Specialskolor

Jag blir inbjuden till en av Göteborgs stads (inom Efus verksamhet) specialskolor, eller resursskolor, kanske jag skall skriva. Gathenhielmsskolan heter skolan dit många barn och deras föräldrar med npf gärna hade sökt sig, tror jag. Jag träffar fyra av skolans lärare. Ulla visar mig runt och man bjuder på hembakt. Eleverna, som går på högstadiet, är 13 stycken den här terminen.

Förutom de 13 elever på på skolan finns ytterligare en grupp som kallas för "Flexgruppen på skolan. I den gruppen går elever som inte varit i sin vanliga grundskola på länge eller väldigt länge. Man börjar med korta dagar, bara för att ge barnen glädjen tillbaka.

Ulla visar mig runt på skolan. Jag ser konstverk som eleverna gjort.

Vi sätter oss i Flexgruppens klassrum. Här känns det som min dotter skulle kunna lyckas. Nu får ju hon så mycket stöd från skolans specialpedagoger, men det jag saknar är den där tillhörigheten, att få känna att "jag duger, jag räcker till, jag är okej". Barn med särskilda behov skall gå inkluderat i vanliga grundkskoleklasser, men det kan inte drivas till vansinnets rand. Det kan inte vara så att barn med särskilda behov skall gå inkluderat, bara för att man inte har lust att betala för dem på en annan skola. När grundskolan inte fungerar så måste det finnas sådana här alternativ, med kunniga och dedikerade lärare, som fångar upp, stöttar och hjälper barnen upp till ytan igen.

För dig som bor i göteborgsområdet, som har ett barn där det inte fungerar, gå in och titta på den här sidan och för dig som jobbar med barn med npf gå in och läsa också, kanske kan du titta förbi på ett studiebesök och kanske kan du tipsa något barn om verksamheten.

Fysisk inkludering är ofta bra, men leder tyvärr ibland till social exkludering och misslyckanden. Vi måste våga testa andra vägar i de läget. Gathenhielmskolan är ett alternativ.

Ulla och hennes kollegor, Annika och Åsa på Gathenhielmsskolan samt Flexgruppen.

Positivt tänkande

Igår hörde jag av fyra mammor via telefon och mejl. Alla fyra hade jobbiga upplevelser/kamper i livet just nu och så har det varit för alla fyra mammor under lång tid. Det är svårt att inte trilla ner i ett svart hål när mycket kring ens barn är svårt. Det är lätt att trilla ner i det mörka, när ens barn kämpar i mörker.

Min dotter ligger i sängen. Hon har ont. Hon klarar inte att gå till skolan just nu. Jag är hemma. Väntar. Kanske vänder det om ett tag. Kanske får jag köra henne i bilen, till skolan, om ett tag. Kanske kan hon cykla. Kanske är hon hemma hela dagen.

Det är lätt att trilla ner i hålen som följer vägen, som suger in, som suger ur all kraft, som gör att man bara ser mörker.

Därför tänker jag att idag skall vi försöka ge varandra och oss själva en klapp på ryggen och en ljus livboj att hänga vid ett tag. Vi vänder tankarna, jag gjorde det på morgonpromenaden med vår ena hund och vår utflyttade ena valp, som vi passar den här veckan.

Dagens uppgift, att försöka vända mörker till ljus gör vi genom att;
1.Tänka på en plats, en stund, en tid då du var lycklig? (Vi har alla många sådana, vi måste bara plocka fram dem ur garderoben).
2. En sak som du är grym på!

Jag börjar.
1. En morgon för flera år sedan. Solen höll på att gå upp. Jag vaknade i båten. Gick upp på ön, i den naturhamn vi legat i för natten, för att kissa. Solen värmde redan, vinden var stilla. Det var jag, havet och björnbärsbuskarna som jag upptäckte just då. Jag plockade så mina bägge händer var "knôkfulla". Gick tillbaka till båten, solen värmde ryggen. Klättrade in i båten. Väckte min dotter (det var innan Lillagubben var född), med björnbärsfrukost. Hon låg i förpiken och smaskade på björnbär. Jag och maken drack kaffe. Det var en morgon jag aldrig kommer att glömma.

2 Jag är duktig på att få andra människor att må bra, att lyssna på dem och bekräfta dem.

Nu är det din tur. Hjälp mig att fylla de mörka hålen på vägen, med ljus och värme?
Ett minne där du var lycklig, något du är bra på?

Inte längre särskola för autistiska elever

Läs här. Autistiska elever utan utvecklingstörning och/eller hjärnskada skall/får inte längre vara inskrivna i grundskolans-, gymnasieskolanssärskola. Det är väl kanske bra, men jag undrar hur kunskapen och mottagandet ute på de "vanliga" grundskolorna och gymnasieskolorna är. Hur mycket kunskap "vanliga" lärare i grundskolan och gymnasiet har haft möjlighet att införskaffa sig inför förändringen.

Det är ett stort problem det här att alla barn skall inkluderas i den vanliga skolan, men att man sedan inte följer upp och ser till/ger möjlighet till att lärarna får kunskapen, förståelsen och verktygen de behöver för att ge elever med npf (och just nu pratar jag om barn/ungdomar med autism) chansen att lyckas i skolan.

Tack

Tack Gode Gud för specialpedagogerna på dotterns skola. Hur hade vi klarat oss utan deras hjälp, stöd och förståelse! Ville nog bara säga det så här rakt upp och ner. Det är en oerhörd skillnad, som natt och dag, som sommar och vinter, som hav och land om man får eller inte får förståelse för saker som är svåra av människor runt en.  Och så passa på att säga att klippningen gick bra, hon var från Boden, min frisör. Hon både tvättade, klippte, fönade och pratade på ett trevligt och bra sätt... Amen.

När förstår man inte och när är man "bara dum"?

