Så mycket skuld skall bäras av så smala axlar
Jag kämpar frenetiskt. Min dotter kämpar frenetiskt. Ändå blir det fel. Ändå upplever man på skolan och på andra ställen att min dotter inte gör sitt bästa. Signalen till henne blir att hon inte håller måttet.
Om jag ändå kunde berätta om allt vi kämpar med hela tiden. Varje dag. Om jag ändå kunde förklara så ni förstår.
Igår såg jag ett veckobrev för en tredje klass. Bland mycket annan information stod det att nu, om inte förr, är det dags att barnen själva tar ansvar för sina läxor, som de har varje dag i veckan.
Min son har inga problem med det där. Inte med andra saker som rör skolan heller. Därför blir han väldigt sällan/aldrig utsatt för kränkande behandling. Inte heller jag blir därför kränkt på något sätt när det gäller saker som rör min son.
Min dotter, trots att hon är 16 år, har ingen möjlighet att ta ansvar för sina läxor, prov och mycket annat. Många av lärarna tror det. Många människor runt henne tror det och menar att bara hon skärper till sig lite så skulle det inte vara några problem. Därför blir det så ofta så fel. Hon blir ofta utsatt för behandling som inte är direkt kränkande, men som i utsträckt tillstånd kränker henne och talar om för henne att hon inte duger till något. Jag som följer henne tätt i fotspåren upplever hennes kamp, kämpar själv och känner kränkningarna som nålstick på kroppen.
Så mycket skuld och skam som läggs på hennes axlar. Så mycket oförstående som svävar runt henne, som gör henne ledsen. Som gör henne svag och sårbar.
Å andra sidan.
När inte ens människor i hennes närhet förstår detta, ser detta och accepterar detta - hur skall jag då kunna begära att människor som bara träffar henne ett par timmar i veckan skall förstå och möta henne på ett sätt som inte skuldbelägger henne?
Ibland känns det som om jag skall gå sönder.
Idag är en sådan dag.
Jag gör som jag brukar.
Bryter ihop.
Kommer igen.
Hur min dotter gör - vet jag inte...:(
Om jag ändå kunde berätta om allt vi kämpar med hela tiden. Varje dag. Om jag ändå kunde förklara så ni förstår.
Igår såg jag ett veckobrev för en tredje klass. Bland mycket annan information stod det att nu, om inte förr, är det dags att barnen själva tar ansvar för sina läxor, som de har varje dag i veckan.
Min son har inga problem med det där. Inte med andra saker som rör skolan heller. Därför blir han väldigt sällan/aldrig utsatt för kränkande behandling. Inte heller jag blir därför kränkt på något sätt när det gäller saker som rör min son.
Min dotter, trots att hon är 16 år, har ingen möjlighet att ta ansvar för sina läxor, prov och mycket annat. Många av lärarna tror det. Många människor runt henne tror det och menar att bara hon skärper till sig lite så skulle det inte vara några problem. Därför blir det så ofta så fel. Hon blir ofta utsatt för behandling som inte är direkt kränkande, men som i utsträckt tillstånd kränker henne och talar om för henne att hon inte duger till något. Jag som följer henne tätt i fotspåren upplever hennes kamp, kämpar själv och känner kränkningarna som nålstick på kroppen.
Så mycket skuld och skam som läggs på hennes axlar. Så mycket oförstående som svävar runt henne, som gör henne ledsen. Som gör henne svag och sårbar.
Å andra sidan.
När inte ens människor i hennes närhet förstår detta, ser detta och accepterar detta - hur skall jag då kunna begära att människor som bara träffar henne ett par timmar i veckan skall förstå och möta henne på ett sätt som inte skuldbelägger henne?
Ibland känns det som om jag skall gå sönder.
Idag är en sådan dag.
Jag gör som jag brukar.
Bryter ihop.
Kommer igen.
Hur min dotter gör - vet jag inte...:(
Kommentarer
Så sant så sant det du skriver.
Om inte lärarna förstår trots att de suttit med vid samtal på BNK och sagt sig förstå problemet, men inte gör det. Hur gör man då? Både jag och min son blev kränkta på sonens skola häromveckan då de införde kvarsittning. Han blev bestraffad tredubbelt genom att först bli utslängd från lektionen, skickad till en lärare för att skriva ned skolans regler på papper (trots att skolan vet om problemet med att skriva för hand.) sedan blev det kvarsittning som skulle infalla TVÅ dagar senare. Denna kvarsittning blev inte av då läraren glömt bort. Istället skjuter läraren fram kvarsittningen till veckan efter. Nu är läraren sjuk och kvarsittningen har blivit uppskjuten til nästa vecka. Pratade med rektorn om detta som förövrigt också suttit med på mötet hos BNK. Hon såg inga problem i detta, bara att det var olyckligt att läraren var sjuk. Min son mår otroligt dåligt att detta. Rektorn hänvisar bara till den nya skollagen samt att det lärarna har bestämt får de stå för.
I veckan hade skolan dessutom möjligheten att få gå på en GRATIS föreläsning som jag ordnat. Hela stadsdelen var inbjuden. Ingen ifrån skolans värld döck upp. Ändå var det en känd föreläsare i Göteborg, Johanna Björk.
Man blir arg, ledsen och besviken.
Tacksam för Din blogg. Den ger styrka, kraft och mod att kämpa ytterligare för barnen.
Önskar Er en härlig helg
Gunilla
Yvonne
Tack för att du delar med dig!
Anki
Jag känner starkt med dig idag eftersom jag också bryter ihop inombords. Det är så mycket att bära både för våra döttrar och för oss närstående.
För min dotter har det gått riktigt bra ett tag, men nu är det som att allt bara rasar. Hon upplever det som att inget hjälper mot hennes dåliga mående. Hon vill inte leva längre och det är inte första gången under dessa år. När det hänt tidigare har vi kontaktat BUP i hopp om att hon ska kunna få hjälp numera försöker vi själva på bästa sätt finnas till hands.
Jag känner mig så villrådig, vad gör man när ens barn/tonåring inte känner att någonting alls hjälper mot hennes dåliga mående?
Idag jobbar jag men inombords är jag ihopbruten.
Kram till dig Malene, det är en downdag idag, kanske kommer bättre dagar för våra flickor!
MizzLiz
Kristina
Kopierar vad jag skrev på min blogg för någon dag sedan..
När någon man älskar över allt annat är så ledsen och förtvivlad...att man inte vet vad man ska göra...vad man kan göra...och vad man borde göra....
Folk pratar om diagnosers vara eller icke vara....som OM man kunde välja...
Ibland...önskar jag bara att folk kunde tänka till en extra gång...innan de öppnar för alla korkade grodor som hoppar ur munnen på dem....
VI kan inte välja...livet är så här...för oss...oavsett vad DE tycker om det...KAN vi inte ändra på det...vi letar bara efter acceptans....
Styrkekram!!