Den ofrivilliga ensamheten
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen blev just den delen så tydlig för mig. Varje eftermiddag när jag hämtade henne satt hon själv i ett hörn och lekte med plastdjur medan de andra barnen lekte två och två eller i grupp. Det gjorde ont i mammahjärtat och det var något jag inte sett tidigare när hon gick på dagis. Jag tog upp det jag såg med min dotters förskollärare, att hon var osynlig i gruppen, en tapet på väggen, utan vänner i klassen. Aldrig eller väldigt sällan hade vi klasskamrater med hem på eftermiddagen. Fröknarna, som var väldigt snälla fröknar, men som inte såg det jag såg, svarade;
- Din dotter är ett barn som vill vara ensam.
Det där förstod jag inte då och jag förstår det inte nu heller för ingen vill väl vara ensam, eller? En del har större behov av att få vara ensamma, tanka kraft, vila, göra egna saker - än andra, men alla vill tillhöra. Alla vill ha vänner, alla vill ha någon att luta sig mot, att skratta med, att spegla sig i.
Min dotter var ensam på sexårsverksamheten. Med hjälp av knep som att prata högt om att baka bullar när vi kom hem, eller om att åka på utflykter så lyckades jag ibland få något barn att följa med min dotter, men ofta var det inte.
Ett par år hade hon sedan kompisar i klassen hon gick. Till och från har hon fått någon vän under årens lopp, men ofta, ofta har hon fått kämpa ensam i klassen, mot andra, för sig själv. Hemma har hon haft vänner, yngre grannbarn, yngre kusiner och våra vänners barn. Det brukar alltid sluta med att hon blir lämnad. Ju äldre hon blir, ju oftare känns den där ensamheten besvärande.
Numera drar ungdomar i hennes ålder förbi utanför vårt hus. På väg någonstans. I grupp. Fnittrande, skrattande, puttande, pratande, ropande. De tillhör. De duger. De har varandra.
Min tjej sitter här hemma hos oss. Hon har fortfarande en kompis kvar i samma ålder. De har känt varandra i många år och den tjejen är nog mycket viktigare än någon av oss förstår. Min dotter har också tjejgruppen på Ågrenska. Hon har en ung tjej som är hennes kontaktperson som hon träffar. En kusin. Det är allt.
För det mesta sitter hon här hemma. Ibland behöver hon bara få vara hemma, vill vara ensam, men mycket av tiden hon är ensam är det den ofrivilliga ensamheten som drabbar henne. Ingen ringer hit. Hon ringer tjejer ibland. Tjejer som är ett par eller några år yngre. Flera av dem tackar nej till att vara med henne - fast de är yngre.
Det gör ont i mammahjärtat. Jag ser och hör att hon vill ha vänner. Hon vill tillhöra en grupp, eller åtminstone ha en vän att göra saker med, att skratta med, att, fnissa med, att prata med, att skvallra med, att spegla sig i, men det är sällan det fungerar.
Jag fortsätter att vara mamman som hittar på roliga saker, som är extra snäll, som bjuder på saker för jag vet att det är ett sätt att bjuda in barn som kan vara vänner. Men det räcker ofta inte längre.
"- Din dotter är ett barn som vill vara ensam."
Pyttsan heller, men hon kan inte ha vänner som de andra barnen i hennes ålder har. Barn och ungdomar med npf-svårigheter har ofta svårt med just den biten som är så oerhört viktig för oss sociala varelser - människan. Hur går det sedan när hon skall ut i världen själv? Jag tror att vi vuxna måste lära "de andra barnen"/"majoritetsbarnen" som har lätt att vara med andra, som knyter kontakter här och där, som lämnar sina vänner eller som blir lämnade - att också ta med och acceptera de barn som har svårt med det där. Hur skall vi annars kunna hjälpa de som ofta eller alltid är ensamma?
Känner du igen dig, som barnet, eller som föräldern? Hur gör du?
Kommentarer
Vill tillägga att dottern är en hemmasittare,så hon missar ju mycke som händer dagligen de andra tjejerna i skolan,men dom har daglig kontakt,ibland följer hon med men oftast blir hon hemma om dom hittar på något. Helgerna brukar dom sova över hos oss 1 natt.
Lärarna på skolan säger att vi ska "passa" oss så att kompisarna inte lessnar på dottern, och hon blir ensam,,,, tanken har slagit mig,hur länge ska dom orka. Men vad ska man göra, ingenting. Det sköter dom själva.
Kram Kristina
Malene
Vad roligt att din dotter gick på skolbalen! Ibland blir man så glad när de lyckas med sådant de själva så gärna vill.
Min flicka har inga vänner längre, hon hade två tjejkompisar som höll ihop, men de valda snart bort min dotter och du ska veta vad vi föräldrar ställt upp för att det ska funka, med skjutsar, resor till landet, övernattningar mm. De tog avstånd på ett hemskt sätt och nu är hon helt ignorerad. Jag ser på FB hur ingen "gillar" hennes inlägg om vardagliga saker. Man blir ledsen.
På något konstigt sätt är hon emellanåt ändå glad och sprallig, vi är tacksama för stallet, hästarna och de tjejer hon umgås med där. Hemma är hon ensam.
Ville bara dela med mig Malene och jag kan förstå hur ni har det, tyvärr är vi nog flera.
Förlåt för detta lite ledsna inlägg, det är en sådan dag i dag.Ännu värre i skolavslutningstider för en som inte varit i skolan på mycket länge, alla ungdomar med fina kläder som har roligt och är på väg. Vill sudda ut denna vecka som kommer, för min dotters skull. Låt det bli sommarlov och en ny höst och ny skola.
Jag hoppas verkligen att din dotter lyckas hitta en vän eller två :)
Nu berörde du mig till tårar...
Vi är precis i början av vår resa. Vår dotter är snart elva år och nu börjar skillnader mot andra jämnåriga bli allt tydligare. Vår första utredning ska göras i höst och det lutar nog åt add eller högfungerande lätt autism av något slag.
Dottern har några vänner som hon är med i skolan. En räknar hon som sin bästis. Men tyvärr så tar skoldagen all hennes energi så hon orkar oftast inte träffa någon kompis eller gå på aktiviteter efter skolan.
Och jag är så rädd att hennes vänner ska tröttna när hon aldrig hör av sig eller orkar vara med. Vi peppar henne att ringa etc men det slutar oftast med ett utbrott eftersom hon känner att hon inte orkar. Viss telefon- och ringa på dörrar-fobi finns också...;)
Detta är nog bara början för oss...
Jag känner igen mig och dottern i så mycket av vad du skriver och jag känner mig stärkt i att kämpa vidare för dottern och hennes rätt! Stort tack för att du orkar blogga!
Kram Therése
när jag gick i skolan va det tvärtom,jag hade många kompisar och bråkade mycket,ville aldrig plugga utan höll alltid på med nånting annat.hade svårt att koncentrera och det har jag fortfarande :s
för mig har det blivit så att jag blev mycket deprimerad när jag kom upp i tonåren,det har börjat bli lite bättre iallafall men jag har inte så många vänner längre och behöver mycket egen tid.jag mår jävligt bra när jag umgås med folk jag tycker om men jag behöver också ensamheten massor så jag kan reflektera över saker och ting och bara kunna vara för mig själv.det där med att nån skulle vilja vara ensam stämmer verkligen inte.
egen tid - ja
ensamhet som inte är själv vald - nej
du har en ny blogg läsare iallafall.må bäst
Malene