Fortsätt till huvudinnehåll

Den ofrivilliga ensamheten

För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen blev just den delen så tydlig för mig. Varje eftermiddag när jag hämtade henne satt hon själv i ett hörn och lekte med plastdjur medan de andra barnen lekte två och två eller i grupp. Det gjorde ont i mammahjärtat och det var något jag inte sett tidigare när hon gick på dagis. Jag tog upp det jag såg med min dotters förskollärare, att hon var osynlig i gruppen, en tapet på väggen, utan vänner i klassen. Aldrig eller väldigt sällan hade vi klasskamrater med hem på eftermiddagen. Fröknarna, som var väldigt snälla fröknar, men som inte såg det jag såg, svarade;

- Din dotter är ett barn som vill vara ensam.

Det där förstod jag inte då och jag förstår det inte nu heller för ingen vill väl vara ensam, eller? En del har större behov av att få vara ensamma, tanka kraft, vila, göra egna saker - än andra, men alla vill tillhöra. Alla vill ha vänner, alla vill ha någon att luta sig mot, att skratta med, att spegla sig i.
Min dotter var ensam på sexårsverksamheten. Med hjälp av knep som att prata högt om att baka bullar när vi kom hem, eller om att åka på utflykter så lyckades jag ibland få något barn att följa med min dotter, men ofta var det inte.

Ett par år hade hon sedan kompisar i klassen hon gick. Till och från har hon fått någon vän under årens lopp, men ofta, ofta har hon fått kämpa ensam i klassen, mot andra, för sig själv. Hemma har hon haft vänner, yngre grannbarn, yngre kusiner och våra vänners barn. Det brukar alltid sluta med att hon blir lämnad. Ju äldre hon blir, ju oftare känns den där ensamheten besvärande.

Numera drar ungdomar i hennes ålder förbi utanför vårt hus. På väg någonstans. I grupp. Fnittrande, skrattande, puttande, pratande, ropande. De tillhör. De duger. De har varandra.

Min tjej sitter här hemma hos oss. Hon har fortfarande en kompis kvar i samma ålder. De har känt varandra i många år och den tjejen är nog mycket viktigare än någon av oss förstår. Min dotter har också tjejgruppen på Ågrenska. Hon har en ung tjej som är hennes kontaktperson som hon träffar. En kusin. Det är allt.

För det mesta sitter hon här hemma. Ibland behöver hon bara få vara hemma, vill vara ensam, men mycket av tiden hon är ensam är det den ofrivilliga ensamheten som drabbar henne. Ingen ringer hit. Hon ringer tjejer ibland. Tjejer som är ett par eller några år yngre. Flera av dem tackar nej till att vara med henne - fast de är yngre.

Det gör ont i mammahjärtat. Jag ser och hör att hon vill ha vänner. Hon vill tillhöra en grupp, eller åtminstone ha en vän att göra saker med, att skratta med, att, fnissa med, att prata med, att skvallra med, att spegla sig i, men det är sällan det fungerar.

Jag fortsätter att vara mamman som hittar på roliga saker, som är extra snäll, som bjuder på saker för jag vet att det är ett sätt att bjuda in barn som kan vara vänner. Men det räcker ofta inte längre.

"- Din dotter är ett barn som vill vara ensam."

Pyttsan heller, men hon kan inte ha vänner som de andra barnen i hennes ålder har. Barn och ungdomar med npf-svårigheter har ofta svårt med just den biten som är så oerhört viktig för oss sociala varelser - människan. Hur går det sedan när hon skall ut i världen själv? Jag tror att vi vuxna måste lära "de andra barnen"/"majoritetsbarnen" som har lätt att vara med andra, som knyter kontakter här och där, som lämnar sina vänner eller som blir lämnade - att också ta med och acceptera de barn som har svårt med det där. Hur skall vi annars kunna hjälpa de som ofta eller alltid är ensamma?  

Känner du igen dig, som barnet, eller som föräldern? Hur gör du?
8 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …