Om skolstarten imorgon
För många barn börjar utanförskapet imorgon igen. För dig som är vuxen och som läser detta ber jag dig att vara uppmärksam och stötta de barn som inte är med i gemenskapen. Det går att förändra om vi finns med och är uppmärksamma!
Både Lillagubben och dottern längtar lite till skolan nu och det är ju passande eftersom skolan börjar imorgon... Lillagubben längtar till att träffa alla kompisar i klassen och i andra klasser. Han längtar inte direkt efter lärarna eller efter lektionerna (även om han inte har några svårigheter att göra läxan och hänga med i skolan). Dottern längtar till skolan säger hon, men inte till klasskamraterna, men till lärarna och till lektionerna.
Lillagubben har spenderat de sista veckorna med kompisar här eller hemma hos kompisarna. Dottern har varit ensam, utom när hon varit på läger eller hos sin kusin.
Vi har vant oss vid att det är så, både hon och vi föräldrar ändå är det svårt att inte bli berörd när gamla klasskamrater till henne cyklar förbi i grupper, skrattande mot nya äventyr. Tillsammans.
Min dotter sitter ensam här hemma.
Så är det för många barn, fast vuxna som inte är i direkt koppling till dem sällan noterar det. Så här står det i min bok "Är jag normal, mamma?" om den dagen då min dotter (Mika) började fjärde klass:
"Skolan börjar och nu går eleverna i Mikas klass i trean och fyran. Min dotter är inte längre liten och sockersöt, hon börjar bli riktigt stor, tänker jag när jag ser henne på skolgården. Och fast jag lagt ner mycket tid på att hjälpa henne att göra sig iordning på morgonen inför uppropet så ser hon ut som om hon inte passar in där hon står för sig själv på skolgården. Redan där får jag en otäck känsla i magen. "Höstterminen kommer att bli lika tuff som vårterminen." Men precis som inför ett tandläkarbesök, där man vet att man skall in och borra i en tand och ändå sitter och läser en skvallertidning i besöksrummet, väntar jag, passivt medveten om det otäcka som snart drabbar oss.
Mika står för sig själv på skolgården. Hon signalerar rädsla och osäkerhet. Klasskamraterna springer runt och skojar, tar igen tiden de inte setts. Mika vill nog, men vågar inte hänga med om hon inte blir inbjuden. Det blir hon inte längre. De osynliga reglerna är redan igång. Mika vet inte hur man gör, förstår inte".
För många barn börjar utanförskapet imorgon igen. För dig som är vuxen och som läser detta ber jag dig att vara uppmärksam och stötta de barn som inte är med i gemenskapen. Det går att förändra om vi finns med stöttar, bjuder in och är uppmärksamma!
För det är ju så att du och jag kan förändra. Du och jag kan påverka. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Du och jag kan göra något. Du och jag kan hjälpa någon.
Både Lillagubben och dottern längtar lite till skolan nu och det är ju passande eftersom skolan börjar imorgon... Lillagubben längtar till att träffa alla kompisar i klassen och i andra klasser. Han längtar inte direkt efter lärarna eller efter lektionerna (även om han inte har några svårigheter att göra läxan och hänga med i skolan). Dottern längtar till skolan säger hon, men inte till klasskamraterna, men till lärarna och till lektionerna.
Lillagubben har spenderat de sista veckorna med kompisar här eller hemma hos kompisarna. Dottern har varit ensam, utom när hon varit på läger eller hos sin kusin.
Vi har vant oss vid att det är så, både hon och vi föräldrar ändå är det svårt att inte bli berörd när gamla klasskamrater till henne cyklar förbi i grupper, skrattande mot nya äventyr. Tillsammans.
Min dotter sitter ensam här hemma.
Så är det för många barn, fast vuxna som inte är i direkt koppling till dem sällan noterar det. Så här står det i min bok "Är jag normal, mamma?" om den dagen då min dotter (Mika) började fjärde klass:
"Skolan börjar och nu går eleverna i Mikas klass i trean och fyran. Min dotter är inte längre liten och sockersöt, hon börjar bli riktigt stor, tänker jag när jag ser henne på skolgården. Och fast jag lagt ner mycket tid på att hjälpa henne att göra sig iordning på morgonen inför uppropet så ser hon ut som om hon inte passar in där hon står för sig själv på skolgården. Redan där får jag en otäck känsla i magen. "Höstterminen kommer att bli lika tuff som vårterminen." Men precis som inför ett tandläkarbesök, där man vet att man skall in och borra i en tand och ändå sitter och läser en skvallertidning i besöksrummet, väntar jag, passivt medveten om det otäcka som snart drabbar oss.
Mika står för sig själv på skolgården. Hon signalerar rädsla och osäkerhet. Klasskamraterna springer runt och skojar, tar igen tiden de inte setts. Mika vill nog, men vågar inte hänga med om hon inte blir inbjuden. Det blir hon inte längre. De osynliga reglerna är redan igång. Mika vet inte hur man gör, förstår inte".
För många barn börjar utanförskapet imorgon igen. För dig som är vuxen och som läser detta ber jag dig att vara uppmärksam och stötta de barn som inte är med i gemenskapen. Det går att förändra om vi finns med stöttar, bjuder in och är uppmärksamma!
För det är ju så att du och jag kan förändra. Du och jag kan påverka. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Du och jag kan göra något. Du och jag kan hjälpa någon.
Kommentarer
Igår upptäckte jag att två av dotterns "vänner" gick förbi vårat hus, tillsammans och utan att ens vända sig mot oss. Dagen innan hade min tjej ringt till en av dem för att hitta på något, men nej, bortvald igen. Önskar att det kunde ta slut, för det finns inget som gör så ont, för någon som redan är utanför, att gång på gång bli ratad.
Mycket klarar jag, men att se hur ensam hon är, det är bland det svåraste.
Vi hoppas att hösten blir bättre än de senaste två åren. Vi måste ta en dag i taget och hoppas på de nya goda krafterna i skolan.
Kram
Visst jag blev mobbad på gymmnasiet (dock inte av min klass) Men dom i klassen på gymnasiet accepterade den jag var.
Så oftast vänder det på gymnasiet.
en klen tröst för er men endå.
Men eran dotter kan hon inte vara med vännerna hon får på lägret?
Och tycker det är synd att klass kamraterna inte accepterar henne
Kramar
Malene
Kram.
Malene
kram
Malene
Kramar
Malene