Lyssna på SR här.
Min dotter är inte mobbad längre (just nu är kanske bäst att skriva), men jag kan, när jag tänker tillbaka på de svåra åren hon hade på låg-, mellanstadiet känna mig kränkt av den behandling hon och jag fick av rektor, lärare som var ansvarig för att barn på min dotters skola inte skulle bli mobbade och andra lärare på skolan. Jag vet, eftersom jag själv är gammal lärare, att det är enormt svårt att stoppa mobbning och att se all mobbning. Att man inte förstod det och att man inte mötte mig och min dotter med respekt, utan såg oss som problemet, fast det var vi som var utsatta, det kan jag fortfarande känna mig kränkt över, när jag någon gång, som just nu, tänker på det.
Vi fick upprättelse genom en fantastisk rektor, som hjälpte oss och genom min bok som alla lärare på min dotters skola läste, men för alla andra barn och deras föräldrar som inte får vara med om det utan stångar huvudet blodigt dag ut och dag in. För dem måste vi fortsätta hitta lösningar på hur vi skall få stopp på mobbning av barn i skolorna. Det är inte acceptabelt att barn blir mobbade. Vi får aldrig acceptera det.
När ett barn upplever sig vara mobbad i skolan - så är hon/han det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
6 kommentarer:
Ja,de här med mobbing är svårt. Att ingen hälsar, springer fram och kramar, som man gör med andra när de kommer till skolan. Min dotter låtsas inte om det, men jag vet att hon ser och känner.
Att inte bli "taggad" på facebook av sin äldsta kompis, men alla andra blir det. Vad kan man göra åt det? Att aldrig bli vald i första hand utan alltid i sista. Raffinerad mobbing och nedbrytning är det, hur göra som förälder när man redan pratat med föräldrarna om dotterns "svårigheter", ungdomarna lever sitt eget liv och ger sällan plats för tjejer som är annorlunda. Vet inte om det är annorlunda för killar?
Vår familj är orolig inför skolstart, trots att hon ska gå i liten grupp, hon har så många misslyckanden bakom sig redan. Ett dystert inlägg från en mamma som annars uppfattas om glad och social :-)
Åh, Märta. Jag känner så väl igen var enda liten detalj du berättar om din dotters utanförskap i min dotters. Och även det sista, att man alltid måste förklara sig/försvara sig...
Vad kan man göra liksom, mer än försöka vara steget framför, försöka stötta, förklara, prata med lärarna, leta kompisar utanför skolan. Vad kan man göra liksom...
Från en mamma som annars också uppfattas som glad och social.
Stor kram.
Hej igen!
Jo, så är det, man får inte ge upp och man måste fortsätta stötta, så klart!
Tur är väl att hon har kompisar i stallet, där kan man vara som man är.
Jag tänker ofta på det, även bland oss vuxna, hur vi har svårt för det som är annorlunda. Hur vissa är mer "populära" än andra och hur man undviker/utesluter de som inte är poppis(har finast hus/toppjobb/bil/inkomst mm)
Jag vet att den som bjuder in, bjuder in till gemenskap, får så oerhört mycket mer tillbaka än den som utesluter. Allt kommer ikapp oss, det tror jag. Våra döttrar kommer att lyckas på många andra sätt som deras "mobbare" inte kommer. Jag önskar att vi hade ett snällare samhälle, där man var generös med uppskattande ord och omtänksamhet. I sommar har dottern mött ganska mycket uppskattning och jag hoppas att hennes ego/självbild har blivit starkare.
Kram du sociala och glada mamma!
Bara måste dela med mig: Svenska Dagbladet idag: (de måste ha läst mina tankar):
–Man vet aldrig vem den man mobbar kommer att bli i framtiden. Som Bill Gates säger: Be nice to nerds. Chances are you’ll end up working for one (Var snäll mot nördar. Det är stor risk att du får en som chef en dag).
Tack Märta för citatet i SvD och dina kloka tankar. Din och min tjej har mycket gemensamt. Jag tackar också högre makter för det stall där min dotter tillbringar några timmar i veckan på sin fritid.
Man ser det man vill se, det är många människor i en skola, så någon ser det, frågan är hur många agerar när de ser något? Lärare som förnekar, blundar och bagatelliserar, rektorer som inte försvarar den utsatte, elever som står runt om kring och ser på utan att säga ifrån.
Det är många delar i det hela som ska funka och alla måste samarbeta. På min blogg kan du läsa allt vad man behöver veta för att kunna agera.
Skicka en kommentar