torsdag 20 oktober 2011

Apropå om ADD "finns" eller inte

Läs artiklar i SIL´s senaste nummer där Svenny Kopp och två andra läkare blir intervjuade. Man ser olika på saken, men tydligen är Svenny Kopps åsikt den som färgar av sig på Attentions arbete.
Gå in här och skrålla ner dig till sidan 50 i nummer 6 (senaste numret) av SIL.

2 kommentarer:

Anna sa...

Jag tycker det är lika upprörande som att man sa att endast pojkar kunde ha autism eller att autism automatiskt innebar utvecklingsstörning...

Anna sa...

Jag förstår din frustration. Om vi inte finns, kan inte heller någon upptäcka oss. Jag håller också med dig om att det är ännu svårare att upptäcka, eftersom vi sällan syns. Vi är inget problem för den yttre omvärlden ofta. Då finns det inte heller något som behöver fixas till. Dessutom vet sällan skola/dagis vad ADD är, att det ens existerar. Jag måste säga jag har ADHD, utan H. Och det är ju egentligen H:et som är det enda många vet något om när det gäller AD(H)D. Eller det ÄR för många ADHD - då är man hyperaktiv utan fakta om innebörden och resterande problem. Och vet de inte, kan de ju inte heller leta efter något. Se tecknen. Och det är ju inte så konstigt egentligen.

Jag har ju ADD och jag ser många tecken i min äldsta dotter som börjat förskolan nu. Jag ser mig själv, hon är väldigt lik mig som liten. Men hon är så duktig tycker alla och jag är så rädd att ingen kommer se henne. På riktigt. Även jag själv, trots min diagnos, vet inte om tecknen är tecken eller om jag ska avvakta eller inte. Just därför det är ju inte så stort problem, men det är ju utåt. Att vara duktig är inte alltid bra, jag ser att hon har prestationsångest. Hon fastnar i detaljer och jag var med henne på skolan för att titta en dag. De tycker också hon är så duktig, för hon är ju så noggrann. Medan jag tyckte det var jobbigt att se på då hon satt 20 minuter efter de andra barnen gått ut för att leka. För att göra klart sin uppgift. Hon tycker om att rita, så hon blev ju aldrig klar nästan. Då ser de tålamod. Men inte jag.. Jag ser samma sak som när hon sitter 15 min och ritar en 5:a, trots att hon fick siffran rätt så är den inte tillräckligt fin. Hon fastnar i detaljer och blir helt förstörd. Det enda de har problem med på skolan är, att hon har svårt att avsluta då hon pysslar t.ex. (något hon tycker om) Jag ser även kaoset, då en situation inte blir som hon tänkt sig. Hur Hon får panik! Hon fastnar ofta efter vägen till ex. toaletten och stirrar flera minuter i tomma intet. När jag måste upprepa saker ofta. Såna saker ser jag.

Det jag menar är att de oftast ser saker som bra, men jag ser på ett helt annat sätt. Jag har ju nämligen varit den duktiga, plikttrogna och snälla flickan sedan jag var liten.

Jag vill som du att ADD når ut. Jag vill att det ska uppmärksammas. Och vet ingen vad dom ska leta efter, kommer heller inget att upptäckas. Helst om det som för mig, gick bra i t.ex. skolan (men då hade jag ju inget annat liv, rädd för att inte klara upp till kraven). Nu rädd för min dotter. Kanske är det bara jag som letar efter en diagnos. Men om hon har en är det ju bara jag som kommer se den, om det visar sig liknande min problematik. Det betyder också att hon kanske inte ens skulle få en diagnos, eftersom hon inte har "problem" i skolan. Rädsla för att (om hon har ADD) behöva vänta för att kunna ge henne hjälp tills problemen blivit tillräckligt tydliga och då vet jag ju själv hur mycket det finns där inne. Hur man redan (ofta) trasslat in sig rejält i nätet redan. Och om då inte ens jag funnits, jag då skulle hon också kanske få vänta tills hon är 25 och när hon ska genomgå en utredning undrar alla varför. Men hon vet, för hon vet vad som finns på insidan. Jag hade inte fått min diagnos nu heller, om inte jag av en tillfällighet träffade en tjej med ADD...

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...