Jag fick anledning att tänka på det, när förstår man inte att man sårar och när är man taskig och dum på riktigt efter att jag och dottern gick på stan häromveckan. Vi gick och småpratade när en tjej sprang ikapp oss, ropade min dotters namn och la handen på hennes rygg. Min dotter och jag vände oss om och sa hej till tjejen. Vi var glada, eftersom det inte är så ofta som vi träffar kompisar eller"nästankompisar" till min dotter när vi är på stan. Tjejen pratade i sin mobiltelefon, men tittade på min dotter och sa "vänta". Vi väntade en eller ett par minuter, medan tjejen pratade klart i telefonen. Efter en stund tryckte tjejen på mobilens röda knapp, stoppade telefonen i fickan samtidigt som hon sa "hej då" till oss och vände oss ryggen.

Naturligtvis blev min dotter lite ledsen. Hon kände sig avspisad. Jag får erkänna att jag också kände mig avspisad och lite kränkt av det där. Men så vet jag ju att den här tjejen som vände oss ryggen och gick vidare som om vi inte fanns, har svårigheter. Vilka vet jag inte exakt, men jag kan ana att hon har svårt med sociala koder. De flesta tjejer i min dotters ålder hade nog förstått att antingen låtsas man som om man inte ser sin kompis om man inte har tid att prata, eller så säger man kort "hej" och pekar på telefonen för att visa att man är upptagen, eller så säger man typ "hur är det" och säger några artighetsfraser innan man rusar vidar till det man höll på med. För om man inte gör det, om man gör som tjejen gjorde så tolkas man som dum och stöddig. Är man dum då, eller förstår man bara inte de sociala koderna?

De sociala koderna är nog det svåraste att förhålla sig till för barn med olika typer av npf. Det är svårt att lära sig hur man skall förhålla sig i varje situation för även om man lär sig hur man skall göra till exempel på fritids "ta i hand, titta i ögonen och säg tack för idag" så kan man ju inte göra det när man träffar samma fröken på stan. Därför blir det väldigt ofta fel i mötet med andra människor, för människor med npf. Det tror jag är en av orsakerna till att människor med npf ofta blir ensamma. De passar inte in i den ruta vi förhåller oss i när det gäller att umgås.

Är man dum eller förstår man inte? Ibland träffar man naturligtvis på människor som gör saker för att vara dumma också, men jag börjar tro att det oftare är de sociala koderna som inte förstås helt när man upplever någon som dum eller elak.

Jag och min dotter pratade länge om situationen. Hon förstod och förlät när jag förklarade att tjejen förmodligen inte gjorde det för att vara dum, utan bara för att hon inte förstod hur hon skulle göra för att verka trevlig.

Om man får förklarat för sig, om man förstår att personen inte gör det gör att vara du, utan för att hon inte förstår, då är det lättare att behålla kompisar. För man kan ju vara en bra vän, fast det blir fel ibland.

Ny dag, nya möjligheter

Idag är det beställt klippning för mig. Kanske ingen dum idé om man kikar lite på den suddiga bilden här nedan. Jag älskar det att få sitta i lugn och ro och bli ompysslad i håret. Tvätt av håret är ett måste och "föning", "plattning" eller vad än frisören förslår så brukar jag tacka ja, för det betyder att jag får sitta en liten stund till i stolen och göra just ingenting. Och när man går till frisören skall håret vara riktigt okammat och otvättat för då blir resultatet så glimrande, hur det än blir.

 Nu, dags att cykla till skolan med barnen!

Lyckan kommer

Lyckan trillar ner på dig i de mest oväntade situationern. Lycka kan vara en soluppgång efter en kall natt i tält. Det kan vara en cykeltur när vinden lagt sig för kvällen, eller en lugn stund när barnen somnat. Lyckan kommer plötsligt och oväntat, men alltid välkommet.

Lycka kan vara något så banalt som Narnia på dvd. Barnen njuter av filmen och samvaron, äventyret i filmen. Maken njuter av filmen och jag njuter av stunden. Lyckan trillar rakt ner i hela kroppen mig och kanske på resten av familjen.

Lycka är ofta oväntade stunder som kommer till dig. Njut av lyckan när den dyker upp. Sedan försvinner den och man vet aldrig när den återkommer igen.

Grattis till alla morsdagsfirare

men om jag skall vara ärlig så tycker jag att det är bättre att vara lite lagom snäll mot sin mamma (eller pappa) under hela året än att vara extra snäll just en speciell dag då det dessutom måste köpas presenter och göras specialarrangemang. Och så har vi stressen över vem som får mest och bäst uppvaktning.

Nej, morsdag är ingen dag som jag tycker att man behöver fira egentligen, var lite lagom snäll istället och överraska en helt annan dag då det inte är "lag" på att vara snäll mot din mamma.

Feberkramp och tunnelseende

Feberkramp och adhd/add kan ha ett samband enligt forskarna.

Minns. 14 år sedan.

Vi hade legat inne på sjukhuset, som vanligt, efter en av dotterns förkylningar. Förkylningarna kom ofta efter att hon börjat på dagis. Förkylningarna slutade ofta med astma, sjukhusbesök och inläggning.

Vi hade legat inne på sjukhuset, blivit utskrivna dagen innan och nu hade jag precis hämtat min dotter på dagis, första dagisdagen efter senaste sjukhusbesöket. Vi åkte in till stan för att hälsa på min syster och min pappa på deras jobb. Vi stod och pratade. Dottern satt i vagnen. Plötsligt ropar min syster något och pekar på vagnen med min tvååriga dotter i. Jag ser mitt barn. Kramp. Som en båge står hon i vagnen. Astma var jag van vid, allergiska reaktioner hade jag upplevt, men det här. Något nytt. Något farligt.  Kroppen är spänd, spänd. Ögonen tittar, okontaktbart rakt upp i taket. Jag blir livrädd. Ring ambulansen, ropar jag till min syster. Min pappa och jag springer iväg. Ett kvarter bort ligger Cityakuten. Tre trappor ner. 50 meter på gatan och så tre trappor upp. Flickan i min famn är stel som en pinne. Jag hör mina hjärtslag bankar i huvudet.

