Tankar kring mejlet från "Anders" mamma
Jag la ut ett mejl som jag fått från en mamma, här på bloggen tidigare idag. Det är ett frustrerat mejl från en mamma som för många kamper, på flera plan. Det är viktigt att påpeka att det är hennes upplevelse som kommer fram i mejlet. Vad hennes sons lärare, rektor och psykolog tycker om mötet förtäljer inte denna historia. Det finns alltid fler sidor av samma mynt. Det är oerhört svårt att lyckas i mötet kring ett barn som har osynliga funktionsnedsättningar eftersom det inte finns någon "svart låda" som det gör när ett barn har en synlig funktionsnedsättning typ ryggmärgsbråck, cp-skada. Inget som alltså, på ett enkelt och tydligt sätt förklarar varför barnet gör saker som inte fungerar i skolan.
Dock.
En mamma känner sig väldigt överkörd och påhoppad. Mötet som skulle vara ett möte för att förbättra för barnet, har snarare gjort det sämre för barnet. Man har misslyckats. Detta är inget ovanligt när det gäller möten mellan personal och föräldrar när npf-svårigheter är inblandade. Men det är inte självklart att det behöver bli så här.
Mammans upplevelse är äkta. Hon är den "svaga" parten i mötet eftersom hon är ensam "amatör" mot flera "proffs" som hon upplever sammarbetar med varandra. Sammarbetet mellan skolan och Anders upplever mamman som sämre.
Jag har haft kontakt med mamman vid ett flertal tillfällen och upplever henne som en väldigt ansvarstagande och engagerad mamma. Men vare sig mamman varit en "bra" mamma i personalens ögon eller inte, (vi struntar i den frågan för den är inte alls relevant egentligen eftersom alla barn och alla föräldrar har rätt att bli bra bemötta av skolpersonal ) så tänker jag att man missat en viktig detalj på Anders skola och det är det som Ross Green så noga uttrycker i sin bok "Explosiva barn".
"Barn gör bra - om de kan", säger han.
Jag tror också att vuxna "gör bra om de kan", eller "vi gör så gott vi kan" utifrån våra resurser genetiskt och socialt, kanske är ett bättre ordval av mig. En del föräldrar har svårt med föräldraskapet av en eller annan anledning. De allra, allra flesta föräldrar gör sitt bästa, trots det, trots att utomstående upplever dem som "dåliga" föräldrar. Faktum är att vare sig man är en utomordentligt "duglig" förälder eller inte så är påfrestningen så mycket större när barnet har npf-svårigheter och ofta upplevs man som en "dålig" förälder för att ens barn inte "lyckas".
"Barn gör bra, om de kan".
Om man som personal på Anders skola utgår från att dem man möter och har utbildat sig för att hjälpa "gör rätt om de kan" och man därmed tar del av ansvaret när saker inte fungerar för ett barn så är chansen så mycket större att saker fungerar kring barnet.
När ett barn reagerar så som Anders i mejlet nedan gör, så är det något eller förmodligen ganska många saker, som inte fungerar.
Om man utgår ifrån att alla gör vi det bästa vi kan för eleven/barnet så är vi på god väg. Om vi sedan tänker att eftersom barnet inte fungerar i skolan, trots att vi alla gör allt vi kan för barnet - så är det fel på hur i möter, hur vi hjälper, hur vi "stagar upp" kring eleven. Då har vi inget samspel med eleven där eleven känner att "jag är bra". Om personalen runt Anders tog mer ansvar för att kontakten med Anders inte fungerar, att han inte vill vara i skolan, att han har en funktionsnedsättning, då hade Anders svårigheter blivit mindre synliga och alla hade mått bättre.
Vi vuxna måste vara vuxna och ta vår del av ansvaret. Rannsaka oss själva. Finns det något jag kan göra bättre för att det här skall fungera bättre? Vara vuxna - i förhållande till dem som ännu är barn.
Dock.
En mamma känner sig väldigt överkörd och påhoppad. Mötet som skulle vara ett möte för att förbättra för barnet, har snarare gjort det sämre för barnet. Man har misslyckats. Detta är inget ovanligt när det gäller möten mellan personal och föräldrar när npf-svårigheter är inblandade. Men det är inte självklart att det behöver bli så här.
Mammans upplevelse är äkta. Hon är den "svaga" parten i mötet eftersom hon är ensam "amatör" mot flera "proffs" som hon upplever sammarbetar med varandra. Sammarbetet mellan skolan och Anders upplever mamman som sämre.
Jag har haft kontakt med mamman vid ett flertal tillfällen och upplever henne som en väldigt ansvarstagande och engagerad mamma. Men vare sig mamman varit en "bra" mamma i personalens ögon eller inte, (vi struntar i den frågan för den är inte alls relevant egentligen eftersom alla barn och alla föräldrar har rätt att bli bra bemötta av skolpersonal ) så tänker jag att man missat en viktig detalj på Anders skola och det är det som Ross Green så noga uttrycker i sin bok "Explosiva barn".
"Barn gör bra - om de kan", säger han.
Jag tror också att vuxna "gör bra om de kan", eller "vi gör så gott vi kan" utifrån våra resurser genetiskt och socialt, kanske är ett bättre ordval av mig. En del föräldrar har svårt med föräldraskapet av en eller annan anledning. De allra, allra flesta föräldrar gör sitt bästa, trots det, trots att utomstående upplever dem som "dåliga" föräldrar. Faktum är att vare sig man är en utomordentligt "duglig" förälder eller inte så är påfrestningen så mycket större när barnet har npf-svårigheter och ofta upplevs man som en "dålig" förälder för att ens barn inte "lyckas".
"Barn gör bra, om de kan".
Om man som personal på Anders skola utgår från att dem man möter och har utbildat sig för att hjälpa "gör rätt om de kan" och man därmed tar del av ansvaret när saker inte fungerar för ett barn så är chansen så mycket större att saker fungerar kring barnet.
När ett barn reagerar så som Anders i mejlet nedan gör, så är det något eller förmodligen ganska många saker, som inte fungerar.
Om man utgår ifrån att alla gör vi det bästa vi kan för eleven/barnet så är vi på god väg. Om vi sedan tänker att eftersom barnet inte fungerar i skolan, trots att vi alla gör allt vi kan för barnet - så är det fel på hur i möter, hur vi hjälper, hur vi "stagar upp" kring eleven. Då har vi inget samspel med eleven där eleven känner att "jag är bra". Om personalen runt Anders tog mer ansvar för att kontakten med Anders inte fungerar, att han inte vill vara i skolan, att han har en funktionsnedsättning, då hade Anders svårigheter blivit mindre synliga och alla hade mått bättre.
Vi vuxna måste vara vuxna och ta vår del av ansvaret. Rannsaka oss själva. Finns det något jag kan göra bättre för att det här skall fungera bättre? Vara vuxna - i förhållande till dem som ännu är barn.
Kommentarer