Jag sms'ade med en vän igår kväll. Hennes dotter går sedan ett år tillbaka på en skola ett par timmar ifrån hemstaden efter att mycket blev väldigt fel för henne.
Min vän skriver: Hur är det?
Jag: Bra, tror jag. Jag sitter och tittar på när Lillagubben tränar pingis.
Min vän: Du är en bra mamma:)
Jag: Lätt att vara bra mamma till Lillagubben, om du förstår vad jag menar...
Min vän: Jag fattar verkligen. Blir ledsen och glad samtidigt när jag läser det.
Jag tänkte efter att vår konversation var slut att det är så lätt att vara en bra mamma till ett barn som har så lätt för sig som Lillagubben har. Och. Det är så mycket svårare att vara en bra mamma till ett barn som har så många svårigheter som min dotter eller som min väns dotter har. Fast man anstränger sig så mycket mer...
Å andra sidan.
Jag har blivit en så mycket bättre mamma till Lillagubben för att jag varit tvungen att bli en så mycket bättre mamma till min dotter - än vad jag var från början, om du förstår vad jag menar...
Genom att lära sig att möta ett barn med npf-svårigheter blir man nog faktiskt en bättre förälder och/eller lärare även till barn utan npf-svårigheter. Det kommer, så att säga, på köpet!
Bra, va?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
6 kommentarer:
Ja, men eller hur!?
Det går liksom inte att köra på i de "vanliga" spåren med ett barn som är tämligen normalfungerande bara för att det är så. Det blir ett helt annat, och mer respektfyllt, förhållningssätt till båda barnen. Det är så jag upplever det i alla fall.
Hej du kloka kvinna! Vad säger du om att Regeringen nu givit skolverket i uppdrag att se över om specialpedagog utbildningen ska läggas ner? Jag går förberedande kurs i specialpedagogik 30 hp nu för att få söka specialpedagog utb till hösten...ev finns då enbart speciallärar utb kvar, vilken jag som förskollärare inte kan söka :(
http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/180775
/Cecilia
Det låter som ett dåligt beslut, om du frågar mig. Bägge inriktningarna behövs, tror jag, men har inte satt mig in i det ännu. Skall göra det nu, tänkte jag så tack för länken, Cia:)
Hej!
Min värld har vänts upp och ned under de senaste veckorna. Mycket av det jag trott samhället skulle hjälpa mig med när jag bönat och bett om hjälp har jag nu kunnat konstatera bara är tomma ord.
Jag har kommit att verkligen hata ordet "Föräldraransvar". Anledningen är att när jag sökt hjälp hos myndigheter, polis och socialjour hela tiden fått slängt i mitt ansikte att det är mitt förälraransvar.
Om jag som mamma kontaktar polis för att dottern är borta eller kontaktar socialtjänstjouren för att jag är orolig för min dotter, så anser jag att jag tagit mitt föräldraransvar. Jag har inte rätt att kedja fast henne på något sätt och har haft svårt att få henne att stanna hemma eftersom hennes pojkvän fått egen lägenhet. En lägenhet som använts som fritidsgård av många.
Jag har åkt till lägenheten för att ta med min dotter hem (som är 13 år) hon vägrar. Hon dricker alkohol i de övrigas sällskap (Ungdomar som är kring 20-25) De ungdomarna ser inget fel i att hon dricker trots sin ålder, inte ser de heller problemet med att hon är förlovad med en 23 årig kille.
Man åker till polisen, man ringer polisen och socialtjänstjouren för att få hjälp, jag som ensamstående med fler npf barn klarar inte av situationen längre. Polisen svarar med att det är mitt "Föräldraransvar" att få med min dotter hem. Socialtjänstjouren svarar med att så länge det inte är fara för hennes liv så gör inte de något utan hänvisar till socialkontoret. Socialkontoret ser inte möjligheterna att göra en LVU. Det kan inte heller bli tal om SOL, även fast dottern är under 15 år. Enligt SoL så kan man omhänderta henne så länge jag och en socialsekreterare är överrens, men enligt socialkontoret behöver även min dotter vara med på detta för att det ska vara akutellt. Hon å sin sida är totalt gränslös och visar tydligt på att hon gör som hon vill. Detta har ju myndigheterna indirekt sagt är ok eftersom de inte kunnat hjälpa mig vilket hon också upplevt.
Då undrar jag vad som krävs av mig för att vara en bra mamma som tar sitt "föräldraransvar". Soc och polis tycker ju inte detta eftersom jag misslyckas med att få hem min dotter.
Som mamma har jag nu insett att jag måste tänka utanför ramarna. Jag får inte blanda in mina känslor eller mammaroll i min dotter. Jag måste börja tänka som en vanlig vuxen som står utanför och ser på, och på det viset påverka myndigheter.
Förhoppningsvis får hon en placering under en period som kan stärka henne och ge oss andra i familjen kraften och vardagen tillbaka. Självklart gör det ont i själen men finns det något annat alternativ?
Jag anser att jag är en bra mamma, som tar mitt ansvar och ser till att mitt barn mår bra trots sin svåra ADHD. Att jag sedan inte kommer hela vägen själv utan måste be om hjälp av samhället, tyder det på att jag är en dålig mamma? Jag tycker själv att det tyder på att jag har insikten att inte klara av barnet själv, ser mina begränsningar.
Om jag hade varit en dålig mamma, borde jag inte då skitit i henne. Låtit henne sticka hemifrån, dricka alkohol och umgås med vem hon vill?
Det är dags för Sverige att öppna sina ögon, ta bort skygglapparna och faktiskt erkänna NPF- svårigheter som "Riktiga" funktionsnedsättningar.
Hej Anonym.
Tack för din långa och viktiga kommentar. Hoppas att många människor läser den och tar till sig det du skriver, att man sitter som i en "rävsax" när man är förälder till ett barn med npf-svårigheter som slirar. Du och din familj är absolut inte de första att behöva gå igenom det ni går igenom - och tyvärr inte heller de sista...:(
Jag tror att jag läst dina inlägg på facebook och blir frustrerad bara av att läsa dem. Tänker på er och på vanmakten du måste känna.
Många kramar till dig från mig:)
håller också med anonym och med tanke på det så slänger jag in denna länk - läs den!
http://www.ofus.se/articles_free_view.asp?ArticleId=8
"däremot ligger det i föräldransvaret att se till att barnet får del av de stödinsatser som samhället har att erbjuda!"
Skicka en kommentar