Hur skall man göra det bättre då?

Vi är många som ser och upplever att ett flertal barn med npf-svårigheter inte mår bra, inte kommer iväg till skolan. Vi har lätt för att se vad som är fel. Svårare är det att se vad som bör göras. Därför tänkte jag, i dagens inlägg, skriva om vad jag ser behöver göras för att förbättra för barn som alldeles för ofta får packa ner "ytterligare ett misslyckande i sin ryggsäck av livserfarenheter".


I en rapport från Skolverket som kom 2010 står det bland annat så här:

"Skolans arbetsmiljö kan i sig motverka eller bidra till att frånvaro uppstår. Undervisningen måste utformas så att den passar elevernas skilda behov.6 Intervjuerna både med eleverna och med skolföreträdarna visar att ströfrånva- ron är störst vid lektioner i idrott och hälsa.

I alla intervjuer – med skolföreträdare, förvaltningar och elever med egna erfarenheter av frånvaro – återkommer bemötandet från lärare och annan skolpersonal som den enskilt viktigaste faktorn för att undvika frånvaro eller få tillbaka elever från frånvaro. Att skolan trots allt fungerar i ett i övrigt trassligt liv hänger ofta samman med att det finns någon i skolan som ser och förstår. Ett positivt samarbete och goda kontakter med hemmet, inte bara vid pro- blem, poängteras av många intervjuade, både i skolor och vid förvaltningar".

Hela avhandlingen om varför så många barn inte klarar av att gå till skolan kan du läsa här. 


Vidare skrev högskoleverket igår i en rapport att speciallärarutbildningen måste få en ny inriktning med fokus på barn med koncentrationssvårigheter och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De skriver bland annat så här; 


"Med de fördjupade specialpedagogiska kunskaperna ska studenterna inom den nya inriktningen bland annat ges verktyg för att arbeta med förskolebarn och elever med koncentrationssvårigheter orsakade av flera olika skäl — något som inte täcks in i speciallärarexamen idag".


Mer om rapporten kan du läsa här. 


Det är positivt, en riktningsförändring, men jag tycker att man skjuter lite över målet. För barnen med npf-svårigheter, som ju till stora delar befinner sig inom området "svårt att koncentrera sig, få saker gjorda, starta sin motor", finns ju inkluderade i skolan. De finns ju i alla klasser. I hela Sverige. Därför räcker det inte med att man (äntligen) gör en inriktning på specialpedagongutbildningarna i Sverige mot just den specifika inriktningen. Den kunskapen måste varje student som genomgår lärarutbildning, fritidspedagogutbildning, förskolärarutbildning ha, även om  speciallärarna har fler verktyg, djupare kunskap. Tanken är ju att barnen skall få sådant stöd att de kan gå i de vanliga klasserna. Och som studien ovan visar så måste alla vuxna som jobbar i skolan ha god kunskap om vad det är som lägger krokben för barn med npf - annars möter man barnen fel. Annars skyddar man inte barnen från allt det de utsätts för, det som gör att de så ofta stannar hemma. 


Lillagubben frågade mig idag, när han öppnade sina trötta ögonen;


- Får M välja om hon skall gå till skolan?


- Nej, det får hon inte, svarade jag, men ibland stannar hon hemma för att hon inte klarar av att gå till skolan, för att hon inte orkar gå till skolan för att det är så mycket som är för jobbigt för henne. 


Om vi inte ger kunskapen till alla studenter som har valt ett yrke som handlar om barn, så kommer vi fortsätta att ha barn som inte kan gå till skolan, fast de egentligen vill. Fast de inte är sjuka i de vi brukar kalla "sjukdomar". Det räcker inte med att några ur personalen på en skola är kunniga i npf-problematik och går på vidareutbildningar för att förstå  - när inte övriga personalen gör det. Samarbetet kring barnet som så lätt hamnar utanför måste vara grundmurat. Vi måste ha liknande kunskap, liknande förståelse allihopa som befinner oss och jobbar med ett barn med npf-svårigheter. Detta i sin tur innebär att ALLA människor måste sätta sig in i vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär, eftersom ALLA människor faktiskt vid ett flertal tillfällen i livet kommer att befinna sig i närheten, via skola, jobb, kamratkontakter, vänner, släktingar... 


