Jag kan inte hjälpa att jag gråter

Jag lyssnade på radions p3 på väg till Lidköping igår. Människor fick ringa in till programmet och berätta vad som gjorde dem rörda. Jag tycker att jag är ganska knäpp som berörs väldigt starkt av en sak (förutom flera andra så klart), nämligen; när jag ser människor tävla och då inte på elitnivå, ju lägre "nivå" det är, desto mer berörd blir jag.

Första gången jag plötsligt bara fick tårar i ögonen som inte ville sluta rinna var när jag jobbade på ett idrottsevenemang för funktionsnedsatta i Beitostölen, Norge. Det var synskadade och blinda skidåkare som kom kämpades i spåret för att skjuta prick, alltså skidskytte. Jag var tvungen att titta åt ett annat håll för jag insåg att andra runt mig inte skulle förstå varför jag plötsligt började gråta. Jag var 24 år då. Det berörde mig oerhört starkt och det där har bara eskalerat på senare år. Nu kan jag inte se deltagarna i Vasaloppet på tv utan att börja storböla (även om jag åkt Vasaloppet själv och inte var det minsta rörd då...), för att inte tala om lopp som Göteborgsvarvet. Vi brukar cykla in och titta på Göteborgsvarvet, men jag har alltid svarta solglasögon för att ingen skall se mina tårar.

Jag kan inte förklara varför jag blir så rörd annat än att jag berörs av alla de där långa, korta, tjocka, smala, gamla, unga, otränade och tränade som i en gemensam kraftansträngning lyckas med något de alla gått och längtat efter.

Så fick jag se en film på Facebook här på morgonen. En kompis till mig delade den. Jag har sett den förut. Jag är inte troende, men jag tror på människan. Den här filmen måste ses. Jag gråter floder varje gång jag ser den. Där finns allt, kanske är det upplagt i någon reklamkampanj eller så, men att se killens glädje när han och pappan kommer i mål - den glädjen är äkta. Se filmen här. 

Vad blir förresten du, som läser min blogg, rörd av?

Kommentarer

Yris sa…
Innan jag kikar på filmen så tänkte jag skriva ett svar. Annars glömmer jag bort det = D

Det jag blir rörd av...ja du.
Jag blir rörd av människors engagemang...dvs. När människor kämpar för andras rättigheter. Sådana som dig vännen.
Jag blir rörd då jag läser din första bok.

Jag blev tårögd då jag var med min pappa o lyssnade på 1a Maj talet.
När mina barn knäcker koder i skolan ..så som svenskan, matten, engelskan, simning osv...

Jag blir rörd o tårögd då jag ser starka dokumentärer om människors livsöden.

Nä...jag har inte tid att lista fler punkter...måste rusa.

Kramar vännen!
märta sa…
Fantastiskt fin film!

Kram
Anonym sa…
Jag blir rörd av mycket, men det jag kom att tänka på först var vad min yngsta son sa för några år sen. Vid tillfället hade vi haft en lång kaotisk period p.g.a min äldsta sons bristande impulskontroll. Min sambo var arg, jag var förtvivlad och yngsta sonen satt och grät när han säger att vi inte förstår... han grät och sa att vi inte förstod att HANS BROR FAKTISKT HAR ADHD. Han var frustrerad och ledsen när han sa detta. Denna kille som inte ens hade fyllt 14 år vid tillfället hade på något sätt förstått mer än vad vi hade gjort (framförallt än vad min sambo hade gjort vid det tillfället). Jag blir rörd av vad han fått utstå och att han hade förmågan att tillrättavisa oss då vi som mest behövde det för det gjorde han.
Kram
MizzLiz
Och jag blir så rörd när jag läser din kommentar, Mizzliz att jag ryser på hela kroppen. Tänk vad barn är kloka ändå!
C sa…
Hamnde på din blogg-sida av en ren händelse...som så många andra ggr så är det just dom där små händelserna som berikar livet för en!
Såg filmen du länkat till...ryser fortfarande och inte en utan en massa tårar har vätt mina kinder...vilken son och vilken pappa!!

Jag blir rörd av en massa saker, men oftast av ganska små saker i livet.

Kommer fortsätta läsa din blogg, såg att du skrivit en del där du kritiserar Svenny, det gillar jag..arbetar med NPF-ungdomar och har hamnat i Svennys sällskap ett par ggr, hon är lite för mkt...eller hur man ska uttrycka sig.
hej C. Tack för din kommentar. Kul att du kommer tillbaka och intressant det du skriver om Svenny Kopp. Hon är "untoutchable" här i Sverige, tror jag. Ingen pratar illa om henne, men lite som en elefant i en porslinsfabrik har jag upplevt henne de gånger jag pratat med henne - kanske för att jag har en dotter som inte passar in helt i hennes mall och för att jag är lite "motvallskäring" i och med det. Filmen kan man se många gånger innan tårarna per automatik slutar rinna. De är fantastiska både pappan och sonen, tycker jag - precis som du.

Populära inlägg