäst mellan hemmet och skolan. Varje dag blir jag omkörd av cyklister. I ärlighetens namn får jag väl erkänna att jag kör om några också ibland, men mest blir jag omkörd.

Idag svischade en cyklist förbi mig fortare än de flesta. Han svischade så jag nästan trillade av min cykel av fartvinden. Det lilla jag hann se innan han for bort mot horisonten var att det var en man och en cykel i en helt annan priskategori än min. Alltså jag har en cykel som det inte är något fel på, men mannen på cykeln hade en stålhäst som var från en helt annan liga. Jag har regnkläder som fungerar bra, men mannen på cykeln hade helt andra cykelkläder, från en annan planet.

Han hade cykelskor av senaste snitt och cykeldräkt och aerodynamisk cykelhjälm och cykelglasögon och cykelhandskar och cykelryggsäck och till och med cykelhalsduk hade han. Extra tunna däck på sin supercykel hade han också. Det hann jag se under tiden som jag försökte hålla mig kvar i draget från fartvinden.

Svich, sa det. Sedan var han borta.

Jag antar att han hann hem fortare till sina barn än jag. Han tjänade några minuter på att cykla så in i bänken fort på sin supercykel. Fast han behöver nog jobba fler timmar för att ha råd med alla cykeltillbehöver.

Vad är det man brukar säga?

Det man tjänar på karusellerna, förlorar man på gungorna och så är det nog när man jämför mannen på supercykeln och mig. Summan av kardemumman, på slutet av dagen blir nog för det mesta "noll" ändå, om du förstår vad jag menar...

Ibland gör vi saker utan att det har något syfte...

Jag tänker på det att vi vuxna så ofta har regler och lagar som vi tror att vi måste följa och som vi därför är helt säkra på att barnen absolut måste göra och följa.

Och vi vuxna har tankar om hur det skall vara, måste vara - sedan när det inte blir det blir vi irriterade och vill att barnet skall göra som vi vill - så vi slipper må dåligt...

Egentligen kan du ta bort väldigt mycket stress från dig och från ditt barn/din elev om du funderar på varför du/ditt barn/din elev gör en viss sak. Vad syftet är, liksom.

Om syftet är att saken skall göras, bara för att, och ingen annan anledning är att det skall göras...

Då kan du stryka just den saken från "viktiga listan" och gå vidare.

Om vi tänkte så lite oftare skulle det bli färre konflikter, det är jag övertygad om.

När vi kommer till saker som skall göras för att det måste göras, typ skalas potatis till middagen eller skriva engelska glosor för att det är bra att lära sig engelska glosor så man kan prata med andra människor som inte pratar svenska - då blir det knivigare när barnet/eleven inte gör som vi säger.

Då, när det inte blir som du har tänkt dig - är det INTE dags att diskutera och starta bråk i onödan. Fundera på vad som inte fungerar och ta upp det vid ett annat tillfälle.

Det finns väldigt få saker, som Ross Greene så bra beskriver i sin "Explosiva barn", som är så viktiga att man måste bråka om dem i stunden. Lägg dem hellre i lådan som skall diskuteras och förändras när situationen inte är akut. Då kan man komma fram till en bra lösning när man sitter där och skall skala potatis utan hjälp - nästa gång.

Nu skall jag fortsätta att kurera min migrän så hörs vi snart igen!