Gott nytt och tack för gammelost

I alla år som jag växte upp firade jag nyår med släkt och vänner i Trondheim. Det blev mycket skidåkning och många kakbesök hos gamla mostrar och fastrar. Nyårsafton spenderade vi alltid "hemma" i Rönningsveien och så gick vi till "Svingen" för att se raketer och fira in det nya året. I Trondheim sa man alltid "Gottnyttår og tack för gammelåret", fast vi barn som pratade svenska tyckte det var roligare att säga "Gottnyttår och tack för gammelost" för det lät nästan exakt på samma sätt.

En hundpromenad får det allt bli idag också, trots att det är nyårsafton...

Så med den pyttelilla historien vill jag bara önska ett gott nytt år.

Ta hand om dig idag, så ses vi nästa år:)

Tillvälligt avbrott

På grund av sjukdom... "Krya-på-dig"-hälsningar mottages med tacksamhet:)

Vem får uttala sig?

Det var hockeymatch på Scandinavium igår kväll. Lillagubben vann två biljetter på senaste klubbtävlingen i pingis och jag blev den som fick följa med. Vi hade Frölundahalsduk hemma som sonen knöt runt halsen innan vi åkte iväg. Vi åt "hockeymålet" på en restaurang i närheten. Nästan alla på restaurangen hade något plagg som visade att de också skulle på matchen och att de också skulle heja på Frölunda. Vi kände oss som "en i gänget", jag och sonen - där på restaurangen och senare på hockeyarenan.

Det var kul. Frölunda vann ju... 3 - 2. De svors lite för mycket för våra öron på stolarna över oss. Annars var vi väldigt nöjda när vi åkte hem igen. Vi hade speglat oss i andra som hejade på Frölunda - även om de, som sagt, svor mer än vad vi gjorde.

Härom veckan pratade jag med några gamla kollegor som ville prata om några elever som de tycker är svåra att undervisa. Eleverna har olika diagnoser.

- De skyller ofta på sina diagnoser, som att "jag kan inte göra det för jag har adhd" och det gillar inte jag att man gör, skyller på det innan man ens försökt.

- Inlärd hjälplöshet är vad det är, de tror sig inte klara någonting, det kan nog vara föräldrarna som varit med och tränat dem till det.

- Ja, vad skall man göra? Hur kan man veta när de bara skyller på adhd, fast det inte är det som är orsaken utan att det faktiskt är att de är lata?

Vad svarar man på de frågorna....?

Jag tänker människor som tillhör minoritetsgrupper, människor som befinner sig i en eller annan marginal. Att man ofta får höra av andra hur man är eller hur man bör reagera. Jag tänker på Makone Linde (tror jag att han heter). Konstnären som startade debatten om hur vi ser och förhåller oss till människor med mörk hy, här i Sverige - genom att göra en tårta som såg ut som en svart kvinna. Efter det har debatten fortsatt. Först om Tintins varande eller icke varande på stadbiblioteket i Stockholm, tätt följt av den svarta flickan i en sagobok och film som man menar är kränkande mot människor med mörk hy och sedan klippet/helgerånet på "Kalle Ankas jul" nu för några dagar sedan. Innan dess var det diskussionen om chokladboll får eller inte får kallas "negerboll". Människor som har vit hy har olika åsikter om det där.

- Jag fattar inte att de kan reagera så, det har ju alltid hetat "negerboll" så jag kommer fortsätta att säga så!

eller;

- Tintin är ju en klassiker, jag fattar inte att de kan bry sig och Kalle Ankas jul på tv- den klipper man bara inte i, jag fattar inte att man kan bli sur för en sådan liten sak!

När jag jobbade som idrottskonsulent på Göteborgs handikappidrottsförbund rasade en debatt mellan medlemmar i en förening. Några ville mynta ordet "skröppel" för människor som hamnat i rullstol efter olyckor - andra tyckte det var kränkande.

Egentligen är det bara de som befinner sig i situationen, alltså de som är mörkhyade eller rullstolsbundna som egentligen kan säga hur det är. För de är ju egentligen de enda som vet hur det är. Andra människor kan fundera och undra och säga att jag TROR att jag reagerat på det eller det sättet. Men man kan aldrig veta för man känner inte till hur det är, egentligen. Och egentligen är det ju faktiskt upp till var och en att berätta hur man känner och upplever för varje individ är ju unik.

Jag vet inte om lärarnas elever "skyller på sin adhd" för att slippa, om de "bara är lata" och om det egentligen är mer inlärd hjälplöshet än adhd (fast jag vet vad jag tror), men jag vet att de som bäst kan svara på hur det är, är de som befinner sig i just det att ha svårigheterna som betecknas adhd. Alla andra kan gissa, vi kan säga vad vi tror och vad vi tror att vi gjort i den eller den situationen, fast vi vet inte.

Kanske skulle vi börja lyssna mer på andra människor och lära oss av andra, eller kanske skulle vi utgå ifrån att alla är människor och därmed får man uttala sig om allt.

Jag vet inte.

Vem får egentligen uttala sig om saker?

Vad tycker du?

Kan det bli bättre?

Maken ska på "gubbfest" med kompisar.
Dottern kommer hem till oss med sina lägerkompisar för att ha mys- och spakväll.
Och själv skall jag med sonen på hockey. Frölundaaaa.
Kan det bli bättre?!

Mys med tjejerna - dottern. 

Hockeymyyyyys!

Om vuxnas makt

Jag känner en flicka som undviker att åka hem till en av hennes kompisar på grund av att hon tycker att mamman i familjen skrattar åt henne när hon gör saker som är "fel" i mammans ögon. Flickan känner sig ledsen och osäker när hon möter mamman och därför stannar hon hellre hemma än åker till kompisens familj.

Jag känner en pojke som har skilda föräldrar, där pappan köpte mjukiskläder till pojken i julklapp. När pojken kom till sin mamma så sa hon att "mjukiskläder har bara bögar". Jag vet inte vem som skall bli mest kränkt, pojken eller homosexuella... I alla fall, pojken reagerade med att säga att han aldrig någonsin mer kommer att ha mjukiskläder på sig.

Vi vuxna har sådan makt över nästa generation. Vi vuxna får inte använda vår makt till att trycka ner barnen eller skada en före detta kärlek. Vi måste använda vår vuxenhet på ett klokt sätt, att stärka och skydda barn istället för att sänka och trycka ner dem.

Till barn som blir nedtryckta kan man som vuxen bara försöka stödja deras självkänsla. Problemet att mamman skrattar åt flickan när hon gör "fel" saker får läggas på mamman.

- Att hon inte förstår att hon sårar dig är mammans problem. Det är inte ditt problem. Att hon är dum mot dig skall inte du ta åt dig, men det är inte lätt, sa jag.

Flickan nickade och sa att hon kanske skulle bjuda hem sin kompis hem till sig istället och det var ju ett bra sätt att lösa problemet på.

Pojken med mjukisbyxorna och jag pratade länge om varför mamman sagt så till honom. Till slut kom han fram till att han skulle strunta i vad mamman sa och ha mjukisbyxor - för att han gillar det.

Kloka barn som förhoppningsvis blir kloka vuxna. Sättet att förhålla sig till människor som kränker dig är det samma vare sig du är vuxen eller barn. Om någon är dum mot dig, om du känner dig kränkt så är det egentligen inte ditt problem, problemet är den som kränker...

Dagen efter - bästa dagen

Juldagen och ron ligger som en fluffig, lagom varm yllefilt runt huset. Julafton i all ära, men det är alltid lite stress och många måsten och traditioner som ska uppfyllas. Juldagen är nog ändå den bästa dagen på året. Då är allt som skall vara gjort - gjort. Nu kan man göra som man vill och bara njuta av att vara ledigt.

Men.

Juldagen och julafton kan ju upplevas och vara på andra sätt för andra människor förstås...

Våra hundar lyckas ibland pricka in att bli sjuka på högtidsdagarna. Förra julen åt Pocka upp en Aladdinask halvfull med choklad. Det slutade med akut transport till Blåstjärnan för magpumpning. För ett par midsomrar sedan passade Molly på att få förstoppning på grund av ett grisöra som vi gett henne ett par dagar tidigare. Med resultat att gästerna fick vara utan sin värdinna hela midsommarafton... Igår var det dags igen. Pocka "såg till" att klämma sin lilla, fina svans i dörren. Jag får nog erkänna att det, precis som i de föregående fallen, orsakades av en familjemedlem, i det här specifika fallet - jag själv.

Tänk att en liten smal svanstipp kan innehålla så mycket blooood!! Så fort jag tyckte att jag fått stopp på blodet ruskade Pocka lite på sig med enda resultat att blodet skvätte åt alla möjliga och omöjliga håll. Plåster på. Skakeliskak. Skvätteligskvätt. Provpromenad. Uppfartens nyfallna snö indränkt i Pockablod fick tankarna att gå till någon riktigt läskig deckare av Camilla Läckberg...

Jo då, vi fick en mysig och lugn jul tillslut ändå och Pockas svans blev och är fortfarande invirad i isoleringstejp från topp till tå. Tips från Blåstjärnan. Och idag bara njuuuter vi av ledighet och kravlöshet.

Nästa gång jag är ute och matar hönorna skall jag, förresten vara mer noggrann och se till att alla svansar är på behörigt avstånd från dörren, när jag stänger den.

God fortsättning, förresten:)

Nyfödd

Det är dagen innan julafton. Många firar högtiden med kristen bakgrund. Andra, så som min familj, firar den för att den alltid funnit så länge vi vetat, den lyser upp en annars väldigt mörk månad, och sist men inte minst - alla andra gör det. Man vill ju inte vara annorlunda...

Det är jobbigt att vara annorlunda, att vara exkluderad - vare sig man valt det själv eller "drabbats" av en ofrivillig annorlundahet. Jag tänker naturligtvis på alla människor som inte följer majoritetsmallen på ett eller annat sätt. Och, ja du som läser här kanske tänker att "ingen följer väl majoritetsmallen, alla är olika". Så är det ju till viss del, men den där annorlundaheten som gör att du alltid känner dig annorlunda, utanför och exkluderad är annorlunda än den du drabbas av när du råkar gilla runda skor istället för spetsiga, eller isglass istället för mjukglass - den annorlundaheten är djupare och svårare.

Jag får ofta ledsna och sorgsna mejl av människor som via en utredning och en diagnos förstått att deras barn eller de själva är mer annorlunda än vad man kanske trott. Och, nej det är inte diagnosen adhd/add/atusim/aspergers som stämplar, men den talar om att man är så annorlunda som man länge känt sig.

Att få en diagnos, på sig själv eller på sitt barn, är ofta oerhört traumatiskt. Det är en sorg man skall ta sig igenom. Det är en ny verklighet man skall börja bearbeta. Det tar tid att vänja sig vid det man redan visste, men som man inte hade något namn för.

Men.

För dig som är där just nu. Det blir bättre. Du tar dig igenom. Du lär dig. Du hittar lösningar. Du får nya vänner. Du kommer på spår. Det blir ett annat spår än det du kanske trodde när du var liten, men det blir ett spår. När du kommer dit att du/ditt barn får rätt stöd och hjälp och du/ditt barn accepterar livet som det är så kan det bli bra.

Idag körde jag ett aerobicpass med mycket glada motionärer. När livet var som tyngst var det livlinan för mig. Det var den enda gången som jag inte tänkte på hur jag skulle lösa allt det svåra som blåste som en orkan kring min dotter, skulle lösas. Men livet kan bli bättre! 

Jag brukar säga att när jag äntligen förstod min dotter. Den natten då jag läste boken "Flickor med ahhd" - då började min dotters nya liv. Då föddes hon på nytt. Då kunde hon äntligen få rätt stöd och hjälp. När sedan skolan och andra vuxna runt henne förstod så blev det än bättre.

Det är, trots allt en kamp som måste föras så gott som varje dag för att livet skall bli bra.

Men.

Det kan bli bra. Riktigt bra, faktiskt!

Nu skall jag packa in de sista julklapparna och så skall jag försöka hitta på några bra rim, vilket brukar vara ganska svårt, men rätt kul...

Jag önskar dig en fin jul!

Om turlighet

Ganska ofta är jag ute och föreläser om barn med npf-svårigheter - dels utifrån mitt lärarperspektiv, men också utifrån mitt föräldraperspektiv. Ganska ofta får jag "komplimanger" som är väldigt fina.

- Vilken tur att din dotter har dig, får jag, till exempel, ofta höra.

Jag blir ju så klart glad, för alla vill vi ju ha komplimanger och höra att vi gör bra saker, men samtidigt känns det så fel.

För.

Egentligen är det ju jag som har tur som har fått en dotter som har lärt mig så himla mycket om livet som jag hade haft så svårt att förstå annars och samtidigt har jag haft en sån himla tur att jag är född med förmågor som gör det lätt för mig att hjälpa.

Så.

Visst har hon haft tur.

Men, är det inte jag som har haft mest tur ändå?!

Julavslutning

I dagarna går många barn på jullov. För majoriteten av barnen är jullov lika med skön ledighet. För en grupp barn är ledigheten mer ihopkopplat med oro inne i kroppen eller oro över saker som finns på utsidan. Jag kommer alltid på, så här ett par dagar innan jul, att jag skulle ha anmält mig som frivillig till någon organisation som jobbar för att underlätta för familjer som har det tufft i juletider. Men jag kommer alltid på det lite för sent... Finns det någon som läser min blogg som känner till någon organisation som skulle behöva hjälp, kanske inte denna julen, men nästa. Då får du gärna tipsa mig om det (och andra) så kanske man kan anmäla sig redan i januari - för nästa år.

De här vackra julgruppen fick jag, förresten, av en av mina fina elever idag på julavslutningen.

Nu skall här liggas i soffan och bara njutas av ledighet och tittas på den fina julgruppen:)

Snart julledig

Här sitter jag, alldeles själv på min skola. Funderar. Mycket vatten har runnit under brorarna (som det så fint heter när mycket har hänt) sedan jag satte min fot här för första gången. Den sjunde januari börjar skolan igen. Vi har så mycket att ta tag i, att förbättra, att förtydliga, förenkla.

Men.

Idag är det julmiddag för personalen och imorgon är det julavslutning och idag skall jag bara suga på den smällkaramellen. Att det snart är jullov för mig. Det kan jag behöva...

Inför nästa termin

Nu har jag precis gjort sista förberedelsen på den föreläsning jag skall ha för ett par skolor här i Göteborg senare i eftermiddag. Det är fantastiskt roligt att få vara med och sprida kunskap kring något så viktigt som neuropsykiatri.

Jag har också haft ett kbt-samtal med en förälder till barn med svårigheter nu på morgonen. Det är också fantastiskt roligt att jobba med att hjälpa människor att hitta lösningar på problem som kan verka olösliga, men som man så småningom kan förhålla sig till.


Tid eller en sak som man kan fundera mycket kring, både i samtal och i föreläsningar. Hur förmedlar vi tid, hur använder vi den och hur kan vi göra saker bättre med hjälp av tiden bland annat...

 Vill du, eller vet du någon som behöver samtal kring saker i livet som känns jobbigt, men som det går att lösa - kontakta då mig så kan vi boka in ett första möte.

Och jobbar du på en skola eller vet du en skola som skulle ha glädje av en föreläsning kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar - kontakta då mig så kanske vi kan hitta en dag/kväll för det nästa termin eller ännu längre fram.

Jag jobbar ju som lärare på "min" skola tisdag till fredag så det finns inte så många tider till det, men jag vill gärna få in några föräldrar och några föreläsningar till nästa termin - om det går, det är ju så viktigt och så roligt att sprida kunskap!

Ha en bra måndag. Snart är det jullov!

Om motivationshöjare...

Jag känner en kille som gillar att spela pingis, men kanske ändå mer gillar att umgås med barn i samma ålder. Idag var han med på en pingisturnering och det gick väl så där till en början. Han gillar, som sagt att spela pingis, men kanske ännu mer att umgås med kompisar så ibland glömmer han varför han står vid bordet - fast han blir lite ledsen ändå, när han förlorar en match.

Det hade gått så där på förmiddagen. Han hade förlorat ett par och vunnit en match. Nu skulle han spela mot killar som var ett år äldre. Pappan, mamman och morfadern var med för att heja på under dagen. De satt på en bänk och tittade oroligt på när motståndarna i gruppen värmde upp. Pojken i fråga satt vid domarbordet och dinglade lite med benen, inte ont anandes om vad som komma skulle. Sedan gick han och satte sig i sin mammas knä en stund för att prata lite. De tre andra killarna i spelgruppen  hade inte tid att gå iväg och prata med sina föräldrar. De var fullt upptagna med att värma upp och var faktiskt inte helt olika J-O Waldner...

 - Det här kommer att gå toppen, sa pappan.
- Det gör inget om du förlorar, det viktigaste är att du är med och lär dig och att du har roligt, sa mamman samtidigt som hon duckade för en boll som en av killarna dunkade iväg med en backhandsmach.

Morfadern nickade för att visa sitt medhåll till pojkens mamma och pappa, men det sneda leendet avslöjade att han inte var heeelt säker på sin sak.

Inners inne satt de alla tre och kände att det nog skulle gå åt helvete, på ren svenska med pojkens matcher. Pojken skulle inte få en poäng i spelet och det skulle sluta med besvikelse och tårar. Så tänkte alla tre vuxna, visa av erfarenhet. Ändå satt de där på bänken och höll god min.

Då öppnade morfadern munnen. Han hade nämligen kommit på ett sätt att muntra upp den lille pojken, även om matcherna gick åt pipan.

- Du får en guldtia för varje vunnen boll, sa han och tänkte att han gott skulle kunna skänka pojken tjugo-trettio kronor för att göra honom glad efter vrålförlusten.

Pojken nickade glatt och gav sig in till matchbordet, (helt ouppvärmd eftersom han suttit i sin mammas knä när de andra värmde upp).

Men.

Något var det som hade hänt där på bänken för plötsligt var det en pojke som var fokuserad och som fick in backhand och forehand som föräldrarna och morfadern aldrig hade sett honom få in tidigare...

35 minuter och fem (!) set senare hade morfadern förlorat betydligt mer än 30 kronor. Pojken förlorade sista och avgörande set, men det var verkligen på håret.

Nästa match undrade pojken om morfadern tänkte fortsätta att skänka guldtior för varje vunnen boll, men då tyckte nog morfadern att det fick vara nog för hädanefter, sa han, blir det en krona per vunnen boll. Och tur var väl det...

(OBS - bara så ingen missförstår mig med att jag tycker att man skall "muta" barn eller så. Nej, det gör jag inte, men jag tycker att historien är ganska rolig).

Det är mycket nu...

Ibland känns som om jag inte har något liv. Jag menar det känns som om jag sover, äter, andas, tänker kring frågor som rör neuropsykiatriska (npf) frågor, problem och svar - hela tiden, dygnet runt - inget annat, liksom.

För när jag inte funderar kring det som rör familjen och npf-saker, så är jag på skolan och funderar kring mina elever och när jag inte är på skolan så har jag kbt-samtal med föräldrar till barn med npf-svårigheter och när jag inte har samtal med föräldrar så föreläser jag för lärare om npf-problematik och när jag inte föreläser för skolor så läser och svarar jag på mejl som rör npf-frågor. Jag gillar allt jag gör, verkligen.

Men.

Ibland behöver jag en liten paus, lite mindfulnes och ladda batterierna, så där så man orkar jobba vidare. Alla måste vi hitta vårt eget sätt som gör att vi "laddar batterierna". Mitt sätt är att träna olika fysiska saker, som att dansa, åka skidor, spela boll och numera också cykla till och från jobbet. Förra veckan snöade det här i Göteborg. Det blev svårt att cykla. Snyft...

Två dagar åkte jag spårvagn innan suget efter cykelturen tog över - trots risk för benbrott. Den där halvtimmesturen till och från jobbet gör skillnad, det gör att jag orkar, att jag blir glad och lycklig - trots att det är lika mörkt som i en kolkällare när jag cyklar. Jag hjälper till lite genom att köra låtar i hörlurarna... Högt!

Tur- och låtlistan ser ut så här (testa den gärna, men akta dig för att svänga i hög fart nu när det är halt ute...):

Jag säger "hej då" till övriga familjen innan jag trycker fast hörlurarna på öronen - och in i öronen letar sig den första låten. Det är en lugn låt som passar en mycket trött och ganska kall människa när hon plockar fram cykeln ur garaget. Pannlampan är det enda som lyser upp en annars kolsvart morgon... Då är klockan tjugo över sju och det känns bra att startar turen med en lugn låt;  Laughting with med Regina Spector, blir första låten.

Andra låten startar lagom till att jag passerar fotbollsplanen vid Hagen. Då är det Call me maybe med Carly Rae Jepsen som är på tapeten. Min hjärna börjar så sakteligen vakna samtidigt som hjälmen på huvudet automatiskt nickar i takt till musiken.

Lagom tills jag passerar godisaffären vid Kungsten, precis innan första uppförsbacken går tredje låten igång och då börjar höger hand takfast klappa höger styre. Det är Panetoz med Dansa pausa som får mig att vilja dansa först uppför och sedan nerför backen. Ja och sedan  "rullar" det bara på med den ena goa låten efter den andra; Där jag hänger min hatt med Norlie och KKV. Jag börjar nynna med lite tyst "Ingen fattar - du skulle se Prince på mina axlar!".

När  Don´t you worry child med SHM dunkar igång är jag uppe och cyklar stående, samtidigt som jag vevar med ena armen över huvudet, Candy med Robbie Williams drar mig vidare och nu sjunger jag högt och falskt för alla som vill höra. Nästan en halvtimme har gått och jag ska strax passera förbi Stena Lines Danmarksterminal när En apa som liknar dig med Darin kör igång. I det läget är jag så glad så jag gör höga jämfotahopp över sadeln samtidigt som jag puttar cykeln framför mig och ler ett lyckligt leende mot alla jag möter.

Lagom till svängen runt Folkets hus på Järntorget kommer så den sista låten som också är den nyaste i samlingen. Locked out of heaven med Bruno Mars ljuder i mina öron, när jag kryssar mellan människor som kommer och går till "Älvsnabben" - utan att hålla i styret! Jag parkerar cykeln, låser den, hämtar ett par "Metro" till eleverna och traskar sedan upp till skolan - redo för en ny dag.

PS: Eftersom jag är en ganska blyg person innerst inne så sitter jag egentligen lydigt på cykelsadeln och diggar som mest loss lite genom att klappa höger hand mot styret, vicka på huvudet och nynna tyst för mig själv "Du skulle se Prince, på mina axlar!", samtidigt som jag tänker på allt jag skulle vilja göra till musiken...DS.

Ett problem har förresten dykt upp de senaste dagarna. Nu när det är lite snöigt och halt tar det liiite längre tid för mig att slira ner för nerförsbackarna, vilket innebär att jag inte är riktigt framme när Bruno Mars sjunger sin sista trudelutt. Jag skulle verkligen behöva en låt till som kan fylla ut och göra mig glad de sista tre minutrarna. Har du något tips så tar jag gärna emot det!

Nu skall jag knäppa på mig hjälmen och fylla på med den dagliga dosen av glädje och motion.

Syns imorgon!

Dagens I-landsproblem

- Mamma, jag vet inte vad jag skall önska mig i julklapp!

För övrigt önskar jag er en glad lucia med förhoppningsvis fin sång och kanske någon lussebulle:)

Julklappstips

I dessa tider, när det så smått börjar lacka mot jul, gör jag något fullständigt "wildochcrazyt". Jag kommer idag att skriva om något helt annat än neuropsykiatriska funktionsnedsättningar!!

Nu har jag varnat, så du som förväntar dig ett npf-inlägg är härmed varnad:)

I augusti, efter semestern var jag ganska trött på prylbegäret som vi i familjen och alla runt oss hade. Lite mjukt och försiktigt föreslog jag för maken att vi skulle införa en köpfri septembermånad. Maken sa, förvånansvärt "ja" till förslaget och vi började - att inte köpa något.

Efter en månad tyckte vi att det var så himla skönt att efter det har det bara rullat på. Vi handlar så klart mat och vi handlar nödvändiga saker, som lite kläder till barnen, men det är allt. Det är kul att inte spendera så mycket utan upptäcka att man faktiskt sparar massor av pengar på "köpstoppet", men det härligaste och roligaste av allt är att när jag råkar gå in i ett shoppingcenter eller en affär av något slag så känns det så lugnt och skönt - för jag vet ju att jag inte ska ha något:)

Julklappar var det ju jag skulle skriva om, det står så i rubriken...

När jag och mina syskon var vuxna, men ingen hade barn så kändes det så knasigt att gå och köpa saker till varandra eftersom man själv ju faktiskt kunde köpa precis det man ville ha. Vi hade ju pengar allihopa och ofta får man ju något som man kanske inte alltid precis vill ha när man öppnar sina paket. Vi införde därför att inte ge varandra några paket något år, men det var inte särskilt roligt... Då provade vi med att ge bort saker som vi hade gjort. Men det blev av förklarliga skäl ganska svårt (ingen av oss hade slöjd längre...) och enformigt eftersom vi kokade sylt som vi gav bort till varandra.

Till slut provade vi med att ge bort något som vi hade hemma. Det fick gärna vara något som vi inte ville ha kvar, men som vi trodde att den vi gav det till, skulle vilja ha. Det blev många böcker, men också byxor, halsdukar, kakformar etc. Min bästa julklapp var den jag fick av min bror. Det var det året han köpt en ny badrumsvåg och jag fick hans gamla. Jag som inte hade skaffat någon våg sedan jag flyttat hemifrån fick något som jag verkligen hade önskat!

Detta året kommer vi att köpa presenter till barnen och så ska vi skänka pengar till Världens barn och några sådana organisationer.

Hur gör ni på jul?

Anledningen till att jag började blogga

Jag slår mej ner vid ett bord på Åhlens restaurang i en mellanstor, svensk stad. Dagens lunch skall avnjutas innan siestan på hotellrummet inför föreläsningen senare samma kväll.

Jag bläddrar i en skvallertidning. Vid bordet bredvid mig sitter två kvinnor. De har ätit färdigt. Den ena kvinnan ställer undan bägges brickor. Hon hämtar kaffe. Den andra sitter bara still och jag, utan att tänka, kategoriserar in dem som "pigg" och "slö/bortskämd". De två kvinnorna intresserar mig och jag tänker att hon som springer runt och fixar är mamma till hon som bara sitter och väntar på att få allt serverat. Nu låtsas jag läsa, men egentligen tjuvlyssnar jag på deras samtal (jag vet, usch och fy på mig).

"Mamman" säger ungefär; men du måste se till att ordna upp det och anstränga dig.

"Dottern" svarar ungefär; ja, men jag har försökt, men det är som om jag inte har någon energi.

"Mamman" fortsätter förmana (hon sitter med ryggen åt så jag hör inte riktigt vad hon säger, men att hon är missnöjd, det kan jag höra och jag får nog erkänna att jag håller med henne där jag sitter vid mitt bord och tjuvlyssnar).

"Dottern" säger ungefär; men jag försöker gå på föreläsningarna, men det är som om det är myror i benen, jag kan inte sitta still. Och fortsätter efter ännu en förmaning av "mamman"; jag lär mig saker, men så trillar allt ur minnet sedan, jag vill, men det går inte och jag vet jag är lat och långsam.

Under samtalets gång går det upp för mig att den här kvinnan som bara sitter och som jag uppfattat som "slö och lat" vid första anblicken inte alls är det. Hon har förmodligen liknande svårigheter som dem min dotter har. De sakerna (några fler som jag inte tar upp här) är som tagna ur min bok "Är jag normal, mamma?" som beskriver en tjej med add.

Jag tvekar en kort stund, men så ställer jag mig upp, går fram till "dottern" (som visade sig vara lillasyster till den andra kvinnan). Jag börjar med att ursäkta mig och säger att jag tjuvlyssnat. Men sedan säger jag;

- Du är inte lat, det du beskriver av svårigheter kan ha att göra med att du har lite samma svårigheter som min dotter har, (hennes syster skruvar lite på sig och säger att hon ibland kan bli lite väl arg och kritisk på sin syster) och jag skall föreläsa om det ikväll. Ni är hjärtligt välkomna bägge två att dyka upp.

Senare på kvällen har nästan alla åhörare kommit, jag skall precis börja föreläsningen och tänker att det att ta sig ut till lokalen och lyssna det är nog för jobbigt för kvinnan. Men då smyger kvinnan från Åhlens restaurang in. Hon slår sig försiktigt ner på en stol och lyssnar sedan med vidöppna ögon igenom hela föreläsningen. Efter tre timmar, klockan nio, är föreläsningen slut. Kvinnan kommer fram till mig, vill tacka.

- Du talade mycket om mig, jag kände igen mig i mycket av det du sa.

Och jag tänker, den här historien måste jag berätta för människor. Vi dömer andra, vi dömer människor som är annorlunda, som vi upplever som stökiga, bråkiga, slöa, sega, långsamma, ointresserade och så är det de människorna som får kämpa mest. Det är orättvist, det måste vi prata mer om. Kvinnan hade mest fått hugg och slag, men kanske att hon fick en liten stöt i rätt riktning. Kanske kan jag hjälpa andra? Därför startade jag min blogg

Plocka bort plankor, säger Kaj Pollak.

Kaj Pollack brukar säga så, vet jag. Inte för att jag har varit på hans föreläsningar, men jag har hört från andra som varit. "Plocka bort plankor", eller något i den stilen.

Det är så mycket som tar vår energi. Upplevelsen av vad som tar energi och varför energin går åt är olika, men känslan av att bli av med energi är den samma. När vi dräneras på energi får vi snart ingen energi kvar utan blir orkeslösa. Några av oss människor ställs inför större utmaningar, några inför lite mindre. Så är det bara och det är inget vi kan göra något åt, men så länge vi kämpar mot det vi inte kan göra något åt - så går vår energi (den stora eller lilla som vi är födda med eller har kvar efter många års slitage) till sådant vi ändå inte kan påverka.

Fråga dig själv "kan jag påverka detta och blir mitt liv bättre om jag kämpar mot detta?".

Är svaret på frågan "ja" så är det värt att kämpa och lägga energi på det, men om svaret på frågan blir "nej" så är det lika bra att lägga ner kampen och lägga energi (den stora eller lilla som vi är födda med eller har kvar efter många års slitage) på andra saker, som du kan påverka. Hur du tar det som händer till exempel.

Välj bort det som tar energi. Plocka bort de plankorna. Välj de plankor som ger energi istället.

Det mår vi alla bättre av.

Ha en härlig måndag och lägg energin på det som ger dig något!

Olika funktionsnedsättningar - olika tankar

Vi var på besök hos barnens allergi- och astmaläkare på Östra sjukhuset för ett tag sedan. De två yngsta av familjens fyra barn har astma. Dottern är dessutom allergisk mot lite allt möjligt förutom hennes extrema allergi mot allt som innehåller minsta gnutta mjölk. Dottern rider ändå och vi har både hundar och hönor här hemma. Jag kände mig kanske lite tvungen att försvara varför hon utsätts för allergen som hon kan göra att hennes astma blir sämre. Därför berättade jag för hennes läkare att hon har svårigheter som diagnostiserats som add och atypisk autism. Att det gör att mycket blir jobbigt. Att hon är bra på är djur. Att hon får kraft och energi av att vara med djur. Det som gör att hennes självkänsla växer är också - djur.

Läkaren tittade på mig och sa;

- Det märks inte på henne det minsta, hon är precis som alla andra tonåringar.

Det där stör mig ganska mycket. Visst han ville nog vara snäll i det han sa. Han är inte den första som talat om för mig att min dotter är "fullkomligt normal". Han kommer inte heller att vara den sista. Min dotters svårigheter är nämligen så osynliga och förrädiska att de inte syns så lätt, fast de ställer till med så mycket besvär för henne. Hon uppfattas ibland av andra som lite lat, långsam, slapp, slö, utan initiativ - men ett funktionshinder, nej, nej, nej det har hon inte.

Hysterisk mamma som sökt diagnos för sin dotter?

Jag tänker på vad jag borde svarat honom när jag satt där i stolen och såg dum ut utan att kunna ge något vettigt svar, för det känns fånigt att försvara sig när han bara talar om att "min dotter inte alls verkar ha några svårigheter". Skall jag då komma och säga "det har hon visst, det har hon visst"?

Jag var tyst, men jag tänker på vad jag borde ha sagt.

- Hon har ju astma och allergi också, men det ser du inte heller eftersom förutsättningarna runt henne är bra, samma för add. Vi behöver anpassa både för astman, allergin och för npf-diagnoserna för att min dotter skall må bra och ha det bra. Samma sak fast svårigheterna/funktionsnedsättningarna är olika.

Skidåkning

Jag har varit på pingisturnering med sonen och sedan skidåkning ute i fem minusgrader och sol. Pocka blev draghund och drog så jag knappt behövde staka ett enda stavtag. Fast när hon plötsligt ville upp i skogen och springa istället för i spåret så var jag glad att jag åkt skidor några år för då blev det mer än lovligt vingligt, kan jag säga...  Underbart var det!

På vägen till skidturen pratade jag med min syster om människor vi känner som har olika svårigheter. Många är utslagna och utbrända redan innan de nått vuxen ålder. Barn och ungdomar som har livet framför sig, men som inte har ork att leva det.

Jag blir frustrerad av detta och så blir jag frustrerad av att tänka på att det är så få, om ens några som vet vad och hur man kan göra för att hjälpa dem som inte orkar.

Imorgon ska jag åka skidor igen då ska jag fundera vidare, tror jag.

Sant eller falskt?

På skolan jag jobbar undervisar jag elever i många olika ämnen (trots att jag egentligen är utbildad att undervisa i svenska och i idrott). Det har blivit så av flera olika anledningar som jag inte tänker gå in på här. Matematik är ett av de ämnen jag undervisar i. Ibland kommer det sidor där man skall skriva "sant" eller "falskt" efter olika påståenden. Inspirerad av det, tänkte jag idag skriva påståenden och ibland svara på dem också. Får se vart vi landar med det?

* Alla vill lyckas - Sant - Och det tänker jag inte gå närmare in på för det har jag redan skrivit så mycket om tidigare här i min blogg.

* "Varför" behöver besvaras med "därför" för att det skall bli något sammanhang - Sant - För oss  vuxna kan sambandet vara klart. T ex att om barnet gör detta så får hen öva på detta och det är bra, men om inte barnet/eleven själv förstår meningen med arbetet och får förklarat "varför" med "därför" så blir det svårt att arbeta. Det gäller oss alla, men framförallt barn/ungdomar/vuxna som inte har en motor som för dem framåt om de inte tycker att saken är rolig att göra eller om de inte får förklarat "varför" med "därför. 

* Matematik måste göras på papper så att vi ser att eleven förstår och kan förklara vad den gör - Falskt - Det viktigaste med matematikundervisning och all annan undervisning är att vi inte kväver det intresse som eventuellt finns i ämnet. Om eleven har extremt svårt att skriva (för att den kanske inte förstår varför det skall skriva eftersom den kan räkna upp och ställa upp i huvudet och talet ju redan står i boken) så får vi hitta på andra lösningar. Skrivandet kan någon annan göra så länge som eleven förstår vad man gör och behåller (eller hittar) glädjen i att förstå matematik.

