Om utvecklingssamtal
Jag var på utvecklingssamtal igår. Samtalet gällde Lillagubben och hans skolsituation.
Jag har varit både pedagog och förälder i sådana samtal. Jag har diskuterat både svåra och lätta skolsituationer kring barn och kan konstatera att det är en himla mycket lättare situation för alla parter när eleven det handlar om - har lätt för skolan, skolarbetet och sociala situationer.
Igår satt jag, fröken och Lillagubben och mööööös.
- Allt går jättebra, sa fröken och log stort mot mig och Lillagubben.
Vi log tillbaka.
- Alla nationella proven gick jättebra, sa fröken och log stort igen, då hon tittade upp från pappret med alla siffror.
Jag och Lillagubben log tillbaka.
- Du har många kompisar och är inte med och retar något, det är jättebra, sa fröken och fortsatte sitt breda leende.
Jag och Lillagubben bredde på vårt leende tillbaka till fröken.
Så där höll vi på en halvtimme innan jag och min son tog fröken i hand och tackade för oss.
- Tack för idag, sa fröken och log tillbaka.
Jag och Lillagubben klev ut i sommarvärmen. Vi mööös där vi gick hemåt i eftermiddagssolen. Samtalet var trevligt, tyckte vi. Inte konstigt kanske. Det fanns ju inget att "klaga" på...
De andra samtalen är svårare. De samtal när saker inte fungerar. De samtalen som egentligen behöver vara bäst - blir oftast sämst.
Jag har god erfarenhet av sådana och funderar på att skriva en tankekarta på vad man kan tänka på som förälder och lärare i möten som inte är så lätta alltid. Där barnet har svårt. Där barnet gör sitt bästa, men där det ändå blir så mycket prat om saker som INTE är bra och som INTE fungerar.
Hur tänker du som läser här, kring detta? Vad tycker du skall vara med i tankekartan? Berätta! Det är många som i och med att du skriver och berättar om dina tankar kring detta, som förälder, som barn och som lärare - läser din text.
Jag har varit både pedagog och förälder i sådana samtal. Jag har diskuterat både svåra och lätta skolsituationer kring barn och kan konstatera att det är en himla mycket lättare situation för alla parter när eleven det handlar om - har lätt för skolan, skolarbetet och sociala situationer.
Igår satt jag, fröken och Lillagubben och mööööös.
- Allt går jättebra, sa fröken och log stort mot mig och Lillagubben.
Vi log tillbaka.
- Alla nationella proven gick jättebra, sa fröken och log stort igen, då hon tittade upp från pappret med alla siffror.
Jag och Lillagubben log tillbaka.
- Du har många kompisar och är inte med och retar något, det är jättebra, sa fröken och fortsatte sitt breda leende.
Jag och Lillagubben bredde på vårt leende tillbaka till fröken.
Så där höll vi på en halvtimme innan jag och min son tog fröken i hand och tackade för oss.
- Tack för idag, sa fröken och log tillbaka.
Jag och Lillagubben klev ut i sommarvärmen. Vi mööös där vi gick hemåt i eftermiddagssolen. Samtalet var trevligt, tyckte vi. Inte konstigt kanske. Det fanns ju inget att "klaga" på...
De andra samtalen är svårare. De samtal när saker inte fungerar. De samtalen som egentligen behöver vara bäst - blir oftast sämst.
Jag har god erfarenhet av sådana och funderar på att skriva en tankekarta på vad man kan tänka på som förälder och lärare i möten som inte är så lätta alltid. Där barnet har svårt. Där barnet gör sitt bästa, men där det ändå blir så mycket prat om saker som INTE är bra och som INTE fungerar.
Hur tänker du som läser här, kring detta? Vad tycker du skall vara med i tankekartan? Berätta! Det är många som i och med att du skriver och berättar om dina tankar kring detta, som förälder, som barn och som lärare - läser din text.
Kommentarer
Hälsningar från Ann Berg, lutrad morsa.....
Jag känner mig lite ensam och skulle vilja komma i kontakt med kvinnor som har ADD/ADHD gärna runt 25-35 år i Stockholm Jag är 32 år och bor i Sthlm.
Mvh Elin (en annan nu vuxen Mika
känner igen detta. Jag tycker att hela upplägget är problematiskt. Man har satt vissa mål som ska uppnås. Men barn med npf kan ofta vara mer "ojämna" i sin begåvningsprofil än andra barn. Så risken är mycket större att de då inte når upp till vissa mål. Att då fokusera på dessa "missar" blir helt fel. Istället borde man strunta i det som inte uppnåtts och fokusera stenhårt på det som fungerar. Sätta nya högre mål inom det område barnet har talang för.
Jag har försökt sälja in detta till min sons lärare men det går inte så bra. Jag vill att vi pratar om engelska, som han är så bra på, gymnastik, som han är så ba på, osv osv. Istället blir det fokus på klockan, som han måste bli bättre på, handstilen, som han måste bli bättre på, osv.
Det är inte roligt. Det är dessutom väldigt orättvist. Hans möte blir negativ feedback istället för postiv förstärkning.
Och det är inte prdagogernas fel. Det är själva upplägget det är fel på.
Kram.