Pappa är uppe på akutmottagningen före mig. När jag kommer in står en sköterska i dörren och väntar på oss. Jag ser henne och inget mer. Jag ser ett litet rum. Vi kommer in dit. Det kommer läkare och sköterskor in. Min dotter krampar. Hon får kramplösande. Inget händer. Hon får en omgång kramplösande till. Ambulanspersonalen kommer in. Krampen släpper. Vi tar oss ner till ambulansen. Går igenom en skoaffär. Sätter oss i ambulansen. Åker iväg. Vi stannar ett dygn för kontroller. Sedan får vi åka hem.

Jag tänker på det nu. Undrar om den feberkrampen har något samband med svårigheterna min dotter får kämpa med varje dag. På grund av krampen eller var krampen ett tecken på svårigheterna?

Jag vet inte och jag har inte tänkt så mycket på det där, bryr mig inte om orsakerna till svårigheterna egentligen eftersom de inte påverkar oss nu.

Jag tänker på hur intressant en människohjärna är i stressade situationer, för när jag kom tillbaka till Cityaktuten en vecka efter min dotters feberkramp, för att ge personalen en blomma som tack för all hjälp vi fick i krissituationen så kände jag inte igen mig. Väntrummet var nämligen gigantiskt. Det fanns soffor, bord, stolar, en reception, en korridor, andra rum, men jag, jag hade bara sett sjuksköterskans ansikte och det enda, lilla akutrummet som vi blev tilldelade.

Det är väl det som kallas för "tunnelseende". Att ta in det absolut viktigaste. Att fokusera på det för att ha största möjliga chans att lyckas.

Ja, hjärnan är en intressant del av vår kropp. Hur den fungerar kommer vi nog aldrig riktigt att förstå oss på. Om feberkramper har ett samband med adhd/add och andra npf är bra om forskarna tar reda på. Allt som gör att vi kan hjälpa barn med andra svårigheter än majoriteten av barn - är bra. För oss i den här familjen är det inte intressant. Jag bryr mig inte om varför min dotter har svårigheter. Hon får hjälp. Hon är hittad. Jag bryr mig bara om att hon har det och att hon har lättheter. Och att hon får utveckla sina lättheter och växa som människa. För andra, kommande, växande barn är det viktigt, ju mer kunskap vi får kring frågor som rör npf.

Nedräkningen har börjat

Snart är det slut med skolan för den här terminen. Jag vet att många familjer där det finns barn med npf har det tufft under sommarloven. För oss i den här familjen är sommarlovet plåster. Sommarlovet är tunna bomullsmoln på blå himmel. Det är drömmar, lycka och välmående. Det är återhämtning och läkning.

Snart börjar det. Äventyret.

Intressant om autism

Jag börjar vända mina blickar åt det autistiska hållet. Här hittade jag en intressant text från en konferens under "världautismdagen, skriven av Vanna Beckman.

Inkludering - för barnets eller kommunens behov

Det här inlägget är borttaget för tillfället, men kommer tillbaka, för det är viktigt.

Jag lovar.

Om viktigheter i livet

Sms från en flicka; jag hatar skolan och vill inte gå längre.

Sms tillbaka från hennes mamma; varför?

Sms från flickan; jag känner mig jättestressad och orkar inte mer med alla prov och allt.

Vad gör man då?

Man sätter sig ner och funderar på vad som är viktigt i livet. Man pratar om vad som är viktigt i livet och kommer fram till att skolan, proven och lärarnas krav inte är det viktigaste i livet.

Livet är viktigast i livet.

Därför bestämmer flickan och mamman att om flickan inte orkar med allt i skolan så får hon slippa de delar som hon känner att hon inte klarar/orkar.

Flickan blir glad igen. Känner nog lite hopp. Livet går nog bra ändå så småningom.



Kom alltid ihåg detta;

Skolan är viktig, men livet är viktigare.

Mycket viktigare.

När livet inte fungerar på grund av skolan. Plocka då bort delar som gör att livet inte fungerar -  tills livet fungerar igen.

Livet är viktigast!

Förändring

Ny utredning på BNK startade idag.
3 frågor:
1 Ny diagnos?
2 Ny bok?
3 Tårar?

3 Svar:
1 Kanske ny diagnos.
2 Förmodligen ny bok (Jag har boken i huvudet och bokens titel på papper: "Efter diagnoserna - en livsviktig bok").
3 Definitivt tårar.

Nu. Fokusera på något roligt;

Om en vecka kan vi skörda vår första gurka!

Kramp hos små barn kan vara tecken på adhd

Läs i GP idag.

Om att vilja lyckas, men inte kunna - om att vilja förstå, men inte kunna

Det svåraste för människor med npf är att det inte syns att de har en funktionsnedsättning. Jag såg en grupp barn med intellektuella funktionsnedsättningar promenera med assistenter och lärare. De gick i grupp, såg glada ut och jag tänkte då att de barnen får kämpa mot mycket, men just den biten att vi ser att de inte klarar saker, att inte inte kan fast de vill - det förstår vi kanske något bättre kring barn med downs syndrom än kring barn med adhd/add. Att läraren vill förstå, men inte gör det är ett stort problem för barn med npf och deras föräldrar. Här ett mejl från en lärare till en förälder och sedan svaret från föräldern. Allt som kan identifiera läraren, barnet och föräldern är borttaget så att skrivarna och den det handlar om skall få förbli anonyma. 


"Nästa punkt vi samtalade om är passivitet/aktiv (dvs deltagande i lek och spel) där mycket känns viljestyrt. Hen kan när hen vill, men blir passiv när hen inte vill. Hur mycket som ingår i ADD och som ingår i personlighet är alltid en svår gränsdragning. Idag började XX att säga att hen hade ont i hela kroppen efter det att hen hade trillat av hästen, men när vi hade "svansjage" visade hen inga tecken på att ha ont. Däremot fick hen ont under hälften av sit upsen vi gjorde. När vi senare spelade lite handboll var det åter igen inga problem.
På den ordinarie lektionen idag började hen åter med att nämna att hen hade ont i kroppen, men deltog ändå. Hen var med i lek med gruppen utan problem, men när hen blev trött fick hen håll och bestämde sig för att inte vara med de sista minuterna."


Förälderns svar till läraren:


"Du sätter fingret precis på det som gör livet så svårt för barn med add. Ena dagen fungerar saker, andra fungerar det inte alls. Allt som medför minsta lilla obehag eller nya saker som mitt barn inte vet om hen behärskar, blir som att bestiga Mount Everest för hen. Att inte ha en fungerande motor, så som de flesta av oss har (vi jobbar på för att vi vet att vi måste och det fungerar för oss) är hens stora funktionshinder. Att människor runt hen inte förstår det, att hen inte är ouppfostrad eller slö, utan att det är hens funktionshinder är det svåraste för mig eftersom jag sällan lyckas förklara detta så att människor förstår. Det är mycket frustrerande.

XX har en lillebror som går på lågstadiet. Han fixar så mycket mer än hen, fast hen är dubbelt så gammal.

Hen kom hem och var glad idag eftersom dagen hade gått bra idag. Om hen kommer till skolan imorgon, trots att det gick bra idag, det vet inte jag. Om jag kunde trolla så hade jag trollat dit en motor på hen så att hen kunde göra saker som alla andra gör. Jag kan tyvärr inte trolla och det är mycket frustrerande.

"om ett barn misslyckas så är det inte barnets fel, då är det vi vuxna kring barnet som behöver se över och förändra vårt förhållningssätt kring barnet".

Idag lyckades både du och mitt barn. Härligt att höra!

Och hur länge ett barn med till exempel add är barn kan man ju fundera på. Visste du att barn med add/adhd mognar ungefär 30 procent senare än barn i sin numeriska ålder. Mitt barns mognadsålder är alltså inte 16 år utan någonstans mellan 10 och 12 år. Inget som hen vill. Det bara är så. Samma diagnos kan dessutom se olika ut hos olika människor.."

Det absolut svåraste, upplever jag också, är att förståelsen kring barn med add är så låg. Att man tror, som den här läraren, att "bara barnet skärper sig och slutar klaga på att hen har ont hela tiden så blir det bra" eller "bara föräldern slutar dalta så blir det bra" är väldigt vanliga fördomar om människor med add/adhd. Det är kränkande att man möts av detta när man lägger så otroligt mycket tid på att få det att fungera för sitt barn. Och barn som kämpar hela tiden fast det blir pannkaka också... Jag blir ledsen när jag tänker på det.


Nu skall jag till BNK för det första samtalet inför den nya utredningen. Jag brukar sminka mig lite grann innan möten, men inte idag, risken att sminket blir blött och rinner av är väldigt stor idag, känner jag...

Bättre med tiden?

Jag var nyss fyllda 18 när främre korsbandet i höger knä gick av. Större delen av min fritid hade gått åt till att träna handboll. Jag hade fått plats i ett allsvenskt handbollslag, tränade med dem, spelade med juniorer och B-lag, väntade på genombrottet. Då gick korsbandet av.

Det gjorde väldigt ont när korsbandet gick av. Operationen kändes jobbig och det gjorde också ont, men jobbigast var nog efteråt. Att inte kunna träna annat än sjukgymnastik, kompisarna försvann, jag deppade.

Efter ett år var jag bra i knät och kunde börja träna och spela matcher med mitt handbollslag igen. Hela benet var inbakat i metall för att skydda det från nya skador. Jag spelade några månader, men slutade helt efter ett tag. Jag var nog rädd för att skada mig igen.

Det kom ett brev på posten. En av mina gamla klasskamrater från gymnasiet jobbade på posten och såg ett brev till mig så han skrev på utsidan av brevet att jag var välkommen på träning till hans frisbeelag.

Jag kom dit, tacklade en tjej så hon började gråta, innan jag förstod att reglerna inte var de samma som i handboll... Första träningen och jag var fast. Började träna regelbundet igen, bytte lag, kom på en uttagning. Hamnade i landslaget. Spelade landskamper och älskade det. Spelet, taktiken, konditionen, kamratskapen. Jag levde för frisbeen, träningarna och vännerna i den.

Så gick korsbandet i mitt vänstra knä av och återigen skulle jag gå igenom allt det jobbiga. Jag sa till min mamma att den här gången skulle det nog kännas bättre för nu visste jag ju vad jag väntade mig. Oj, så fel jag hade. Just det att jag redan visste vad som skulle komma gjorde det jobbigare för mig. Jag hamnade i en depression, gick ner i vikt, satt hemma, tappade kontakten med mina vänner.

Samma sak är det med resan i npf-land. Samma saker upprepar sig. Man tycker att man borde vänja sig, att man borde kunna skaka av sig jobbiga saker. Men istället blir det tvärtom. Det blir också tydligare att svårigheterna fortsätter. Som att när dottern sa "jag vill aldrig gå till skolan mer" när hon gick på mellanstadiet så var det oerhört jobbigt att höra. Samtidigt hade jag en tro på att det skulle gå att förändra. Det har förändrats, blivit bättre. Men idag fick jag ett sms som sa att hon inte orkade gå till skolan mer. Det tar liksom hårdare på mig. Det blir en bekräftelse på att även fast vi gör så mycket för att det skall bli bra min dotter så är det så mycket som blir fel hela tiden.

Fast upp ger jag aldrig. Vi måste fortsätta för det måste finnas sätt att göra det bra för människor som har svårigheter som inte syns.

Precis som en som älskar idrott, men som skadat bägge knäna ändå kan hålla på med idrott. Sa jag, förresten det att det var efter mina bägge korsbandsskador som jag bestämde mig för att bli idrottslärare och aerobic- och gympainstruktör...

Så lätt ger jag nämligen inte upp.

Det kommer att bli bättre med tiden, jag lovar!

Alltid mer än för årstiden normalt...

Vinden blåser alltid lite mer, kylan biter alltid lite extra, regnet faller alltid lite tätare än vad som är vanligt för årstiden - när jag följer med Lillagubben till skolan. Så också idag. Idag fick man hålla i hatten när det blev rast. Vimpeln på flaggstången stod som en strut i västerläge. Kort sagt, det blåste ordentligt idag.

Jag får alltid ont i huvudet när jag följer med barnen till skolan. Förmodligen en gammal vana sedan jag "bodde" på skolan med dottern. Har alltid huvudvärkstabletter när jag följer med till skolan. Tar alltid huvudvärkstablett under barnens skoldag.

När jag själv jobbade som lärare upplevde jag det inte alls som nu. Då gick man till skolan, träffade eleverna, kollegorna, jobbade, åt lunch, jobbade, pratade, gick hem. Kom tillbaka nästa dag.

När man följer med som förälder blir dagen så lååååååång. Man är med, men ändå inte. Lillagubben var nöjd att jag följde med. Nästa år kanske han inte vill längre, för det var flera av barnen som undrade vad jag gjorde i skolan...

Det var idrottslektion (med min gamla kurskamrat), det var boklåda, matte, egna uppgifter, läsning och så blockflöjt. Då gav jag upp och gick hem.

Gympa första lektionen. Lillagubben och hans klasskamrater hoppar längdhopp inför friidrottsdagen. Killarna i bandet (som ännu inte fått något namn) hjälps åt att bära keyborden. De skall "repa" idag, får se hur det går med den saken.

Tog en kaka.

Tog en kopp kaffe.

Laddar batterierna inför körning till dotterns ridning lite senare.

Hoppas vinden lugnat sig lite då.

Skolarbete

Idag skall Lillagubben ha med sin mamma till skolan. Det är blåsigt här i Göteborg så jag kommer att ha måååånga lager kläder på mig. Jag fryser alltid när jag följer med och är med barnen på skolan.

Lillagubben och tre killar till i klassen funderar förresten på att starta band. Var det inte så Ola Salo och The Ark började en gång för länge sedan. Bandet skall "repa" idag var tanken, men batterierna till keyborden var tyvärr slut och Lillagubben kan inga låtar på piano än, så vi får väl se hur det blir med karriären...

Det är många år sedan nu

Jag tittar igenom mina fotoalbum efter bilder till tidningen där jag skall vara med om ett tag. Jag blir lite nostalgisk.

Hjälp vad mycket ett liv rymmer.

Jag kommer in på albumen efter att min dotter föddes. Jag ser hennes uppväxt genom bilderna. Minns dagis och sexårsverksamheten. Hur hon alltid var en aning bredvid. Inte så det märktes av någon, men jag minns känslan. Jag minns att jag alltid var där och osynligt hjälpte henne. Jag minns hennes födelsedagskalas när hon fyllde sju. Vi bjöd hela klassen. Jag minns den känslan när jag såg att hon, trots att det var hennes kalas, inte var med i gruppen.

Några av bilderna som jag hittade i mina fotoalbum. Uppifrån och ner; jag som liten,  jag och min dotter när hon var knappt ett år och sedan när hon var knappt fyra. Längst ner jag på den tiden jag studerade till idrottslärare. Kanske blir det de här bilderna som blir skickade till tidningen. 

Så där har det fortsatt och fortsatt. Vi har fått tips och råd och förklaringar. Vi har fått höra att det går över, att det kan vara så, men nu vet jag att det inte är så. Jag vet att man måste hitta egna vägar, andra vägar än "vanliga familjer" för att få saker att fungera.

Nu, dags att fotografera några av bilderna. Sedan skicka dem till tidningen där artikeln om mig skall vara med om hur idrotten fick mig att orka de där svåraste åren.

Att förklara aspergers syndrom för barn

Se filmen här:

Kraftsamling även för barnen

Precis som vi vuxna hämtar kraft när vi utför våra intressen/det vi gillar att göra/det vi är bra på, så behöver också barnen göra det. För barn som stångar pannan blodig mot motgångar och svåra saker varje dag är energipåfyllningen viktigare än för andra. Energin riskerar annars att dräneras och när batteriet är helt slut går det inte att fylla på...

Min dotter hämtar sin energi från djuren och framförallt hästarna. Igår kväll red hon på Silvagården tillsammans med Storkusinen och Morfar. Morfar hade beställt ridtur för sina två största barnbarn och allt hade varit toppen. Storkusinen har aldrig ridit förut så för henne var det en stor grej. Morfar har knappt ridit han heller så livet var nog på topp där ute i skogen igår. Min dotter skrittade. Hon travade. Hon galopperade. Hon njöt. Men så kom man till slutet och då skulle man rida löst så stigbyglar och allt skulle släppas. Då plötsligt blev dotterns häst rädd för något i vinden och hoppade till några gånger. Dottern trillade av och slog sig en del på sidan av kroppen.

Bilderna hämtade från "Riddagen" med Compassen härom helgen.

Väl hemma var hon nöjd med kvällen, men sa att hon hade ont i kroppen. Hon var nog ändå lite nöjd med att ha trillat av, att ha fixat det så bra ändå. Energidepån var uppe på max igen och jag, jag ställde in mig på att det förmodligen inte skulle bli någon skola för henne idag. I morse var det ont i varenda kroppsdel hos dottern. Hon är hemma idag. Det är okej. Hon har ont i kroppen. Hon har fyllt på sin energi. Hon skall träna till provet på fredag. Och jag, jag är faktiskt på jobbet idag. Bra, va?

Hur är det för er som läser min blogg, har era barn någon energikälla där de kan "gå i depå", tanka energi? Vad brinner de för? Vad är deras lättheter?

Kraftsamling

Jo, vi kom iväg till skolan! Klockan tio i morse cyklade jag och dottern till hennes skola. Efter det gick luften ur mig, men eftersom jag har ett jobb som är fritt så kunde jag "sjukskriva" mig själv och stanna hemma resten av dagen.

Jag hämtar kraft när jag tränar och när jag påtar i trädgården. Blommor var inköpta sedan igår och fröna som blivit gurk-, tomat-, kronärtskocks-, paprika-, och vattenmelonplantor behövde verkligen flytta till större krukor.

Efter en timme med jord och växter hörde jag mig själv vissla på en glad truddelutt. Bara en sådan sak gör ju att man blir ännu gladare, liksom. Efter ytterligare ett par timmar tog jag en kopp kaffe och sedan fotograferade jag mina små underverk.

Hur samlar du energi?

