Fortsätt till huvudinnehåll

Hjälp

Kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) är fortfarande låg hos många. Ifrågasättandet finns kvar. Det visar reaktionerna så fort någon skriver en artikel som om adhd med lite edge. Som att kasta bensin på elden, flammar det till och människor som hävdar att adhd inte alls finns, att medicinering är farligt, att föräldrarna till barnen med symtomen som ger en adhd-diagnos i allmänhet är lata och inga bra föräldrar.

Kunskapen om add är dock ännu lägre. Många människor känner inte till att funktionsnedsättningen finns. "De vet inte att de inte vet och hur skall de då förstå att de inte förstår barnen med add" brukar jag säga på mina föreläsningar.

Trots allt går det framåt - men inte så fort som jag hade önskat, som vi alla som befinner oss i "npf-land" land hade önskat. Diagnoserna går ihop. Har du adhd så har du väldigt ofta några stänk eller flera av autism och tvärtom...

Vi skriver på forum, i grupper på facebook hur jobbigt livet är, hur ifrågasatta vi är, hur mycket som hade kunnat vara enklare, bara andra förstod. Vi skriver sådant och det är skönt att läsa och känna igen sig i varandra, men så länge vi inte få spridningen till den stora gruppen, de utan npf-svårigheter, så lär ingenting förändras.

Jag vet inte hur många möten jag suttit i som rört min dotter. En punkt hamnar vi nästan alltid i. Det är punkten "hur vi skall få Dottern att bli duktigare socialt, så att de andra barnen (var det förr)/ungdomarna (är det numera) skall tycka att det är kul att vara med henne". Fast en människa som har en funktionsnedsättning som bland annat innebär att man har svårt med sociala koder kanske man inte kan begära skall kunna bli "av" med det. Alltså, klychan som ofta används måste jag använda här idag. Inte kan vi begära att en människa som inte kan gå - skall lära sig gå så att den blir som alla andra. Är det inte istället så att vi andra, vi som det finns flest av, som inte har npf-svårigheter/som inte sitter i rullstol måste lära oss att umgås och ta hänsyn till de funktionsnedsättningar som finns. Borde det inte vara enklare om människor som har förmåga till sociala kontakter hjälpte min dotter och andra med npf-svårigheter så att de fick befinna sig i ett sammanhang av att ha kompisar?

Eller kanske är det så att medan vi försöker lära barn i allmänhet att bli mer empatiska, förstående och accepterande till människor som är annorlunda, så försöker vi också träna de barn som inte kan gå att gå, de barn som inte kan se att se, de barn som har svårt att förstå sociala koder, att lära sig sociala koder. För det är klart att alla måste göra sitt bästa, det mår vi nog bäst av allihopa. Och träning är ju bra för oss alla, så länge den är på rätt nivå...

Nu till hjälpen som jag bad om i rubriken.

Jag föreläser, som många av er redan vet. Jag är nog en av väldigt få i Sverige som föreläser utifrån att vara mamma till ett barn med npf-svårigheter och lärare. Jag försöker vara brobyggare mellan de två grupperna, försöker förklara att det inte är så lätt att vara förälder till ett barn som behöver så mycket mer än andra barn i stöd, hjälp och bemötande. Men jag försöker också förklara att det inte är så lätt att vara lärare till 28 elever och samtidigt ge extra stöd och förståelse till några elever i klassen. Det är en omöjlig ekvation och det måste vi ha med oss när saker blir fel.

I år har föreläsningarna sålt dåligt. Är jag en dålig föreläsare, då? Jag svarar på frågan innan någon annan gör det... Nej, jag fick 4,5 av fem möjliga i betyg av mina åhörare förra terminen. Kanske når jag inte ut av någon anledning i år, tänker jag. Därför frågar jag om du vill hjälpa mig att sprida informationen om min föreläsning. Prata med skolpersonalen, vänner, bekanta, mormor och farfar. Kunskapen behöver fortfarande spridas och jag vill vara del i det.
Vill du hjälpa mig?

Gå in på den här länken och skriv ut sidan. Sätt upp den på din skola, på jobbet, i din trappuppgång - så kanske vi tillsammans på något sätt gör tillvaron bättre för människor med npf, med början nu...

Om du klickar här nedan på "F" så kan du dela hela inlägget på facebook, det är också bra:).

Tack!
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…