Fortsätt till huvudinnehåll

En fredag utöver det vanliga

Efter föreläsningen med Ross Greene tog jag spårvagnen hem igen. Väl hemma mötte jag maken, Lillagubben, Lillagubbens två kompisar, dottern, min mamma och min pappaa i nämnd ordning. Jag klappade lite på hundarna, gosade lite med hönorna och sedan bytte jag om inför grovjobbet. Min pappa klöv stubbar som vi haft liggande på tomten, medans jag förflyttade dem till vårt förråd. Under tiden jag förflyttade vedklabbar ihop med min pappa fixade maken middagen och strax efter det kom våra goda vänner Håkan och Ann-Charlotte. Nu har de åkt hem men deras son sover över. Jag tänker mycket på Ross Greene och hans föreläsning, inte så att det var några direkta nyheter för mig, men jag tänker på människosynen, eller som Håkan sa "Malene, du kanske har för mycket empati". Kanske har jag det, tänker jag, men så tänker jag också, kan man någonsin ha för mycket empati?

Jag tänker på det Ross Greene sa att man antingen är "medvetet inkompetent" eller så är man "omedvetet inkompetent". Vet inte om jag översätter rätt, det låter lite väl brutalt, men tanken är att man är medveten eller omedveten om att man är otillräcklig, att man gör fel, att man misslyckas, att man inte förstå. Jag tror att vi alla är både medvetet och omedvetet inkompetenta i olika grader. Jag tänker på dem jag pratade med under lunchen. Trevliga människor. Utbildade människor. Vi pratade om våra yrken, om vad vi gjorde, om barn med svårigheter, om Ross Greene. Jag berättade om min dotter, att man innan hon fick sin diagnos fick en lättare utredning av en skolpsykolog som funderade på om hon var intellektuellt funtionshindrad. Jag berättade det för mina lunchkamrater. De som jobbade i ett resursteam kring barn med intellektuella funtionsnedsättningar lyssnade. Sedan sa en av dem, en klok och förståndig kvinna till mig på ett väldigt självklart och tydligt sätt;

- Det hade aldrig våra utredande läkare och psykologer gjort, de är alldeles för kompetenta för det.

Jag sa inget, men jag tänkte på det Ross Greene sa, medvetet och omedvetet inkompetenta människor, för hur kan man veta om man alltid ställer rätt diagnos...?

Ödmjukhet inför att det kan bli fel ibland, att man kan göra fel, fast man vill den andra det bästa, att man inte alltid förstår, att man inte alltid har tillräckligt med empati. Det tänker jag ikväll innan jag skall gå och lägga mig efter en fredag utöver det vanliga, både dagtid och kvällstid.

Imorgon lovar jag att skriva mer om Ross Greene, mina och hans tankar kring hur man möter barn med svårigheter. Tills dess. God natt och sov gott.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …