När diagnosen missbrukas

Jag känner en tjej som har en npf-diagnos. När jag träffar henne är hon; positiv, energisk, efterstänksam, energisk, pratsam, energisk, sprallig, tokrolig, energisk, allvarlig, lite ledsen ibland och - energisk.

När jag träffar henne och hennes föräldrar blir jag alltid lite beklämd. De ser alltid så trötta och hängiga ut, de är aldrig nöjda med sin dotter. De har alltid något att klaga på när det gäller dottern. Deras barn, som inte är deras biologiska, har alltid gjort något som gör att de måste sucka så där lagom högljutt så att vi alla förstår hur hopplös hon är.

Jag blir så betryckt och ledsen när jag hör och ser detta. Tjejen är energisk, kämpar på - men hon måste ju också märka deras missnöje, eller?

Tjejen har en diagnos och det känns lite som om det alltid går att skylla på den, på henne. Har du glömt det (suck)? Kom nu (suck)! Men nu måste vi (suck) och så vidare. Det känns som om föräldrarna även kan skylla sina egna tillkortakommanden på sin dotter och kanske framförallt hennes diagnos.

Fast å andra sidan, de kanske hade klagat lika mycket på henne även om hon inte haft diagnos, vad vet jag?

Ibland undrar jag bara om diagnos är bra, i vissa speciella fall undrar jag faktiskt det. Är diagnos alltid bra, eller stämplas den här tjejen som hopplös av sina föräldrar?

Hade det spelat någon roll egentligen, diagnos eller inte? Hade tjejen haft det bättre utan diagnos? Vet ej. Vet bara att jag tycker synd om tjejen som får kämpa både mot allt det jobbiga hon bär med sig (trots alla härliga lättheter hon har) och föräldrarnas missnöje.