Fortsätt till huvudinnehåll

Jag - en present

Här sitter jag på kontoret och förbereder mig på att åka iväg och föreläsa. Idag skall jag föreläsa som - en present. Låter kanske lite konstigt, men så konstigt är det egentligen inte...

Strax innan sommarlovet i våras, ringde en kvinna till mig och undrade om jag kunde tänka mig att komma och föreläsa på hennes barns skola. Hennes barn skulle gå ut nian och som en avlsutningspresent ville kvinnan ge, sin dotters lärare en föreläsning - av mig. Och vem kan tacka nej till en sådan förfrågan...:)

Annars funderar jag på hur ofta vi föräldrar låter våra drömmar utlevas genom våra barn, utan att vi tänker på det. Det jag inte lyckades bli, skall mitt barn bli - fast hen inte alls är intresserad. Igår såg jag en liten tjej, efter mitt eget träningspass, som skulle gå på karateträning. Flickan grät och ville verkligen inte gå, hon såg väldigt ledsen ut. Mamman skällde och gnällde och till slut smög flickan, hulkandes in till träningslokalen. Ibland måste man pusha, jag vet, men ibland måste man också backa och låta barnet få leva ut sina egna drömmar...

Nu har jag också ett par platser kvar för dig som vill komma på kbt-samtal med mig. Vi samtalar kring de svårigheter du upplever i din vardag, som förälder till ett barn med npf-svårigheter och/eller som människa som själv har svårigheter i vardagen med syfte att du skall hitta lösningar som gör din/din familjs vardag lite lättare. Hör av dig om du vill veta mer, min mejl är; malene.larssen@aduct.com

Nu skall jag fortsätta "slå in presenten" och sedan, om en timme skall jag sätta mig i bilen och fara till Skåne.

Ha en härlig dag. Här i Göteborg har vi fantastiskt höstväder. Och du, om du ser ett färgat löv på marken, trampa på det och lyssna på ljuset. Det är en lisa för själen att höra ljudet, för inget ljud av löv som prasslar - är det andra likt:)
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…