Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har några frågor som jag funderar på

Sista dagen på praon för dottern imorgon. På måndag sätter det igång igen. Allt det som gör vårt liv jobbigt - sätter igång igen. Vi har en ny diagnos att förhålla oss till. Ingen skillnad där, egentligen, men man undrar ju vad vi får för hjälp nu som vi inte har fått tidigare. Förstår de lärarna som inte förstod innan - bättre nu...?

I morgon håller jag tummarna för att klasskamraterna som min dotter och en annan flicka i klassen bjudit hit på "tjejkväll", kommer. Jag tänker ofta på Jonas Gardells bok om pojken som blir mobbad och som så småningom tar livet av sig. Jag tänker på mamman som ordnar kalas för sin son. Hur hon spelar teater när pojkens klasskamrater, de som mobbar honom, kommer på fest. Hur pojken i och med det blir än mer kränkt. Mamman vill väl, men det att hon inte tar parti för sonen och slänger ut klasskamraterna som kränker honom i skolan skadar honom mer än hjälper. Jag känner så väl igen mig i henne. Man vet liksom inte hur man skall göra, vad som är bäst för sitt barn. Skall jag bara vara den snälla mamman som försöker släta över, hjälpa till, stötta. Eller skall jag vara mamman som lägger mig i och ställer krav. Jag tror inte att det är en bra väg att gå, men jag tror inte heller att den andra vägen, egentligen är rätt heller. Vart jag än vänder mig har jag rumpan bak, liksom.

När min dotter gick på sexårsverksamhet var hon en tapet på väggen. Vi bjöd hela klassen på kalas. På den tiden ville jag att alla skulle få vara med, det var viktigt för mig. Min dotter satt där på kortsidan av bordet. Alla var bjudna. Alla skulle få vara med. Fast min dotter var inte självklart med - på sitt eget kalas. De andra pratade - hon var en tapet på väggen, till och med hemma i vårt hus. En gång för några år sedan pratade vi om det och min dotter sa "jag ville egentligen inte bjuda dem i klassen, för de var inte snälla mot mig". Hon grät av minnet.

Hur gör man då? Hur gör du? Vara snäll, ställa upp, inte ställa krav, inte låtsas se eller be alla fara åt fanders? Inget alternativ känns bra. Finns det alternativ till de två förhållningssätten?
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …