Om vikten, konsten och nyttan av att kunna kommunicera

Vi promenerar hem i natten efter en fantastiskt god och trevlig middag hemma hos min äldsta vän och hennes familj, jag och maken. Barnen skall sova över hos våra vänner som har barn i ungefär samma ålder.

Vi har samtalat, kommunicerat med varandra. Vi har mötts, vi har förstått varandra. Vi har varit sams, inte ovänner, inte missförstått. Jag tänker på det i augustinatten, när jag och maken traskar hem med våra två hundar för att "lägga" hönorna som somnat utanför hönshuset.

Min mormor var en snäll mormor. Hon älskade att sy. Jag älskade henne. Hon sydde kläder till mig och mina syskon. Jag kunde kommunicera med henne. Jag hade förmågan. Jag var omtyckt av min mormor. Jag kunde kommunicera med min mamma och med min pappa. Fortfarande har jag tillgång till min komunikativa sida. Jag blir sällan missförstådd och därför blir jag sällan arg.

En gång hade min mormor sytt en klänning med blommor på mörkröd botten till mig. Den var jättefin, klänningen. Den hade volang kring urringningen. Jag var nog runt tolv år och mormor hade med sig klänningen till mig för att jag skulle prova den innan de sista sömmarna skulle sys.

Just den här dagen var alla syskon, min morfar och mormor samt mina föräldrar i köket. Mormor ville att jag skulle ta av mig kläderna och prova klänningen så hon kunde nåla in midjan efter mina mått. Jag ville inte. Jag hade precis börjat få bröst. Det var pinsamt att klä av sig. Jag kunde inte kommunicera detta till min mormor. Hon tjatade på mig att jag skulle ta av mig. Jag ville inte, men kunde inte tala om varför, det var för pinsamt. Situationen blev jobbig. Min mamma gick in i samtalet. "Ta av dig så du får prova den fina klänningen". Min mammas röst höjdes en aning, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle höra att hon var irriterad. Jag kunde inte ta av mig kläderna där i köket, men jag kunde heller inte berätta varför jag inte kunde göra det. Det var för pinsamt. Mormor tyckte att jag var otacksam, min mamma blev arg på mig. Jag blev ledsen, sprang in på mitt rum och grät. Mormor och morfar åkte hem snart efter det. Jag kände mig så misslyckad, mormor gjorde nog också det och min  mamma.

Jag tänker på det under promenaden hem. Tänk vad viktigt det är att kunna kommunicera vad man vill och vad man inte vill och varför. Några barn har svårare att kommunicera och förstå sina egna känslor och reaktioner. Några barn har därför svårare att bli bemötta på rätt sätt. Tänk om min mamma förstått att jag inte ville byta om i köket. Tänk om hon tagit med mig in i mitt rum och låtit mig byta om utan "publik", då hade alla varit glada och klänningen blivit insydd. När barn reagerar väldigt starkt på något beror det nästan alltid på att vi runtomkring inte förstått vad de kommunicerat, de har inte kunnat förmedla hur de vill ha det, precis som jag inte kunde kommunicera den där gången med klänningen.

Som tur är för mig, lyckas jag för det mesta kommunicera både när jag var liten och nu när jag är vuxen. Men för barn som inte klarar detta, för de barn som vi andra inte förstår händer ofta sådana jobbiga situationer som den med klänningsprovningen. Vi måste bli bättre på att backa bandet. Ta reda på vad orsaken är till att barnet blir argt eller ledsen, backa, lyssna med nya öronen, inte de vi själva har utan de som barnen behöver att vi lyssnar med, då slipper barnet vara med om onödigt många konfliktsituationer och då mår ju alla bättre. Då lyckas barnet oftare, misslyckas mer sällan och det är viktigt, för inget barn vill ju misslyckas.

Nu sängdags för mig, tror jag... God natt.