Om svårigheten med att få uppmärksamhet på diagnosen ADD
Jag pratade med en journalist som skall skriva en artikel om den dubbla osynligheten som människor med ADD drabbas av. Dels är funktionsnedsättningen osynlig och dels sprids väldigt lite information om just ADD.
På en del ställen i Sverige skriver man adhd utan hyperaktivitet/add på andra skriver man add och på åter andra skriver man bara adhd utan hyperaktivitet. I dagligt tal säger de flesta inget annat än ADD om den diagnos som bland annat min dotter har. Det blir ett problem att forskare och andra inte kan komma överens om vad man skall kalla en typ av funktionsnedsättning som redan är osynlig. Hur skall människor som inte känner till diagnosen någonsin förstå den om man inte sprider information om den...
Idag skall jag på elevvårdskonferens på dotterns skola. Det är så mycket som är så svårt för henne, trots att det görs så mycket för henne. Men det är ingen bra idé att gräva ner sig, att ge upp, att tappa modet. Jo, kanske en stund på väg hem efter att ha lämnat Lillagubben på skolan där han smälter in så fint, där han har kompisar, där han traskar in till lektionen utan att hinna vända sig om och vinka till mig (för att han har så kul med kompisarna), där kalasinbjudningarna strömmar in, då kostade jag på mig att bli lite ledsen och bitter på vägen hem från skolan. Men bara en kvart. Inget blir nämligen bättre av att vara bitter och ledsen.
Nej, kavla upp ärmarna och fortsätta gräva, njuta av guldkornen som trillar ner på mig och vara tacksam för allt som ändå fungerar och allt som fantastiska människor hjälper mig med, och allt fantastiskt jag får av mina barn och livet i stort, det skall jag fortsätta vara idag. Livet blir enklare då och roligare och trevligare. Så skall jag tänka på allt trevligt vi fick vara med om i min pappas hemstad Trondheim...
Men visst är det ändå konstigt att diagnosen ADD är så osynlig i dubbel bemärkelse?
På en del ställen i Sverige skriver man adhd utan hyperaktivitet/add på andra skriver man add och på åter andra skriver man bara adhd utan hyperaktivitet. I dagligt tal säger de flesta inget annat än ADD om den diagnos som bland annat min dotter har. Det blir ett problem att forskare och andra inte kan komma överens om vad man skall kalla en typ av funktionsnedsättning som redan är osynlig. Hur skall människor som inte känner till diagnosen någonsin förstå den om man inte sprider information om den...
Idag skall jag på elevvårdskonferens på dotterns skola. Det är så mycket som är så svårt för henne, trots att det görs så mycket för henne. Men det är ingen bra idé att gräva ner sig, att ge upp, att tappa modet. Jo, kanske en stund på väg hem efter att ha lämnat Lillagubben på skolan där han smälter in så fint, där han har kompisar, där han traskar in till lektionen utan att hinna vända sig om och vinka till mig (för att han har så kul med kompisarna), där kalasinbjudningarna strömmar in, då kostade jag på mig att bli lite ledsen och bitter på vägen hem från skolan. Men bara en kvart. Inget blir nämligen bättre av att vara bitter och ledsen.
Nej, kavla upp ärmarna och fortsätta gräva, njuta av guldkornen som trillar ner på mig och vara tacksam för allt som ändå fungerar och allt som fantastiska människor hjälper mig med, och allt fantastiskt jag får av mina barn och livet i stort, det skall jag fortsätta vara idag. Livet blir enklare då och roligare och trevligare. Så skall jag tänka på allt trevligt vi fick vara med om i min pappas hemstad Trondheim...
 |
| Tänk, jag har varit i Trondheim, varje vinterlov mellan pytteliten tills jag var runt 20, ändå var jag nästan aldrig nere i byen. Tror det berodde på att min farfar var så friluftsintresserad så det vi gjorde när vi var i Trondheim var att åka skidor och att hälsa på släktingar och äta goda middagar. Den här resan har jag därför varit mer i staden än vad jag sammanlagt var under mina 20 första år, men så är jag rätt okej på att åka skidor... |
Men visst är det ändå konstigt att diagnosen ADD är så osynlig i dubbel bemärkelse?
Kommentarer