Fortsätt till huvudinnehåll

Om att uppfostra ett npf-barn

Jag fick många förslag på skrivtema här på min blogg när jag bad er hjälpa mig bli av med skrivkrampen. Jag tackar för alla kommentarer och jag kommer ta upp era förslag efter vart tänkte jag. Jag börjar med ett mejl som jag fick häromdagen. Texten är en del av ett längre mejl och det är så allmängiltigt att jag lägger ut det här utan att be om lov innan... Så här lyder frågan: 


"Att man inte kan hantera barnen på samma sätt som man hanterar andra barn. Jag har läst mycket Jesper Juul tex och andra böcker och bloggar med samma förhållningssätt. Som går ut på att barn vill samarbeta och att man förstör deras vilja att samarbeta genom att berömma dem för gott uppförande och belöningssystem... Det här gör mig jättesplittrad, för jag läser och håller med om vad de säger. Men kan inte se hur det skulle fungera för oss??? Har du någon tanke om det här? Kan du kanske skriva något om det i din blogg?"


Jag brukar säga att man inte kan be om råd från andra föräldrar som har barn utan npf-svårigheter om man har ett barn med npf. Att man får råd i miljontals av andra föräldrar som bara i all välmening vill hjälpa händer ju ofta också och de är helt meningslösa i allmänhet. Råd som gäller barn utan npf - hjälper nämligen i de allra, allra flesta fall inte föräldrarna till barnen med npf eftersom livet ser så olika ut för de bägge grupperna. Råd till barn med npf som också vänder sig till barn utan npf är, för det mesta lika meningslösa... 


Om vi utgår ifrån att alla barn har en egen motor som får dem att göra saker under skoldagen/hemma så misslyckas många npf-barn. Om vi utgår ifrån att alla barn VET hur man gör när man samarbetar (i den mening vi känner till vad ordet samarbete innebär) misslyckas också många barn med npf. Det är ju liksom det som är en väldigt stor del av funktionsnedsättningen...


Barn med npf behöver ett annat förhållningssätt. Tyvärr ser inte förhållningssättet mot alla barn i npf-området lika ut. De är ju heterogena som grupp än barn utan diagnos. Ett barn med npf-svårigheter behöver ett förhållningssätt ett annat behöver något annat. Några delar kan man ändå tänka på är ganska lika, som att "förenkla, förtydliga och förbereda". 


Att ta med barnet i beslutsprocessen är viktigt. Att ställa frågor kring varför en sak inte går att genomföraföra barnet, "hur skulle du vilja, jag är rädd för att du inte klarar den här uppgiften, hur kan jag göra för att hjälpa dig, vad kan vi göra istället" etc, etc. 


Att belöna och ge morötter till barn som saknar motor, eller som har en motor som är svårstartad/har lätt för att stanna är viktigt. Dela upp i små etapper så det som skall göras är gripbart. 


Skäll aldrig!


Beröm de här barnen - de får så ofta höra att de är dåliga, inte duger, inte når upp till andra i samma ålder - inte bara genom ord, men också genom suckar, kroppsspråk, ögonblickar etc, etc. 


Det handlar inte om att curla barn - det handlar om att möta just den här gruppen barn på rätt sätt - så de också har chans att lyckas. 


Barn med npf kräver helt annan hjälp och stöttning i sin uppväxt - och mycket, mycket mer stöttning. Väldigt få förstår det. Därför blir de ofta mötta på ett sätt så att de misslyckas igen. Därför blir vi föräldrar, till barnen, ofta misstolkade som att vi gör helt fel saker, för att vi inte gör som "de andra föräldrarna". Därför måste vi föräldrar gå vår egen väg, våga lyssna på vårt eget hjärta. Tyvärr finns det alldeles för lite expertkunskap i ämnet. Än så länge fokuserar man på att ta reda på vad som är svårt för barnet och vilka "tillkortakommanden" barnet har, men väldigt sällan kommer några råd, vare sig till föräldrar eller lärare om HUR man skall göra för att lyckas. Det gör att många, många "npf-föräldrar" står ensamma med sina barn i en orkan som de försöker bemästra. En orkan som allt för ofta välter och för med sig både föräldern och barnet i en spiral av hopplöshet... 


Till dig som skrev mejlet - fortsätt tro på dig själv, stötta din dotter genom att aldrig ge upp henne. Hon vill lyckas, men hon har svårt att göra det. "Lovebomba" henne. Förenkla, förtydliga, förbered, välj bort striderna. 

2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…