Om kamrater och om ensamhet

Det är måndag morgon. Jag skulle varit på jobbet, men är hemma än så länge. Lillagubben är i skolan.

Vi cyklade vår vanliga, härliga morgontur till skolan vid åttasnåret. Han cyklade med ivriga ben och rak rygg till skolan. Det är en skön nerförsbacke från vårt hus. Jag låg några meter bakom honom. Hans kropp utstrålade förväntan, tillförsikt, glädje där han rullade på så håret under hjälmen krusade sig.

Vi kom fram till skolan. Han mötte en klasskamrat samma sekund han låste cykeln. De pratade på. Jag fick ropa honom tillbaka så han fick hämtat ryggsäcken. Vi pussades en snabb kindpuss. "Ha det bra idag". "Visst, mamma". Sedan var han borta. Så skall det vara när man är åtta år. '

Dottern ligger i sängen fortfarande. Kanske kommer hon iväg om ett tag. Hon har ont i magen, ont i huvudet, ont i ryggen, i benet i vaden. Jag frågade henne var hon inte har ont. "I foten". "Då fokuserar vi på fötterna idag, då".

Hon klarar inte av att gå på b-språket. Hon tycker att engelskan är för svår. Hon har ingen som väntar på henne när hon kommer till skolan. Hon har ingen att prata med. Hon drar sig för att gå. Hon känner efter. Hon har ont.

Människor med någon  form av npf-diagnos har ofta svårigheter med perceptionen. Det kan vara synintrycken som stör eller ljud kan påverka mycket. Smak och lukt påverkas några av. Känseln är också   en del av perceptionsapparaten som kan vara mer påverkbar än hos andra människor. Man känner smärta lättare, helt enkelt. Hur gör man för att hjälpa?

Jag tänker att jag så gärna velat berätta för ungdomar i min dotters ålder hur det är för min dotter. Hur ensam hon känner sig och hur gärna hon vill ha kompisar, som alla andra. Jag hade gärna velat, men risken är att det blir "töntigt".

Men om du som läser den här bloggen, det här inlägget är klasskamrat, skolkamrat, gammal föredetta vän, nuvarande vän (men då blir det så utpekande eftersom min dotter numera bara har en vän som hon träffar ibland...) så hade jag önskat att du fortsätter läsa bloggen, men se inte min dotters svårigheter. Som vän har hon många lättheter. Hon är en trofast vän, hon skulle aldrig överge en kompis, hon står upp för den som blir utsatt, hon är positiv, hon vill så väl. Hon är, kort och gott, en väldigt bra vän. Tänk på det och försök ta med henne. För ingen människa vill vara utan vänner, inte du och inte min dotter heller.

bokutlottningen är klar!

Vi hade bokutlottning här hemma efter att vi kom hem från Liseberg. Jag lovade ju att de tio första "följarna" skulle ha chans att vinna en bok och sedan lovade jag att alla som anmälde sig som "följare" innan klockan 1800 ikväll skulle ha chans på en bok. Efter spännande dragning. (Barnen fick säga ett nummer och räknade helt enkelt på er som anmält er i listan) så föll lotten på Ada och Ulrica.

Grattis och tack för att ni följt mig till den här nya bloggen!

Lyckobubbel

Inte visste jag, den där mörka och blåsiga oktoberkvällen för tolv år sedan...

Jag hade följt med en av mina vänner till ett uteställe här i Göteborg, för att fira att hon vid dryga 30 år deltagit på sin första (och, tror jag, enda) karatetävling. Jag stod och smågnabbades med en man i kostym. Han hade "snott" min barstol, eller så var det jag som snott hans. Inte visste jag att jag just då för första gången träffade min man, där och då.

Tänker på det nu. För en timme sedan åkte han, den där mannen som jag smågnabbades med för tolv år, med tre av våra fyra barn (för ordningens skull får jag väl tillägga att två av de fyra barnen inte är mina biologiska barn, men jag har känt dem så länge att de är en naturlig del av mitt liv, men de har sin riktiga mamma, så klart). Tre av våra fyra barn och min man åkte till Liseberg för en timme sedan.

Det var glada skratt hela vägen ut till bilen. Lillagubben har blockflöjtskonsert på Liseberg ihop med tusen (eller något) andra åttaåringar. Jag stannar kvar för jag måste leda mitt aerobicpass på Friskis och Svettis innan jag kan ansluta mig till resten av gänget.

Tänker på det. Vilken otrolig tur jag haft i livet. Vad mycket glädje och lycka jag fått vara med om. Tänker på hur jag hade klarat mig igenom de tuffa åren utan min makes stöd. Kanske hade jag orkat ändå, men jag tvivlar.

Nu skall jag plantera lite blommor en liten stund, innan Friskis och Svettis och sedan Liseberg.

Vilken tur jag haft i livet!

De Ofrivilliga

Jag ser filmen "De Ofrivilliga" av Ruben Östlund. Jag har sett filmen förut. Jag sa det då, när jag såg den första gången. Jag säger det nu när jag ser den för andra gången.

Du måste se den här filmen. Den är obehaglig, mycket obehaglig ibland, men den är så sann i det den beskriver. Scenerna från lärarummet känner jag tyvärr igen sedan jag själv jobbade som lärare.

De Ofrivilliga av Ruben Östlund - se den!

Det blev, trots allt, en bra fredag igår

En glad historia mår man alltid bra av.

Den här bilden är på Dawns föregångare, i brist på bilder på Dawn får ni här Zoe. (Dawn är hälften så stor).

I tisdags var våra hönor ute i trädgården som vanligt. Våra nya hönor (kycklingar kallar man dem nog fortfarande för de är bara 18 veckor) har inte blivit riktigt accepterade av de gamla så de håller sig för sig själva, försöker vara osynliga och jag ställer dem i en egen liten bur inför natten. I tisdags hade nog någon av de stora hönorna (säkert Gloria, om du frågar mig) varit på en allra, allra minsta lilla hönan (Dawn) så att hon och de övriga två försvann från tomten.