Vi måste också titta på betygskriterierna, bedömningen av skolbarn som inte når upp till skolans uppsatta mål, men som inte tillhör särskolan, eller är intellektuellt funktionsnedsatta. Nu finns bara två varianter. Antingen går du i särskola - eller så går du inkluderad i grundskolan. Då bedöms du utifrån de två skalor som finns. Pys-paragrafen finns att ta till, men används för sällan. Det måste gå att vaska fram andra alternativ, tänka lite kreativt. Det kan inte vara meningen att skolan är till för att "slå ut" vissa elever bara för att man har svårt för just de saker man mäter och anser som viktiga i skolan. 


Vi måste också titta på alternativa skolformer. Kanske är det så att alla barn inte skall gå i den inkluderande skolan. Kanske behöver vissa barn gå i andra former av skolor. Kanske behöver vi fler alternativ än grundskolan och särskolan?


Det finns många bitar att förändra och fundera över när det gäller hur vi behöver tänka och förändra för att alla barn skall få lyckas, men jag tror att jag nöjer mig med det här för idag. Jag stannar här och vill bara kasta in min brasklapp och säga;


När vi vuxna förstår och också förmedlar till alla barn att "när ett barn misslyckas i skolan eller hemma, så är det inte barnets fel, det är vi vuxna som, med barnets hjälp måste hitta andra lösningar för ALLA BARN VILL LYCKAS" då kommer också barnen att förstå det och det är viktigt att de barn som barnen med extra många svårigheter möter, får den kunskapen. Annars får barn som går fysiskt inkluderat i skolan, fortsätta att vara psykiskt exkluderade.


Det bästa av allt i hela kråksången? När du som förälder, pedagog, socionom, sjuksköterska, läkare etc, (vare sig du själv har npf-svårigheter eller inte) skaffar dig redskap och blir duktig på att förstå/möta en människa med npf-svårigheter så blir du, per automatik, bättre på att möta alla människor!

Alldeles för många barn med npf mår dåligt

Victoria  och Munderbar skriver om barnen som inte kommer iväg till skolan. Det är många barn och ungdomar det handlar om. Kanske inte så många på varje skola i Sverige, eller i varje klass, men om man skulle räkna ihop alla som stannar hemma i kortare eller längre perioder så skulle det bli en stor grupp. Min dotter är ett sådant barn. Hon ligger i sängen idag. Precis som igår och som i förrgår. Vi lägger gärna skulden för att barnet inte kommer iväg - på barnet och på dess föräldrar.

Skulden, eller bättre ordval kanske, orsaken ligger alltid utanför barnet. Trots det är det barnet som känner skuld och som alldeles för ofta får ta skulden för sitt "misslyckande".

Varför min dotter inte kommer iväg beror på många saker och några av dem är för känsliga för att tas upp här.

Men skulden är inte hennes att bära.

Inte heller är skulden, de andra barnens i andra hem i landet, som inte heller kommer iväg till skolan. Fast man tror gärna det. Det blir gärna så. När man är ensam, den i minoritet, den "onormala" i förhållande till majoriteten...

Att det inte är så att det är en ensam, eller två som har det så här kan man läsa om i min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". Där finns bland annat en undersökning baserad på 300 föräldrar. 150 av föräldrarna som svarade på de 15 frågorna hade barn med en eller flera diagnoser. De andra var föräldrar till barn utan diagnoser. Det var märkvärdiga siffror som visade sig när jag jämförde grupperna.

Till exempel svarade 70% av föräldrarna till barn med npf att deras barns skolsituation någon gång påverkat hälsan negativt, medan bara 11% av de 150 föräldrarna som hade barn utan diagnoser upplevt det samma...


5% av föräldrarna till barn med npf upplevde att de, och därmed deras barn, fick det stöd de behövde från skola, kommun och samhälle. 51% av föräldrarna till barn utan npf svarade det samma...


30% av föräldrarna till barn med npf uppgav att deras barn var eller hade varit mobbat i skolan. 7% gällde för den andra gruppen...


28% av föräldrarna till barn med npf uppgav att deras barn hade vänner i klassen. I den andra gruppen var det 78% som menade att deras barn hade vänner i klassen...

I ljuset av ovanstående siffror är det kanske inte så märkligt att barnen blir hemmasittare för vem vill eller orkar gå till en arbetsplats där så mycket gör att man inte mår bra. Egentligen är det ju faktiskt en helt sund reaktion på en situation som är alldeles för hopplös för många barn. För vem vill gå till ett ställe där du känner dig utanför, där du blir mobbad och där du inte får det stöd du behöver?

Det här är tunga siffror och sorgliga fakta, men vi måste ta upp dem och vi måste prata om dem!

Imorgon tänker jag vända på tankarna och prata om vad vi bör göra, vad vi måste göra för att barn skall slippa ligga hemma i sin säng och känna sig värdelösa, som min dotter gör, som så många barn med npf-svårigheter i Sverige gör...

Har du några tankar kring detta? Dela med dig och dela gärna med dig av mitt inlägg:)

Om du är en av dem...

Om du är en av dem som tror att det är roligt att ha ett barn som aldrig vaknar en vardagsmorgon utan att ha ont någonstans, utan att känna att livet är pyton...

Om du är en av dem som tror att det är skönt att få en diagnos på sitt barn för att kunna "skylla på det"...

Om du är en av dem som tror att det bara är att "skärpa till sig" så fixar även människor som min dotter vardagen som alla andra...

Om du är en av dem som tror att vi inte gör vårt bästa bara för att så mycket är svårt...

Då vill jag bara säga...

Det är en sorg att se sitt barn ha så mycket svårigheter och inte kunna hjälpa henne. Det är så svårt att acceptera allt det svåra, fast jag försöker. Det är så jobbigt att alltid göra mer än mitt bästa, men ändå aldrig känna att det är tillräckligt....

Lust att skriva?

Ibland får sångerskor, som Loreen, sångförbud av sin läkare. Jag undrar om "skriverskor" kan få "skrivförbud" - i så fall ger jag mig själv det idag. Idag tar jag ner skylten, återkommer när lusten att skriva faller på igen. Tills dess kan du fundera över vad du skall göra för att vara dig själv, med allt vad det innebär av positiva och negativa tankar - och känna att du duger precis som du är?

Må bra genom ekvation

Det finns en ekvation, som kan användas till mycket och som förklarar mycket. Den är enkel och lätt att bära med sig. Den kan ge förklaring till mycket..

När du lever ett liv där det som förväntas av dig och kraven på dig är ungefär de samma som du har förmåga till blir din vardag ganska trevlig att leva. Siffran blir 1 utgifter och inkomster är konstant på ett sätt som gör att det är lätt att finna balans i vardagen.

Om du däremot lever ett liv där förväntningarna på dig och kraven på dig (i skolan, på ditt arbete, hemma) är högre än vad du har förmåga till/upplever att din förmåga klarar av så hamnar du i en situation som ständigt känns stressande. Inte för att du vill, men för att du blir tvingad av saker som finns utanför din kontroll. Vad man kan göra för att få ekvationen att hamna på ett är;

1 Öka förmågan/tron på förmågan så den väger upp till kraven.
2 Sänka kraven på just de delar där förmågan saknas.

När man inte kan höja förmåga i sig själv, så måste omgivningen sänka kraven. Om man inte kan det av någon anledning så måste man åtminstone se till att man har återhämtningsperioder då man inte lever "över" sin förmåga/sin ork.

Idag har jag en återhämtningsdag. Idag skall jag bara påta i trädgården, vila, umgås med familjen. Vi hörs imorgon igen.

Skriv gärna vad du tänker om mina hemmaritade ekvationer. Är det något som får dig att fundera? Stämmer det in på dig? Funderar du på detta?

Berätta gärna. Jag skulle bli väldigt glad att höra vad du tänker!

Idag tänker jag inte heller dela det här inlägget på Facebook som jag brukar (kanske är det så att facebookläsare tycker att jag är tjatig som håller på att dela mina inlägg hela tiden?). Jag tänker att om du som läser här, tycker att inlägget är värt att läsa för flera så är du välkommen att dela istället.

Ha en skön lördag, var du än befinner dig!

Grundskolan - och sedan då?

Vi är inne i de sista skälvande veckorna av detta skolåret. Det är Dotterns sista veckor i den svenska grundskolan. Det var fruktansvärt några år. Sedan blev det bättre, när människor runt vår familj, runt Dottern förstod att det inte var vårt eller Dotterns "fel" att hon blev utsatt, att hon blev mobbad, att hon inte fixade skolan, att hon så ofta kom försent - om hon kom över huvud taget...

Det blev bättre. Det blev aldrig helt bra, men det var bättre ibland.

Hur han det bli helt bra utan att man får en självklar plats i en grupp, eller bland en eller ett par kompisar? Stundtals har det varit bra. Stundtals har mycket fungerat, även om jag aldrig har upplevt samma självklarhet hos min dotter som jag ser hos Lillagubben, eller de två större syskonen - varje dag.

Det är nog därför jag blir så provocerad över dem som påstår att npf-svårigheter inte är en funktionsnedsättning, som rycker lite på axlarna och säger "det är ett personlighetsdrag eller något och det är aaaaaalldeles för många som får diagnoser". Vad är en funktionsnedsättning om inte något som påverkar alla dagar i livet så att du måste kämpa hela tiden - och ändå aldrig bli riktigt med i gemenskapen, är det? Vad är en funktionsnedsättning i så fall, om inte det är det?
 
Till hösten väntar gymnasiet på min dotter. Hon skall gå individuellt program. Inriktning hästar. Praktik några dagar och studier i basämnena två dagar i veckan. Vad är en funktionsnedsättning om inte just det jag beskriver, är det?

Jag tänker på efter gymnasiet. Var tar man vägen då? Vem hjälper då? Var finns skyddsnätet när inte jag finns längre?

Vi har resurser, vi som finns runt Dottern. Hon har ett brett kontaktnät av släkt, förutom mig och sin pappa, men ändå. Vad händer sedan med en ung vuxen, som sedan blir vuxen - när man inte har en drivkraft, när man har svårt för mycket - fast man vill lyckas - som alla andra?

Jag tänker också på alla andra ungdomar i min dotters sits, som inte har turen att ha ett brett kontaktnät runt sig, som inte har turen att ha föräldrar som har förmåga att hitta lösningar, fixa och trixa runt sitt barn? Hur går det för dem? Var finns skyddsnätet för dem?

Den reducerade såsen - diagnosen

Igår skrev jag om utvecklingssamtal och fick många svar på det. Några här på bloggen, fler på facebooksidor och på min mejl. Övervägande av er som hörde av er pekade på det viktiga i att inte ta upp det som är negativt på utvecklingssamtalet när det gäller yngre barn med diagnoser. Att fokusera och höja det barnet har lätt för och det som kan stärka självkänslan. Att ta upp det svåra, måste man naturligtvis också göra, men visst finns det bättre tillfällen för det, som vid elevvårdskonferenser eller telefonsamtal, mejlkontakt mellan föräldrar och skolan.

