Fortsätt till huvudinnehåll

Varför bloggar du?

Ibland har jag fått frågan varför jag bloggar. Ibland  kommer det mejl till mig av människor som vill tacka för att jag bloggar. Som säger att det jag skriver hjälper dem på olika sätt. En kvinna som funderar på att börja blogga undrade om jag någonsin varit rädd att mitt bloggande ska skada min dotter. Det är en relevant fråga och den frågan finns ständigt med mig när jag bloggar.

Numera är jag försiktigare med det jag. Jag skriver sällan om familjen och familjens barn eftersom tjejen som är anledningen till att jag började blogga numera är ung vuxen. Jag har också erfarenhet av att det jag skriver kan tolkas på sätt som inte jag tänkte mig.

Jag har ett krav på det jag lägger ut här och det är att jag bara skriver sådant som jag skulle kunna berätta för er som läser - i verkliga livet. Jag står för vart enda ord som finns nedpräntat på denna blogg och på mina tidigare bloggar. Numera skriver jag mer sällan och det beror på att jag helt enkelt inte har tid att skriva oftare. Jag jobbar heltid på en skola, jag föreläser lite då och då och jag jobbar lite extra som kbt-councellor. Tiden räcker inte även om jag skulle vilja blogga oftare.

Att jag ändå skriver ibland beror på att jag har ett mål med min blogg. Ett enda mål. Inget annat än detta. Nämligen att öka förståelsen i allmänhet för människor som är annorlunda och för att öka förståelsen för bokstavsdiagnoser i synnerhet.

Alldeles för ofta hör jag barn som hamnar i utanförskap, i depression, självskadebeteende och i värsta fall suiciderar. Det barnen jag hör talas om har alla någon eller några diagnoser inom det neuropsykiatriska området.

Jag är övertygad att om vi samhällsmedborgare, du och jag, blev bättre på att förstå, acceptera och respektera människor med "annorlundahet", med andra än oss själva, så skulle färre människor drabbas av depression, självskadebeteende, ångest, självmordstankar och som sista utväg självmord.

Vi kan aldrig acceptera att människor hamnar i utanförskap, depression och ångest för att andra människor inte förstår.

Vi har kommit en bit i förståelse och acceptans, men vi har lång väg kvar att vandra. Det kommer att bli bättre. Det måste bli bättre!

Det ska bli bättre och om jag kan hjälpa till att förändra, förbättra, så gör jag gärna det. Jag bloggar för att öka förståelsen. Jag föreläser för att öka förståelsen. Jag skriver böcker för att öka förståelsen. Jag kommer att fortsätta med det.

Ju mer vi sprider kunskap om detta som så många människor saknar kunskap kring - desto lättare kommer det bli att leva, för alla. Vi måste sträva dit, alla vi som har möjlighet att påverka. Vi måste förändra, förbättra, informera, förklara.

För ökad förståelse, acceptans och respekt.

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…