onsdag 30 mars 2016

Trendbrott om adhd

Det finns mycket kvar att göra kring kunskap, förståelse, acceptans och bemötande av människor och familjer med adhd. Trots det är det fantastiskt vilken skillnad som skett de senaste fem åren. Googla på "adhd och schampoo" så kommer det upp massor av artiklar från ungefär 2010 om att du som mamma kan "ge" ditt barn adhd genom att använda fel sorts smink och schampoo etc. Googla på mat eller socker och massor av artiklar som ger skulden för adhd till föräldrar, som till exempel att föräldrar till barn med adhd oftare än andra föräldrar ger snabbmat till sina barn. Artiklar som ifrågasätter om adhd finns på "riktigt" och är det någon artikel där någon berättar om "sin" adhd så är man ofta anonym eller bara förnamn och en bild där du inte kan se hur personen ser ut. En av mina "favoritartiklar" handlar om Brad Pitt och Angelina Jolie. De fanns med på en veckotidnings framsida och där stod det ungefär; "Brad och Angelina far jorden runt med sina barn - de kan ge dem adhd!"...

Prova sedan att googla på "adhd 2016" och fram kommer artiklar som beskriver svårigheter, människor som berättar själva om sin vardag, med bild och namn. Människor som får ge tips om hur man kan göra när man själv eller ens barn har npf. Fler och fler kändisar berättar, helt apropå att de har adhd och hur det har påverkat och påverkar deras liv.

Media hänger ihop med samhället som hänger ihop med skola och fritid och tvärtom. När man lever mitt i allt det jobbiga är det inte så lätt att få syn på de här skillnaderna, men skillnaderna är verkligen märkbara. Politikerna ger förhoppningsvis lärarhögskolorna nya direktiv och nya kurser som ger grunden i kunskap och pedagogik kring npf. När de hakar på får vi så småningom lärare som vet och förstår mer när de kommer ut i skolorna och möter alla barn med npf-svårigheter.

Det här kanske inte är någon tröst för just dig som simmar upp till nästippen i svårigheter som gäller dig eller ditt barn och skola, fritid, samhället - men - det är på väg att bli bättre. Trot du mig inte, testa att googla...

Och vill du ha fler bevis så kan du googla ännu längre tillbaka i tiden då mammor till barn som fick en autismdiagnos kallades för "kylskåpsmammor". Det var på den tiden då adhd liksom inte "fanns". Inte som diagnos, men som osynligt funktionsnedsättning.

Det blir bättre och du, jag och alla andra som arbetar för att sprida information och kunskap ska sträcka lite på oss och vara lite nöjda innan vi fortsätter gräva ner oss och fortsätter jobba. För vi är inte klara ännu, eller hur?

onsdag 16 mars 2016

Är det verkligen så bra...?

- Är det verkligen så bra att ge ett barn en adhd-diagnos, är det inte bättre att man låter barnen vara som de är, så slipper de bli stämplade?

Frågan ställdes vid en föreläsning om adhd hos elever för ett tag sedan. Jag vet inte hur många gånger jag hört frågan och jag vet inte hur många gånger jag försökt få människor som inte förstår, att förstå att det är lika viktigt att förstå sin funktionsnedsättning när man har en neuropsykiatrisk diagnos som det är vid någon annan sjukdom eller funktionsnedsättning. Jag valde att låta bli att svara, ibland orkar man liksom inte slåss mot väderkvarnar, men jag har gått och tänkt på den och tänkt att jag nog måste svara någonstans. Så jag gör det här.

Vi testar några olika exempel där vi byter ut adhd mot något annat och ser hur svaret blir;

- Är det verkligen så bra att ge barn en diabetesdiagnos, är det inte bättre att låta barnet vara som det är, så slipper de bli stämplade?

eller;

- Är det verkligen så bra att ge barn en astmadiagnos...?

eller;

- Är det verkligen så bra att ge en människa en artrosdiagnos, en allergidiagnos, en cp-diagnos, en cancerdiagnos, en schizofrenidiagnos, en synskadediagnos, en hörselnedsättningsdiagnos, en  demensdiagnos, en benbrottsdiagnos, en hjänskakningsdiagnos eller en urininflammationsdiagnos, är det inte bättre att låta människan vara som hen är, så slipper hen bli stämplade?

Svaret på frågorna ovan är att det är viktigt att hitta vad som orsakar problemen vid ovanstående funktionsnedsättningar/sjukdomar på grund av många olika orsaker. Att få eventuell rätt medicin om man behöver det, rätt hjälpmedel, rätt bemötande och förståelse, habilitering/rehabilitering, att förstå  begränsningar för att kunna se styrkor, möjligheter och tillgångar, att slippa skuld och skam som eventuellt kan följa av att man inte förstår varför man inte klarar sådant som andra klarar, att ha möjlighet att hitta andra som är i samma situation för att kunna spegla sig och inte känna sig utanför.

Det är konstigt för svaret på frågan efter alla nämnda funktionsnedsättningar/sjukdomar är att det är viktigt att få en diagnos efter en grundlig utredning. Ingen ifrågasätter varför man sätter diagnos på ovanstående sjukdomar och funktionsnedsättningar, men när det kommer till diagnosen adhd/add och ibland också autism och asperger så är svaret "nja" och "nej" för massor av tyckare. Ofta är de som ifrågasätter diagnosen sådana som inte har någon erfarenhet av npf och vad det innebär.

Svaret på frågan som kom häromdagen "Är det verkligen så bra att ge barn en adhd-diagnos, är det inte bättre att låta barnet vara som det är, så slipper det bli stämplat?"är;

Ja, det är viktigt, precis som vid andra sjukdomar eller funktionsnedsättningar att få en diagnos, av samma skäl som gäller för alla andra som jag precis radat upp. Kan vi vara överens om detta en gång för alla?

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...