"Ett barn som fostras med kärlek stryper inte en kompis med hopprep"

Jag läser om barnamordet i Ljungby, som ju blev uppklarat igår. Journalisten Sarah Britz på Göteborgs-Posten tänker till och skriver bland annat i en artikel att "barn som växer upp i våldsamma miljöer kan, och observera att det inte gäller alla, också bli våldsamma". Precis som om alla barn som blir våldsamma har våldsamma föräldrar...

Jag skulle vilja vända på den meningen. Jag tror nämligen inte att Sara Britz träffat barn som inte ingår i den vanliga "normen" barn. De barn som finns i alla klasser och alla skolor. Barn med andra svårigheter än vad deras klasskamrater stångas mot. De barnen som har svårt med impulskontrollen, som tänker efter att de handlat, som har svårt att sätta sig in i andras perspektiv, som kan bli väldigt arga för saker som vi andra inte går igång på, som har svårt att förstå regler och som ofta, ofta därför misslyckas i sina egna och i andra ögon etc. Jag tror inte att Sarah Britz har träffat så många sådana barn. Eller; hon kanske har träffat dem, men inte förstått att hon inte förstår dem.

Jag skulle vilja vända på meningen och säga att "barn som växer upp i kärleksfulla miljöer kan, och observera att det inte gäller alla, också bli våldsamma".

Starta inte en häxjakt på föräldrar som inte "duger", på barn som är annorlunda. Hjälp dem istället. Visst är barnet förälderns ansvar, men när barnet och/eller föräldern har stora svårigheter så måste samhället rycka in och hjälpa till. Barn är föräldrarnas ansvar, men de är också samhällets.

Vi är duktiga på att titta bort, när vi egentligen skall titta, ta ställning och hjälpa, stötta. Vi är duktiga på att döma när väl något har hänt, men var var vi innan?

Alla barn är vårt ansvar. Varför ett barn mördar ett annat barn är fullständigt obegripligt för oss alla.