Vi letade och letade och letade, men kunde inte hitta dem. Då kallades den stora sökkedjan in (Molly och Pocka). Molly älskar alltid de nya hönorna liiite för mycket. Därför hittar hon också bortsprungna hönor väldigt lätt. Hon hängde över staketet till grannen och svansen gick som en elvisp på henne. Vi lyfte över henne och direkt sprang hon till ett ställe.

De bägge svarta, nya hönorna var hittade! Men Dawn saknades. Vi fortsatte leta, Molly och Pocka också, men vi hittade inte Dawn. Lillagubben grät sig till söms den natten. Nästa dag letade vi efter skolan - utan resultat. Lillagubben var otröstlig på kvällen. Nästa dag gick också mot sitt slut - ingen Dawn. Jag, maken, dottern och Lillagubben var tämligen övertygade att Dawn blivit uppäten av något djur och låg död någonstans.

Så igår eftermiddag kom det förbi två tjejer med en liten bomullstuss. De hade hittat Dawn TRE hus bort! Eftersom vi är den enda familjen i grannskapet som har hönor, var det inte svårt för tjejerna att gissa vart Dawn bodde. Dawn sprang raka vägen till sina svarta hönskompisar och verkar inte ha tagit någon skada av sina ofrivilliga utflykt.

Dessutom, när jag berättade min historia till en av mina vänner, så bjöd hon tillbaka och berättade om sin dotters dvärghamster (finns det sådana eller är det minimarsvin?) som försvann när de glömt stänga locket. Hennes dotter la till en app på min väninnas mobil som gjorde att telefonen fick ficklampa (dagens ungdom...), letade där hon själv hade gömt sig om hon var en sådan där liten minigrej - och vips hittade hon Harry igen. Visst blir man glad av glada historier? '

Har du någon historia som är glad, som vi andra kan få höra om?

Idag är det förresten Göteborgs Varvet här i Göteborg. Vet inte om jag skall cykla och titta på det. Jag börjar alltid gråta när jag ser människor i grupp utföra "stordåd" efter sin förmåga. Lite knäppt, jag vet...

Rakt från hjärtat

Jag tänkte berätta hur det ser ut för oss, här på den andra sidan av min dotters liv. Ta det inte som någon enskild kritik. Det är inte menat som det. Det här inlägget, direkt från hjärtat måste jag bara skriva just nu, bara för att förklara.

Jag tänker på Laila Bagges inlägg om att vissa saker måste man kräva av barn i en viss ålder...

Min dotter kom hem från skolan idag. Planen var att hon skulle ha gjort en idrottsredovisning för sin idrottslärare idag. Det står i kursplanen att alla elever skall hålla i en lektion. Det borde väl jag veta, jag är ju idrottslärare själv...


Min dotter, som har add, som bland mycket annat innebär att hon inte klarar av att stå inför en grupp (det är inte det att hon inte orkar, att hon inte vill, att hon vill ge lärarna på skolan extra arbete HON KAN INTE). Idrottsläraren har gett min dotter möjlighet att vara ensam med henne, att visa en idrottslektion för just bara henne.

Här hemma har vi förberett genom att prata. Jag har försökt hjälpa henne och det borde inte vara några som helst svårigheter eftersom jag har all kunskap som behövs för övningen. Men, och nu kommer vi till men'et som gör att det inte kommer att gå. Min dotter vågar inte och förstår inte meningen med att göra övningen. Med andra barn, så som min son som är åtta år, kan man förklara att han måste göra en sak - och så gör han det. Så går det inte att göra med min dotter.

Att ha med gymnastikkläder är ett besvär för henne och skall jag vara helt ärlig så var jag förvånad att hon överhuvud taget kom iväg till skolan idag. Men det gjorde hon. Och det var bra.

Gymnastikpåsen kom inte med. Idrottslektionen kunde inte min dotter göra, den som hon då inte tränat på, fast jag hjälpt henne med idéer och skrivit upp övningar för henne. Hon får komma tillbaka en annan gång och visa, med gympakläder.

Hur skall jag förklara detta. Missförstå mig inte nu. Ingen skugga skall falla över idrottsläraren som gör sitt bästa, men min dotter misslyckas ju. Jag kan inte få henne att göra det. Hon kan inte. Vad gör vi?

Jag försöker komma på knep för att min dotter skall lyckas. Jag följer henne till skolan när det tar emot. Jag tar emot alla läxor och försöker få henne att göra dem. Jag startar olika samlargrejor, så som stjärnor, kulor och nu senast "raket" för att hon skall få motivation till att lyckas. Hon samlar poäng och får "franskmanikyr" (som jag inte visste existerade innan jag kom på att det kunde hjälpa min dotter) för att få henne att sluta bita på naglarna.

Min dotter försöker också, men hon lyckas inte i våra slipade glasögon, där man mäter längden, höjden, bredden, målet. Hon når inte längden, höjden, bredden, målet för det vi satt upp. Hon når sina egna. Men de räcker inte. Hon måste vara ombytt, hon måste göra en lektion, fast hon inte kommer att lyckas. Och jag, jag är på nytt en helt misslyckad mamma som bara gör fel - i lärarnas ögon. Det är skönt att tänka på att jag inte är ensam, inte min dotter heller. Vi är så många runt om denna jord som uppelever ungefär samma sak.

Under ridlektionerna får min dotter lyckas.

Just nu räcker det tyvärr inte att tänka på det. Just nu ringer det i mina öron "jag är en misslyckad mamma". Min dotter är däremot nöjd och glad. Hon lever i nuet mer än jag. Nu är det fredag, imorgon är det lördag och sedan söndag.

Trevlig fredag, förresten...

Rektorer ser sällan skolans brister | Lärarnas Nyheter

Rektorer ser sällan skolans brister Lärarnas Nyheter Claes Nilholm har undersökt bland annat rektorers tankar kring elever med svårigheter. Hans forskning är väldigt intressant, tycker jag. Missa inte att läsa artikeln!

Ibland går det att påverka

För drygt ett år sedan var jag moderator under en paneldebatt mellan Lidköpings politiska partier. Debatten var kopplad till en undersökning som gjorts i kommunen angående stödbehovet till familjer där ett eller flera barn har adhd/add.