När man kokar ner soppan till en tjock, tjock och välsmakande (läs välfungerande) "sås" så är det nog så att så länge man inte står på samma plattform, med liknande förståelse för barnets svårigheter (föräldrar, lärare, socialtjänstemän, fritidsledare osv) kan man ha hur goda intentioner som helst att hjälpa barnet - men man kommer aldrig att lyckas ändå.

Därför är det så viktig med utredningen, med diagnosen för att hjälpa barnet, för att lyckas i de svåraste samtalen.

Jag blir så ledsen när jag får mejl som ett av dem jag fick igår. Där mamman berättar att hennes son upplever mycket som svårt i skolan. Skolan menar att barnet och barnets mamma måste göra "si" och "så" för att det skall bli bra. Sonen är på väg att fullständigt ge upp och har börjat säga att han är psykiskt sjuk.

Ändå säger man att han inte har några svårigheter från det utredningsteamet sida.

Men.

Om killen nästan gett upp, står vid ravinens kant. Nedanför finns bara hopplöshet. Mamman håller på att gå i bitar.

Hur kan man då, från skolans sida inte hjälpa familjen på det sättet att mamman och sonen får avlastning? Hur kan man tro att killen bara "inte gör sitt bästa".

Nej, jag häpnar ofta över diskrepansen som finns mellan föräldrar och barns (med npf-svårigheter) upplevelse över sin situation och skolans/samhällets syn på vad det beror på.

För när såsen är nedkokad till den allra, tjockaste sås av det allra, allra viktigaste kring ett barn som har det svårt så är det förståelsen för att när ett barn har det svårt, inte lyckas med saker andra lyckas med, håller på att ge upp - då är det så att barnet inte KAN. Det handlar inte, i första hand på att barnet inte VILL.

När barnet väl gett upp så hon varken KAN eller VILL - då blir det riktigt svårt att hjälpa.

Problemet blir då barnet inte får någon diagnos eller när föräldrar/skola inte förstår att barnet har svårigheter som ger en diagnos och man därför fortsätter att utgå ifrån att barnet inte VILL lyckas.

Herregud, att det skall vara så svårt att förstå...

Alla barn VILL lyckas, men ibland KAN de inte! Då får vi vuxna inte förväxla det med viljan - när det är förmågan som inte räcker.

Om utvecklingssamtal

Jag var på utvecklingssamtal igår. Samtalet gällde Lillagubben och hans skolsituation.

Jag har varit både pedagog och förälder i sådana samtal. Jag har diskuterat både svåra och lätta skolsituationer kring barn och kan konstatera att det är en himla mycket lättare situation för alla parter när eleven det handlar om - har lätt för skolan, skolarbetet och sociala situationer.

Igår satt jag, fröken och Lillagubben och mööööös.

- Allt går jättebra, sa fröken och log stort mot mig och Lillagubben.

Vi log tillbaka.

- Alla nationella proven gick jättebra, sa fröken och log stort igen, då hon tittade upp från pappret med alla siffror.

Jag och Lillagubben log tillbaka.

- Du har många kompisar och är inte med och retar något, det är jättebra, sa fröken och fortsatte sitt breda leende.

Jag och Lillagubben bredde på vårt leende tillbaka till fröken.

Så där höll vi på en halvtimme innan jag och min son tog fröken i hand och tackade för oss.

- Tack för idag, sa fröken och log tillbaka.

Jag och Lillagubben klev ut i sommarvärmen. Vi mööös där vi gick hemåt i eftermiddagssolen. Samtalet var trevligt, tyckte vi. Inte konstigt kanske. Det fanns ju inget att "klaga" på...

De andra samtalen är svårare. De samtal när saker inte fungerar. De samtalen som egentligen behöver vara bäst - blir oftast sämst.

Jag har god erfarenhet av sådana och funderar på att skriva en tankekarta på vad man kan tänka på som förälder och lärare i möten som inte är så lätta alltid. Där barnet har svårt. Där barnet gör sitt bästa, men där det ändå blir så mycket prat om saker som INTE är bra och som INTE fungerar.