* Prov måste göras skriftligt - Falskt - Om en elev har svårt att förmedla sig via skrift av någon anledning, så går det så klart lika bra att göra provet muntligt!

Det finns många olika sätt att lösa elevers svårigheter på. Om man inte förstår och inte kan motivera sig till att skriva i skrivboken fast man egentligen gillar matte, då får man lösa det genom att skriva ett tag i matematikboken tills det fungerar med skrivboken. Målet är alltid att behålla glädjen för att lära sig saker!

* Belöningar är av ondo - Falskt - När man har svårt att motivera sig för en "belöning" i form av bra betyg, bra jobb, välmående etc om en vecka, om en månad, om ett år så kan man få hjälp på traven av ett mer kortsiktigt mål, men det får aldrig användas som hot eller tas bort när något inte går så bra som man tänkt sig och det är inte till för att "dressera apor". Det är till för att hjälpa eleven att få igång en motor som ibland kan vara svår att starta. 

* Alla föräldrar till barn med adhd är jobbiga - Falskt - Det finns alla typer av föräldrar i npf-gruppen, precis som det finns alla olika typer av föräldrar överallt annars i samhället.

* Lärare förstår inte det här med att möta barn med npf-svårigheter - Falskt - Det finns naturligtvis alla typer av lärare och lärare med olika mycket förståelse och empati och kunskap. De allra, allra flesta lärare har blivit det av en anledning, de gillar barn, vill jobba med dem och vill hjälpa dem, det är inte för lönen man blir lärare, nämligen...

* Har man mött ett barn med npf-svårigheter så kan och förstår man npf-problematik och svårigheterna som kommer - Falskt - Alla barn med npf-svårigheter är unika, precis som alla andra människor är det. Den som inte är ödmjuk och förstår det kommer att trilla i gropar av misslyckanden väldigt ofta.

* Det är hopplöst och kan aldrig bli bättre när man har npf-svårigheter - Falskt - Med rätt stöd, förståelse, bemötande, tillrättaläggande kan man faktiskt få ett toppenliv och få göra precis det man själv passar till både som barn och som vuxen, men det tar ofta tid tills man kommer dit.

* Jobbiga människor är jobbiga människor - Falskt - Människor som upplevs som "jobbiga" har ofta en historia med sig i bagaget, kanske av misslyckanden, kanske av väldigt mycket kamp och elände under en längre tid, kanske på grund av egna svårigheter. Människor är inte "jobbiga" för att det är kul för alla vi människor vill ju må bra och göra bra saker och känna att vi lyckas. 

* Allt jag skrivit här är sant - Falskt - Det här är mina "sanningar"utifrån mina värderingar och min syn på saker och ting. Det är klart att det inte stämmer för alla människor på denna jord, men det är i alla fall min sanning.

Vad är din sanning?

Om stjärnbarometrar och snabba belöningar

Idag har jag knappt styrfart, men om 45 minuter har jag tänkt att ha ordentlig fart då jag kastar mig upp på "Vita blixten" på min halvtimmes färd till skolan. Det är lite snöigt ute så jag får cykla försiktigt så jag inte välter. Att motivera mig att ge mig ut i snö, kyla och halka är inte så lätt, men eftersom jag vet att jag mår så himskans bra av det så kommer det att gå bra och jag kommer att cykla iväg då jag ska.

Det där med att göra saker som inte ger en direkt återkoppling i form av en slags belöning (typ, skön känsla/välbefinnande), utan kommer efter en dag, en vecka, en månad -  är inte lätt. För människor med neuropsykiatriska svårigheter är det ofta  ännu svårare.

"Om jag gör detta nu och imorgon och iövermorgon så kommer jag att må bättre sedan, nästa månad och nästa år".

Det är svårt att förhålla sig till det långa perspetivet. Det är därför det här med betyg är så meningslöst för väldigt många ungdomar som har npf-svårigheter. I stunden när man pratar om betygsvarningar eller om att "bara du gör detta och detta nu denna terminen så kommer du att få betyg", så känner ungdomen att "ja, men visst det skall jag göra". Sedan när det väl skall göras så är belöningen (i form av en siffra på ett papper) alldeles för luddigt och ogripbart och långt borta för att det skall fungera för majoriteten av ungdomar med npf (även ungdomar utan npf har svårt att förhålla sig till det).

Men, om jag gör detta nu och sedan får en belöning av något slag direkt efter att jag presterat något som jag tycker är lite svårt. Då funkar det ofta.

Mina elever har barometrar i form av ett rött papper med sträck och siffror. De samlar olika typer av stjärnor och gubbar för saker de tycker är svårt, men som de ändå klarar. Då ökar motivationen väldigt mycket och därmed får de chans att lyckas både i det korta perspektivet, men också i det långa.

Vinsten kan vara några kakor efter x antal stjärnor, eller lite glass, eller en tidning, eller en biobiljett. Vinsten skall ju så klart vara något som eleven/barnet/ungdomen/man själv vill ha så att motivationsknappen trycks igång.

(Jag vet att ni är många som läser här, som känner till detta och som använder er av detta, men jag skriver om det ändå:) )

Viktigast

Jag fick en fråga för några dagar. Den lät  så här; 

- Vad är viktigast att tänka på som förälder och pedagog till barn som har NPF. 

Jag tror att svaret är så enkelt som så här; Tro på att barn alltid gör sitt bästa, att om de inte gör sitt bästa så är det omständigheterna runt barnet som behöver ändras. 

Fast det känns besvärligt och jobbigt, fast barnet verkar vilja misslyckas eftersom hon/han bara gör "dumheter" hela tiden, så gäller det att ha med sig tanken i huvudet. EFTER det kommer alla pedagogiska knep och lösningar. Det viktigaste i mötet med barn som har NPF och med ALLA barn:

"Alla barn vill lyckas!"

