Fortsätt till huvudinnehåll

Att acceptera sitt och andras liv

Jag sitter här och dricker te, mitt i bloggtorkan...

Min dotter ligger i sängen. Vet inte om hon kommer iväg till skolan - men gudarna skall veta att vi försöker, bägge två. Andra människors åsikter om varför hon inte orkar gå till skolan måste vi lägga åt sidan, får inte bry oss om dem. Åsikterna kommer från människor som inte förstår, som inte vet hur jobbigt det är att ha de svårigheter min dotter har. Man kommer också till en punkt då man behöver vila sig från att berätta och förklara och sluta hoppas att människor som inte förstår - gör det.

Någon gång måste man släppa taget. Acceptera att livet är som det är. Att människor som inte förstår nu, förmodligen inte kommer att förstå om ett år. Några kommer att förstå. Några kommer att ta till sig av utbildningar och föreläsningar. Andra kommer få personliga erfarenheter som gör att de förstår. Ytterligare några kommer tyvärr aldrig att förstå.

För att livet vi lever skall fungera behöver vi acceptera det. Titta på det okritiskt. Konstatera att det är som det är. Gå vidare.

Själv sitter jag, som sagt och dricker te mitt i bloggtorkan. Min dotter ligger i sängen. Hon har ont, som vanligt, i magen och i huvudet. Kanske kommer hon inte att gå till skolan eller så lyckas hon. Jag har kommit till den punkten att jag accepterar både och. Visst vill jag att hon skall gå, visst vill jag att hon skall vara lycklig, ha kompisar, lyckas i skolan och resten av livet.

Men.

Om jag accepterar att det blir på ett annat sätt än vad jag och andra människor runt mig från början förväntade oss att livet för min dotter skulle bli - så blir livet lättare att leva både för mig, min familj, men framförallt för min dotter.

Det kallas för att acceptera. Det betyder inte att ge upp eller att inte bry mig. Men att acceptera att livet är så här och leva, leva, leva - det liv som just du fått. Vi mår bättre av det och det är ju det vi alla strävar efter. Att få ett bra liv där vi och våra barn mår bra.

Ikväll skall jag föreläsa i Karlstad och bo över hos en god vän som jag träffat via npf-äventyret. Det ser jag verkligen fram emot!

Nu skall jag dricka färdigt mitt te och se om jag kan få iväg min dotter som fick ett par huvudvärkstabletter för en kvart sedan.

Ha en skön tisdag, var du som läser detta, än bor:)
14 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…