fredag 10 juni 2011

Min debattartikel Aftonbladet; inkluderingen av barn med npf i den svenska skolan

Läs den genom att trycka här. (Som vanligt när det gäller journalister så vill man hitta en riktigt bra vinkel som man gjort i rubriken till debattartikeln. Jag tycker inte och skriver inte att alla barn med npf-diagnoser skall gå i egna skolor - bara att alternativen måste finnas när det inte fungerar att gå inkluderad i de vanliga skolorna).

16 kommentarer:

Hege F. sa...

Glimrand, Malene!

malene larssen sa...

Tack för det, Hege!

malene larssen sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Ulrika sa...

Malene, grattis till debattartikeln. Jättebra att trycka på och påtala för beslutsfattarna att ska någonting fungera så måste förutsättingarna för det finnas där. En bra tankeställare, oavsett om man tror att det fungerar bäst med inkludering eller exkludering.

Anette sa...

Vi måste börja tänka på ett annat sätt. Inte vem som har rätt eller fel, utan hur vi skall lyckas få glada och lyckliga barn, som vågar tro och känna att de duger!

malene larssen sa...

Oj, Anette, nu blir jag nervös, tolkade du det som att jag la skulden på någon? Det måste jag i så fall berätta att jag inte alls gjorde. Jag lägger "skulden" på att allt som rör osynliga funktionsnedsättningar är svårt. Att pedagoger måste få mer kunskap, mer fortbildning, mer resurser för att många av barnen med npf skall kunna och orka gå i den vanliga grundskolans. Skuld vill jag aldrig lägga på någon, för jag vet, som sagt hur svårt det är att förstå de här frågorna. Innan man fått kunskapen eller om ett barn, trots all hjälp i skolan, inte orkar/klarar av att gå i den vanliga grundskolan så måste vi ha alternativ till det, precis som det finns här i Göteborgsområdet tre väldigt viktiga och bra skolor som finns just för barn som inte fixar den vanliga grundskolan. Berätta, upplevde du att jag la skulden på någon i min debattartikel, då är det väldigt olyckligt, för det var inte så jag menade det...

Anette sa...

Nej, Malene, så upplevde jag det inte alls!
Jag menar bara att det finns så mycket osäkerhet (precis som du säger) och okunskap, och då är det lätt att skylla på någon eller något.
Det finns inga rätt eller fel, så länge det gör att våra barn har det bättre i skolan.
Du var väldigt ödmjuk och tydlig som vanlig i din artikel.
Det är nog jag som är lite trött och "svamlig" :)

malene larssen sa...

Anette, har du något för dig imorgon eller vill du dricka en kopp kaffe med mig och barnen. Kenneth är i Skagen i helgen och jag skall bara skrota runt på tomten med hönor, barn och hundar.

Anette sa...

Jag kommer gärna!
Vi kan väl höras i morgon bitti.

Kram Anette

malene larssen sa...

Det blir bra!

BoKstAvsMorsAn sa...

Det är precis som du skriver låt npf-eleverna få ro i skolan genom att ge lärarna och andra kunskap om deras behov.

Vi står mitt uppe i just en sådan här situation. Skolpedagogen medlar och gör sitt bästa för att vår son skall få det bättre. De andra vet inte hur de skall hantera honom och vi, familjen, står på andra sidan och gör det vi kan.

Och efter att ha läst artikeln känner jag att jag och maken tagit rätt beslut. Vår son skall om möjligt få börja i en resursskola, där barn med samma npf går.

Det är ett svårt beslut för precis som du också nämner så finns det både negativt och positivt. Det vi har försökt göra är att se till vad som är bäst för vår son. Och jag hoppas att vi har tagit rätt beslut och jag hoppas att han får det bättre och att han får utvecklas i sin takt till en ung kille med lycka i siktet.

Du frågade för ett tag sen varför vi läser din blogg. Men jag orkade inte svara då. Jag känner att du orkar kämpa och visa omvärlden att våra ungar är värda att kämpa för. Jag vill tacka dig för att du orkar och vill för jag tror det finns många föräldrar som nog skulle vilja men inte har energin att göra det.

Ödmjukaste hälsningar ifrån mig.

malene larssen sa...

