Fortsätt till huvudinnehåll

Att acceptera sitt och andras liv

Jag sitter här och dricker te, mitt i bloggtorkan...

Min dotter ligger i sängen. Vet inte om hon kommer iväg till skolan - men gudarna skall veta att vi försöker, bägge två. Andra människors åsikter om varför hon inte orkar gå till skolan måste vi lägga åt sidan, får inte bry oss om dem. Åsikterna kommer från människor som inte förstår, som inte vet hur jobbigt det är att ha de svårigheter min dotter har. Man kommer också till en punkt då man behöver vila sig från att berätta och förklara och sluta hoppas att människor som inte förstår - gör det.

Någon gång måste man släppa taget. Acceptera att livet är som det är. Att människor som inte förstår nu, förmodligen inte kommer att förstå om ett år. Några kommer att förstå. Några kommer att ta till sig av utbildningar och föreläsningar. Andra kommer få personliga erfarenheter som gör att de förstår. Ytterligare några kommer tyvärr aldrig att förstå.

För att livet vi lever skall fungera behöver vi acceptera det. Titta på det okritiskt. Konstatera att det är som det är. Gå vidare.

Själv sitter jag, som sagt och dricker te mitt i bloggtorkan. Min dotter ligger i sängen. Hon har ont, som vanligt, i magen och i huvudet. Kanske kommer hon inte att gå till skolan eller så lyckas hon. Jag har kommit till den punkten att jag accepterar både och. Visst vill jag att hon skall gå, visst vill jag att hon skall vara lycklig, ha kompisar, lyckas i skolan och resten av livet.

Men.

Om jag accepterar att det blir på ett annat sätt än vad jag och andra människor runt mig från början förväntade oss att livet för min dotter skulle bli - så blir livet lättare att leva både för mig, min familj, men framförallt för min dotter.

Det kallas för att acceptera. Det betyder inte att ge upp eller att inte bry mig. Men att acceptera att livet är så här och leva, leva, leva - det liv som just du fått. Vi mår bättre av det och det är ju det vi alla strävar efter. Att få ett bra liv där vi och våra barn mår bra.

Ikväll skall jag föreläsa i Karlstad och bo över hos en god vän som jag träffat via npf-äventyret. Det ser jag verkligen fram emot!

Nu skall jag dricka färdigt mitt te och se om jag kan få iväg min dotter som fick ett par huvudvärkstabletter för en kvart sedan.

Ha en skön tisdag, var du som läser detta, än bor:)
14 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…