Efter det skrev Kristdemokraterna en motion som gick ut på att;
"kommunen skulle se över nuvarande insatser till familjer med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar".
"att samordningen mellan kommunens förvaltningar förbättras".
"att samverkan och samordning mellan kommunen, hälso- och sjukvården och övriga myndigheter utvecklas för att underlätta för denna grupp av funktionshindrade och deras familjer".

Bra va?

Det bästa av allt är att motionen nu bifallits av Lidköpings kommunfullmäktige!

Kommunfullmäktiges beslut ser ut så här;
"Uppdrag åt berörda nämnder, med social- och arbetsmarknadsnämnden som huvudansvar, att se över insatser för familjer med barn som har neuropsykiatriska funktionsnedsättning och utveckla samordning och samverkan mellan kommunen, hälso- och sjukvården och övriga myndigheter".

Alltså; utveckla SAMORDNING OCH SAMVERKAN!

Det blir en fin fredag det här, det känner jag på mig...

Heja Lidköping!

Om varför "duktig" är svenska språkets fulaste ord

Har du tänkt på att vi använder ordet "duktig" till ett barn, även när det är nyfött? Frågor som "äter hon bra?", "sover han hela natten?" och "kan du duscha utan att hon blir ledsen?" besvaras av föräldern till barnet att det går så där, att det är jobbigt med det ena eller andra eller - "han/hon är så DUKTIG".

Som jag ser det kan inte ett litet barn vara mer eller mindre duktig. Ett barn gör så gott han/hon kan utifrån sina egenskaper som kommer med i paketet, liksom. Att ha ett "duktigt" barn är det bästa man kan ha.

Duktig är ett fast begrepp. Man går från värdelös till duktig (eller jätteduktig också ibland) på en skala som redan är satt. Men "duktig" borde vara relativt. Det borde vara personligt. En som har förmågan att springa fort, världsrekordford är ju duktig. Den som har korta ben som springer sitt allra, allra fortaste, men ändå långt ifrån världsrekordstid är ju också duktig - ufrån förutsättningarna.

Vi har lagt in allt på skalor där vi vet vad som är uselt, okej, bra och duktig för ett barn när det går i första klass. Men alla barn gör ju faktiskt sitt bästa, efter sin förmåga.

Duktig är förresten inget dåligt ord egentligen - om man använder det på rätt sätt - och låter alla vara det - för alla vill vara duktiga och är duktiga utifrån sina förutsättningar.

Jag föreslår att du som läser det här och jag idag skall säga minst tio gånger "du är duktig" till någon som inte brukar få höra det så ofta. Se vad som händer då...

Om varför vi måste fortsätta sprida information kring NPF

Jag läste inne på Laila Bagges blogg här ikväll och blir inte förvånad, men lite ledsen över hur mycket fördomar och förutfattade meningar som ändå finns bland människor (i alla fall hos Laila Bagge och de som läser hos henne).

Dagens trädgårdstips

Om du har en trädgård som har så här många maskrosor, misströsta inte!

Köp dig en bra gräsklippare, ställ in den på lägsta klippningen och kör på. Så blir det så här fint!

Maskrosor är tvååriga, berättade min mamma för mig idag. Det innebär att om du klipper och klipper och klipper varenda maskros innan de blommar och sedan stoppar alltihop i komposten så inte fröna har möjlighet att sprida sig, då har du en maskrosfri gräsmatta efter tre år. Det känns fint att tänka på, tycker jag.
Förresten. Idag var jag på möte med Compassen och utan att säga någonting mer så vill jag bara säga att den 14 september kommer det förmodligen att hända roliga grejor här i Göteborg...

Om spegelbilderna i söndags

Vi ordnade en rideftermiddag för medlemmarna i Compassen i söndags. Sju föräldrar anmälde totalt tolv barn. Regnet drippade ibland och droppade ibland. Ibland var det regnlöst i luften... Barnen älskade det och vi vuxna också. Efter tre timmar på Silvagården åkte barnen hem med sina föräldrar. Glada och  nöjda efter de nya erfarenheterna och de nya vännerna. Om du frågar mig så blir det en likadan rideftermiddag till hösten igen, men då har vi beställt bättre väder...

Nu skall jag och dottern på det obligatoriska halvårsbesöket till tandhygienisten.

Tävling!

Jo, jag erkänner, jag vill inte tappa bort en endaste av er som läser min gamla blogg. Därför ordnar jag en tävling för att "lura med er" (jo, jag sa ju att jag erkänner).
Den av er tio första som väljer att bli "följare" här på min nya blogg innan söndag klockan har chans att vinna en av mina två böcker. (Finns det bara en "följare" då så blir du automatisk vinnare)
Klicka in dig på "följare" här nere till höger på sidan så är du automatiskt med på utlottningen av böcker.

Jag är ingen strykbrädsmamma

Nej, jag stryker bara kläder när jag skall föreläsa, för då måste man ju vara lite extra fin och ha lite extra fina blusar på sig. Annars avskyr jag strykbrädan och strykjärnet som pesten. Jag hade nog inte vidare funderat över det faktum att jag inte var någon strykbrädsmamma innan dottern var tre år. Det blev så att min syster stod och strök något när jag och min dotter var på ett av många besök hos henne och hennes familj. Min treåriga dotter tittade storögd upp på sin moster och frågade;
- Vad är det!?
Vet inte hur det är med er, men jag tycker inte att jag har tid att stryka ut rynkor på kläderna (inte i ansiktet heller för den delen), vare sig då eller nu, faktiskt.
Eller så är jag bara lat...?

Oj, oj, det här var värre än jag tänkte mig

Jag försöker finna mig tillrätta här i min nya "lya", men det går sådär får jag nog erkänna. Jag tänker mig att jag skall föra över alla mina gamla inlägg om någon skulle vilja läsa dem senare, men jag lyckas inte med det... Någon som vet hur man gör?

Nyinflyttad

Eftersom Aftonbladet bestämt sig för att lägga ner sin bloggportal så försöker jag hitta någon annanstans att bo. Får se om jag trivs här. Välkommen hit, du som hittat min nya "bostad".