Om idrott

Som många av er vet sedan tidigare, så är jag bland annat idrottslärare. Har jobbat som det under flera år både för barn och ungdomar utan funktionsnedsättningar, men också för barn och ungdomar med olika funktionsnedsättningar. På den tiden då jag utbildade mig och sedan jobbade i läraryrket så hade jag lite svårt att förstå barn som skolkade från idrotten. "Det är ju så himla kul, bra, nyttigt och härligt att träna!".

Tänkte jag. I mitt förra liv.

Dottern har fått ny idrottslärare denna terminen. Denna terminen skulle hon minsann gå. Sa hon. Idag var första idrottslektionen. "Jag skall gå imorgon, mamma". Gympapåsen var packad. Hon kom upp i tid! Hon var färdig. Stod i hallen. Jag räckte över gympapåsen. Hon tog den. Höll den ett tag. Lämnade tillbaka den till mig och sa att hon nog ville prova nästa gång istället. "Säkert", sa jag, men såg redan att det inte fanns något utrymme för att övertala henne. Hon gick till skolan. Kom i väldigt god tid till nästa lektion. Och det var ju bra.

Alla barn gillar inte idrott. Inte alla vuxna, heller, för den delen. Jag har förstått det i mitt nuvarande liv. Eller. Alla barn och alla vuxna gillar inte den idrott som vi kallar idrott, kanske jag skall säga...