Lovebombing!

Jag fick detta mejl av en mamma som jag haft mejlkontakt med en tid:

Hej igen Malene!

En sak till bara, så här på morgonkvisten!

Om det passar sig på dina föreläsningar så får du gärna hälsa (från en mamma) att det är hur viktigt som helst med beröm/uppmuntran även fast de blivit stora (högstadiet, gymnasiet)!

Som ex. att min son skickat in jättemånga uppgifter som han legat efter med men inte ett ord om att det är bra jobbat eller så, från lärarna! Jag vet att det skulle behövas och kännas peppande inför resterande uppgifterna!

Kan man säga till en elev vad den inte gör, så kan man också bjussa på att säga när det går bra! Nu är det säkert jättemånga lärare som gör det men jag vet av erfarenhet att det kan vara så att det snålas med berömmet!

Jag ser ju hemma hur han "växer" och känner sig nöjd!

Så inte snåla med berömmet!!!

(fast jag har för mig att när jag tittade på en av dina föreläsningar på youtube så tar du upp detta!!) 


Från olika håll hör man nu att man INTE skall berömma barn så mycket. De kan bli FÖR självupptagna och tro att de är världsmästare om de får beröm för att de brer sin macka själva!

Jag tror att det är så att vi kanske berömer barn av idag för mycket. Att vi talar om för dem att de är värdsbäst på allt, fast det faktiskt inte är det. Men jag tror också att reglerna för beröm måste vara lite olika beroende på vad det är för ett barn vi möter. Precis som de flesta regler, tankegångar och bemötandet av barn med npf-svårigheter måste vara annorlunda i jämförelse med barn som inte har de svårigheterna så måste berömet också vara det. 

Ett människa med npf-svårigheter får sällan höra "det där gjorde du bra!", eftersom de i många andras ögon sällan lyckas. 

När jag föreläser brukar jag prata om att "lovebomba" barnen med npf-svårigheter. Att tala om för dem när de gör något som fungerar, som är bra är viktigt för deras självkänsla. För någon kanske anstränger sig väldigt mycket och lyckas med något som för andra inte är vidare värst imponerande, medan en annan inte anstränger sig särskilt, men ändå lyckas så man nästan tappar andan. Barn har olika förutsättningar, olika förmågor med sig och de måste också bli bemötta efter det. För barn som ständigt lyckas, som har sådär lagom lätt för det mesta, fungerar det ändå, de får beröm automatiskt, men för barn som har svårt att lyckas med mycket måste "lovebombingen" följa med som en sol över deras huvuden. 

Varför det, kanske du undrar?

Människor med npf lyckas mer sällan, de klarar inte att leva upp till de krav vi ställer på dem och deras jämnåriga, de lever i ständig stress för att klara av det som deras klasskamrater lyckas med, de får därför sällan höra av andra att de gjort något bra. 

Därför finns det ingen hejd på hur mycket vi skall "lovebomba" barn med svårigheter. "Det där gjorde du bra", "hur lyckades du med det?", "bra gjort" är fina komplimanger som man kan häva ur sig i parti och minut. Och som mamman skriver i sitt mejl; om ett barn/ungdom haft svårt att klara en eller flera uppgifter och sedan lämnar in dem, även om det är lite för sent, så måste vi påpeka för barnet/ungdomen att det var bra att han gjorde det.

Om man ofta misslyckas och när man sedan lyckas inte får beröm så finns det bara en sak att göra - bli bäst på att vara dålig. Ingen vill vara dålig, men om man inte lyckas vara bra, så finns tillslut det sista alternativet - att bli världsmästare på att vara dålig. 

Alla vill lyckas! 

Fortsätt "lovebomba" barn och i synnerhet dem som sällan upplever att de lyckas!