Fortsätt till huvudinnehåll

Om en flicka som vågade åka till Stockholm

Så var det sommarlov och en flicka i slutet av tonåren, i en större stad i Sverige hade fått frågan av sin moster. "Vill du följa med ett dygn till den stora staden, med kusinerna, jag jobbar på dagen men ni kan åka själva så tar jag emot när ni kommer, det blir kul?!"

Flickan hade svarat "ja" efter att ha funderat och efter att ha resonerat med sin mamma. Det var ett par dagar kvar till resan, men flickan blev förkyld och hon började redan bli nervös. Hon började känna att det kanske inte skulle gå, att hon hade ont, att det skulle kunna hända något otäckt, att hon kunde få vinterkräksjuka, att det kanske var bäst att stanna hemma.

Flickans mamma visste att det skulle bli så. Hon var beredd efter många, andra liknande upplevelser. Hon visste att det skulle bli svårt, men att det fanns en chans att flickan skulle komma iväg. Hon visste att det skulle, som man säger, "göra gott" för flickan att komma iväg själv, med kusinerna till den stora staden, ett dygn, med sin moster.

Mamman satte ingen press på sin dotter, hon visste att det inte tjänade något till, att det var bättre att "rulla lite lagom med i oron, i motståndet". Hon sa att det inte gjorde något om flickan inte kunde följa med, att man skulle betala biljetterna, som inte gick att lösa in, ändå. Att flickan gärna fick stanna hemma, att ingen skulle bli arg, men att det nog skulle bli väldigt kul att komma iväg, om hon kom iväg.

Det stod och lutade under ett dygn. Kanske. Kanske inte. Kusinerna var beredda att ta sig till tåget själva. De tre och sex års yngre kusinerna visste att de skulle klara sig ändå, även om det skulle bli tråkigare. Ingen satte press på flickan. Det lutade åt att flickan skulle stanna hemma. Det bestämdes att flickans pappa inte skulle köra in barnen till tåget, och inte bjuda på lunch innan och mamman skulle inte komma till tåget och se till att barnen kom på rätt tåg - för det behövdes inte. Flickan skulle vara hemma och kusinerna skulle klara sig själva till tåget.

Flickan kände nog direkt efter att beslutet tagits hur tråkigt det skulle bli att inte åka med. Hon kände att hon inte måste för de andra, men hon måste för sig själv. Hon ville ju!

Pappan och mamman, som stod "stand by" utifallatt ändrade sina planer för dagen. Mamman berättade på sitt arbete att hon måste åka iväg för att hjälpa till. Hon berättade för sina kollegor hur det låg till och några kollegor svarade att de också minsann kunde bli oroliga av att resa. Mamman tänkte stilla för sig själv, att det inte hjälper att förklara skillnaden på en funktionsnedsättning och lite lagom oro - för dem som inte förstår.

Mamman satte sig på cykeln och susade iväg. Lite oro gnagde i henne "tänk om flickan ändrar sig ändå och tänk om hon känner sig helt misslyckad och börjar gråta, hoppar av tåget och får åka hem med hopplösheten som enda reskamrat".

Mamman bjöd flickan och hennes kusiner på hamburgare hos en hamburgarkedja som nog är den enda restaurankedjan i Sverige som verkligen kan garantera att maten är hundra procent mjölkfri. Då visste mamman att flickan också skulle ha mjölkfri mat med sig på tåget. En sak mindre för flickan att oroa sig för. Man köpte tidningar och lite godis innan det var dags.

Mamman följde de tre kusinerna till tåget, den nästan vuxna dottern och hennes tre och sex år yngre kusiner. De hittade sina platser. Allt kändes bra utom att sätena var vända med ryggen mot färdriktningen och det skapade oro för illamående hos flickan.

Mamman pussade på flickorna, log stort mot dem och sa "det här kommer gå jättebra för er alla tre" innan hon hoppade av tåget, vinkade och gick iväg. Hon gick utom synhåll snabbt och hoppades att flickan skulle stå emot viljan att hoppa av tåget och slippa oron som just då försökte ta kommando över flickans kropp om hon inte längre såg sin mamma.

De hade ofta pratat om oron som så lätt försöker ta över när det blir nya situationer, obekanta upplevelser bakom kröken, men mamman visste inte om det skulle räcka.

Fast det gick. För ingen dotter kom.

Väl ute ur stationen satte mamman sig på cykeln och pluggade in P1´s sommarpratare och Maja Ivarsson. Hon som levt ett tufft liv på livets kant många gånger och som är frontfigur i ett svenskt rockband. Hon som, om hon gått till en specialist på neuropsykiatri med all sannolikhet fått en adhd diagnos, berättade om sitt liv.

Med hjälm, glasögon och hörlurar på huvudet började mamman trampa och tänkte samtidigt att adhd kan se väldigt olika ut och det är allt konstigt att man envisas att kalla det vid samma namn, både det som gör att Maja Ivarsson upplevt så mycket hemskt och fantastiskt i sitt liv och att flickan, som till åldern är så gott som vuxen, nästan inte kom till Stockholm. Fast hon gjorde det, hon kom till Stockholm.

Maja Ivarson satte på en låt som hon valt. Och mamman rös om både armarna och benen där hon cyklade tillbaka till sitt arbete ackompanjerad av Leonard Cohen. Tåget tuffade ut från stationen och flickan hade vågat!
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …