Så har de lyckats producera ytterligare en "fantastiskt faktaspäckad och ovinklad" artiklel om adhd på Aftonbladet. Artikeln går väl, i stora drag, ut på att läkarna som jobbar med npf-forskning är så nära bovar och banditer man kan komma. De är "köpta". Går i läkemdelsjättarnas strypkoppel. Har ingen egen hjärnkapacitet utan bestämmer vilka mediciner som skall "skölja över de stackarna som fått en diagnos" på ett hotellrum vid en flygplats för att läkemdelsbolagen har lurat dem.
I stora drag tycker jag att jag fått med vad som sägs i artikeln...
Vissa av delarna jag läser kan man naturligtvis fundera vidare på, granska kritiskt. Det är t ex inte bra att forskare sitter på två stolar. Att man dels får bidrag av ett läkemedelsföretag för att forska kring medicin som de försöker få ut på marknaden.
Det är synd och skam att inte landstingen, landet Sverige kan betala forskarna så de kan stå helt oberoende från läkemedelsföretagen. En annan fråga som jag funderar över, men som jag inte vet något om egentligen är; hur ser det ut på andra forskningsområden inom läkemdelsforskning. Står cancerforskare helt utan koppling från läkemdelsföretagen? Är de andra, "fina" läkare som jobbar med "fina" sjukdomare/funktionsnedsättningar och därmed blandar de inte in sig med läkemedelsföretagen, eller ser det likadant ut där? Jag vet inte, men jag tycker att det verkligen är på sin plats att göra en sådan jämförelse om Aftonbladet vill vara en tidningen med någorlunda självkänsla.
Det står också att "adhd-diagnoserna ökat markant de senaste åren"! Som om det skulle vara något väldigt allvarligt och fel. Är det inte alltid så att när läkare lär sig om en ny sjukdom/funktionsnedsättning så hittar man, I RIMLIGHETENS NAMN, tack och lov fler personer med sjukdomen/funktionsnedsättningen - som i förlängningen får ett bättre liv?
Rätta mig om jag har fel, men skriver inte Aftonbladet otroligt vinklat och ganska elakt om just de läkare/forskare som valt området psykiatri som sitt arbetsområde? Och rätta mig om jag har fel, men förstör inte Aftonbladet för väldigt många drabbade människor genom att skriva så vinklat som de gör om detta område?
Läs artikekeln (om du orkar) här.
fredag 30 september 2011
torsdag 29 september 2011
Nya numret av "Attention" här - hjälpmedel
Mycket matnyttigt i nya numret av "Attention" som kom i brevlådan idag. Du kan också läsa den på nätet här. Temanumret handlar om "hjälpmedel" och är det något som personer med npf, föräldrar, lärare etc efterfrågar så är det verktyg till att lösa svåra saker i vardagen.
Ständig kamp för familjer där npf-svårigheter finns
Jag sitter och jobbar med mina powerpoints till en föreläsning. Vill bara förmedla resultat, för er som missat undersökningen som jag gjorde för drygt ett halvår sedan. Resultatet kommer kanske inte som en chock för så många, men frågan är då, varför händer ingenting?
Se här skillnader i svar mellan de 150 föräldrar som hade barn med något eller flera diagnoser inom npf-området och de 150 föräldrar som hade barn utan diagnoser.
(Efter varje påstående kommer siffran på hur många procent av föräldrarna i de två grupperna som "instämmer helt" i påståendet. Siffra ett är föräldrar till barn med adhd, add, autism och aspergers. Siffra nummer två är för kontrollgruppen föräldrar med barn utan diagnos).
Påstående: "Mitt barn trivs i skolan" 33% (föräldrar till barn med npf) 68% (föräldrar till barn utan npf)
"Mitt barn har vänner i klassen" 28% 78%
"Mitt barn är/har varit mobbad i skolan)24% 7%
"Mitt barns skolsituation har någon gång
påverkat min hälsa negativt" 68% 11%
"Min familj har många vänner" 16% 58%
"Mitt barn har vänner som hon/han
träffar på fritiden" 22% 72%
"Mitt barn sitter mest framför datorn
och/eller tvn på sin fritid" 35% 6%
"Vi får det stöd vi behöver från skola,
kommun, samhälle" 5% 51%
"Jag är nöjd med livet vi lever" 9% 61%
Grupperna har svarat otäckt olika på de olika påståendena. 150 föräldrar i varje grupp. I den första var man alltså förälder till ett eller flera barn med en eller flera diagnoser. I den andra gruppen var man föräldrar till barn utan diagnoser.
Vad tänker/tycker du när du ser siffrorna?
(Ovanstående siffror samt fler siffror och djupintervjuer med 12 föräldrar till barn med npf-diagnoser finns att läsa i boken "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa").
Se här skillnader i svar mellan de 150 föräldrar som hade barn med något eller flera diagnoser inom npf-området och de 150 föräldrar som hade barn utan diagnoser.
(Efter varje påstående kommer siffran på hur många procent av föräldrarna i de två grupperna som "instämmer helt" i påståendet. Siffra ett är föräldrar till barn med adhd, add, autism och aspergers. Siffra nummer två är för kontrollgruppen föräldrar med barn utan diagnos).
Påstående: "Mitt barn trivs i skolan" 33% (föräldrar till barn med npf) 68% (föräldrar till barn utan npf)
"Mitt barn har vänner i klassen" 28% 78%
"Mitt barn är/har varit mobbad i skolan)24% 7%
"Mitt barns skolsituation har någon gång
påverkat min hälsa negativt" 68% 11%
"Min familj har många vänner" 16% 58%
"Mitt barn har vänner som hon/han
träffar på fritiden" 22% 72%
"Mitt barn sitter mest framför datorn
och/eller tvn på sin fritid" 35% 6%
"Vi får det stöd vi behöver från skola,
kommun, samhälle" 5% 51%
"Jag är nöjd med livet vi lever" 9% 61%
Grupperna har svarat otäckt olika på de olika påståendena. 150 föräldrar i varje grupp. I den första var man alltså förälder till ett eller flera barn med en eller flera diagnoser. I den andra gruppen var man föräldrar till barn utan diagnoser.
Vad tänker/tycker du när du ser siffrorna?
(Ovanstående siffror samt fler siffror och djupintervjuer med 12 föräldrar till barn med npf-diagnoser finns att läsa i boken "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa").
Men morfar är inte ung!
Vi är på allergimottagningen för att göra årets kontroller. Vi får en ny läkare för den gamle som följt dottern sedan hon var liten har börjat på nytt jobb. Dottern nya läkare visar sig vara lika empatisk som hon är kort. Hon kommer nog från Indien att döma av brytningen. Krulligt, svart hår, med inslag av grått har samlats till en knut i nacken. Hon har så snälla ögon, den här läkaren. Hon undrar hur det är. Som vanligt säger min dotter, "okej". Men det är inte okej. Hon har nästan varje dag ont i magen, ont i huvudet och mår illa. Det här gör att hon mer sällan, än tidigare kommer iväg till skolan. Jag säger att vi kan inte ha det så här som vi har det. Det är ohållbart. Något måste göras!
- Jag förstår, säger den snälla doktorn.
Hon ordinerar många olika tester. Tester vi inte gjort tidigare. Vi pratar om allergi och vi pratar om ADD. Hon lyssnar, förstår. Hon vill så väl.
Min dotter behöver gå på toaletten. Jag och läkaren blir ensamma i mottagningsrummet. Hon tittar på mig med sorgsen blick och frågar på bruten, vacker, svenska;
- Har hon inga vänner?
- Nej, nästan inga.
- Men släktingar då?
- Jo, hon har en kusin som hon är med ibland, de tycker mycket om varandra och så har hon en väldigt snäll vän som hon känt sedan hon var liten som är i samma ålder som hon och så har hon sin morfar, säger jag, nästan som för att trösta läkaren.
- Men, morfar är inte ung!
Och det har hon ju rätt i. Man måste få ha vänner i sin egen ålder som man kan spegla sig i, som man kan få bekräftelse av. Morfar är bra, han är inte ung, men han är faktiskt en bra kompis till min dotter, när hon nu inte har så många kompisar.
Min dotter kommer in i rummet igen. Vi pratar lite till. Sedan tas blodprover. Vi skall snart tillbaka och göra andra, större, jobbigare prover. Det känns väldigt bra när vi säger "hej då" till vår nya läkare. Hon verkar så snäll den där läkaren som till och med är kortare än Lillagubben. Empati sitter inte i en människas längd och morfar är, som sagt inte ung.
Jag berättar för min dotter om samtalet jag hade med läkaren när hon var ute. Vi skrattar så vi kiknar. Det känns bra. Det blir säkert bra. Man måste tro på det. Det blir bra det här.
Förövrigt föreläste jag på "Familjestödsenheten" här i Göteborg igår kväll. Nästan bara föräldrar i publiken. Det är en skön känsla när man berättar något och så tittar man ut över åhörarna och noterar att över hälften nickar igenkännande med ett litet leende på sina läppar.... Vi behöver sådant, alla människor, att få känna igen oss i varandra, att få spegla oss, att få känna att vi tillhör en grupp och inte känna oss "utanför".
- Jag förstår, säger den snälla doktorn.
Hon ordinerar många olika tester. Tester vi inte gjort tidigare. Vi pratar om allergi och vi pratar om ADD. Hon lyssnar, förstår. Hon vill så väl.
Min dotter behöver gå på toaletten. Jag och läkaren blir ensamma i mottagningsrummet. Hon tittar på mig med sorgsen blick och frågar på bruten, vacker, svenska;
- Har hon inga vänner?
- Nej, nästan inga.
- Men släktingar då?
- Jo, hon har en kusin som hon är med ibland, de tycker mycket om varandra och så har hon en väldigt snäll vän som hon känt sedan hon var liten som är i samma ålder som hon och så har hon sin morfar, säger jag, nästan som för att trösta läkaren.
- Men, morfar är inte ung!
Och det har hon ju rätt i. Man måste få ha vänner i sin egen ålder som man kan spegla sig i, som man kan få bekräftelse av. Morfar är bra, han är inte ung, men han är faktiskt en bra kompis till min dotter, när hon nu inte har så många kompisar.
Min dotter kommer in i rummet igen. Vi pratar lite till. Sedan tas blodprover. Vi skall snart tillbaka och göra andra, större, jobbigare prover. Det känns väldigt bra när vi säger "hej då" till vår nya läkare. Hon verkar så snäll den där läkaren som till och med är kortare än Lillagubben. Empati sitter inte i en människas längd och morfar är, som sagt inte ung.
Jag berättar för min dotter om samtalet jag hade med läkaren när hon var ute. Vi skrattar så vi kiknar. Det känns bra. Det blir säkert bra. Man måste tro på det. Det blir bra det här.
Förövrigt föreläste jag på "Familjestödsenheten" här i Göteborg igår kväll. Nästan bara föräldrar i publiken. Det är en skön känsla när man berättar något och så tittar man ut över åhörarna och noterar att över hälften nickar igenkännande med ett litet leende på sina läppar.... Vi behöver sådant, alla människor, att få känna igen oss i varandra, att få spegla oss, att få känna att vi tillhör en grupp och inte känna oss "utanför".
onsdag 28 september 2011
Finns ADD?
För ett tag sedan blev jag intervjuad av en journalist som arbetar för tidningen SIL. Artikeln är nu gjord och den är verkligen läsvärd tycker jag. Till artikeln om min dotter och det personliga perspektivet av ADD och npf-diagnoser så finns en artikel med Svenny Kopp och sedan en artikel där tre olika läkare fått ge sin syn på varför man inte använder sig av ADD-diagnosen, samt varför man gör det. På BNK, där min dotter är utredd/utreds finns en uppfattning bland några läkare att ADD-diagnosen inte bör användas. På andra ställen finns uppfattningen att ADD-diagnosen bör användas och då kanske framförallt för att ADD är så vitt skillt från ADHD i vilka svårigheter/lättheter en person kan ha. Jag tycker att hela den här artikelserien är mycket väl värd att läsa och att diskutera också. Är det de här "bråket", att man inte kan enas kring vad man skall kalla de svårigheter som bland annat min dotter har, som gör att så få människor känner tilll svårigheterna och diagnosen?
Artiklarna kan du hitta här. Skrolla ner till sidan 50 så kommer artikeln om mig och efter det faktaartikeln med Svenny Kopp. Efter det kommer diskussionen om ADD. Mycket intressant, tycker jag, att läsa detta och lite förklarar det kanske varför ADD hittills inte blivit tillräckligt uppmärksammat.
Artiklarna kan du hitta här. Skrolla ner till sidan 50 så kommer artikeln om mig och efter det faktaartikeln med Svenny Kopp. Efter det kommer diskussionen om ADD. Mycket intressant, tycker jag, att läsa detta och lite förklarar det kanske varför ADD hittills inte blivit tillräckligt uppmärksammat.
Ibland betyder diagnos mycket för en människa
Det finns ju en och annan som ifrågasätter varför man sätter diagnos på människor "man STÄMPLAR barnen för hela deras LIV" ropas det från vissa håll. Många av dem med åsikterna att man inte skall diagnostisera barn med npf-svårigheter är sådana människor som inte egentligen har så mycket kunskap i frågan... Jag har hittills bara träffat två personer som själva har erfarenhet av diagnos, som varit negativa. Den ena hade en son som inte fick göra lumpen i och med att han hade fyra bokstäver på sin ansökan... En annan var en sjuksköterska vars son hade diagnos, tror jag, (men jag fick aldrig riktigt grepp om hur det egentligen stod till där, om hon hade en son och om han hade diagnos...).
Jag tycker egentligen inte att själva namnet på en svårighet är viktig.
Diagnosen i sig är inte viktig, kalla svårigheterna för vad ni vill, men det att få förståelse för vad som är svårt, så att man kan försonas med sig själv, så att man kan hitta sina förmågor, sina lättheter är det viktiga med en diagnos, menar jag.
Jag fick ett mejl från en kvinna som läst ett inlägg i min blogg. Jag tycker att hennes mejl, hennes beskrivning över sig själv, sitt liv och känslan av att få en diagnos, en förklaring är så viktig och stark och berör så mycket att jag frågade om jag fick lägga ut det här och det fick jag. Hon skriver så här:
Hej!
Vad härligt det var att läsa inlägget “Diagnos eller inte”! Samma med kommentarerna.
Jag är en ensamstående tvåbarnsmamma som nyss för ca ett år sen fick min diagnos. ADHD. Jag är 30, fyller 31 i december, och jag har aldrig fungerat inom samhällets ramar.. Jag har aldrig kunnat passa tider, komma ihåg, hålla tyst, hålla mig till en sak/projekt och faktiskt avsluta det, slappna av, "sluta tänka" och kunna sova lugnt. Jag har alltid känt mig konstig, annorlunda och just så jävla misslyckad. När arbetsterapeuten som skötte delar av min utredning sa åt mig att jag var "ok" och att jag inte är dum i huvudet, trög eller helt bakom flötet, annorlunda är vanligt, ju, så var det som att en lampa tändes ovanför huvudet. Även om någon nån gång sagt åt mig att jag är bra och fin, så tog jag det inte till mig, det kunde ju inte varit allvarligt menat.. Dålig självkänsla, någon?
När jag fick komma en sista gång, när diagnosen blev förklarad och jag fick fråga vad jag ville, så satt jag som en toka och skrattade och log mig igenom hela mötet.. Jag kände mig fånigt befriad, lätt, flytande, fokuserad (och i mitt fall är det mindre vanligt haha) och så otroligt tacksam. Och tackade för diagnosen!
Mina barn, särskilt min son som är tolv år, har fått lida något så otroligt (utan att dom vet om det, dock) pga mina små "quirks". Jag har som flicka och kvinna lidit av en rejält jävla hård släng av obehandlad adhd. Vilket i sig har skapat en hel del problem, då jag utvecklat andra svårigheter, vilket också försvårade delar av utredningen. Enda sen jag var liten mindre minst. Tacka gudarna, jag är precis så jävla bra som jag kan vara.. Nu har jag nåt att jobba med, nu vågar jag TRO igen! Nu vågar jag börja kika bakom gardinen, rota i garderoben, och se bakåt, utan att hata, nedvärdera, skämmas över och sörja mitt eget jag, mitt förflutna. Jag tänker inte be om förlåtelse för vem jag är längre, och nu vet jag, iaf på en höft, varför jag är som jag är. Och nej, jag kommer nog aldrig kunna ha ett fantastiskt kontorsarbete med samma pappersarbete varje dag för resten av livet. Men jag filar på vad jag faktiskt KAN! Att se positivt på min framtid, att känna lite tillit och trygghet, istället för ångest, oro och stress.
Jag är glad över min diagnos!
(Allt som eventuellt skulle kunna identifiera kvinnan som skrivit mejlet är borttaget eller ändrat så att hon skall få fortsätta att vara anonym).
Jag tycker egentligen inte att själva namnet på en svårighet är viktig.
Diagnosen i sig är inte viktig, kalla svårigheterna för vad ni vill, men det att få förståelse för vad som är svårt, så att man kan försonas med sig själv, så att man kan hitta sina förmågor, sina lättheter är det viktiga med en diagnos, menar jag.
Jag fick ett mejl från en kvinna som läst ett inlägg i min blogg. Jag tycker att hennes mejl, hennes beskrivning över sig själv, sitt liv och känslan av att få en diagnos, en förklaring är så viktig och stark och berör så mycket att jag frågade om jag fick lägga ut det här och det fick jag. Hon skriver så här:
Hej!
Vad härligt det var att läsa inlägget “Diagnos eller inte”! Samma med kommentarerna.
Jag är en ensamstående tvåbarnsmamma som nyss för ca ett år sen fick min diagnos. ADHD. Jag är 30, fyller 31 i december, och jag har aldrig fungerat inom samhällets ramar.. Jag har aldrig kunnat passa tider, komma ihåg, hålla tyst, hålla mig till en sak/projekt och faktiskt avsluta det, slappna av, "sluta tänka" och kunna sova lugnt. Jag har alltid känt mig konstig, annorlunda och just så jävla misslyckad. När arbetsterapeuten som skötte delar av min utredning sa åt mig att jag var "ok" och att jag inte är dum i huvudet, trög eller helt bakom flötet, annorlunda är vanligt, ju, så var det som att en lampa tändes ovanför huvudet. Även om någon nån gång sagt åt mig att jag är bra och fin, så tog jag det inte till mig, det kunde ju inte varit allvarligt menat.. Dålig självkänsla, någon?
När jag fick komma en sista gång, när diagnosen blev förklarad och jag fick fråga vad jag ville, så satt jag som en toka och skrattade och log mig igenom hela mötet.. Jag kände mig fånigt befriad, lätt, flytande, fokuserad (och i mitt fall är det mindre vanligt haha) och så otroligt tacksam. Och tackade för diagnosen!
Mina barn, särskilt min son som är tolv år, har fått lida något så otroligt (utan att dom vet om det, dock) pga mina små "quirks". Jag har som flicka och kvinna lidit av en rejält jävla hård släng av obehandlad adhd. Vilket i sig har skapat en hel del problem, då jag utvecklat andra svårigheter, vilket också försvårade delar av utredningen. Enda sen jag var liten mindre minst. Tacka gudarna, jag är precis så jävla bra som jag kan vara.. Nu har jag nåt att jobba med, nu vågar jag TRO igen! Nu vågar jag börja kika bakom gardinen, rota i garderoben, och se bakåt, utan att hata, nedvärdera, skämmas över och sörja mitt eget jag, mitt förflutna. Jag tänker inte be om förlåtelse för vem jag är längre, och nu vet jag, iaf på en höft, varför jag är som jag är. Och nej, jag kommer nog aldrig kunna ha ett fantastiskt kontorsarbete med samma pappersarbete varje dag för resten av livet. Men jag filar på vad jag faktiskt KAN! Att se positivt på min framtid, att känna lite tillit och trygghet, istället för ångest, oro och stress.
Jag är glad över min diagnos!
(Allt som eventuellt skulle kunna identifiera kvinnan som skrivit mejlet är borttaget eller ändrat så att hon skall få fortsätta att vara anonym).
tisdag 27 september 2011
Just idag
Just idag skall jag åka till Örebro och föreläsa för en grupp människor om bland annat att det kan gå bra med hjälp av kunskap, förståelse och bemötande även om livet ändå är tufft för ett barn med npf.
Just idag känns det som ett hån för mig och för min familj...
Livet är inte alltid lätt, men det hade varit skönt att någon gång få uppleva en hel vecka där det mesta flyter på.
Fast vem får egentligen göra det?
Känner du någon?
Man lever sitt liv, med sina referenser. Kan egentligen inte jämföra sig med andra. Skall nog inte heller jämföra sig med andra.
Jag lever mitt liv. Med min familij. Med våra referenser. Inte värt att jämföra sig med andra.
Jag samlar ihop mig. Reser på mig. Går vidare.
Om ett par timmar är livet i balans igen.
Då kör jag till Örebro...
Just idag känns det som ett hån för mig och för min familj...
Livet är inte alltid lätt, men det hade varit skönt att någon gång få uppleva en hel vecka där det mesta flyter på.
Fast vem får egentligen göra det?
Känner du någon?
Man lever sitt liv, med sina referenser. Kan egentligen inte jämföra sig med andra. Skall nog inte heller jämföra sig med andra.
Jag lever mitt liv. Med min familij. Med våra referenser. Inte värt att jämföra sig med andra.
Jag samlar ihop mig. Reser på mig. Går vidare.
Om ett par timmar är livet i balans igen.
Då kör jag till Örebro...
måndag 26 september 2011
Vill du hjälpa mig?
Vill du hjälpa mig att nå ut till fler åhörare med min föreläsning, så får du väldigt gärna göra det! Städer jag skall till den här terminen är: Växjö 4/10, Helsingborg 11/10, Lidköping 18/10, Malmö 26/10, Falköping 15/11, Karlstad 22/11, Falkenberg 29/11, Herrljunga 5/12, Göteborg 6/12.
(Priset är olika om du är anhörig eller proffesionell som kommer på föreläsningen).
(Priset är olika om du är anhörig eller proffesionell som kommer på föreläsningen).
Adhd/add skola, familj, fritid – det går att lyckas!
”Du vet nog redan att barn med adhd/add ofta trivs sämre i skolan än sina klasskamrater, att de oftare blir mobbade, att de har färre kompisar, har få fritidsaktiviteter och tränar mindre än sina jämnåriga? Du vet kanske också att barnens föräldrar mår sämre, har färre vänner, ofta sjukskriver sig, är deprimerade och i allmänhet har sämre kontakt med barnets skola? Ibland känns det hopplöst, för mycket är så svårt för barnet, det är svårt att lyckas, men det går faktiskt att vända den negativa trenden. Det går att vända mörkt till ljust, kris till utveckling, fiasko till succé – det stavas lättheter och styrkor!”
Malene Larssen är pedagog, författare, journalist och ett levande bevis på att det faktiskt går. Hennes 16-åriga dotter fick diagnosen add när hon var elva år. Malene skriver just nu på sin tredje bok och jobbar med kognitiv beteende counselling just för att vända trender, tankemönster och hitta strategier för barn med adhd/add och deras familjer
Läs Malenes blogg: http://adhd-add-allaharlattheter.blogspot.com/
|
Malenes böcker:
- Är jag normal, mamma? : Att se, förstå och möta en flicka med ADD
Mika är en flicka med svårigheter som inte syns. När hon är knappt tolv får hon diagnosen ADD.
Mikas mamma Malene Larssen har skrivit boken dels ur ett föräldraperspektiv, men också sett ur en lärares ögon. Därför finns det många tips, tankar och idéer på hur man kan underlätta för barn med osynliga funktions- hinder.
Malene Larssen är utbildad lärare i svenska och idrott, på senare år har hon också utbildat sig i journalistik.
Mikas mamma Malene Larssen har skrivit boken dels ur ett föräldraperspektiv, men också sett ur en lärares ögon. Därför finns det många tips, tankar och idéer på hur man kan underlätta för barn med osynliga funktions- hinder.
Malene Larssen är utbildad lärare i svenska och idrott, på senare år har hon också utbildat sig i journalistik.
- Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa
Det började med en enkätundersökning där vi undersökte skillnader mellan familjer som har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och familjer där barnen inte har något funktionshinder. Skillnaderna var så häpnadsväckande att vi var tvugna att gå vidare...
Det är inte en berättelse, utan tolv. Tolv föräldrar berättar sin historia om sitt barns svårigheter, om skolan, om fritiden och om familjelivet. Det är ingen rolig bok, men väldigt viktig.
Det är inte en berättelse, utan tolv. Tolv föräldrar berättar sin historia om sitt barns svårigheter, om skolan, om fritiden och om familjelivet. Det är ingen rolig bok, men väldigt viktig.
Böckerna gå att beställa från adlibris: www.ablibris.com
Så var det med den måndagen...
Hoppas ni har en bra måndag. Min måndag efter att jag skrev mitt morgoninlägg började med att Lillagubben blivit sjuk under natten - ont i halsen, hosta och kraxig röst så han fick vara hemma. (Nu är han så stor att han klarar sig hemma, bara någon kommer hem och fixar lite lunch till honom).
Dottern fick, som vanligt, frukost på sängen. Glutenfritt bröd eftersom vi mer och mer misstänker att hennes magont har lite med gluten att göra. Sedan kom tecknen på att morgonen inte skulle bli smidig och angenäm. Vår dotter låg kvar i sängen. Hon sa att hon hade ont i magen, ont i huvudet och mådde illa. Jag försöker att inte bli frustrerad. Ibland lyckas jag med det, men ibland lyckas jag mindre bra. Idag tog det hårt på mig det här ständiga gnisslandet i maskineriet. När vet man om det onda är farligt, dessutom?
Jag bestämde mig för att låta bägge barnen vara hemma. Lillagubben var sjuk och Dottern hade jag inte fått iväg till skolan om jag så pistolhotade henne. Ni som varit med om/är med om samma sak, vet vad jag menar.
Iväg till utbildningen i Kognitiv Beteende Terapi. Mindfullness... Inte lätt att vara "mindfull" när livet är stökigt, när det enda man egentligen orkar är att krypa in under en filt och gråta... Men det är då, konstigt nog, när det är som svårast, man behöver vara här och nu. Det är då man behöver "äta små bitar av livet", inte tänka på vad som komma skall inte heller tänka på saker som varit. Vara här och nu.
Alldeles i slutet av föreläsningen fick lyssna på en låt som gick ut på att en stressad man kom hem till sin "ostressade" pappa som bodde på en gård. Sonen frågade varför pappan aldrig var stressad och fick till svar ungefär det här:
"När jag sover så sover jag, när jag vaknar så vaknar jag, när jag äter så äter jag, när jag tänker så tänker jag, när jag pratar så pratar jag, när lyssnar så lyssnar jag, när jag drömmer så drömmer jag, men du, du när du sover så vaknar du, när du vaknar så äter du, när du äter så tänker du, när du pratar så lyssnar du, när du lyssnar så drömmer du".
Så där lever de flesta av oss nutidsmänniskor. Vi är sällan här och nu, i stunden som är, upplever den. Så länge man inte blir stressad av det så går det bra och så länge man kan styra över det går det nog också rimligen bra. Det är när man inte kan styra över det som man blir riktigt stressad.
Jag tänker på i onsdags när jag satt på en föreläsning och lyssnade på Anna Kåver och Dialektisk Beteende Terapi. Jag fick sms av Dottern som jag var tvungen att svara på annars hade hon gått från skolan. Jag försökte hitta lösningar, lugna, förtydliga, förenkla. Samtidigt försökte jag ta in vad Anna Kåver sa. Inte lätt att vara "mindfull" när verkligheten pockar på din uppmäkrsamhet, men viktigt att försöka när man får möjlighet.
Ikväll skall jag "andas i fyrkant" en stund och inte tänka på vad som hänt idag eller igår, inte heller fundera på om Dottern går till skolan imorgon. Jag skall vara "här och nu en" stund. Jag skall försöka tänka på det faktum att trots att mycket är så besvärligt och jobbigt, så är det, trots det, rätt fantastiskt att leva ändå.
Dottern fick, som vanligt, frukost på sängen. Glutenfritt bröd eftersom vi mer och mer misstänker att hennes magont har lite med gluten att göra. Sedan kom tecknen på att morgonen inte skulle bli smidig och angenäm. Vår dotter låg kvar i sängen. Hon sa att hon hade ont i magen, ont i huvudet och mådde illa. Jag försöker att inte bli frustrerad. Ibland lyckas jag med det, men ibland lyckas jag mindre bra. Idag tog det hårt på mig det här ständiga gnisslandet i maskineriet. När vet man om det onda är farligt, dessutom?
Jag bestämde mig för att låta bägge barnen vara hemma. Lillagubben var sjuk och Dottern hade jag inte fått iväg till skolan om jag så pistolhotade henne. Ni som varit med om/är med om samma sak, vet vad jag menar.
Iväg till utbildningen i Kognitiv Beteende Terapi. Mindfullness... Inte lätt att vara "mindfull" när livet är stökigt, när det enda man egentligen orkar är att krypa in under en filt och gråta... Men det är då, konstigt nog, när det är som svårast, man behöver vara här och nu. Det är då man behöver "äta små bitar av livet", inte tänka på vad som komma skall inte heller tänka på saker som varit. Vara här och nu.
Alldeles i slutet av föreläsningen fick lyssna på en låt som gick ut på att en stressad man kom hem till sin "ostressade" pappa som bodde på en gård. Sonen frågade varför pappan aldrig var stressad och fick till svar ungefär det här:
"När jag sover så sover jag, när jag vaknar så vaknar jag, när jag äter så äter jag, när jag tänker så tänker jag, när jag pratar så pratar jag, när lyssnar så lyssnar jag, när jag drömmer så drömmer jag, men du, du när du sover så vaknar du, när du vaknar så äter du, när du äter så tänker du, när du pratar så lyssnar du, när du lyssnar så drömmer du".
Så där lever de flesta av oss nutidsmänniskor. Vi är sällan här och nu, i stunden som är, upplever den. Så länge man inte blir stressad av det så går det bra och så länge man kan styra över det går det nog också rimligen bra. Det är när man inte kan styra över det som man blir riktigt stressad.
Jag tänker på i onsdags när jag satt på en föreläsning och lyssnade på Anna Kåver och Dialektisk Beteende Terapi. Jag fick sms av Dottern som jag var tvungen att svara på annars hade hon gått från skolan. Jag försökte hitta lösningar, lugna, förtydliga, förenkla. Samtidigt försökte jag ta in vad Anna Kåver sa. Inte lätt att vara "mindfull" när verkligheten pockar på din uppmäkrsamhet, men viktigt att försöka när man får möjlighet.
Ikväll skall jag "andas i fyrkant" en stund och inte tänka på vad som hänt idag eller igår, inte heller fundera på om Dottern går till skolan imorgon. Jag skall vara "här och nu en" stund. Jag skall försöka tänka på det faktum att trots att mycket är så besvärligt och jobbigt, så är det, trots det, rätt fantastiskt att leva ändå.
Länk till konferensen om npf i Göteborg
Kommer här: (och här om inte den första fungerar...) http://www.goteborg.se/wps/portal/efus
Måndag morgon
Måndag morgon har aldrig varit någon favorit i vår familj...
Idag tänker vi positivt - den här veckan skall gå bra.
Mötena vi skall gå på denna veckan skall leda till något positivt, orienteringsdagen kommer att fungera, proven kommer att gå bra, mina föreläsningar kommer att tas emot positivt.
Dottern kommer att gå till skolan varje dag denna vecka.
Och
Lillagubbens fotbollsmatch kommer att sluta oavgjort (jag tycker det är bästa resultatet för en fotbollsmatch för då kan alla bli glada).
Berätta om något positivt som kommer att hända dig den här veckan!
Idag tänker vi positivt - den här veckan skall gå bra.
Mötena vi skall gå på denna veckan skall leda till något positivt, orienteringsdagen kommer att fungera, proven kommer att gå bra, mina föreläsningar kommer att tas emot positivt.
Dottern kommer att gå till skolan varje dag denna vecka.
Och
Lillagubbens fotbollsmatch kommer att sluta oavgjort (jag tycker det är bästa resultatet för en fotbollsmatch för då kan alla bli glada).
Berätta om något positivt som kommer att hända dig den här veckan!
söndag 25 september 2011
En liten fråga
Ni är ganska många som läser min blogg, flera hundra och det tycker jag är fantastiskt roligt. Nu skulle jag vilja ha lite feedback från er. Finns det något som just du skulle vilja att jag skrev om mer? Är du nöjd med det jag skriver? Saknar du något? Undrar du något?
Är du helt nöjd så kan du ju meddela det genom att trycka på knappen under detta inlägg där det står "intressant" så har jag ändå fått feedback från just dig.
Nu skall jag och familjen ut och plocka svamp. Hundarna skall så klart med också, men trots att de är "tryffelhundar" så är de ganska dåliga på att hitta svamp. Det gör egentligen ingenting för de är bra på andra saker som att sitta, ligga, springa, gosa och busa.
Alla är vi bra på något. Det gäller bara att hitta just det som varje människa är bra på.
Var inte blyg nu, hör av dig idag. Jag skulle bli så himla glad då!
Är du helt nöjd så kan du ju meddela det genom att trycka på knappen under detta inlägg där det står "intressant" så har jag ändå fått feedback från just dig.
Nu skall jag och familjen ut och plocka svamp. Hundarna skall så klart med också, men trots att de är "tryffelhundar" så är de ganska dåliga på att hitta svamp. Det gör egentligen ingenting för de är bra på andra saker som att sitta, ligga, springa, gosa och busa.
Alla är vi bra på något. Det gäller bara att hitta just det som varje människa är bra på.
Var inte blyg nu, hör av dig idag. Jag skulle bli så himla glad då!
lördag 24 september 2011
Jag blev den mamman jag behövde vara
Vi har städdag idag innan hundarna skall få komma ut på långpromenad. Lillagubben har gjort sina uppgifter och hoppade sedan galant upp på sin stålhäst - mot nya äventyr med kompisarna. Dottern är på sitt rum och "grejar" lite.
Återigen slås jag av vilka olika liv de lever och vilken olik mamma jag är till dem, på något sätt som inte går att se med blotta ögat.
Jag tänker på den tiden, när Dottern var i Lillagubbens ålder. Hur jag krampaktigt försökte vara en likadan mamma som alla de andra flickorna i dotterns klass hade. Jag kände hur de tänkte och pratade sinsemellan om vilken curlingmamma jag var. Hur jag försökte sopa igen spåren efter mig, vara osynlig, men finnas där hela tiden. För att min dotter behövde mig. Jag blev den mamman min dotter behövde och jag är fortfarande den mamma min dotter behöver. Det finns så många olika barn och därför finns det så många olika mammor. Jag tror att vi alla gör vårt bästa - med olika resultat.
Vi blir den mamma vårt barn behöver. För de flesta av oss mammor (och även pappor) krävs det inte så mycket mer än att vi är de vi är och möter våra barn som de är, men när ett barn har andra behov - särskilda behov, som det så fint heter, då måste vi jobba mycket med vår mammaroll, vi måste bli annorlunda, vi måste anstränga oss mer, vi måste bli de mammor som våra barn behöver att vi är, inte de mammor som vi själva tror att vi skall bli. Snurrigt det här, men jag tror att det finns något viktigt i det, att tänka på.
Nu skall jag tvätta golvet, medans solen skiner utanför huset. Snart skall vi ut i skogen och leta svamp med hundarna. Ha en skön lördag allihopa!
Återigen slås jag av vilka olika liv de lever och vilken olik mamma jag är till dem, på något sätt som inte går att se med blotta ögat.
Jag tänker på den tiden, när Dottern var i Lillagubbens ålder. Hur jag krampaktigt försökte vara en likadan mamma som alla de andra flickorna i dotterns klass hade. Jag kände hur de tänkte och pratade sinsemellan om vilken curlingmamma jag var. Hur jag försökte sopa igen spåren efter mig, vara osynlig, men finnas där hela tiden. För att min dotter behövde mig. Jag blev den mamman min dotter behövde och jag är fortfarande den mamma min dotter behöver. Det finns så många olika barn och därför finns det så många olika mammor. Jag tror att vi alla gör vårt bästa - med olika resultat.
Vi blir den mamma vårt barn behöver. För de flesta av oss mammor (och även pappor) krävs det inte så mycket mer än att vi är de vi är och möter våra barn som de är, men när ett barn har andra behov - särskilda behov, som det så fint heter, då måste vi jobba mycket med vår mammaroll, vi måste bli annorlunda, vi måste anstränga oss mer, vi måste bli de mammor som våra barn behöver att vi är, inte de mammor som vi själva tror att vi skall bli. Snurrigt det här, men jag tror att det finns något viktigt i det, att tänka på.
Nu skall jag tvätta golvet, medans solen skiner utanför huset. Snart skall vi ut i skogen och leta svamp med hundarna. Ha en skön lördag allihopa!
fredag 23 september 2011
Om synen på adhd/add
Jag hittade det här på en hemsida som en tjej vid namn Zara "Tingeling" Öberg håller i. Plötsligt bidde man lite trött så här på fredags eftermiddag...
Hur behandlas ADHD?
Den ADHD "epidemi" som har skapat en generation av narkotikamissbrukare beror till stor del av medicineringen mot ADHD, som innebär att den konventionella metoden för att motverka ADHD är normalt läkemedelsbehandling med Ritalin ®, Concerta ®, Adderall ® och Strattera ® som innehåller metylfenidat, en kraftfull psykostimulernade drog, i samma klass som kokain.
Metylfenidat verkar på liknande sätt som beroendeframkallande droger. Ritalin, till exempel, har samma farmakologiska profil som kokain, men med en effekt som är ännu mer potent. Forskare har funnit att Ritalin i tablettform ger mer av de neurala transportörer som ansvarar för den upplevelse att känna sig "hög" som även upplevs av missbrukare som har rökt eller injicerat kokain.
I grund och botten håller vi alltså på att skapa en stor mängd nya narkomaner från dagens barn och de som redan har växt upp med Ritalin upplever ofta att de är som inmålade i ett hörn, är som i en bubbla och inte har förmåga att kommunicera med omvärlden. Att allt går i slow motion, att de inte hänger med och det blir en inre sorg eftersom de fråntas sin egen förmåga till rörelse och drivkraft.
Det är också värt att nämna att, i likhet med antidepressiva läkemedel, har vissa ADHD droger kopplats till en ökad risk för självmordstankar och självmordsbeteende.
Strattera ®, som innehåller atomoxetin hydroklorid, bär denna varning:
Hallucinationer, ökad aggressivitet, hjärtinfarkt och stroke är också möjliga biverkningar från ADHD-droger.
Ritalin-Aanvändningen i USA är helt utan kontroll och USA´s farmaceuter distribuerar idag fem gånger mer Ritalin än resten av världen tillsammans. Totalt är 60-90 procent av amerikanska barn med uppmärksamhetsstörningar också ordinerade Ritalin. Idag är dessa barn cirka 3-5 procent av de amerikanska barn- och ungdomarna.
Per definition stimulerar Ritalin ditt centrala nervsystem, vilket leder till biverkningar såsom:
• Förhöjt blodtryck
• Ökad hjärtfrekvens
• Ökad kroppstemperatur
• Ökad vakenhet
• Undertryckt aptit
Hur behandlas ADHD?
Den ADHD "epidemi" som har skapat en generation av narkotikamissbrukare beror till stor del av medicineringen mot ADHD, som innebär att den konventionella metoden för att motverka ADHD är normalt läkemedelsbehandling med Ritalin ®, Concerta ®, Adderall ® och Strattera ® som innehåller metylfenidat, en kraftfull psykostimulernade drog, i samma klass som kokain.
Metylfenidat verkar på liknande sätt som beroendeframkallande droger. Ritalin, till exempel, har samma farmakologiska profil som kokain, men med en effekt som är ännu mer potent. Forskare har funnit att Ritalin i tablettform ger mer av de neurala transportörer som ansvarar för den upplevelse att känna sig "hög" som även upplevs av missbrukare som har rökt eller injicerat kokain.
I grund och botten håller vi alltså på att skapa en stor mängd nya narkomaner från dagens barn och de som redan har växt upp med Ritalin upplever ofta att de är som inmålade i ett hörn, är som i en bubbla och inte har förmåga att kommunicera med omvärlden. Att allt går i slow motion, att de inte hänger med och det blir en inre sorg eftersom de fråntas sin egen förmåga till rörelse och drivkraft.
Det är också värt att nämna att, i likhet med antidepressiva läkemedel, har vissa ADHD droger kopplats till en ökad risk för självmordstankar och självmordsbeteende.
Strattera ®, som innehåller atomoxetin hydroklorid, bär denna varning:
Hallucinationer, ökad aggressivitet, hjärtinfarkt och stroke är också möjliga biverkningar från ADHD-droger.
Ritalin-Aanvändningen i USA är helt utan kontroll och USA´s farmaceuter distribuerar idag fem gånger mer Ritalin än resten av världen tillsammans. Totalt är 60-90 procent av amerikanska barn med uppmärksamhetsstörningar också ordinerade Ritalin. Idag är dessa barn cirka 3-5 procent av de amerikanska barn- och ungdomarna.
Per definition stimulerar Ritalin ditt centrala nervsystem, vilket leder till biverkningar såsom:
• Förhöjt blodtryck
• Ökad hjärtfrekvens
• Ökad kroppstemperatur
• Ökad vakenhet
• Undertryckt aptit
Tack gode Gud -
- för dotterns specialpedagoger.
Amen
Amen
 |
| Ibland räcker inte armar och ben till, det blir för mycket, då måste det finnas andra som hjälper till och drar lite här och där (äntligen får jag använda den härliga bilden som Niklas Maupoix tog av mig under fotosessionen till Friskispressens tidning). |
Tillräckligt bra?
Häromdagen sa en snäll människa till mig;
- Vilken tur din dotter har som har dig som mamma!
Det händer ibland att människor säger så till mig. Det är så snällt och omtänksamt, men jag har så svårt att ta till mig det där. Visst kunde jag göra mer som mamma, varit en bättre mamma.
Jag tror att alla föräldrar (och lärare) dras med sådana tankar och när man får en komplimang, eller vad jag skall kalla det för, så är det svårt att ta åt sig. Man vet att man kunde gjort lite till. Man kan nämligen alltid göra lite till. Men någon gång måste man inse att det man gör är "good enough" (stavas det så?). Man gör sitt bästa och så länge man gör sitt bästa så måste man vara nöjd.
Ingen mår bra av att känna skuld för något man inte rår över. Gör det bästa och var stolt över dig själv. Som förälder till ett barn med någon form av funktionsnedsättning är det lätt att man inte känner att man räcker till. Men. Så länge du gör det bästa du kan, försöka så gott du har förmåga till så är det "good enought".
Du är tillräckligt bra. Så länge som du gör det du kan efter din förmåga så är det tillräckligt bra.
Du är bra!
Klappa dig själv på axeln idag, för du är bra!
- Vilken tur din dotter har som har dig som mamma!
Det händer ibland att människor säger så till mig. Det är så snällt och omtänksamt, men jag har så svårt att ta till mig det där. Visst kunde jag göra mer som mamma, varit en bättre mamma.
Jag tror att alla föräldrar (och lärare) dras med sådana tankar och när man får en komplimang, eller vad jag skall kalla det för, så är det svårt att ta åt sig. Man vet att man kunde gjort lite till. Man kan nämligen alltid göra lite till. Men någon gång måste man inse att det man gör är "good enough" (stavas det så?). Man gör sitt bästa och så länge man gör sitt bästa så måste man vara nöjd.
Ingen mår bra av att känna skuld för något man inte rår över. Gör det bästa och var stolt över dig själv. Som förälder till ett barn med någon form av funktionsnedsättning är det lätt att man inte känner att man räcker till. Men. Så länge du gör det bästa du kan, försöka så gott du har förmåga till så är det "good enought".
Du är tillräckligt bra. Så länge som du gör det du kan efter din förmåga så är det tillräckligt bra.
Du är bra!
Klappa dig själv på axeln idag, för du är bra!
torsdag 22 september 2011
Sommaren börjar gå mot sitt slut
Vi håller envist kvar vid att sommaren inte riktigt är slut ännu. Första oktober har sommaren gjort sitt för den här gången, men innan dess håller vi ett krampaktigt tag om sommaren genom att fortsätta äta gurkor från uterummet. Insåg idag att den varma årstiden verkligen sjunger på sista versen. Skördade gurka (jo det är en gurka och inte en liten grön slang) och sista vattenmelonen (jo det är en vattenmelon och inte en passionsfrukt).
En vanlig dag
Jag var på en föreläsning med psykologen/psykoterapeuten Anna Kåver igår. Hon pratade om dialektisk beteende terapi (DBT) och patienter med borderline. Många med npf drabbas även av borderline, ångest, självskadebeteende o s v, o s v. Ju mer förståelse man får desto större är ju så klart chansen att man utvecklas och blir en någorlunda hel människa vare sig man har ett npf eller inte. Sedan har vi ju det biologiska, det genetiska. Det hjälper inte alltid att bli mött på ett bra sätt, man kan må dåligt och utveckla olika psykiska sjukdomar ändå. Ju skörare man är, desto större är risken för det.
Jag lyssnade, som sagt på Anna Kåver. Jag har läst ett par av hennes böcker och tycker mycket om det hon skriver om. Men. Som vanligt hade jag svårt att koncentrera mig på det jag skulle göra, i det här fallet, lyssna på föreläsaren. Dottern kom iväg till skolan igår, men hade det jobbigt. Så när alla andra (eller i alla fall de flesta) lyssnade på föreläsaren, sms'ade jag med min dotter. Bara för att hon inte skulle ge upp och gå hem, utan stanna kvar i skolan till lunch i alla fall.
Igår hade jag annars inte ett enda samtal med någon av alla människor som hjälper min dotter/vår familj på något sätt på HELA dagen. Idag på morgonen, har vi däremot varit hos sjukgymnasten. Dottern skall börja gå där en gång i veckan för att bli av med sina "yttre" spänningar. De inre spänningarna får vi hjälp med på annat håll. Tänk vad mycket det betyder att själen mår bra för att kroppen skall må bra. Kropp och själ är på många sätt ett och måste behandlas som ett. Vid ett benbrott räcker det förmodligen med sjukgymnastik just för benet, men i så många andra fall är det bara "kosmetiskt" att jobba med kroppen, om man inte samtidigt jobbar med själen, med jaget. Förhoppningen är också att det skall finnas en tjej till där i ungefär samma ålder som tränar samtidigt med min dotter, så blir det lite roligt förhoppningsvis.
Har förresten köpt en kalender där jag bara skriver upp allt som rör min dotter. Insåg att min andra kalender inte räcker till. Alla anteckningar om allt som händer och sker, om måendet, om läkarbesök, om läxor och prov och fritidsysselsättningar. Förstår bara inte varför jag inte gjort detta förr...?
Jag lyssnade, som sagt på Anna Kåver. Jag har läst ett par av hennes böcker och tycker mycket om det hon skriver om. Men. Som vanligt hade jag svårt att koncentrera mig på det jag skulle göra, i det här fallet, lyssna på föreläsaren. Dottern kom iväg till skolan igår, men hade det jobbigt. Så när alla andra (eller i alla fall de flesta) lyssnade på föreläsaren, sms'ade jag med min dotter. Bara för att hon inte skulle ge upp och gå hem, utan stanna kvar i skolan till lunch i alla fall.
Igår hade jag annars inte ett enda samtal med någon av alla människor som hjälper min dotter/vår familj på något sätt på HELA dagen. Idag på morgonen, har vi däremot varit hos sjukgymnasten. Dottern skall börja gå där en gång i veckan för att bli av med sina "yttre" spänningar. De inre spänningarna får vi hjälp med på annat håll. Tänk vad mycket det betyder att själen mår bra för att kroppen skall må bra. Kropp och själ är på många sätt ett och måste behandlas som ett. Vid ett benbrott räcker det förmodligen med sjukgymnastik just för benet, men i så många andra fall är det bara "kosmetiskt" att jobba med kroppen, om man inte samtidigt jobbar med själen, med jaget. Förhoppningen är också att det skall finnas en tjej till där i ungefär samma ålder som tränar samtidigt med min dotter, så blir det lite roligt förhoppningsvis.
Har förresten köpt en kalender där jag bara skriver upp allt som rör min dotter. Insåg att min andra kalender inte räcker till. Alla anteckningar om allt som händer och sker, om måendet, om läkarbesök, om läxor och prov och fritidsysselsättningar. Förstår bara inte varför jag inte gjort detta förr...?
onsdag 21 september 2011
En av oss, men ändå inte riktigt : klasskamraters upplevelser av inkludering och den inkluderade
Här kommer en länk till Anneli Erikssons uppsats om hur klasskamrater till inkluderade elever upplever situationen. Mycket viktig fråga eftersom det är klasskamraternas tankar och möten med den inkluderade eleven som till stor del påverkar hur det går och hur det känns för eleven med funktionsnedsättning.
Läs här.
Läs här.
Ett positivt inlägg som kan verka negativt
Hur kommer det sig att vi människor är så "duktiga" på att berätta vad som INTE fungerar, samtidigt som vi är ganska värdelösa i allmänhet, när det gäller att berätta om saker som fungerar?
Vi har lätt för att förklara och känna efter när det gäller delar som vi inte gillar, inte är nöjda med. Kanske för att obehag, ilska, rädsla, sorg ofta känns starkt och är otrevligt. Ross Greene, som var i Sverige och föreläste för någon månad sedan berättade att han vid möten kring barn där det inte fungerar på olika sätt, alltid låter folk "gnälla av sig" en kvart eller så INNAN man går på de bitarna som behöver förändras och som kan förändras. Tänk om vi kunde tänka så, göra så allesammans. Inte skylla på att "de andra kommer aldrig att göra det och då är det ingen idé", utan utgå ifrån att hitta lösningar. Spy ut frustration i tio minuter, men sedan får det vara bra. Inte titta på de bitar som inte fungerar annat än i ljuset av "hur skall vi tillsammans kunna förbättra".
Det kanske inte är så konstigt att tidningarna är fulla av artiklar som handlar om;
1 De har inte gjort vad de skall göra!
2 De förstår inte!
3 Jag känner mig så kränkt!
4 De går aldrig!
Istället hade vi kunnat vända på det och sagt;
1 Hur skall jag göra så att hon/han känner sig nöjd och Hur skall jag förklara så de hjälper mig rätt?
2 Vi måste försöka förstå bättre, men hur gör vi det och Hur skall jag förklara så de förstår?
3 Hur skall vi göra så att han/hon inte känner sig kränkt och Hur skall jag ta mig ur detta som kränker mig så? Skall jag acceptera det, finns det andra lösningar?
4 Det går!
Idag får vi alla därför ta oss an en uppgift där vi skall försöka se eventuella problem ur ett annat perspektiv, nämligen;
DET GÅR!
Berätta gärna hur det går! Jag är nämligen övertygad om ATT det går!
Vi har lätt för att förklara och känna efter när det gäller delar som vi inte gillar, inte är nöjda med. Kanske för att obehag, ilska, rädsla, sorg ofta känns starkt och är otrevligt. Ross Greene, som var i Sverige och föreläste för någon månad sedan berättade att han vid möten kring barn där det inte fungerar på olika sätt, alltid låter folk "gnälla av sig" en kvart eller så INNAN man går på de bitarna som behöver förändras och som kan förändras. Tänk om vi kunde tänka så, göra så allesammans. Inte skylla på att "de andra kommer aldrig att göra det och då är det ingen idé", utan utgå ifrån att hitta lösningar. Spy ut frustration i tio minuter, men sedan får det vara bra. Inte titta på de bitar som inte fungerar annat än i ljuset av "hur skall vi tillsammans kunna förbättra".
Det kanske inte är så konstigt att tidningarna är fulla av artiklar som handlar om;
1 De har inte gjort vad de skall göra!
2 De förstår inte!
3 Jag känner mig så kränkt!
4 De går aldrig!
Istället hade vi kunnat vända på det och sagt;
1 Hur skall jag göra så att hon/han känner sig nöjd och Hur skall jag förklara så de hjälper mig rätt?
2 Vi måste försöka förstå bättre, men hur gör vi det och Hur skall jag förklara så de förstår?
3 Hur skall vi göra så att han/hon inte känner sig kränkt och Hur skall jag ta mig ur detta som kränker mig så? Skall jag acceptera det, finns det andra lösningar?
4 Det går!
Idag får vi alla därför ta oss an en uppgift där vi skall försöka se eventuella problem ur ett annat perspektiv, nämligen;
DET GÅR!
Berätta gärna hur det går! Jag är nämligen övertygad om ATT det går!
Alla elever får inte chans att utvecklas i skolan
Tidningen "Föräldrakraft" skriver om här om problemet.
tisdag 20 september 2011
Om Kajsa Carlsson, 13 år, med adhd
Jag fick ett tips om en länk av Ulrika. Det är så himla bra när ni tipsar mig för då kan ju jag lägga ut tipset här och sprida det vidare. Tack, Ulrika!
Kajsa Carlsson berättar i ett inslag av Gokväll om sitt liv före och efter att hon fick diagnosen adhd. Titta här.
Kajsa Carlsson berättar i ett inslag av Gokväll om sitt liv före och efter att hon fick diagnosen adhd. Titta här.
Om oro, ångest och magneter som drar
En av tjejerna jag känner som har svårt att komma till skolan berättade för mig;
- Det är som en jättemagnet som drar mig inåt huset, ibland är magneten inte så stark, men ofta är den jättestark.
Oron och ångesten ligger på lur. Oroar i sig. Det blir en ond spiral. Magneten drar hemmåt. Oron ökar på. Magneten blir starkare. Bäst att stanna hemma.
Vad kan man göra då?
Att avdramatisera det, att prata om det, att resonera kring det - för tjejen med HENNES ord och HENNES lösningar, är väldigt viktigt för att hon inte ska hamna i "magnetens våld" fullständigt.
Många barn och ungdomar berättar inte om sin oro, sin ångest, sina fobier och så hinner kraften i oron ta över. Då är det svårare att bli av med den, men det går. När oro, ångest, depressioner, självskadebeteende misstänks är det viktigt att ha de där samtalen som går på djupet, som hjälper, som löser upp.
Magneter som drar i oss när vi känner oro, har vi nog alla lite i oss, men när magneten gör att man inte kommer iväg på saker som man egentligen tycker är roliga, då måste man hjälpa till så att magneten tappar i styrka.
- Det är som en jättemagnet som drar mig inåt huset, ibland är magneten inte så stark, men ofta är den jättestark.
Oron och ångesten ligger på lur. Oroar i sig. Det blir en ond spiral. Magneten drar hemmåt. Oron ökar på. Magneten blir starkare. Bäst att stanna hemma.
Vad kan man göra då?
Att avdramatisera det, att prata om det, att resonera kring det - för tjejen med HENNES ord och HENNES lösningar, är väldigt viktigt för att hon inte ska hamna i "magnetens våld" fullständigt.
Många barn och ungdomar berättar inte om sin oro, sin ångest, sina fobier och så hinner kraften i oron ta över. Då är det svårare att bli av med den, men det går. När oro, ångest, depressioner, självskadebeteende misstänks är det viktigt att ha de där samtalen som går på djupet, som hjälper, som löser upp.
Magneter som drar i oss när vi känner oro, har vi nog alla lite i oss, men när magneten gör att man inte kommer iväg på saker som man egentligen tycker är roliga, då måste man hjälpa till så att magneten tappar i styrka.
måndag 19 september 2011
Fantastiska, underbara, otroliga Mia Skäringer
Har du inte sett hennes show "Dyngkåt och hur helig som helst" så kan du se den här.
Kan verkligen rekommenderas!!!
Kan verkligen rekommenderas!!!
En fråga till dig som bor i Göteborgsområdet
Just nu går jag en utbildning för att bli kognitiv beteende rådgivare. Jag märker, när jag är ute och föreläser och när jag får mejl och telefonsamtal från föräldrar och lärare till barn med npf-svårigheter att intentionerna ofta är mycket goda, men att man saknar verktyg. Det blir därför ofta fel i mötet. Människor med npf-svårigheter behöver stöd för att hitta lösningar i sin vardag. Föräldrar behöver stöd för att hitta verktyg att hjälpa sitt/sina barn att lyckas. Samma sak gäller för lärare, socialtjänstemän, kuratorer etc, etc.
I min utbildning behöver jag "träna på att hjälpa". Om du som läser min blogg vill ha en samtalspartner med fokus på att lösa svårigheter kring ditt barn, dina elever eller dig själv får du gärna kontakta mig på min mejl så berättar jag mer. Obs, det är ingen terapi, snarare ett samtal som förhoppningsvis leder fram till verktyg och nya tankar kring hur du kan hjälpa ditt barn/din elev/dig själv att lösa saker som inte riktigt fungerar.
Förövrigt har vi pratat om ångest på utbildningen idag. När man tittar på orsaker till att en människa drabbas av olika typer av ångest - är det märkligt att inte alla människor med npf, ständigt har ångest... Mer om det kommer jag att berätta inom de närmaste dagarna.
Nu skall jag njuta av en kopp kaffe med min man innan tvätten skall vikas i tvättstugan.
Idag blev det förresten två typer av lasagne hemma hos oss eftersom dottern numera äter både mjölk- och glutenfri mat. Gott blev de, både den med gluten och mjölk och den utan.
I min utbildning behöver jag "träna på att hjälpa". Om du som läser min blogg vill ha en samtalspartner med fokus på att lösa svårigheter kring ditt barn, dina elever eller dig själv får du gärna kontakta mig på min mejl så berättar jag mer. Obs, det är ingen terapi, snarare ett samtal som förhoppningsvis leder fram till verktyg och nya tankar kring hur du kan hjälpa ditt barn/din elev/dig själv att lösa saker som inte riktigt fungerar.
Förövrigt har vi pratat om ångest på utbildningen idag. När man tittar på orsaker till att en människa drabbas av olika typer av ångest - är det märkligt att inte alla människor med npf, ständigt har ångest... Mer om det kommer jag att berätta inom de närmaste dagarna.
Nu skall jag njuta av en kopp kaffe med min man innan tvätten skall vikas i tvättstugan.
Idag blev det förresten två typer av lasagne hemma hos oss eftersom dottern numera äter både mjölk- och glutenfri mat. Gott blev de, både den med gluten och mjölk och den utan.
 |
| Den övre lasagnen är mjölk- och glutenfri. Den nedre innehåller mjölk och gluten. Vilken ser godast ut, tycker du? Jag tycker den övre och det tyckte barnen också. |
söndag 18 september 2011
Om lycka som trillar pladask ner
Jag hade tvingat med mig barnen ut i svampskogen. Dottern ville inte, orkade inte, men hängde med ändå. Sonen följde med under protest och BARA om han fick spela Nintendo DS i bilen ut till mormor. Maken hade lagt in sitt VETO och hade fått stanna hemma med tvätt och disk. Hundarna var nog, förutom jag då, de enda som längtade ut till regnet och mossan i skogen.
Vi kom inte långt innan den första kantarellen dök upp under några löv. Sådär höll det på. Ungarna som inte varit så glada en halvtimme tidigare gick upp i spinn. "Det här är kuul, Malene", som Lillagubben sa. Hundarna visade med all tydlighet att de höll med och när dottern hörde örnens skri och sedan såg den ovanför våra huvuden, var hon helt såld på svamppromenaden.
Vi fick en kopp te hos mormor. Värmde oss lite med prat och dryck efter duggregnet innan vi drog kosan hem till oss igen. Maken hade städat, hönorna ville komma in för att slippa regnet. Hundarna la sig förnöjda på mattan. Barnen bytte till torra kläder. Jag hällde upp svamparna i en hög.
Nu har dottern rensat all svamp (vaddå sakna motor...?) så nu lagar maken kantarellmacka för glatta livet, till alla som vill.
Lyckan trillar ner på mig ikväll och jag "duschar" mig i den så länge jag bara kan.
Hoppas ni haft en skön helg! Vi syns i morgon.
Vi kom inte långt innan den första kantarellen dök upp under några löv. Sådär höll det på. Ungarna som inte varit så glada en halvtimme tidigare gick upp i spinn. "Det här är kuul, Malene", som Lillagubben sa. Hundarna visade med all tydlighet att de höll med och när dottern hörde örnens skri och sedan såg den ovanför våra huvuden, var hon helt såld på svamppromenaden.
Vi fick en kopp te hos mormor. Värmde oss lite med prat och dryck efter duggregnet innan vi drog kosan hem till oss igen. Maken hade städat, hönorna ville komma in för att slippa regnet. Hundarna la sig förnöjda på mattan. Barnen bytte till torra kläder. Jag hällde upp svamparna i en hög.
Nu har dottern rensat all svamp (vaddå sakna motor...?) så nu lagar maken kantarellmacka för glatta livet, till alla som vill.
Lyckan trillar ner på mig ikväll och jag "duschar" mig i den så länge jag bara kan.
Hoppas ni haft en skön helg! Vi syns i morgon.
lördag 17 september 2011
Jag insåg att jag var ensam
Det var ett av alla otaliga möten jag varit på under dotterns uppväxt. Vi hade pratat, om henne, om svårigheterna, om hur vi kunde hjälpa henne. Jag grät floder på det där mötet, minns jag, så mycket grät jag att Niagarafallet framstår som en droppe i havet...
Det var okej att gråta i rummet. Det kändes bra. De var omtänksamma, empatiska människor runt bordet. Vi pratade vidare. Så småningom kunde jag prata utan att gråta. Vi var överens, vi jobbade tillsammans!
Jag kände mig fortfarande tröstlöst ledsen när jag gick därifrån, hade nära till gråt, men var ändå glad. Vi jobbade ihop, vi ville min dotters bästa - allihopa.
Jag kramade dem allihopa. En efter en. De kändes bra att avsluta så. Vi var ett team. Vi gjorde detta tillsammans.
Jag sa "hej då" och gick ut genom dörren. Det tog längre tid än vad man kan förvänta sig för mig att öppna den andra dörren innan jag var ute. Därför hörde jag vad som sades i rummet när jag gått.
- Puh, nu behöver jag kaffe, när är nästa möte!?
Jag är mamma och därför betyder min dotter så mycket mer för mig. De hade gjort allt de förmådde för min dotter. Ändå. Jag kände mig plötsligt otroligt ensam.
Jag lever i det, min dotter med. De hjälpte till på utsidan. Gav så mycket stöd, hjälpte så mycket. Ändå. Ensam. Så är det. Så måste det vara. Det blev bara så överväldigande tydligt just då.
Det var okej att gråta i rummet. Det kändes bra. De var omtänksamma, empatiska människor runt bordet. Vi pratade vidare. Så småningom kunde jag prata utan att gråta. Vi var överens, vi jobbade tillsammans!
Jag kände mig fortfarande tröstlöst ledsen när jag gick därifrån, hade nära till gråt, men var ändå glad. Vi jobbade ihop, vi ville min dotters bästa - allihopa.
Jag kramade dem allihopa. En efter en. De kändes bra att avsluta så. Vi var ett team. Vi gjorde detta tillsammans.
Jag sa "hej då" och gick ut genom dörren. Det tog längre tid än vad man kan förvänta sig för mig att öppna den andra dörren innan jag var ute. Därför hörde jag vad som sades i rummet när jag gått.
- Puh, nu behöver jag kaffe, när är nästa möte!?
Jag är mamma och därför betyder min dotter så mycket mer för mig. De hade gjort allt de förmådde för min dotter. Ändå. Jag kände mig plötsligt otroligt ensam.
Jag lever i det, min dotter med. De hjälpte till på utsidan. Gav så mycket stöd, hjälpte så mycket. Ändå. Ensam. Så är det. Så måste det vara. Det blev bara så överväldigande tydligt just då.
fredag 16 september 2011
Njuta här och nu - inte då och sedan
Lillagubben lever livet glada dagar på klasskamratens poolparty.
Storbarnen har det bra på resa och hemma med sina älsklingar.
Maken är på konferens- och sparesa och mår bra, det vet jag.
Dottern har varit lycklig i två dagar.
En viktig person i mitt liv fick ett glädjande besked idag.
Jag har badat bubbelbad efter att ha kört terminens tredje aerobicpass med glada motionärer.
Livet är gott att leva - nu.
Inte igår.
Inte imorgon.
Nu! Det är inte alltid lätt att stanna kvar i nuet, men det är viktigt för att må bra.
Jag njuter.
Hoppas du njuter med!
Storbarnen har det bra på resa och hemma med sina älsklingar.
Maken är på konferens- och sparesa och mår bra, det vet jag.
Dottern har varit lycklig i två dagar.
En viktig person i mitt liv fick ett glädjande besked idag.
Jag har badat bubbelbad efter att ha kört terminens tredje aerobicpass med glada motionärer.
Livet är gott att leva - nu.
Inte igår.
Inte imorgon.
Nu! Det är inte alltid lätt att stanna kvar i nuet, men det är viktigt för att må bra.
Jag njuter.
Hoppas du njuter med!
Skillnaden mellan Narkolepsi och NPF
I dessa dagar då Aftonbladet granskar psykvården (vilket är bra att man gör, men vinkeln på mycket funderar jag på) så tänkte jag att det kunde vara intressant att fundera över hur media påverkar vår syn på olika sjukdomar. Jag tänkte jämföra adhd/add med narkolepsi i medias ögon.
Innan jag skriver något vidare så vill jag betona att jag känner med de familjer vars barn drabbats av narkolepsi. Jag tror också att jag och många föräldrar med barn som har någon form av npf känner igen mycket i familjernas vardagskamp.
I dagens GP finns en artikel som bland annat berättar att antalet fall av narkolepsi har ökat betydligt i Sverige sedan influensavaccineringen och att ökningen är tydligare i Västra Götaland. Några saker som tas upp i texten, som jag skulle vilja belysa kommer här:
1 "Narkolepsi bland barn och unga i Sverige ökade sju gånger efter vaccineringen mot svininfluensa".
2 "Förhoppningen är att kartläggningen av barnen skall kunna ge en förklaring".
3 "- Det är en förfärlig sjukdom och många av barnen mår väldigt dåligt, säger Tove Hallböök, barnneurolog vid Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus i Göteborg som betonar att hela familjen runt ett sjukt barn drabbas hårt".
4 "Kunskapen om narkolepsi är fortfarande dålig, men vissa förbättringar är på gång".
5 "Bland annat planeras familjeveckor på Ågrenska stiftelsen i Göteborg som ett led i att stötta familjerna och öka kunskapen om narkolepsi".
6 "Sedan i våras har SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, dragit igång ett kuratorsnätverk för att kunna hjälpa de drabbade familjerna bättre".
7 "Idag samlas 180 person från drabbade familjer till ett tredagarsmöte för att få en genomgång av det aktuella läget".
8 "Hittills har 100 barn och unga anmält skada till Läkemedelsförsäkringen som satt ett tak för engångsersättning på 150 miljoner kronor".
Hela texten genomsyras av en "ickeifrågasättande-vinkel", en neutral vinkel, skulle man också kunna säga. Journalisten, Madeleine Sahlman är en, i mina ögon, mycket duktig medicinreporter.
Det är synd om familjer vars barn drabbats av narkolepsi. Barnen som får diagnosen narkolepsi går till samma mottagning (BNK) som min dotter och många andra barn med npf gör här i Göteborg. Deras medicinering ifrågasätts inte, föräldrarnas föräldraskap ifrågasätts inte, läkarna som skriver ut nakrkotikaklassad medicin (samma läkare som min dotter och andra barn med npf i Göteborg har) ifrågasätts inte, läkedelsbolagen som "tjänar miljarder på npf" ifrågasätts inte här, familjerna får möjlighet att åka på "familjeläger i en vecka", de behöver "stöttning", kunskapen om narkolepsi skall förbättras för den är dålig och så vidare och så vidare.
100 barn och unga har anmält skada. De får massor av stöd i sin nya, jobbiga vardag. Media vinklar det så som det är - jobbigt för barnen och deras familjer. De äter samma mediciner som barn med npf.
Varför är vinkeln, ifrågsättandet, förståelsen och bemötandet så annorlunda?
Det skulle jag gärna vilja att någon klok människa svarade på och sedan skulle jag önska att man hade samma mottagande av oss familjer som har barn med npf - även om våra barn inte fått sin funktionsnedsättning via en vaccinationsspruta.
Kampen är nämligen ungefär den samma!
Hela artikeln kan du läsa här. Och när du har läst artikeln så kan du klicka på länken nedan där pedagogikforskaren berättar om hur hon tror att "skolor ger barn diagnoser alldeles för lättvindigt för att tjäna pengar på dem". Den finns nedanför detta inlägg. Läs, lyssna, jämför.
Innan jag skriver något vidare så vill jag betona att jag känner med de familjer vars barn drabbats av narkolepsi. Jag tror också att jag och många föräldrar med barn som har någon form av npf känner igen mycket i familjernas vardagskamp.
I dagens GP finns en artikel som bland annat berättar att antalet fall av narkolepsi har ökat betydligt i Sverige sedan influensavaccineringen och att ökningen är tydligare i Västra Götaland. Några saker som tas upp i texten, som jag skulle vilja belysa kommer här:
1 "Narkolepsi bland barn och unga i Sverige ökade sju gånger efter vaccineringen mot svininfluensa".
2 "Förhoppningen är att kartläggningen av barnen skall kunna ge en förklaring".
3 "- Det är en förfärlig sjukdom och många av barnen mår väldigt dåligt, säger Tove Hallböök, barnneurolog vid Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus i Göteborg som betonar att hela familjen runt ett sjukt barn drabbas hårt".
4 "Kunskapen om narkolepsi är fortfarande dålig, men vissa förbättringar är på gång".
5 "Bland annat planeras familjeveckor på Ågrenska stiftelsen i Göteborg som ett led i att stötta familjerna och öka kunskapen om narkolepsi".
6 "Sedan i våras har SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, dragit igång ett kuratorsnätverk för att kunna hjälpa de drabbade familjerna bättre".
7 "Idag samlas 180 person från drabbade familjer till ett tredagarsmöte för att få en genomgång av det aktuella läget".
8 "Hittills har 100 barn och unga anmält skada till Läkemedelsförsäkringen som satt ett tak för engångsersättning på 150 miljoner kronor".
Hela texten genomsyras av en "ickeifrågasättande-vinkel", en neutral vinkel, skulle man också kunna säga. Journalisten, Madeleine Sahlman är en, i mina ögon, mycket duktig medicinreporter.
Det är synd om familjer vars barn drabbats av narkolepsi. Barnen som får diagnosen narkolepsi går till samma mottagning (BNK) som min dotter och många andra barn med npf gör här i Göteborg. Deras medicinering ifrågasätts inte, föräldrarnas föräldraskap ifrågasätts inte, läkarna som skriver ut nakrkotikaklassad medicin (samma läkare som min dotter och andra barn med npf i Göteborg har) ifrågasätts inte, läkedelsbolagen som "tjänar miljarder på npf" ifrågasätts inte här, familjerna får möjlighet att åka på "familjeläger i en vecka", de behöver "stöttning", kunskapen om narkolepsi skall förbättras för den är dålig och så vidare och så vidare.
100 barn och unga har anmält skada. De får massor av stöd i sin nya, jobbiga vardag. Media vinklar det så som det är - jobbigt för barnen och deras familjer. De äter samma mediciner som barn med npf.
Varför är vinkeln, ifrågsättandet, förståelsen och bemötandet så annorlunda?
Det skulle jag gärna vilja att någon klok människa svarade på och sedan skulle jag önska att man hade samma mottagande av oss familjer som har barn med npf - även om våra barn inte fått sin funktionsnedsättning via en vaccinationsspruta.
Kampen är nämligen ungefär den samma!
Hela artikeln kan du läsa här. Och när du har läst artikeln så kan du klicka på länken nedan där pedagogikforskaren berättar om hur hon tror att "skolor ger barn diagnoser alldeles för lättvindigt för att tjäna pengar på dem". Den finns nedanför detta inlägg. Läs, lyssna, jämför.
torsdag 15 september 2011
"Barn får diagnos för pengarnas skull" varnar forskare
Aftonbladet håller på att granska vården och i synnerhet vården för människor med psykisk ohälsa - neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Här finns en länk till en nyhet som Aftonbladet länkar till; nyhetsinslag på tv4. En pedagogik forskare är orolig för att skolorna "ger" barn diagnoser för att få mer resurser till skolorna.
Den pedagogikforskaren som intervjuas i inslaget måste vara väldigt ovetande om hur det ser ut/bör se ut (för det kanske inte är så i alla utredningar, vad vet jag, det finns säkert skräckexempel) när ett barn blir utredd för eventuella npf-svårigheter. Det är inte skolan som gör utredningen, som sätter diagnosen. Skolan kan fundera, skicka vidare till skolläkaren som kan remittera ett barn till BUP eller liknande utredningsenhet. Sedan utreds barnet av experter som ger barnet en diagnos om barnet uppfyller diagnoskriterierna.
Fler barn i Stockholmsområdet hade fått diagnos efter att skolorna måste söka bidrag för varje elev med särskilt behov. Forskaren satte det i samband med att fler elever fått diagnos. Det kanske är så och det kanske är bra. Skolorna kanske blir mer uppmärksammade på elever som befinner sig i svårigheter, som behöver extra stöd, som borde få en diagnos för att få tillgång till kunskap, förståelse, hjälp och stöd.
Diagnosen i sig är inte viktig, men stödet och förståelsen som diagnosen för med sig är desto viktigare. Att skolvärlden fortfarande ibland har svårt att förstå det, tycker jag är tragiskt.
Den pedagogikforskaren som intervjuas i inslaget måste vara väldigt ovetande om hur det ser ut/bör se ut (för det kanske inte är så i alla utredningar, vad vet jag, det finns säkert skräckexempel) när ett barn blir utredd för eventuella npf-svårigheter. Det är inte skolan som gör utredningen, som sätter diagnosen. Skolan kan fundera, skicka vidare till skolläkaren som kan remittera ett barn till BUP eller liknande utredningsenhet. Sedan utreds barnet av experter som ger barnet en diagnos om barnet uppfyller diagnoskriterierna.
Fler barn i Stockholmsområdet hade fått diagnos efter att skolorna måste söka bidrag för varje elev med särskilt behov. Forskaren satte det i samband med att fler elever fått diagnos. Det kanske är så och det kanske är bra. Skolorna kanske blir mer uppmärksammade på elever som befinner sig i svårigheter, som behöver extra stöd, som borde få en diagnos för att få tillgång till kunskap, förståelse, hjälp och stöd.
Diagnosen i sig är inte viktig, men stödet och förståelsen som diagnosen för med sig är desto viktigare. Att skolvärlden fortfarande ibland har svårt att förstå det, tycker jag är tragiskt.
Jag får en fråga av en journalist
Frågan lyder ungefär så här:
- Hur kommer det sig att du inte är mer kritisk till hur skolan behandlade dig och din dotter i din bok "Är jag normal, mamma?", du säger att du inte lämnar ut allt, varför?
Svaret är enkelt, nämligen det här:
- Ingen hade orkat läsa den första versionen av boken. Då var jag så arg, bitter och kände mig så kränkt över allt vi fått vara med om. Människor som inte själva varit i en liknande situation som vår kan ändå inte helt förstå. Man blir bara arg och känner sig trampad på tårna av en bok som sprider ilska. Ingen lärare hade orkat ta till sig den första versionen. Därför skalade jag av mycket av det vi var med om. Min förhoppning med boken var ju att hjälpa andra barn att slippa få den upplevelsen, den skolgången som min dotter fick. Jag tror att lärarna ville min dotter det bästa, men man kränker enskilda barn och deras föräldrar när man inte tror på deras berättelse, när man inte har tillräckligt med kunskap (utan att veta om att man saknar kunskapen), genom att ge de utsatta skulden istället för att våga se var det verkliga problemet är, de barn som mobbar, den stora gruppen som ställer till det. Min dotter var väldigt utsatt under en lång tid, men det är omöjligt att förmedla allt det. Istället blev det en lärande process i min dotter skola. Alla lärare läste boken också. Kanske räddar jag något barn i Sverige genom att man läser min bok eller går på mina föreläserningar och förstår lite mer. Det är i alla fall min förhoppning. Och så måste man förstå att om det varit jag som varit läraren/rektorn och de varit jag så hade inte jag heller förstått för så svårt är det att förstå de här sakerna.
- Hur kommer det sig att du inte är mer kritisk till hur skolan behandlade dig och din dotter i din bok "Är jag normal, mamma?", du säger att du inte lämnar ut allt, varför?
Svaret är enkelt, nämligen det här:
- Ingen hade orkat läsa den första versionen av boken. Då var jag så arg, bitter och kände mig så kränkt över allt vi fått vara med om. Människor som inte själva varit i en liknande situation som vår kan ändå inte helt förstå. Man blir bara arg och känner sig trampad på tårna av en bok som sprider ilska. Ingen lärare hade orkat ta till sig den första versionen. Därför skalade jag av mycket av det vi var med om. Min förhoppning med boken var ju att hjälpa andra barn att slippa få den upplevelsen, den skolgången som min dotter fick. Jag tror att lärarna ville min dotter det bästa, men man kränker enskilda barn och deras föräldrar när man inte tror på deras berättelse, när man inte har tillräckligt med kunskap (utan att veta om att man saknar kunskapen), genom att ge de utsatta skulden istället för att våga se var det verkliga problemet är, de barn som mobbar, den stora gruppen som ställer till det. Min dotter var väldigt utsatt under en lång tid, men det är omöjligt att förmedla allt det. Istället blev det en lärande process i min dotter skola. Alla lärare läste boken också. Kanske räddar jag något barn i Sverige genom att man läser min bok eller går på mina föreläserningar och förstår lite mer. Det är i alla fall min förhoppning. Och så måste man förstå att om det varit jag som varit läraren/rektorn och de varit jag så hade inte jag heller förstått för så svårt är det att förstå de här sakerna.
Chans att påverka
Jag har fått en fråga från en tjej som läser sista terminen på journalistprogrammet här i Göteborg. Hon och en klasskamrat till henne håller på och gör en ganskning av hur Göteborgs skolor fungerar för barn med npf. Nu söker hon några föräldrar till barn med adhd/add som går i grundskolan här i stan. Är du intresserad? Nu har du din chans att göra din röst hörd!
Mejla till mig var man kan få tag på dig. Mejladress: malene.larssen@aduct.com
Minns du tjejen som skrev ett gästinlägg hos mig för några veckor sedan. Många läste och blev berörda. Nu har hon startat en egen blogg. Den kan du läsa här.
Här i Göteborg skiner förresten solen idag!
Mejla till mig var man kan få tag på dig. Mejladress: malene.larssen@aduct.com
Minns du tjejen som skrev ett gästinlägg hos mig för några veckor sedan. Många läste och blev berörda. Nu har hon startat en egen blogg. Den kan du läsa här.
Här i Göteborg skiner förresten solen idag!
Mycket klokskap
Det var många bra saker som sades av Petter, Pelle och Maria igår. Jag vände mig om i salen ibland och kikade på åhörarna. Många såg uppfyllda och glada ut. Mellan pekfingret och tummen skulle jag gissa på att ungefär en tredjedel av åhörarna själva har adhd/add/autism/aspergers. Min dotter var där. Hon tyckte Maria var bäst, hon var roligast och hon var därför lättast att ta till sig.
Många hade kommit för att lyssna på Petter och för att få en autograf och en idolbild av Petter, som var oerhört trevlig och vänlig. Han skrev och skrev och skrev och fotograferades en lång stund.
Per Fosshaug berättade om sitt liv som på många sätt varit jobbigt och kaotiskt. Vi fick också se en del av dokumentärfilmen som han deltog i när utredningen på honom gjordes.
Jag tycker det är stort, bra och oerhört viktigt att vuxna människor som har lyckats med mycket i livet vågar ställa sig upp och berätta för ungdomar som har det tufft, att så var det för dem också. Jag tror att det finns något läkande i det - kanske för bägge parter.
Maria Andersson berättade om sin uppväxt utan biologiska föräldrar, slussad mellan olika fosterhem, ständigt på jakt efter lycka och bekräftelse, men sällan mött av någon som förstod henne.
De tre historierna är väldigt olika, precis som människorna bakom dem är. Det som förenar dem är att de alla hittat något som "lyft" dem. Jag hoppas att alla barn, även de som har det extra tufft får den möjligheten att lyfta, tack vare någon eller något.
Förövrigt skall jag gå till jobbet nu. Lillagubben gjorde fredagsläxan igår, kom han på så i morse satte han sig, spikrak i ryggen, med penna och suddigumm i högsta hugg för att göra dagens läxa klar också. Sedan var det tandborstning, flux, astmamedicin och ytterkläder på i ett rasande tempo, innan han glatt visslande stack ut genom dörren efter sin pappa. Dottern är kvar hemma idag. Hon tycker att hon lika gärna kan jobba här. Två barn. Två så olika liv. Jag hoppas att de, liksom alla andra barn får möjlighet att hitta sin plats i livet, precis som Petter, Per och Maria har gjort.
Många hade kommit för att lyssna på Petter och för att få en autograf och en idolbild av Petter, som var oerhört trevlig och vänlig. Han skrev och skrev och skrev och fotograferades en lång stund.
Per Fosshaug berättade om sitt liv som på många sätt varit jobbigt och kaotiskt. Vi fick också se en del av dokumentärfilmen som han deltog i när utredningen på honom gjordes.
Jag tycker det är stort, bra och oerhört viktigt att vuxna människor som har lyckats med mycket i livet vågar ställa sig upp och berätta för ungdomar som har det tufft, att så var det för dem också. Jag tror att det finns något läkande i det - kanske för bägge parter.
 |
| Jag passar på att få en kram av Per Fosshaug. Trevlig kille, verkligen. |
De tre historierna är väldigt olika, precis som människorna bakom dem är. Det som förenar dem är att de alla hittat något som "lyft" dem. Jag hoppas att alla barn, även de som har det extra tufft får den möjligheten att lyfta, tack vare någon eller något.
Förövrigt skall jag gå till jobbet nu. Lillagubben gjorde fredagsläxan igår, kom han på så i morse satte han sig, spikrak i ryggen, med penna och suddigumm i högsta hugg för att göra dagens läxa klar också. Sedan var det tandborstning, flux, astmamedicin och ytterkläder på i ett rasande tempo, innan han glatt visslande stack ut genom dörren efter sin pappa. Dottern är kvar hemma idag. Hon tycker att hon lika gärna kan jobba här. Två barn. Två så olika liv. Jag hoppas att de, liksom alla andra barn får möjlighet att hitta sin plats i livet, precis som Petter, Per och Maria har gjort.
onsdag 14 september 2011
Petter, Pelle och Maria
Föreläsningen med Petter, Pelle Fosshaug och Maria Andersson är över - åh, vilken eftermiddag det blev. Vilka människor, vilka historier! Det som inte var så kul var att media inte var intresserad av evenemanget. Då tänker jag att media kanske tycker att det säljer bättre med nyheter som handlar om negativa saker, en helt igenom positiv händelse är kanske inte intressant...? Jag tror att jag skall smälta eftermiddagen och ber att få återkomma i morgon med mer tankar.
Säg aldrig till ett barn:
Har egentligen inte tid att skriva något här idag. Sitter och förbereder vad jag skall säga på "THE föreläsning" i eftermiddag samt läser en text som skall in i tidningen SIL´s nästa nummer.
Tänkte på en sak när jag pratade med en väninna i telefon tidigare idag. Det handlar om något ett barn med svårigheter aldrig skall behöva höra, nämligen;
- NU har vi gjort SÅ mycket för dig så nu FÖRVÄNTAR vi oss att få något TILLBAKA!
Om man gjort väldigt mycket för ett barn med NPF och det ändå misslyckas - så har man förmodligen gjort mycket, men ändå för lite. Då är det dags att se tillbaka på vad man gjort och försöka en annan väg, ge mer stöd, hitta andra lösningar.
Ett barn som väldigt ofta misslyckas och väldigt sällan för höra att det den gjort/gör inte "når upp till målen" (vad det än är för mål) blir till slut bäst på att misslyckas. Det är så ju att kan man inte vara bäst eller i alla fall bra på något, så får man se till att vara bäst på att vara dålig.
Om någon av dotterns pedagoger läser det här vill jag bara tacka för ett fint möte igår. Ni är ett stort stöd, bara så ni vet det!
Tänkte på en sak när jag pratade med en väninna i telefon tidigare idag. Det handlar om något ett barn med svårigheter aldrig skall behöva höra, nämligen;
- NU har vi gjort SÅ mycket för dig så nu FÖRVÄNTAR vi oss att få något TILLBAKA!
Om man gjort väldigt mycket för ett barn med NPF och det ändå misslyckas - så har man förmodligen gjort mycket, men ändå för lite. Då är det dags att se tillbaka på vad man gjort och försöka en annan väg, ge mer stöd, hitta andra lösningar.
Ett barn som väldigt ofta misslyckas och väldigt sällan för höra att det den gjort/gör inte "når upp till målen" (vad det än är för mål) blir till slut bäst på att misslyckas. Det är så ju att kan man inte vara bäst eller i alla fall bra på något, så får man se till att vara bäst på att vara dålig.
Om någon av dotterns pedagoger läser det här vill jag bara tacka för ett fint möte igår. Ni är ett stort stöd, bara så ni vet det!
tisdag 13 september 2011
Om svårigheten med att få uppmärksamhet på diagnosen ADD
Jag pratade med en journalist som skall skriva en artikel om den dubbla osynligheten som människor med ADD drabbas av. Dels är funktionsnedsättningen osynlig och dels sprids väldigt lite information om just ADD.
På en del ställen i Sverige skriver man adhd utan hyperaktivitet/add på andra skriver man add och på åter andra skriver man bara adhd utan hyperaktivitet. I dagligt tal säger de flesta inget annat än ADD om den diagnos som bland annat min dotter har. Det blir ett problem att forskare och andra inte kan komma överens om vad man skall kalla en typ av funktionsnedsättning som redan är osynlig. Hur skall människor som inte känner till diagnosen någonsin förstå den om man inte sprider information om den...
Idag skall jag på elevvårdskonferens på dotterns skola. Det är så mycket som är så svårt för henne, trots att det görs så mycket för henne. Men det är ingen bra idé att gräva ner sig, att ge upp, att tappa modet. Jo, kanske en stund på väg hem efter att ha lämnat Lillagubben på skolan där han smälter in så fint, där han har kompisar, där han traskar in till lektionen utan att hinna vända sig om och vinka till mig (för att han har så kul med kompisarna), där kalasinbjudningarna strömmar in, då kostade jag på mig att bli lite ledsen och bitter på vägen hem från skolan. Men bara en kvart. Inget blir nämligen bättre av att vara bitter och ledsen.
Nej, kavla upp ärmarna och fortsätta gräva, njuta av guldkornen som trillar ner på mig och vara tacksam för allt som ändå fungerar och allt som fantastiska människor hjälper mig med, och allt fantastiskt jag får av mina barn och livet i stort, det skall jag fortsätta vara idag. Livet blir enklare då och roligare och trevligare. Så skall jag tänka på allt trevligt vi fick vara med om i min pappas hemstad Trondheim...
Men visst är det ändå konstigt att diagnosen ADD är så osynlig i dubbel bemärkelse?
På en del ställen i Sverige skriver man adhd utan hyperaktivitet/add på andra skriver man add och på åter andra skriver man bara adhd utan hyperaktivitet. I dagligt tal säger de flesta inget annat än ADD om den diagnos som bland annat min dotter har. Det blir ett problem att forskare och andra inte kan komma överens om vad man skall kalla en typ av funktionsnedsättning som redan är osynlig. Hur skall människor som inte känner till diagnosen någonsin förstå den om man inte sprider information om den...
Idag skall jag på elevvårdskonferens på dotterns skola. Det är så mycket som är så svårt för henne, trots att det görs så mycket för henne. Men det är ingen bra idé att gräva ner sig, att ge upp, att tappa modet. Jo, kanske en stund på väg hem efter att ha lämnat Lillagubben på skolan där han smälter in så fint, där han har kompisar, där han traskar in till lektionen utan att hinna vända sig om och vinka till mig (för att han har så kul med kompisarna), där kalasinbjudningarna strömmar in, då kostade jag på mig att bli lite ledsen och bitter på vägen hem från skolan. Men bara en kvart. Inget blir nämligen bättre av att vara bitter och ledsen.
Nej, kavla upp ärmarna och fortsätta gräva, njuta av guldkornen som trillar ner på mig och vara tacksam för allt som ändå fungerar och allt som fantastiska människor hjälper mig med, och allt fantastiskt jag får av mina barn och livet i stort, det skall jag fortsätta vara idag. Livet blir enklare då och roligare och trevligare. Så skall jag tänka på allt trevligt vi fick vara med om i min pappas hemstad Trondheim...
 |
| Tänk, jag har varit i Trondheim, varje vinterlov mellan pytteliten tills jag var runt 20, ändå var jag nästan aldrig nere i byen. Tror det berodde på att min farfar var så friluftsintresserad så det vi gjorde när vi var i Trondheim var att åka skidor och att hälsa på släktingar och äta goda middagar. Den här resan har jag därför varit mer i staden än vad jag sammanlagt var under mina 20 första år, men så är jag rätt okej på att åka skidor... |
Men visst är det ändå konstigt att diagnosen ADD är så osynlig i dubbel bemärkelse?
måndag 12 september 2011
Har inget att berætta
Annat æn att solen skiner øver Tronehiem, vi ær på væg hem till vardagen och "sækerheten" igen. På onsdag kommer Marie Andersson, Per Fosshaug (værldens bæste bandyspelare, om du frågar mig...) och "PETTER" till Gøteborg før att førelæsa i Compassens regi. Jag skall vara confrensier och ser VERKLIGEN fram emot att lyssna på dem alla tre och træffa alla fantastiska ungdomar som kommer før att lyssna på dem!
söndag 11 september 2011
Kontraster
Ibland kan vældigt positiva och vældigt negativa hændelser passera næstan "hand i hand" i det vi kallar livet. Att resa har alltid varit något jag uppskattat. Att resa ensam, med væn eller pojkvæn var en enkel match.
Trondheim visade sig under tre dagar (fram till klockan sex i kvæll) från sin allra bæsta sida. Igår var det stor fest før mina två farbrøder som fyllt 70. Idag tog vi båten ut till "Østlandet" och hælsade på min pappas slæktingar. Vi åkte båt i solskenet och bara njøt. Sedan var det lunch och då blev dottern allergisk. Det ær fruktansvært jobbigt att aldrig kænna sig sæker på maten. Ændå gången vi kænner oss helt, helt sækra ær nær vi ær hemma och har lagat maten sjælva. Vi brukar berætta hur allergisk vår dotter ær och hur viktigt det ær att maten ær fullstændigt fri från minsta lilla droppe mjølkprodukt. Det ær som en flicka sa till mig "inte lætt att førstå om man inte sjælv aær i samma situation att riktigt førstå hur allvarligt och viktigt det ær".
Glædje førbyts vældigt fort i stress och oro. Kli i mun, svalg och øron sætter alltid igång min alarmklocka. Det gick bra, men oron och stressen føljer med hela dagen.
Min pappas slækting, Bjørn och hans familj var fantastiskt givmilda. Kørde oss runt på Østlandet, visade fortet, bjød på fika, visade kattungar och en fantastisk natur innan de skjutsade oss slæktingar i fyra bilar till hamnen igen.
På båten sov jag. Det kostar på, precis som anden, "se lugn ut på ovansidan, samtidigt som man paddlar som bara den under vattenlinjen..."
Nu ær det sængen som gæller och imorgon flyger vi tillbaka till Sverige. Det skall bli skønt, før oron och stressen blir mindre påtaglig både før mig och før min dotter nær vi ær hemma i lugnets trygga vrå.
Jag læser førresten en av många intressanta bøcker som ingår i min Kognitiva beteendekurs "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" - om acceptans. Om vi kommer/nær vi kommer till acceptans av saker som vi kanske inte ær helt nøjda med, men som vi ændå inte kan påverka - blir livet lættare att leva...
God natt.
Trondheim visade sig under tre dagar (fram till klockan sex i kvæll) från sin allra bæsta sida. Igår var det stor fest før mina två farbrøder som fyllt 70. Idag tog vi båten ut till "Østlandet" och hælsade på min pappas slæktingar. Vi åkte båt i solskenet och bara njøt. Sedan var det lunch och då blev dottern allergisk. Det ær fruktansvært jobbigt att aldrig kænna sig sæker på maten. Ændå gången vi kænner oss helt, helt sækra ær nær vi ær hemma och har lagat maten sjælva. Vi brukar berætta hur allergisk vår dotter ær och hur viktigt det ær att maten ær fullstændigt fri från minsta lilla droppe mjølkprodukt. Det ær som en flicka sa till mig "inte lætt att førstå om man inte sjælv aær i samma situation att riktigt førstå hur allvarligt och viktigt det ær".
Glædje førbyts vældigt fort i stress och oro. Kli i mun, svalg och øron sætter alltid igång min alarmklocka. Det gick bra, men oron och stressen føljer med hela dagen.
Min pappas slækting, Bjørn och hans familj var fantastiskt givmilda. Kørde oss runt på Østlandet, visade fortet, bjød på fika, visade kattungar och en fantastisk natur innan de skjutsade oss slæktingar i fyra bilar till hamnen igen.
På båten sov jag. Det kostar på, precis som anden, "se lugn ut på ovansidan, samtidigt som man paddlar som bara den under vattenlinjen..."
Nu ær det sængen som gæller och imorgon flyger vi tillbaka till Sverige. Det skall bli skønt, før oron och stressen blir mindre påtaglig både før mig och før min dotter nær vi ær hemma i lugnets trygga vrå.
Jag læser førresten en av många intressanta bøcker som ingår i min Kognitiva beteendekurs "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" - om acceptans. Om vi kommer/nær vi kommer till acceptans av saker som vi kanske inte ær helt nøjda med, men som vi ændå inte kan påverka - blir livet lættare att leva...
God natt.
lördag 10 september 2011
Varfør måste allting ha ett slut?
- Varfør måste allting ha ett slut, frågar Lillagubben nær vi vaknade i morse. Han ælskar att vara på hotellet och umgås med kusiner och andra slæktingar.
Varfør måste allting ha ett slut egentligen?
Før att vi hade blivit vældigt uttråkade om vi var tvugna att gøra samma sak, om och om och om igen.
Dærfør måste allting ha ett slut, antar jag.
Någon som har en bættre førklaring?
Solen skiner, førresten, hær i Trondheim.
Varfør måste allting ha ett slut egentligen?
Før att vi hade blivit vældigt uttråkade om vi var tvugna att gøra samma sak, om och om och om igen.
Dærfør måste allting ha ett slut, antar jag.
Någon som har en bættre førklaring?
Solen skiner, førresten, hær i Trondheim.
fredag 9 september 2011
Trondheim och depressioner
I bilen till Rygge flygplats, som skulle ta oss med flyg till Trondheim, lyssnade vi på "Christer" i P3. Ett stående inslag i programmet brukar vara "relationsrådet". I går fick relationsrådet en fråga från en lyssnare. Det handlade om sjælvmord. En kille ringde in och berættade om sina sjælvmordstankar som føljt honom från att han var 14 till att han var 22. Nu var han 27 och tillfreds med livet. Programledaren frågade honom vad som varit den avgørande skillnaden, varfør han børjade må bættre.
Killen berættade att han blivit ældre, att han flyttat, att han fått sina diagnoser. De frågade honom aldrig om diagnoserna. Det hade varit intressant att høra vilka diagnoser han fått och vad som førændrades i och med det. Ær det fler som kænner igen sig. Att man kan må mer æn pyton, men att det kan bli bættre, att man kan komma ut på den andra sidan.
Nu skall vi promenera upp till farmor och farfars gamla hus dær min ena farbror och hans familj bor. Det ær renoverat från topp till tå, vældigt fint. Det ær kul att de bor dær, att man kan komma tillbaka till det hus som man tillbringade varje julår från barndom till 20-års ålder.
Ha de, som vi sæger i Norge...:)
Killen berættade att han blivit ældre, att han flyttat, att han fått sina diagnoser. De frågade honom aldrig om diagnoserna. Det hade varit intressant att høra vilka diagnoser han fått och vad som førændrades i och med det. Ær det fler som kænner igen sig. Att man kan må mer æn pyton, men att det kan bli bættre, att man kan komma ut på den andra sidan.
Nu skall vi promenera upp till farmor och farfars gamla hus dær min ena farbror och hans familj bor. Det ær renoverat från topp till tå, vældigt fint. Det ær kul att de bor dær, att man kan komma tillbaka till det hus som man tillbringade varje julår från barndom till 20-års ålder.
Ha de, som vi sæger i Norge...:)
torsdag 8 september 2011
Viktigheten med lagom förväntningar till våra förmågor
Vi människor mår bra när vi känner oss nöjda med oss själva, barn som vuxna. Vi är nöjda med oss själva när andra ser på oss och tycker att vi är bra. Vi är nöjda med oss själva när förväntningarna på oss ungefär stämmer överens med våra förmågor. De flesta av oss har förmågor som för det mesta stämmer någorlunda med förväntningar som finns på oss.
Problemen kommer när andra ser på oss med ögon som inte är nöjda, när förväntningarna är för höga i förhållande till våra förmågor. Barn och vuxna med npf-svårigheter når sällan upp till förväntningarna som vi ställer på dem. Deras svårigheter syns inte så vi ställer ofta samma krav på dem som vi gör på alla andra. I skolans värld skall alla barn nå upp till samma mål, följa samma mall. Glappet mellan förväntan och förmåga blir för stor, även om personen kan ha fantastiska förmågor i en del områden så räcker inte det i andras ögon. Man misslyckas och efter många misslyckanden ger man upp. Om förväntningarna ställdes i lagom nivå och förväntan ställdes individanpassat så skulle färre barn (och vuxna) misslyckas så ofta.
Idag skall jag och min familj åka till Trondheim för att fira att min pappas tvillingbröder når den aktningsvärda åldern av 70 år. Det skall bli väldigt kul och skönt att komma upp dit. Tänk varje jullov efter julafton spenderade jag där uppe med skidåkning och släktmiddagar under många år. Efter tre dagar av överarbete (på gränsen till för många förväntningarna på mig i förhållande till mina förmågor) så skall det bli oerhört skönt med semester.
Vi hörs i Trondheim!
 |
| När våra förmågor väger upp och ibland över de förväntningar som läggs på oss så mår vi bra. Andra ser på oss med nöjda ögon, vi speglar oss i dem och känner oss ganska ofta nöjda med oss själva. |
Problemen kommer när andra ser på oss med ögon som inte är nöjda, när förväntningarna är för höga i förhållande till våra förmågor. Barn och vuxna med npf-svårigheter når sällan upp till förväntningarna som vi ställer på dem. Deras svårigheter syns inte så vi ställer ofta samma krav på dem som vi gör på alla andra. I skolans värld skall alla barn nå upp till samma mål, följa samma mall. Glappet mellan förväntan och förmåga blir för stor, även om personen kan ha fantastiska förmågor i en del områden så räcker inte det i andras ögon. Man misslyckas och efter många misslyckanden ger man upp. Om förväntningarna ställdes i lagom nivå och förväntan ställdes individanpassat så skulle färre barn (och vuxna) misslyckas så ofta.
 |
| Förväntan ligger alldeles för högt i förhållande till förmågorna på många barn och så glömmer vi/ser vi inte de områden där barnet "peakar" över förväntningarna för vi har så fullt upp med allt de inte förmår... |
Vi hörs i Trondheim!
onsdag 7 september 2011
Slarvigt?
Vi satt på ett möte med proffs, jag och maken. Vi pratade om dottern, om hennes svårigheter. -
- Det är svårt att förstå att hon har det så svårt, trots att hon får så mycket hjälp av er hemma och i skolan, sa någon av dem.
De är duktiga och empatiska de flesta vi träffat. Men ibland undrar jag. Som den gången då en specialpedagog på en utredningsenhet, efter att ha varit i dotterns skola, säger;
- Hon ansträngde ju sig inte för att skriva fint även om jag tittade på, hon skrev slarvigt, hon satt lite slarvigt, hon tjattrade med andra...
Slarvigt?
Det är ju liksom det som är en av svårigheterna, finmotoriken.
- Hon skriver INTE slarvigt. Hon KAN inte skriva "snyggare", fast hon skulle vilja!
Det är ju så att "värdeladdade" ord skvallrar lite vad vi tänker. Istället för att säga att någon som har svårt med finmotoriken, skriver slarvigt. Kan man ju liksom säga; "hon har svårt med finmotoriken för man kan se att hon har svårt att forma bokstäver som de flesta barn i hennes ålder klarar av". När någon har svårt att sitta still, med rak rygg och hela tiden måste prata med någon så kan man ju i stället säga att; "hon har svårt att koncentrera sig och kanske är det därför hon inte kan sitta still och vara koncentrerad på sina uppgifter istället för att prata med de andra i rummet".
Det är skönt att de flesta som är "proffs" inom npf-området inte tänker som specialpedagogen på utredningsenheten.. De flesta som vi träffar inom skolans värld och utredningsvärlden är sådana som jag mer än gärna bjudit hem på en kopp kaffe för att prata mer med - om npf, men också om allt som rör livet. Förstående och empatiska människor, nästan alltid. Det är skönt.
Idag skall jag lära mig mer om KBT. Det blir kuuul.
Godmorgon!
- Det är svårt att förstå att hon har det så svårt, trots att hon får så mycket hjälp av er hemma och i skolan, sa någon av dem.
De är duktiga och empatiska de flesta vi träffat. Men ibland undrar jag. Som den gången då en specialpedagog på en utredningsenhet, efter att ha varit i dotterns skola, säger;
- Hon ansträngde ju sig inte för att skriva fint även om jag tittade på, hon skrev slarvigt, hon satt lite slarvigt, hon tjattrade med andra...
Slarvigt?
Det är ju liksom det som är en av svårigheterna, finmotoriken.
- Hon skriver INTE slarvigt. Hon KAN inte skriva "snyggare", fast hon skulle vilja!
Det är ju så att "värdeladdade" ord skvallrar lite vad vi tänker. Istället för att säga att någon som har svårt med finmotoriken, skriver slarvigt. Kan man ju liksom säga; "hon har svårt med finmotoriken för man kan se att hon har svårt att forma bokstäver som de flesta barn i hennes ålder klarar av". När någon har svårt att sitta still, med rak rygg och hela tiden måste prata med någon så kan man ju i stället säga att; "hon har svårt att koncentrera sig och kanske är det därför hon inte kan sitta still och vara koncentrerad på sina uppgifter istället för att prata med de andra i rummet".
Det är skönt att de flesta som är "proffs" inom npf-området inte tänker som specialpedagogen på utredningsenheten.. De flesta som vi träffar inom skolans värld och utredningsvärlden är sådana som jag mer än gärna bjudit hem på en kopp kaffe för att prata mer med - om npf, men också om allt som rör livet. Förstående och empatiska människor, nästan alltid. Det är skönt.
Idag skall jag lära mig mer om KBT. Det blir kuuul.
Godmorgon!
tisdag 6 september 2011
Olika människor
Ibland träffar jag människor som på olika sätt signalerar att min dotters funktionsnedsättning inte finns.
Det är oerhört kränkande för mig.
Tänk dig själv. Du har ett barn som föds med, säg, ryggmärgsbråck. Barnet kan inte gå. Du ser det och du förhåller dig till det. Läkarna ger ditt barn den bästa behandlingen hon kan få. Lärarna likaså.
Hon får hjälpmedel. Ändå. Hon kan inte gå, hur gärna hon än hade velat. Du lägger ner mycket tid på att hjälpa henne. På att stödja henne. På att styrka henne. På samtal till olika instanser. Du lägger ner så mycket tid på det barnet att det andra barnet/barnen i familjen inte får så mycket tid de skulle behöva egentligen.
Så träffar du människor som säger eller visar med kroppsspråk att allt bara är påhittat. Av dig. Att du är en dålig mamma. Om du var en bättre mamma - så hade barnet aldrig haft några svårigheter.
Det är oerhört kränkande både för mig och för min dotter.
Fortfarande är det så för mig.
Fortfarande är det så för många familjer i Sverige. I världen.
Det är familjer där en eller flera familjemedlemmar har en npf-diagnos.
Det är mer sällan nu.
Men.
Fortfarande stöter vi på de fördomarna.
Man blir kränkt.
(Jag lovar att skriva ett gladare inlägg imorgon, men just ikväll behövde jag skriva av mig lite).
Det är oerhört kränkande för mig.
Tänk dig själv. Du har ett barn som föds med, säg, ryggmärgsbråck. Barnet kan inte gå. Du ser det och du förhåller dig till det. Läkarna ger ditt barn den bästa behandlingen hon kan få. Lärarna likaså.
Hon får hjälpmedel. Ändå. Hon kan inte gå, hur gärna hon än hade velat. Du lägger ner mycket tid på att hjälpa henne. På att stödja henne. På att styrka henne. På samtal till olika instanser. Du lägger ner så mycket tid på det barnet att det andra barnet/barnen i familjen inte får så mycket tid de skulle behöva egentligen.
Så träffar du människor som säger eller visar med kroppsspråk att allt bara är påhittat. Av dig. Att du är en dålig mamma. Om du var en bättre mamma - så hade barnet aldrig haft några svårigheter.
Det är oerhört kränkande både för mig och för min dotter.
Fortfarande är det så för mig.
Fortfarande är det så för många familjer i Sverige. I världen.
Det är familjer där en eller flera familjemedlemmar har en npf-diagnos.
Det är mer sällan nu.
Men.
Fortfarande stöter vi på de fördomarna.
Man blir kränkt.
(Jag lovar att skriva ett gladare inlägg imorgon, men just ikväll behövde jag skriva av mig lite).
Pust nummer två
Jag är hemskt ledsen att jag inte orkar producera något kreativt tänkande eller något lustigt eller något annat av intresse här idag. Jag är fullspäckad med tankar efter ännu en dag av intressanta föreläsningar inom KBT-området. Det kommer reflektioner och tankar, jag lovar, men inte just idag...
 |
| Kurslitteratur - I love it!!! |
måndag 5 september 2011
Pust
Efter en fullspäckad dag sitter jag här framför datorn en liten stund.
Utbildningen till Kognintiv beteende rådgivare kommer att ge mig oerhört mycket och därmed kommer kursen att förhoppningsvis ge andra mycket också. Jag upplever att man är duktiga på att utreda och på att sätta diagnoser, peka på vad "patienten" har svårt med och lite grann var lättheterna finns. Men ingen, eller väldigt få har några råd i HUR man skall lösa det svåra och HUR man skall få tillgång till sina lättheter. Det måste vi alla bli bättre på.
Möte på BNK idag. Det tar energi.
Intervju med en journalist från TIL som skall skriva en artikel om "den bortglömda diagnosen". Det tar inte så mycket energi, som tur är.
Jag hämtade mediciner för mina två yngsta barns astma- och allergibehandling. Jag tänkte på kritiken som läkare får ta emot som skriver ut mediciner som skall underlätta npf-svårigheter. Att de vill tjäna pengar, att de är oseriösa, att läkemdelsföretagen bara vill tjäna pengar på något "som inte finns, knappt".
Frikortet har precis gått ut så idag kostade det lite för mig. 1 700 kronor stoppade kalaset på. Nästa gång, gång två är vi uppe i frikortet maxtaxa och sedan blir medicinerna gratis. Hur mycket det hade kostat för oss om vi inte fått det subventionerat har jag inte orkat ta reda på. Sa jag förresten det att det är mediciner för tre månader jag plockade ut... Snacka om att tjäna pengar på sina patienter, fast det är klart det är "viktig" medicin och inte "påhittad" medicin, säger väl de som inte förstår något...
Nu skall Lillagubben ta sina dyrbara astmamediciner innan han skall krypa i säng.
God natt allesammans!
Utbildningen till Kognintiv beteende rådgivare kommer att ge mig oerhört mycket och därmed kommer kursen att förhoppningsvis ge andra mycket också. Jag upplever att man är duktiga på att utreda och på att sätta diagnoser, peka på vad "patienten" har svårt med och lite grann var lättheterna finns. Men ingen, eller väldigt få har några råd i HUR man skall lösa det svåra och HUR man skall få tillgång till sina lättheter. Det måste vi alla bli bättre på.
Möte på BNK idag. Det tar energi.
Intervju med en journalist från TIL som skall skriva en artikel om "den bortglömda diagnosen". Det tar inte så mycket energi, som tur är.
Jag hämtade mediciner för mina två yngsta barns astma- och allergibehandling. Jag tänkte på kritiken som läkare får ta emot som skriver ut mediciner som skall underlätta npf-svårigheter. Att de vill tjäna pengar, att de är oseriösa, att läkemdelsföretagen bara vill tjäna pengar på något "som inte finns, knappt".
Frikortet har precis gått ut så idag kostade det lite för mig. 1 700 kronor stoppade kalaset på. Nästa gång, gång två är vi uppe i frikortet maxtaxa och sedan blir medicinerna gratis. Hur mycket det hade kostat för oss om vi inte fått det subventionerat har jag inte orkat ta reda på. Sa jag förresten det att det är mediciner för tre månader jag plockade ut... Snacka om att tjäna pengar på sina patienter, fast det är klart det är "viktig" medicin och inte "påhittad" medicin, säger väl de som inte förstår något...
Nu skall Lillagubben ta sina dyrbara astmamediciner innan han skall krypa i säng.
God natt allesammans!
söndag 4 september 2011
Skolor fortsätter använda utdömda antimobbningsmetoder
Trots att Skolverket var mycket kritisk till många av de antimobbningsmetoder som skolorna runt om i landet använder sig av fortsätter skolorna arbeta efter samma metod. Jag tror, helt ärligt att det beror på att man inte kan eller kommer på något bättre sätt. Och handen på hjärtat, är det någon i detta avlånga land som har metoden som får mobbning att försvinna både bland barn och vuxna så tycker jag att den är värd Nobels fredspris.
Det enda som fungerar mot mobbning är om människorna runt den som talar om, som visar tecken på att vara utstött, mobbad - tar allvarligt på det man får höra. Inte förrän man som vuxen förstår att det barnet upplever faktiskt är sanning - kan vi bli av med mobbningen.
Det enda som fungerar mot mobbning är om människorna runt den som talar om, som visar tecken på att vara utstött, mobbad - tar allvarligt på det man får höra. Inte förrän man som vuxen förstår att det barnet upplever faktiskt är sanning - kan vi bli av med mobbningen.
lördag 3 september 2011
Svar till er som komenterade igår (och till er andra också så klart)
Tjejen, vars text jag förmedlade igår har svarat er och därför lägger jag ut hennes andra mejl till mig - till här. Jag skall förmedla hennes bloggadress om/när hon själv börjar blogga. Här kommer hennes text till er:
Det som inte dödar dig ,Gör dig starkare!
Det är sant ! Men ibland bär det göra väldigt ont. Önska man att man bara kunde lägga sig och dö. Tack för era otroligt fina kommentarer! Blev helt varm i kroppen. TACK ATT NI FINNS FINA NI! Ni gör mig starkare. Fick en kommentar som kändes så fruktansvärt i hjärtat
”Hej! Tack för din berättelse. Jag har en tjej som är 10 år och har börjat i 4:an. Hon har ADD och en språkstörning. Förra veckan fick hon reda på att hon har dyslexi också. Hon kallar sig själv för en loser. Jag känner igen så mycket i det du skriver. Hon dagdrömmer också hela tiden om att vara berömd och ha fina kläder. Hon är hela tiden lite utanför men kämpar för att få vara med och bli sedd. Oftast funkar det inte vilket gör henne jätteledsen. Hon behöver bli bekräftad hela tiden men ingen i klassen förstår det eller orkar med det. Fortsätt och skriv. Det hjälper mig att förstå och kunna stötta min egen tjej. Fortsätt och skriv så fortsätter vi att läsa. Kram!”
När jag var 10 , jag älskade fritids på fredagarna gick vi till jumpa salen vi drog fram bollar i olika storlekar ,vi drog ner ringar man kunde slänga sig i osv och jag balanserade på bollen och gjorde grejer med den och drömde mig bort att jag blev tex intervjuad eller att jag var världens bästa på att balansera på bollen . Men jag gillade aldrig själva idrotten, Jag var väldigt kraftig på den tiden .Var usel på precis allt! Ingen skulle aldrig sakna mig för jag var ändå så meningslös,ful och tråkig!Jag ville inte vara med nån för jag tyckte så synd om dom om dom var tvungna att umgås med mig,så jag höll mig på väldigt långt avstånd för att dom skulle slippa. När jag var ledsen och arg jag var väldigt ofta. Skrek jag på mig själv , grina och jag slog faktiskt mig själv, jag slog och slog och skrek till mig hur ,tjock och ful jag var. Kunde låta ”FAN JÄVLA FETTO , DU KAN FAN INTE SKRIVA” osv. Det är en sån otroligt tuff ålder. MEN DET JAG GJORDE MOT MIG SJÄLV PÅ DEN TIDEN BORDE JAG SITTA INNE FÖR! Man måste verkligen ta hand om sig själv! Utan dig själv vem skulle du vara då ? Om inte du kan ta hand om dig själv hur ska man då kunna ta hand om andra eller hur ska nån annan kunna ta handom dig ? Jag önska att jag som jag är nu , kunde ta mig själv som 10 åring i handen och säga kolla på mig , Vi gör det här tillsammans, JAG TROR PÅ DIG!
Med att alltid måste ha uppmärksamhet,Känner jag ingen mig på ! När jag är med mina kompisar så måste jag ha allas uppmärksamhet för annars är jag utan för och så är det ju inte riktigt. Jorden kretsar ju inte runt oss utan det är faktiskt solen.
Jag skulle vilja att du hälsa din dotter från mig att
Se dig omkring visa har glasögon,Andra har tandställning, En annan sitter i rollstol etc! Tappa inte tron på dig själv,Du är precis samma person du var innan dom där diagnoserna kom. Visa säger att en med ADD kan inte sitta stil hur länge som helst. Men vadå kan inte? Jag kan sitta vid en symaskin hur längesen helst. Det jag vill säga är låt ingen diagnos säga va du kan och inte kan, För det vet du bäst själv. Jag tycker att tjejerna du försöker vara med är losers om dom inte fattar vilken kanon tjej du är!! Håll huvudet högt ! jag tror på dig !
Jag berättar mer om mig själv om det hjälper er! Min dröm är att bli egen företagare och föreläsa och hjälpa andra i samma situation!
Håll huvudet högt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
