Fortsätt till huvudinnehåll

Kontraster

Ibland kan vældigt positiva och vældigt negativa hændelser passera næstan "hand i hand" i det vi kallar livet. Att resa har alltid varit något jag uppskattat. Att resa ensam, med væn eller pojkvæn var en enkel match.

Trondheim visade sig under tre dagar (fram till klockan sex i kvæll) från sin allra bæsta sida. Igår var det stor fest før mina två farbrøder som fyllt 70. Idag tog vi båten ut till "Østlandet" och hælsade på min pappas slæktingar. Vi åkte båt i solskenet och bara njøt. Sedan var det lunch och då blev dottern allergisk. Det ær fruktansvært jobbigt att aldrig kænna sig sæker på maten. Ændå gången vi kænner oss helt, helt sækra ær nær vi ær hemma och har lagat maten sjælva. Vi brukar berætta hur allergisk vår dotter ær och hur viktigt det ær att maten ær fullstændigt fri från minsta lilla droppe mjølkprodukt. Det ær som en flicka sa till mig "inte lætt att førstå om man inte sjælv aær i samma situation att riktigt førstå hur allvarligt och viktigt det ær". 

Glædje førbyts vældigt fort i stress och oro. Kli i mun, svalg och øron sætter alltid igång min alarmklocka. Det gick bra, men oron och stressen føljer med hela dagen.

Min pappas slækting, Bjørn och hans familj var fantastiskt givmilda. Kørde oss runt på Østlandet, visade fortet, bjød på fika, visade kattungar och en fantastisk natur innan de skjutsade oss slæktingar i fyra bilar till hamnen igen.

På båten sov jag. Det kostar på, precis som anden, "se lugn ut på ovansidan, samtidigt som man paddlar som bara den under vattenlinjen..."

Nu ær det sængen som gæller och imorgon flyger vi tillbaka till Sverige. Det skall bli skønt, før oron och stressen blir mindre påtaglig både før mig och før min dotter nær vi ær hemma i lugnets trygga vrå.

Jag læser førresten en av många intressanta bøcker som ingår i min Kognitiva beteendekurs "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" - om acceptans. Om vi kommer/nær vi kommer till acceptans av saker som vi kanske inte ær helt nøjda med, men som vi ændå inte kan påverka - blir livet lættare att leva...

God natt.
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…