Föreläsning i en stad jag inte visste fanns

Jag dricker te och läser alla kommentarer från igår noga. Jag blir så glad. Så fina kommentarer. Så tankeväckande. Så mycket vänskap och klokskap. Tack för dem. Ni som ännu inte deltar i boktävlingen genom att skriva en kommentar nedan - ni har fortfarande chans. På torsdag klockan 21 lottar jag ut två böcker. En bok bland er som står som "följare" på den här bloggen och en bok bland er som skrivit en kommentar. Är du följare OCH har du skrivit en kommentar så har du alltså två chanser att vinna en av mina två böcker!

Igår var jag i en stad och en kommun jag inte visste fanns. Kisa, i Kinda kommun. Tänk att man är 44 år och aldrig har hört talas om en stad, en kommun som finns i Sverige. Pinsamt kanske, istället för att tänka så kan jag välja att tänka att det är fantastiskt härligt att man kan lära sig nya saker även som "gammal tant".

Innan föreläsningen besökte jag ett café som heter Columbus. Där lärde jag mig också nya saker! Att lära sig nya saker och att träffa människor som tycker att det jag gör betyder något, ger mig otroligt mycket energi. Det var en kvinna som efter att ha lyssnat på min föreläsning för någon vecka sedan frågade hur jag orkar. Hur jag orkar? Herre min skapare, det är ju tack vare alla möten, all uppskattning, all påverkan till ökad förståelse för människor som är annorlunda - som ger mig energi att orka vara en så bra mamma jag kan! Tack därför till alla er som hjälper mig att orka!

På övervåningen av Columbus hade man, förresten inrett ett "emigrantmuseum". Det var intressant att titta på foton och brev från "förr i världen". Så långt från tiden vi lever i och ändå, så nära. Tänk att bilderna på människorna som var på väg till andra sidan jorden eller som tagit sig dit från Sverige bara är ungefär 150 år! Då sökte vi som bor här i Sverige oss till nya platser att etablera oss på. Det var fattigt här, fanns ingen framtid. Ändå har vi ibland så svårt att acceptera människor som söker sig hit. Som är fattiga. Som inte har någon framtid i sitt hemland. Som är utsatta för våld och krig.

Föreläsningen på Kisa församlingshem blev väldigt trevlig. Jag tror det var ungefär 100 personer som sökt sig till föreläsningen (det måste innebära att Kisa numera är Sveriges mest kunniga, per innevånare, kommun vad gäller ADD eftersom det bor ungefär 10 000 i hela kommunen...). Jag tror de som kom för att lyssna var nöjda när de gick hem också. Jag var i alla fall väldigt nöjd. Jag brukar ta med mig något från varje föreläsningen, något som berör extra mycket. Igår berördes jag mycket av en tjej som kom fram i paus. En tjej som precis lämnat tonåren bakom sig. Vi pratade lite. Jag tänkte att hon kanske är fritidsledare eller utbildar sig till lärare samtidigt som vi stod och pratade. Hon hade fått en diagnos berättade hon. Vi pratade om saker runt diagnosen ADD. Vi hann inte prata så mycket ändå gav vårt samtal mig så mycket.

Tänk att det är så osynligt det där svårigheterna. Vem skall förstå att man behöver andra sätt i undervisning, i livet, när det inte syns utanpå det allra minsta. Vem skall förstå att man inte är lat och slö, utan har svårigheter, när man ser så "kompettent" ut. Vem kan förstå att man kan vara så jättebra på vissa saker, men har väldigt svårt för annat.

Jag hade gärna pratat längre med tjejen - och med de andra som kom fram, men tiden räcker inte till. Jag tänkte på tjejen i bilen på väg hem. Hon påminde på många sätt om min dotter. Jag antar att hon, precis som min dotter, fått många törnar i sitt unga liv. Jag ville förmedla till henne att hon var bra, att hon duger som den hon är, men jag vet inte om jag lyckades göra det.

Att ha med sig den tanken, att "jag duger som jag är" är skön och väldigt viktigt. Att det är "good enough" det jag gör, för det är ju faktiskt det. Om du gör det bästa som du orkar eller förmår så är det tillräckligt. Mät inte i förhållande till andra, men mät i förhållande till dig själv. Gör du så gott du kan? Då är det good enought.

Du är good enough!