Hej Ulrika.Tack. Jag tänker att inkludering ÄR bäst så länge det funkar, men eftersom det inte funkar alls för många barn med npf så vill jag bara vara en motvikt till alla som säger att inkludering är enda vägen för så kan det inte vara. Samma svar, samma lösning kan inte gälla alla barn. Det blir så mycket svar eller vitt tänkande när det kommer till svåra saker, tycker jag.
Bokstavsmorsan. Tack för att du hörde av dig och jag håller tummarna för att det fungerar bättre för din son så att han kan få tillbaka självkänsla och glädje till skolan!
Malene

Anonym sa...

Hej!

Jag tycker att det är bra att du belyser problemet med att det behövs mer kunskap och verktyg för lärarna att hjälpa elever med npf i den vanliga skolan.För många lärare idag vet inte hur man kan göra för att hjälpa dessa elever på bästa sätt.
Att sätta dessa elever i resursskola är inte rättvist anser jag då resursskolorna inte ger dessa elever samma rätt till utbildning, då de har anpassad studiegång och enbart undervisar i kärnämnena.
Samma sak gäller de särskilda undervisningsgrupperna, där oftast finns inte heller möjlighet
att få den undervisning som alla elever har rätt till.Framförallt inte på högstadiet! Dessutom finns det inte reglerat hur dessa grupper ska se ut, vad de ska innehålle, etc.
Vi har erfarenhet av tre olika särskilda undervisnisgrupper, så jag har sett hur olika det kan se ut helt beroende på vilken pedagog som leder just denna grupp.
Det finns lyckade och mindre lyckade varianter. Vissa elever med NPF kan detta vara räddningen för andra kan det skada mer istället.
Det man måste belysa och ta med i beräkningen är att man inte får samtliga betyg när de går ut nian, heller inte samma förutsättningar att söka in på gymnasiet. Särskilt inte nu när det kommer nya intagningrregler ioch med nya skollagen 2011.
Min son med ADHD hittade aldrig rätt och fick en identitetskris och kände sej väldigt utanför och utpekad från de "vanliga" barnen.
Han blev placerad med andra pojkar med asperger, touretts, ocd och där fanns givetvis också elever utan diagnos som hade sociala problem, som alltså behövde annan sorts hjälp och inte klarade det sociala sampspelet.
Han visste inte vilken identitet han hade var han verkligen en av de bråkiga som de andra pojkarna?
Han ansåg ju inte det själv, då flera av dem andra hade helt annan problematik och diagnos.

Han utvecklade negativa mönster och började uppvisa negativa beteenden efter att härma de andra
pojkarna i gruppen.
Han gavs heller inte möjlighet att
se positivt beteende, som går att hitta bland elever utan diagnos.
Detta är den enda och rätta vägen att hjälpa vår son iallafall.
Tillbaka i så normal miljö som möjligt, för varför ska vi tillåta att de ska ses som avvikande från normen genom att placera dem i egna klasser?
Hur har du tänkt Marlen, undrar jag? Ska de utan diagnos vistas i resursskolor/ särskilda undervisningsgrupper precis som de ser ut idag? Ska de med diagnoser, men frivilligt placeras i egna klasser och läsa efter timplanen samtliga ämnen?
Jag tror att detta förslag får skolan att fortsätta att inte ta sitt ansvar för integrering, Jag tror att lärarna idag tycker att det är "bra och skönt" att dessa elever finns någon annan stans än i sina klasser.

Detta är min känsla utifrån mina erfarenheter.

Lena!

malene larssen sa...

Hej Lena.
Det var mycket på en gång, det här. Skall försöka bena lite i din text och svara lite på hur jag tänker (även om jag tycker att jag gjorde det i mitt inlägg). Som det ser ut idag har lärare, rektorer och samhället i stort alldeles för lite kunskap kring barn och vuxna med npf-diagnoser därför blir förståelsen låg och i förlängningen så gör det att barn och vuxna med npf ofta misslyckas. Just nu och en tid har pendeln slagit mot att alla barn skall vara inkluderade i den svenska skolan, vilket jag tycker (precis som jag skrev i mitt debattinlägg) att man skall sträva efter. Men, och nu kommer vi till det viktiga; alla barn klarar inte av skolan som den ser ut idag. Allt för många barn hamnar utanför sin klass även om de går inkluderat i en vanlig klass, allt för många barn slutar att gå till skolan. Jag tycker, efter att jag träffat sådana barn och föräldrar till barnen som inte ens kommer iväg till skolan, att vi måste se öppnare på lösningen. Om man inte klarar grundskolan, att ens komma dit så är det ju bättre om man kommer till en liten resursskola där man orkar gå, även om man inte får betyg i alla ämnen - det är ju i alla fall bättre än att man inte får några betyg för att man stannar hemma... Sedan ser ju skolor, både kommunala skolor, friskolor och resursskolor olika ut i landet, (mycket på grund av kommunaliseringen). Olika skolor olika barn. Vi måste hitta lösningar som fungerar för varje enskilt barn som har svårigheter. Att det inte passade för ditt barn, betyder ju inte att alla andra barn fungerar på det sättet. Att ditt barn resursskola inte var bra, betyder ju inte att alla resursskolor i Sverige är "dåliga". Jag vill, när jag är ute och föreläser, när jag skriver mina böcker, pratar och mejlar med föräldrar och lärare jobba för att så många barn (helst alla) i Sverige, som möjligt skall få chans att lyckas, få växa upp som individer med självkänsla och jag tror, jag inte tror, jag VET att några barn faktiskt måste gå i skolor där de får lugnt och skönt och annat bemötande än i de vanliga grundskolorna. I framtiden hoppas jag att vi människor i Sverige (och i världen) har mer kunskap, förståelse, respekt för människor som är annorlunda, som har andra svårigheter och lättheter än vad majoriteten av mänskligheten har, men även då kommer det att finnas behov av alternativa skolgångar. Så är det, för vi människor är olika och har olika behov. Hoppas din son har en bra skolgång nu.
Malene

