Konstigt tycker jag


Man säger att min dotter har svårt att sätta sig in i andra människors tankar, svårt med empati. Ändå är det de andra, de utan diagnoser som delar ut priser på festen hon går på, där man hissar och dissar enskilda individer i min dotters skola. Är inte det, att dissa någon offentligt, väldigt oempatiskt? Min dotter, var lite ledsen för just den detaljen när hon kom hem från festen i förrgår, hon som, enligt oss andra utan diagnoser, har svårt att sätta sig in i andra människors behov...

Det är konstigt också att det var de barnen som inte har diagnoser som mobbade min dotter. De som sägs äga empati och som har lätt att sätta sig in i andra människors tankar mobbade den som inte har det. Det är konstigt tycker jag. 

Kanske är det så att skillnaden är att de andra ungdomarna vet när man kan vara dum, när man kan dissa eller mobba utan att någon ser det. Kanske är det egentligen det som är skillnaden. Man väljer sina tillfällen, för man vet när man kan vara elak, medan en person med adhd/autism inte kan läsa av, men vet vad som är rätt och fel och håller sig till det?

Konstigt är det i alla fall, tycker jag. Vad tycker du?

Kommentarer

A sa…
Hej. jag är en tjej med atypisk autism som än idag inte begriper min diagnos. Så jag undrar på vilket sätt märker man att din dotter har atypisk autism?

I mitt fall jag behöver inga exakt schemman. Sen har jag om jag mår dåligt och är depprimerad ett sysslo schemma där det står vad som ska göras. men sen kan jag om jag verkligen inte orkar flytta på de dagarna.

jag vet inte ut eller in med min diagnos
Christina E sa…
Klockrent, Malene!! Du är himla bra på det där med att få in fullträffar. ♥
Anonym sa…
Jag tror du gissar helt rätt. Det handlar nog om att kunna läsa av. Retas och frysa ut när vuxna inte ser, något flickor är fenomenala på framförallt. Dissa när man kan få det att se ut som skämt. Kanske är det så att när gränsen är nådd för någon med adhd exempelvis så struntar det barnet i om vuxna ser eller inte utan bara reagerar på vad det nu är som kan ha hänt. Jag känner massor av barn med npf-diagnoser och en sak verkar nästan alla av dom ha gemensamt: de är aldrig utstuderat elaka som "de andra barnen" kan vara. De säger nåt dumt eller gör nåt dumt när deras gräns är nådd, när deras knappar tryckts på lite för mycket. När frustrationen tar över. T ex när det går dåligt i skolan eller nån retas med dem. Det är sällan så genomtänkta elakheter.
Anonym sa…
Empati är överskattat. Oftast räcker det med att fundera på vad man inte vill att andra ska göra mot en, och sedan inte själv göra så mot andra.

Jonas
Anonym sa…
Väl talat Jonas! De flesta är kapabla att lära sig vad som är rätt och fel med eller utan empati och det räcker gott och väl i de flesta fallen.
Jag håller med dig, Jonas om det, men ofta säger man ju "så där gör den, så hade jag aaaaldrig gjort" med syfte att det den andra gör är fel. Jag tänker att det är en bra riktlinje att göra mot andra så som du själv vill bli behandlad och att inte göra mot andra sådana saker som du själv inte hade gillat. Jag försökte hålla mig till det under många år, men sedan min dotter kom har jag dragit den tanken ett varv till. Att göra mot andra som man själv vill bli behandlad behöver inte upplevas som bra och bekvämt för den andra - att tänk och fråga hur den andra vill ha det och försöka göra så blir oftare rätt. Alltså tänker jag att vi måste bli bättre på att "behandla andra som de vill bli behandlade". Det är inte alltid lätt och det blir inte alltid rätt, men det är värt ett försök...
Kram
Anonym sa…
Det är sant. Jag tänker det snarast som en miniminivå som alla klarar, oavsett kunskap eller förståelse. Sedan kan det säkert bli bättre med ökad kunskap och förståelse.

Dessutom är det i min erfarenhet av npf-personer inte moral som är det svåra utan etikett, och det är ju något helt annat.

Jonas
Den senaste tiden har jag funderat en hel del på vad empati egentligen är. Det sägs att barn/och vuxna för visso, med npf har svårt med empati och att sätta sig in i andras känslor.
Samtidigt är det många barn med just npf (åtminstone min dotter) som lever sig in till 100% i en film eller serie där det är något sorgligt. Hon kan storgråta (om hon inte slutar titta innan) när det är något som är sorgligt. För att inte tala hur hon gör om det är något läskigt. Fast det kanske inte allt är empati det handlar om... Jag vet inte.

Men visst är det konstigt, att de som förväntas vara bra på empati gör saker som gör andra ledsna (som ibland upplevs som utstuderad elakhet), medan barn med npf oftast istället säger rakt ut vad de tycker så att vem som helst kan höra. Då är det inte okej att vara så ärlig, om någon blir ledsen...
Cecilia S sa…
Jag får också ofta höra att jag är okänslig och inte förstår. Men det är alltid jag som tar åt mig av alla tråkiga kommentarer och andras olyckor.

Cilla♥
Anonym sa…
Utåt sett kan jag nog ibland verka vara okänslig och ibland nästan oförskämd när jag inte hälsar eller tackar för något men det beror på att jag är blyg men jag är aldrig elak och jag säger sällan dumma saker det händer bara om någon går över gränsen och sårar mig extremt då kan jag flippa ur.Egentligen är jag väldigt empatisk och jag bryr mig om andra människor men det är inte alltid som jag vågar visa det.

Elin (en annan nu vuxen Mika)

Populära inlägg