Skillnader i vardagen med eller utan npf?

På onsdag och torsdag (inte idag som jag skrev tidigare...) är Efus-konferensen här i Göteborg. Jag satt och förberedde min föreläsning igår när jag kom hem efter sjukgymnastbesök med dottern. För några dagar sedan tänkte jag på, när någon sa till mig "du kanske kan hjälpa henne med det och det lite grann också?" och jag sa "ja". Jag tänkte på det där efteråt att många tycker att "det där borde ni väl kunna hinna med" och så känner man sig som ett "dåligt" barn och som en "slarvig" förälder. Fast när jag ritar upp vardagen för mina två barn blir det tydligt hur mycket lättare det är för ett "vanligt" barn att hinna med sig själv göra det som andra förväntar sig av honom/henne än för ett barn med funktionsnedsättning.  Bägge barnen vill lyckas, bägge barnens föräldrar vill att barnet skall ha det bra och ändå ser det så olika ut. Förutsättningarna är långt ifrån de samma. Det här är bara en helt amatörmässig jämförelse av mig och inget vetenskapligt, men jag tror att många barn och vuxna med funktionsnedsättningar samt deras föräldrar och kanske lärare - känner igen sig. (Det första barnet är förresten nio år och det andra är 16 år.)

Att vara "Erik" eller att vara mamma till "Erik" kan vara nog så utmanande och tröttande, men för det mesta är det inte så många bollar som skal hållas i luften. "Erik" är för det mesta nöjd med livet, får det att flyta och fungera för det mesta.



Att vara mamma till "Mika" eller att vara "Mika" är mycket mer utmanande och utmattande. Så många fler variabler finns det. Här har jag tagit med de jag kunde komma på till bägge typerna av barn när jag satt och funderade igår kväll. Har ni fler saker som ni tycker att jag missat så får ni jättegärna kommentera det.



Förslag: Gör en sådan här lista du som har barn med npf eller du som själv har npf, reflektera över den och klappa sedan dig själv på ryggen, krama dig själv, för det är du verkligen värd!