Hur tänker du som läser här, kring detta? Vad tycker du skall vara med i tankekartan? Berätta! Det är många som i och med att du skriver och berättar om dina tankar kring detta, som förälder, som barn och som lärare - läser din text.

Egentligen är det otroligt!

Ja, egentligen är det faktiskt otroligt, rent fantastiskt att vi kommit så långt som vi kommit i förståelsen kring människor med funktionsnedsättningar i det neuropsykiatriska området.

Jag menar, tänk bara...

På åttiotalet var det de kylskåpskalla mödrarnas skuld att de fick barn som "utvecklade" autism. Mammorna kunde inte knyta an till sina barn och därmed "gav de sina barn autism.

Anknytningsteorin är fortfarande högst modern. Själv var jag på en föreläsning hela dagen igår. Fullt med blivande och nuvarande kbt-terapeuter som fick höra allt och lite till om teorin som i mycket genomsyrar terapimetoden, för att sedan använda den i sitt arbete.

Anknytningsteorin går i stora drag ut på tanken att vi människor har tre grundsätt att knyta an till våra barn. Anknytningsgrupperna kallas för A, B och C. Är du en B-mamma så har du ett "bra" anknytningsmönster. Du möter ditt barn med inkänning och med respons bland annat. Om du är en A-mamma så är du inte lika bra, då får du ett barn som är undvikande, som undviker att se dig i ögonen och som allmänt sett ibland säkert kan passa in i det autistiska området.
Är du däremot en mamma som knyter an via C-sättet så får du ett barn som på många sätt passar in på ett barn med adhd-svårigheter.

Det är förståeligt när man pratar om teorin att det kan se ut så, det är en viktig teroi och det stämmer säkert i de allra flesta fall, men när kvinnan som föreläste (på en direkt fråga från mig) inte vill prata om autism och adhd och risken att man inte ser funktionsnedsättningen för att man bara letar efter mammor som knyter an "fel" - då blir jag både rädd och ledsen.

Jag tänker nämligen på de föräldrar som berättat om hur de i åratal först blivit utredda som familj, för att terapeuten på BUP (till exempel finns även andra ställen) har fokus på att barnet fått fel anknytning från start. Misstänksamheten och motståndet mot att se om det är något förutom anknytningen som ställer till det för barnet är stor.

Sedan tar det några år innan barnet får en utredning och en diagnos och därmed RÄTT hjälp. De där åren mellan att föräldrarna söker hjälp - tills man "hittar rätt" har ofta varit oerhört jobbiga och traumatiska för familjen och barnet med allt från ångest, depression, till självskadebeteende självmordsförsök.

På Debatt, häromkvällen lät man en kvinna komma till tals (jag vet, jag har pratat om programmet mååånga gånger, men kan inte släppa det riktigt ännu) som bland annat tyckte att man skall "sätta ett tak" över hur många människor som får en diagnos per år. Halllllllååååå!!!

Prova den meningen, men sätt in "astma", "diabetes" eller för den delen "cancer" som också är sjukdomar/funktionsnedsättningar som ökat de senaste åren. Ett tak på hur många som får diabetes???  Astma???? Cancer??? Det låter befängt, eller hur, men när det gäller adhd/add/autism/aspergers, så kan man göra det.... Eller?

Så tänker jag på Scientologerna som hela tiden ligger i startgroparna för att sprida propaganda mot npf och dess varande. Jag anar att de var de som låg bakom Ledaren i Expressen häromveckan som skrevs efter att Socialstyrelsen undersökt när barn är födda på året, som fått en adhd-diagnos.

Att vi, i mörkret av alla uppräknade krafter som faktiskt jobbat och jobbar, medvetet eller omedvetet, för att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte skall få den förståelsen och respekten de behöver, så är det faktiskt otroligt, ja rent av fantastiskt att vi faktiskt kommit dit vi är när det gäller kunskap och förståelse.

