Fortsätt till huvudinnehåll

Inget barn vill misslyckas

När ett barn "misslyckas"/"gör fel"/"ställer till det för sig" så är det vi vuxna som behöver fundera på hur vi kan hjälpa barnet att lyckas och slippa hamna i konflikt - nästa gång.

"Misslyckas" är ett hemskt ord, det är ju motsatsen till att lyckas. Många gör det. Några gör det flera gånger per dag. Man missar lyckan, liksom. Misslyckandet kan se olika ut. Allt från att hamna i konflikt och bråk eller vara ifrågasatt/mobbad till att man trycker på lampknappen tio gånger tills läraren skickar ut dig från klassrummet.

Det finns alltid ett INNAN - allt hände. Det går alltid att förändra INNAN efter att man rätt ut det som händer för tillfället.

Som när barnet knäpper på lampknappen så rummet släcks och tänds tio gånger på femton sekunder under samlingen. Det går att avbryta det och så går det att göra om det till nästa gång. INNAN samlingen ser man till att barnet som trycker, trycker, trycker för att han inte kan hejda sig - får en annan plats och något annat i händerna som kan stilla den motoriska oron under samlingen - till exempel.

Vi vuxna fastnar så ofta i det som precis hänt och det är det vi tror vi måste reda ut och tala om för barnet som gjort fel/misslyckats/ställt till det för sig att den gjort fel. Fast barnet vet alldeles för ofta precis vad som blev fel. Hon/han vet bara inte hur den skall göra så det inte blir fel - när de förutsättningar som finns - finnns.

Vi måste hitta lösningarna så att det inte blir fel nästa gång. Vi måste förändra INNAN det händer. Avstyra när det blir fel. Fundera sedan. Förändra till nästa gång så det inte blir misslyckanden igen.

- Men en del barn verkar som om de vill misslyckas och en del barn vill inte göra något, det är inget "fel" på dem de är bara lata!

NEJ!

Så är det inte. Alla barn vill nämligen lyckas. Ingen vill få skäll eller vara utanför. Tillslut kan det gå så långt att det är det enda man tror att man är bra på - att få skäll och vara utanför, men då har vi vuxna som varit kring barnet MISSLYCKATS.

Jag har barn på min skola som har så uppenbara svårigheter och ändå har de inte blivit utredda och fått diagnoser förrän de gick på mellanstadiet eller till och med högstadiet.

År in och år ut har de misslyckats. Få har förstått att de inte misslyckats för att de "tycker det är roligt att vara värdelösa" utan för att de inte fått rätt förutsättningar, rätt bemötande, rätt INNAN.

Det är nämligen så att ingen vill misslyckas, inte vi vuxna heller, så varför skulle det finnas ett enda barn på den här jorden som vill misslyckas?

Det är ologiskt att tänka så, ändå blir det sådana tankar som följer vissa barn, som till slut blir bäst på att misslyckas.

Alla barn vill lyckas - när ett barn inte lyckas då är det dags att reda i vad som gör att det inte lyckas och inte vänta år ut och år in, INNAN saker förändras kring barnet och INNAN barnet blir utrett.

Inget barn vill misslyckas!
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…