onsdag 12 oktober 2011

Hur skall mitt barn orka?

Idag har jag fått några mejl från olika föräldrar som undrar hur de kan göra för att underlätta för sitt/sina barn som inte fungerar i skolan. Hur de skall göra för att deras barn skall orka.  Mejlen är, precis som de ofta är, ganska frustrerade. Man gör som förälder, sitt bästa upplever man. Man upplever att skolan försöker göra sitt bästa, men på något sätt blir det fel ändå. Barnet mår dåligt. Barnet misslyckas. Barnet kommer inte iväg. Barnet är ledset.

Hur gör man?

Som enskild förälder är det lite som att "slåss mot väderkvarna" för om inte samhällets medborgare förstår att de inte förstår och att de därför måste skaffa sig mer kunskap kring barn i svårigheter, att man därför måste fråga barnet (alltså det egentliga proffset) om varför det inte fungerar och att man därför måste ha en inställning som inte är dömande - så hjälper det inte hur mycket man kämpar som barn eller som förälder.

Jag vet att det finns många lärare som upplever det motsatta förhållandet, att det är föräldrarna som inte förstår och att det är därför man inte kommer vidare. Det är nog så i många fall, det tror jag. Skillnaden mellan att vara förälder och att vara lärare är att föräldern har ansvaret och kampen för barnet dygnet runt, alla dagar på året. Livet påverkas i både stort och smått.

Att se sitt barn vara deprimerad. Att uppleva när livslusten sakta, men ganska säkert försvinner från barnet är så otroligt jobbigt och svårt att det inte går att beskriva med ord.

Hur gör man då?

Journalisten som intervjuade mig igår frågade vad jag önskade av framtiden och är det något som jag önskar av framtiden så är det att acceptansen och respekten för människor som är annorlunda, som inte har samma kraft, energi och förmåga att fokusera ökar. Att förståelsen ökar. Det måste den göra för alla dessa barn som kämpar och kämpar och som slutligen ger upp är värda att få ett liv som fungerar.

Det är bara du och jag och alla andra individer i samhället som kan ändra på det. Vi kan bara ändra på det genom att öka förståelsen, respekten och acceptansen av annorlunda människor.

Fortsätt "Lovebomba" och försök att inte döma annorlunda människor!

4 kommentarer:

elin sa...

ÅÅ det känns i mitt hjärta. Jag minns mina svåraste år i tonåren. Mina älskade föräldrars oro och frustration över att inte kunna göra något,över att det skulle sluta illa. Nu är jag 31 år och är så tacksam över att jag lever även fast jag kämpar varje dag.

Elin (en annan Mika)

Misan-Maries blogg sa...

Så sant,så bra skrivet. Men HUR ska man nå ut med budskapet? HUR ska man få andra att få det där AHA uppvaknandet? VAR ska man börja?

Du inspirerar mig!
Du skriver lika bra som du föreläser!
Marie i Växjö

malene larssen sa...

Hej Marie. Vad kul att höra av dig! Ja, man kan verkligen undra när det där uppvaknandet, när den där "aha-upplevelsen" skall komma. Ibland vill jag bara dra en filt över min familj och ge upp, men det går ju inte. Jag tror att genom att prata om det, att informera, att blogga, så för man förståelsen framåt. Små, små myrsteg är det framåt, men det är ändå åt rätt håll och det får man kanske vara nöjd med.
Malene

Anonym sa...

Jag är inte bara förälder, jag är professionell inom socialt arbete också ;-) Det viktigaste redskapet i mitt arbete är jag själv och mitt förhållningssätt till de personer jag möter. Jag träffar ofta trötta och förtvivlade föräldrar som också är skeptiska till mig och min roll. Det är så viktigt att de blir hörda, sedda och att någon försöker förstå dem, att någon bekräftar deras känslor och även om jag för dagen inte kan göra så mycket kan jag ge dem tiden vi har i mötet att lyssna, att vara närvarande. Det är otroligt effektivt. Sedan försöker jag sprida budskapet på jobbet. Många av mina böcker i området är på kontoret, Malenes bok; är jag normal mamma? får just i dagarna min kollega att skippa kafferasten ;-). Mina kollegor vill lära sig mer om NPF, det är en stor del av vårt arbete. Vi möter många människor med NPF. Jag måste också säga att jag möter fantastiskt kloka människor som förstår, försöker få till det.

Många gånger är det lagstiftning och budget som står i vägen. Det finns ibland en slags uppgivenhet över det samtidigt som man i min förvaltning nu bygger upp ett helt nytt familjestöd som ska anpassas bättre till de som behöver stödet. Det är roligt att se.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...