Om vi, å andra sidan, sluppit de ovan nämnda och andra, så kan man ju bara ana hur mycket längre vi kommit...

Hur pratar man med syskonen?

Lillagubben tycker att han har världens bästa storasyster. Det hon inte vet - är inte värt att veta. Att hon har add och atypisk autism, som gör livet svårt ibland, har inget med saken att göra. Men när jag och maken diskuterar saker här hemma eller när jag pratar med någon i telefon som rör henne och han råkar höra samtalet så förstår han, men ändå inte.

- Vad är add och adhd och varför har man det?

Igår åt jag och Lillagubben lunch med en kompis till Lillagubben. Vi pratade om lägret som hans storasyster var på under långhelgen. Han vill så gärna också få åka på läger. Han längtar efter sin storasyster när hon är borta.

Så vad säger man då, när Lillagubben och hans kompis undrar vad adhd och add är för något? Hur berättar man om svårigheterna utan att åhörarna tolkar det som att tjejen vi pratar om är "dålig" på något sätt, för det är hon ju inte...

Jag brukar lösa det så att jag berättar vad som varit svårt för min dotter, men jag berättar också vad som är lätt för henne, vad hon är fantastisk på.

Det är så lätt att vi sätter likhetstecken mellan funktionsnedsättningen (som add/adhd eller någon annat synlig eller osynligt funktinsnedsättning) och svagheter, men det finns ju så mycket mer, så mycket som man inte tar upp och pratar om, för att man pratar om det svåra alltid, om det som är funktionsnedsättande.

Vad sa jag då?

Jag sa ungefär som jag alltid brukar säga när vi pratar om detta...

- När man har adhd eller add eller någon annan diagnos så betyder det att man har svårt med saker som de flesta av oss människor har lätt för, MEN det innebär också att man har lätt för saker som nästan alla av oss andra har svårt för. Alla är unika, men man kan säga att den som har adhd eller add  är extra unik!

Jag ser att det glimmar till i Lillagubbens ögon innan han säger;

- Jag vill också ha adhd, mamma.

Hur man pratar med ett syskon om adhd kan se väldigt olika ut, funktionsnedsättningen ser så olika ut och så mycket runt familjen, vem som pratar, vem som lyssnar - ser så olika ut.

 Jag tror att det viktigaste är att man är ärlig och att man tänker på att belysa både det som är svårt, men också det som är lätt när man pratar med syskonen till ett barn med npf.

Hur har du gjort?

Om journalister och de meningslösa frågorna

Jag tänker fortfarande på Debatt. Nu ett par dagar efter programmet funderar jag över den meningslösa diskussionen och om den fullkomliga okunskapen om vad människor med adhd och liknande diagnoser behöver  kämpa med.

Som när David Eberhard i Eftersnack (jag vill verkligen inte vara dum mot någon speciell, men måste nämna detta för att göra det mer begripligt för er som läser), skakar på huvudet och beklagar om någon blir utsatt för att man är annorlunda, har en npf-diagnos, när jag förklarar att det är så. Jag blir förvånad att han inte känner till detta, han som jobbar med människor i utanförskap. Jag ser så mycket kamp här på min blogg, på facebook, via mejl, telefonsamtal och efter föreläsningar som jag håller i. Kanske ser man det inte för att man inte är "i" det?

Jag tänker på hur, skådespelerskan som säger sig kunna så mycket om barn för att hon ofta vikarierar på skolor när hon inte får skådespelarjobb, har fått sprida ut sig i Debatt och berätta om att "alla har vi lite adhd" eftersom man, verkar hon tro, liksom kastar diagnosen runt omkring sig för att man tycker att det är roligt att ha en diagnos. Hon eller kvinnan bredvid henne menar, på fullaste allvar, att man borde sätta ett tak på "hur många som får ha diagnosen adhd".

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta i det läget av debatten. Jag sitter och vifftar som en tok, med Madelein, en annan mamma, bredvid mig som också vill säga något. Jag tänker på att det är märkligt att man från svt´s sida kan låta en så okunnig människa, med bara en massa tyckande i bagaget få sitta på bästa sändningstid och blaja om saker hon inte har aning om?

Hur kan man göra debatten så in i bänken förutsägbar och möglig genom att bjuda in folk enligt journalistmallen "1A". Nämligen; Någon som är kunnig i ämnet, gärna en från varje sida (fast det verkar ju nu när David Eberhard plötsligt "bytt sida" svårt att få tag på någon som tycker att adhd är en "hittepådiagnos"), någon som själv har diagnos, någon som är förälder och så det bästa av allt ett par stycken som tycker att adhd bara är trams utan att egentligen veta något och låta dem få en god stund av sändningstiden.

Sedan ställer man frågor enligt "1A" (fast man intervjuat via telefon, helt andra frågor) som till exempel "är det för mycket medicinering i gruppen", "tjänar inte läkemedelsföretagen bara pengar på de stackars barnen" (vilket läkemedelsföretag tjänar INTE pengar på medicin och i så fall på vilken sjukdom, skulle jag gärna vilja veta), "Frank, om du hade fått diagnosen när du var liten, hade du verkligen kunnat bli en så bra brottare", etc, etc. Bla, bla, bla...

Var är de nya frågorna?

Så som; hur är det att ha de här svårigheterna, vad behöver man hjälp med, hur ser din vardag ut, kan du berätta något som varit svårt för ditt barn, vad skulle du vilja ha av samhället, hur kan man göra för att få saker att fungera bättre för människor med funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska funktionsområdet?

Är vi inte förbi frågorna som ställdes i programmet? Är det inte dags nu att ta det liiiiite vidare. Att prata om människorna, inte ifrågasätta dem. Att prata om vad vi, samhället behöver göra, inte om de skrivs ut för mycket medicin (för vilken människa i detta universum ger sitt barn medicin som det mår dåligt av eller som inte har någon effekt, eller för den delen kastar ut pengar på mediciner som inte gör någon nytta?).

Nej, om Belinda Olsson frågat mig om något som påverkat min dotter, vad jag tänker när jag tänker på min dotters skolgång och hennes svårigheter så hade jag kunnat berätta mycket (precis som Victoria, Madeleine och alla andra i studion som har personlig erfarenhet av eländet man behöver kämpa mot bara för att man är lite annorlunda).

Jag hade till exempel kunnat berätta om den morgonen i sjätte klass då jag följde min dotter till skolan. Hon ville visa sina klasskamrater valpen vi hade hemma hos oss. Dagen innan hade en annan klasskamrat haft med sig sin hundvalp och hela klassen hade varit framme och klappat, hälsat och pratat med valp och matte. Idag ville min dotter visa sin familjs nya valp. Vi gick dit, med valpen i famnen - bara för att uppleva att ingen av klasskamraterna ägnade min dotter och hennes valp en endaste liten blick. Alla vände tyst ryggen åt henne. På den tiden var den värsta mobbningen över för min dotter... På den tiden hade min dotters skola en fantastisk rektor som gjorde allt som stod i hennes makt att försvara min dotter mot mobbning, att ge henne plats. Och ändå...

Hur man tar sig vidare från en sådan kränkning, en sådan skymf den dagen i skolan, vet jag inte, men min dotter gjorde det, medan jag tog valpen och gick hem igen.

En fråga kring det kanske hade fått både David Ebenhardt och tv-publiken att ana vilket helvete människor med adhd och andra npf-svårigheter behöver genomlida - dagligen...

Det är som sagt, dags att ta debatten vidare, inte OM adhd,add, autism, aspergers finns utan VAD vi skall göra för att förändra samhället och skolan så att barn och vuxna med adhd, add, autism, aspergers och liknande kan få en chans att lyckas.

Det är dags nu.

Det är dags att ta debatten några kliv ur mögelgarderoben...