Anonym sa...

Hej igen!

Min son har ingen skolgång överhuvudtaget just nu...han har inte gått alls den sista terminen utan har blivit en av dessa hemmasittare.
Det är inte alltid ett alternativ att gå i särskola, resursskola eller särskild undervisningsgrupp, då undervisningen inte följer timplanen.
Min son har rätt till hela sin undervisningm har kapacitet för det då han inte har några inslärningsproblem. Att istället få en understimulerande undervisning och miljö var inte alternativet för honom.
Ja, jag håller med om att få känna sej lyckad istället för att få betyg i samtliga ämnen kan vara bra.Men han kände sej mer misslyckad i liten grupp än nånsin.
Men varför måste vi nöja oss med det?
Vi får välja mellan pest eller kolera anser jag,antingen placering i en särskild undervisningsgrupp där de leker, spelar spel och fokuserar på behandling (vilket INTE är skolans uppdrag)
eller inget stöd alls i den ordinarie klassen.
Jag tror fortfarande inte att kommunerna vet hur de ska arbeta med dessa elever elelr hur de ska utforma dessa små grupper. De testar sej fram på elevernas bekostnad.
Min son har kapacitet att få mer ä godkänt i samtliga ämnen men behöver studiero och hjälp. Det möjluigheten får han inte i vanlig klass. Vi har helt enkelt hamnet mellan stolarna, får ingen adekvat hjälp.
Jag anser också att resursskolorna kanske borde finnaskvar då jag vet att det finns vissa elever med stort behov av den typen av undervisning.
Det jag motsätter mej är dessa särskilda undervisningsgrupper som bildas på var och varannan skola,utan direkt uppföljning av arbetet som pågår där.
Det är det jag upprörs över, för att de elever som placeras där får oftast inte en individanpassad undervisning där heller utan nivån läggs på samma för alla.

Lägg energin på den ordinarie skolan istället, utbilda pedagogerna inom ämnet NPF, minska klasserna, sätt in fler vuxna i skolan / fler resurser.
Satsa på att motverka mobbing, ge eleverna mer individanppassad undervisning och tid. Att exkludera eleverna signalerar enbart till övriga klassen / världen att man inte passar in. Vem ska bestämma det? Var ska gränserna gå, vilka riktlinjer ska det finnas?
Ett tips till er alla - läs skolverkets sammanställning och utvärdering om särskilt stöd i skolan.Oerhört intressant att läsa om konsekvenserna av att gå i särskild undervisningsgrupp tex.

Lena!

malene larssen sa...

Särskola är ju en typ av skola, resurskola och liten undervisningsgrupp är en helt annan eftersom man där skall följa grundskolans läroplan och där det inte skall vara någon skillnad, mer än det som behövs för att barnet som har svårt skall lyckas. Jag brukar säga att när ett barn misslyckas är det inte fel på barnet, det är fel på hur vi vuxna bemöter barnet, hur vi stöttar och förstår barnet. Jag är övertygad om att din son skulle fungera att gå i skolan, om han fick det stöd och bemötande han behöver, men det är också så att när det väl gått så långt att barnet gett upp mycket, så är det väldigt svårt att komma tillbaka, tyvärr. Jag hoppas ändå att det blir bra för din son.
Malene

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...