Så enkelt, men så svårt att komma ihåg ibland. Och så får man inte glömma att alla gör fel ibland och inte deppa ihop när det blir fel, för det är så svårt att göra rätt hela tiden och särskilt när det finns osynliga svårigheter. 

Om att vara vuxen

Jag pratade med en liten kille igår. Frågade hur han tyckte att det gick på eftermiddagsaktiviteten han går på en gång i veckan. Han sa;

- Ledarna är asbra, du skulle bara se dem, Malene. Han som är bäst på att göra volter, han är också den snällaste. Han skäller ALDRIG på oss!

- Hur gör han när han säger till er, då?

- Han säger att "nu får ni sluta prata annars blir det så lite tid kvar att träna på".

- Vad gör ni då?

- Vi slutar.

Konstigt det där egentligen att vi vuxna så ofta annars använder oss av hot och skäll för att få barnen att "lyda", av rädsla och av underkastelse. Vilken vuxen skäller någonsin på en annan vuxen så som hen skäller på sitt barn eller på sin elev ibland?

Hur gör du? Klarar du av att resonera? Hur var det för dig när du växte upp? Fick du skäll då? Berätta gärna!

När du klarar av att resonera om saker med ett barn som gör dig frustrerad, utan att hota eller skälla då är du vuxen. Sagt av en som inte alltid lyckas vara vuxen, men som jobbar på det varje dag...:)

Om drömmar som alldeles för ofta går i kras

Jag kände en tjej som hade så svårt för att förklara vad hon tyckte var svårt. En gång åkt jag upp till henne för att "översätta" vad hon sa, så att försäkringskassatjänstemannen och socialtjänstemannen skulle förstå vad det egentligen var som hon sa. Det var lite som att de pratade två helt olika språk.

De frågade om tjejen kunde tänkas börja arbeta på ett ställe och om hon trodde att det skulle gå bra.
Tjejen sa "ja", men visste inne i sig själv att hon inte skulle orka. Jag fick översätta vad hon ville ha sagt, för hon kunde inte själv. Hon ville inte att de där tjänstemännen bakom skrivbordet skulle se henne som en "looser" för hon var ju inte det - om hon bara fick göra saker som fungerade för henne, i den mängd hon orkade.

Jag känner en kille som säger "visst, det kan jag göra" så fort vi ska diskutera uppgifter han kan göra. När det väl är dags att göra uppgifterna är det däremot väldigt svårt att få någon av dem gjorda. Med enda resultat att han känner sig mer värdelös än han innan.

Jag känner en tjej som vill röra på sig, som älskar att röra på sig och som drömmer om att hitta någon idrottsform som passar henne. Hon kommer med förslag, men när det väl sätter igång tappar hon orken väldigt fort och det är lätt att omgivningen blir frustrerad och hon ytterligare en gång känner sig misslyckad.

Jag känner så många människor som har det som de tre ungdomarna jag precis berättat om. Man vill, man drömmer, man hoppas, man önskar - innan - sedan när det är dags så går allt i kras, folk blir frustrerade och arga bara för att det är så förbenat svårt att få till det.

Hur kan man göra för att hjälpa till?

Man kan tolka och försöka förstå vad som egentligen sägs. Man kan stötta och hjälpa till, förenkla och förtydliga.

När det ändå inte fungerar så kan man också stanna upp i de önskningar som finns och titta på dem och fundera på tilllsammans "vad skulle du orka precis just nu, vad av detta kan vi göra om vi börjar exakt nu och inte sedan, om en timme, om en dag, om en vecka. Just nu. Vad orkar du nu?"

För det är där ungdomarna behöver vara. Jämföra med just nu och inte imorgon. Imorgon kan man ta ner månen om det är så, men idag just nu blir det mer konkret och därmed lättare att fundera över vad man faktiskt orkar - inte vad man orkar imorgon, men just nu.

Det är svårt det där med förväntningar och förhoppningar och därför måste vi som finns bredvid och så småningom de som behöver hjälp hitta lösningar så att misslyckandena blir så få som möjligt.

För övrigt 1; tycker jag att det är väldigt märkligt att människor med diagnoser inom det autistiska spektrat har tillgång till personkrets 1 och därmed med stöd och förståelsen, habilitering etc (som min dotter då) i motsats till personer som "bara" har adhd. De får per automatik, även om det finns personer i den gruppen som behöver oerhört mycket stöd, inte tillhöra personkrets 1 utan personkrets 3 och det tycker jag är väldigt orättvist. Alla borde få tillgång till det de behöver. Man borde sluta se på diagnoserna och istället se på svårigheterna, tycker jag och så skulle man ge mer stöd till alla inom npf-området eftersom de faktiskt behöver det!

För övrigt 2; snöar det i Göteborg idag. Det är så vackert!

För övrigty 3; Christopher Gillbergs föreläsning om ESSENCE på Draken i Göteborg ligger ute nu. Lyssna och lär här.

Klokt på radion

Efter en skogstur i solen med hundar och korvgrillning tog vi bilen hem igen. Radion var på. Barnen pratade och skrattade så det var inte helt lätt att höra vad som sades. En mening hörde jag dock. Den lät så här;

"Den vise vet att den inte vet".

Det är så klokt att det inte är klokt och så sant så sant. Ju mer man förstår att man inte förstår, desto visare blir man. Det tycker jag är skönt att veta, för det betyder ju att det kan bli bättre ju äldre man blir:) Vad tycker du?

Viktiga kamrater

Dagen har gått i bordtennisens tecken. Sonen älskar pingis och idag var det familjetävling som vi naturligtvis inte fick missa. Visst är det viktigt med träningen och tävlingen, tycker vi, men det viktigaste är ändå kamratskapen. Att tillhöra en grupp, det är så viktigt. Alla borde få tillhöra en grupp.  Vi är sociala varelser som behöver känna tillhörighet för att må bra.

Häng med kompisarna gör att man mår lite gott i magen.