Fortsätt till huvudinnehåll

När alla inte är "med på tåget"

Jag fick en fråga från en person inom socialtjänsten kring hur man gör när alla kring barnet med svårigheter inte har accepterat/inte förstått att barnet har svårigheter.

Jag träffar ofta/får mejl av frustrerade föräldrar och lärare som berättar samma sak. De förstår, men den andra sidan har inte förstått/accepterat att barnet har svårigheter/diagnos inom det neuropsykiatriska området.

Det är vanligt att man upplever det så. Det är svårt att hålla jämna steg, att förstå och acceptera i samma takt. Att stå på samma plattform och kika åt samma håll. Det är ju svårt att förstå.

Kring ett barn som "flyter på" är det lätt att hitta samarbetsformer, där är ju alla nöjda och då märks inte kanter som skaver, olika tankar kring pedagogik etc. Låt mig ge ett exempel.

Min man var på utvecklingssamtal med Lillagubben häromveckan. Han kom tillbaka från mötet, nöjd och glad. Sonen var också nöjd och glad. Jag frågade hur det gått och maken svarade;

- Hon hade inget att klaga på, det var jättetrevligt, vi satt och pratade i 45 minuter och vi kom fram till att han skall få en svårare mattebok!

Man kan ju undra varför de behövde prata i 45 minuter när det enda som bestämdes var att matteboken skulle bytas ut...

Men det där är ett tydligt exempel på hur lätt det är att lyckas när ett barn trivs, har lätt för sig, fungerar i klassen.

När utvecklingssamtalet rör ett barn som har npf-svårigheter (eller andra svårigheter) blir det betydligt krångligare att få till mötet så känslan blir den samma som min man och vår son hade efter samtalet.

Kanske är det så att man måste acceptera till viss del att det är så, att man måste acceptera att det är svårare och att det gör att alla inte kan vara på samma plattform av förståelse - men - att man måste sträva dit, att alla barn, föräldrar och lärare går hem och är nöjda även när barnen och dess föräldrar har mycket mer att kämpa mot än min Lillagubben.

Steg ett är att inse att man faktiskt inte vet allt, vare sig förälder, lärare eller socialsekreterare. Att det faktiskt bara är barnet som känner hur det känns. Att vi andra bara kan ana. Att vi, vem vi än är backar ett steg och blir lite ödmjuka i mötet. Att vi accepterar att det är så, att det måste få ta tid, att vi, även om det känns så, kanske inte har svaret på lösningen. Att vi tillsammans skall lösa barnets jobbiga situation och att vi gör så gott vi kan.

Hur man göra, alltså? Man går in i mötet med nyfikenhet, "nu skall jag lära mig nytt idag". Man bär med sig att ingen har alla svar på svårigheterna, att svårigheterna inte är "någons fel". "Jag behöver inte ha tänkt rätt, det kan finns fler rätta svar". Var tålamodig, vänta på de som ännu inte förstått och låt barnet berätta. Ställ "Sokratiska frågor", frågor som gör att barnet får hjälp att ge oss andra svaren. Ge inte barnet dina svar - för du kan inte veta om dina svar passar barnet, vare sig du är förälder, pedagog eller socialtjänsteman.

Låt barnet berätta! Var ödmjuk. Och nyfiken. Du lär dig nytt hela tiden.
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…