Inget barn vill misslyckas

När ett barn "misslyckas"/"gör fel"/"ställer till det för sig" så är det vi vuxna som behöver fundera på hur vi kan hjälpa barnet att lyckas och slippa hamna i konflikt - nästa gång.

"Misslyckas" är ett hemskt ord, det är ju motsatsen till att lyckas. Många gör det. Några gör det flera gånger per dag. Man missar lyckan, liksom. Misslyckandet kan se olika ut. Allt från att hamna i konflikt och bråk eller vara ifrågasatt/mobbad till att man trycker på lampknappen tio gånger tills läraren skickar ut dig från klassrummet.

Det finns alltid ett INNAN - allt hände. Det går alltid att förändra INNAN efter att man rätt ut det som händer för tillfället.

Som när barnet knäpper på lampknappen så rummet släcks och tänds tio gånger på femton sekunder under samlingen. Det går att avbryta det och så går det att göra om det till nästa gång. INNAN samlingen ser man till att barnet som trycker, trycker, trycker för att han inte kan hejda sig - får en annan plats och något annat i händerna som kan stilla den motoriska oron under samlingen - till exempel.

Vi vuxna fastnar så ofta i det som precis hänt och det är det vi tror vi måste reda ut och tala om för barnet som gjort fel/misslyckats/ställt till det för sig att den gjort fel. Fast barnet vet alldeles för ofta precis vad som blev fel. Hon/han vet bara inte hur den skall göra så det inte blir fel - när de förutsättningar som finns - finnns.

Vi måste hitta lösningarna så att det inte blir fel nästa gång. Vi måste förändra INNAN det händer. Avstyra när det blir fel. Fundera sedan. Förändra till nästa gång så det inte blir misslyckanden igen.

- Men en del barn verkar som om de vill misslyckas och en del barn vill inte göra något, det är inget "fel" på dem de är bara lata!

NEJ!

Så är det inte. Alla barn vill nämligen lyckas. Ingen vill få skäll eller vara utanför. Tillslut kan det gå så långt att det är det enda man tror att man är bra på - att få skäll och vara utanför, men då har vi vuxna som varit kring barnet MISSLYCKATS.

Jag har barn på min skola som har så uppenbara svårigheter och ändå har de inte blivit utredda och fått diagnoser förrän de gick på mellanstadiet eller till och med högstadiet.

År in och år ut har de misslyckats. Få har förstått att de inte misslyckats för att de "tycker det är roligt att vara värdelösa" utan för att de inte fått rätt förutsättningar, rätt bemötande, rätt INNAN.

Det är nämligen så att ingen vill misslyckas, inte vi vuxna heller, så varför skulle det finnas ett enda barn på den här jorden som vill misslyckas?

Det är ologiskt att tänka så, ändå blir det sådana tankar som följer vissa barn, som till slut blir bäst på att misslyckas.

Alla barn vill lyckas - när ett barn inte lyckas då är det dags att reda i vad som gör att det inte lyckas och inte vänta år ut och år in, INNAN saker förändras kring barnet och INNAN barnet blir utrett.

Inget barn vill misslyckas!